Thåström x fem – inför Centralmassivet

Välbekante Joakim Thåström har ett nytt album på gång, nionde fullängdaren ”Centralmassivet”. Det blir säkert skäl att återkomma till den skivan på sätt eller annat, efter en tillräckligt lång inlyssning. Men som en liten uppladdning kommer här min personliga syn på vilka Thåströms fem bästa skivor från tidigare, solo eller i band, kunde vara. Protester emottages med tacksamhet.

1 Thåström: Den morronen (2015)

Att Thåström bara blivit bättre med åren (han fyller 60 i år) är föregående skivan ”Den morronen” ett förödande starkt bevis på. ”Alltid va på väg”, heter en av låtarna, och den titeln fångar hans utveckling som artist – så har han också under fyra decennier kvarstått som en av Sveriges mest betydelsefulla rockartister. Här mullrar Pelle Osslers hotfulla gitarr under ytan, medan Thåström viskar och pratar fram texterna med entonigt dov och ändå förbluffande nyansrik röst. Och albumets mest gripande stunder infaller under den negro spiritual-gospelinfluerade mässan ”Kom med mig”, vars suggestiva lockrop – ”kom med mig när jag reser / kom med mig dit jag ska” efter några strofer blir allt svårare att värja sig emot.

2 Thåström: Skebokvarnsv. 209 (2005)

Hans femte soloalbum ”Skebokvarnsv. 2009” var en vändpunkt i karriären. Här skalar han för första gången bort alla yttre effekter, väljer ett minimalistiskt uttryck och sjunger naknare än tidigare. Dessutom öppnar han ingångar till sitt eget liv, som i låten ”The Haters” som handlar om Ebba Grön (som från början hette just ”The Haters”). Och på adressen som anges i titeln finns huset där Thåström växte upp. I musikmagasinet Sonic rankades skivan 2013 bland Sveriges genom tiderna 50 bästa album.

3 Ebba Grön: Kärlek och uppror (1981)

”We’re Only In It for the Drugs” var en dunderdebut 1979, men på uppföljaren gick Thåström och hans Ebba Grön vidare till en större noggrannhet i samspelet. Via punkrockiga klassiker som ”800 grader”, ”Mamma pappa barn” och ”Slicka uppåt, sparka neråt!” fick bandet en större publik, men min personliga låtfavorit är den atypiska, akustiska låten ”Mental istid”.

4 Thåström: Det är ni som är dom konstiga det är jag som är normal (1999)

Det här är den första skivan Thåström släppte efter Love Peace & Pitbulls-äventyret med industrirock på engelska, och i Sverige togs han emot som den förlorade sonen då han igen sjöng på svenska. Han hade gjort ett par soloskivor också innan han grundade LPP, men det här är den första som nådde toppen av svenska albumlistan och också valdes till årets svenska album. Och visst minns jag att också jag jublade en aning då jag hörde att mannen igen lät som jag ville att han skulle låta – för kanske första gången sedan Ebba Grön-tiden.

5 Thåström: Beväpna dig med vingar (2012)

På sitt sjunde soloalbum visar Thåström för kanske första gången på allvar att han också tagit en del med sig från Love Peace & Pitbulls. Ibland innehåller ljudbilden klara industrielement, ibland kommer man rentav att tänka på Tom Waits senare utgåvor. Men Thåström håller i sin helhet på ett imponerande säkert sätt, och använder i det här skedet redan rösten på ett betydligt mer nyanserat vis än under början av karriären.

Som synes saknas här det han gjort inom Imperiet, liksom också Love Peace & Pitbulls-skivorna. Imperiets 80-talsmusik med syntljudbild känns idag (liksom mycket annat av det som gjordes på 1980-talet) daterad och föråldrad, och det pompösa greppet tilltalar mig inte längre – också om jag gillade gruppen då det begav sig. Och LPP hade sina stunder, och de bästa av gängets industrirockidéer har Thåström fått med sig till solokarriären – men jag blev i alla händelser aldrig riktigt du med den musiken (som i och för sig, det måste man ge den, har klarat av tidens tand betydligt bättre än Imperietklassikerna).

text: Henrik Jansson

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *