Daniel Lanois på Helsingfors festspel

Min tidigare enda erfarenhet av Helsingfors festspel var att jag och någon östeuropeisk poet som framträdde i sammanhanget för ett antal år sedan hade råkat få nyckel till samma rum på Villa Kivi. Det blev lite kaotiskt, i och med att jag och min sambo dök upp först någon gång på småtimmarna då han redan sov, och vi då efter en viss tvekan helt enkelt lade oss i den andra, lediga sängen.

Poeten fick i varje fall en bra anekdot att inleda sitt framträdande med, och enligt texten som sedan kunde läsas i Helsingin Sanomat hade han också spätt på rejält. Själv kunde jag skriva en novell om incidenten och dess fortsättningsspår – ”Saarikoski”, döpte jag den till, den kan avnjutas i samlingen ”Min dotter näckros”.

Men nu tyckte jag alltså att det kunde vara relevant att uppleva festspelen ur något annat perspektiv också. Så då polaren Jan-Erik Andersson (mannen med Lövhuset i Hirvensalo) föreslog en gemensam koll av Daniel Lanois framträdande slog jag till.

Lanois har i och för sig aldrig hört till mina verkliga favoriter, också om jag förstås alltid känt till honom – fast då i första hand som skicklig producent och studioräv. Hans samarbetsprojekt med artister som U2 (mästerverk som ”The Joshua Tree och ”The Unforgettable Fire”), Bob Dylan och Peter Gabriel är ju välbekanta, men dessutom hade han en viktig roll exempelvis i samband med ljudbilden på Neil Youngs ”Le Noise”.

Hans egen produktion spänner över ett stilistiskt brett fält. På debuten ”Acadie” opererade han inom den melodiska singer-songwriter-genren, men det har också blivit en hel del stämningsmättad experimentell musik som ibland också fungerat som ljudkonst. Fjolårsskivan ”Goodbye To Language” innehåller en reflektiv mix av altcountry och ambient, och kan ibland leda tankarna till samarbetsprojekten med Brian Eno.

Och för att ladda upp köpte jag den tidiga Lanois-skivan ”For The Beauty Of Wynona”, och visst kom ju då tanken att mannen hade en ännu större roll i att U2 lät som de lät på 80-talet än jag trott (ifall jag hört låten ”Brother L.A.” i radion kunde jag ha trott att det faktiskt var U2 som körde). I viss mån gäller detsamma också för den snygga ”Learning To Crawl”. Fast antagligen var väl inflytandet ömsesidigt.

Konserten blev en tudelad upplevelse. Under de sekvenser Lanois och hans trio satsade på att framföra distinkt låtmaterial (som klassikern ”The Maker”) med klara melodilinjer serverades en verkligt njutbar musik, amerikana på hög nivå, med andra gitarristen/basisten Jim Wilson i en spännande roll. Han hanterade gitarren så att han samtidigt skötte basslingorna – ungefär som många jazzgitarrister brukar kunna göra – samtidigt som Lanois själv manade fram en eggande blandning av Neil Youngs taggighet och U2s kraft. Hans steelgitarr-avsnitt gav också mersmak.

Däremellan bjöds också på en del ganska tomma syntetiska ljudvallar, utan melodiidé och också ljudmässigt rätt standardmässiga. ”Jumputusta”, sa lyssningspolaren Andersson, ”men Lanois har ju råd att göra vad han har lust med.” Och slutligen kom ju också klassikern ”The Maker”.

Det var lite berg- och dalbana, men visst hade jag ändå ett leende på läpparna då jag efteråt satt och drack öl. Så man kan kanske faktiskt lära gamla hundar sitta: den här sommaren har jag upptäckt Lanois soloproduktion, och dessutom börjat lyssna på ett inhemskt band som alla andra alltid tycks ha haft en relation till – Ultra Bra.

Under gruppens storhetstid 1996-2001 hade jag bestämt mig för att den musiken inte var något för mig, den dög inte eftersom 90-talet var tiden då – efter 80-talets jämna plågor – de skitiga grungelånghåren tagit över och gjort rocken till rock igen.

Jaja. Jag gillar fortfarande Nirvana och Pearl Jam, men jag har också lärt mig uppskatta allt det goda med Ultra Bra. De starka låtarna med mångbottnade, bärande arrangemang, musikernas professionalism och Anni Sinnemäkis sångpoesi.

Så blev också det sagt.

text: Henrik Jansson

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *