Betydligt roligare än Roxette

När Marie Fredriksson på läkarens order beslöt sig för att avstå från framtida Roxette-turnéer, och den senare varianten av Gyllene Tider enbart verkat på projektbasis, insåg Per Gessle plötsligt att han hade nästan hur mycket tid som helst för att satsa på sin solokarriär – den som mer eller mindre legat nere de senaste tio åren.

Det här innebar i och för sig inte att han skulle ha stängt in sig i någon studio för att banda in och finslipa material i ett halvår eller mer. För det är, enligt vad han själv sagt i intervjuer, inte alls så han vill jobba – hellre då projekt av typen ”nu gör vi en platta på tisdag, skriv fem låtar till dess”. Om budet är att materialet inte behöver vara klart förrän efter ett halvår blir det lätt så att det mesta ändå måste göras under de allra sista veckorna.

Så istället bestämde han redan i höstas att projekten det här året skulle komma slag i slag. Inledningsvis albumet ”En vacker natt” (Sony), så hans första soloturné på ett decennium (start 6 juli, och spelningar också i Finland – Vasa 25.8 och Popkalaset i Borgå 26.8), och i höst dessutom syskonskivan ”En vacker dag”. Jag misstänker att han under den här resan har betydligt roligare än vad som på länge varit fallet inom Roxette.

Den första plattan motsäger åtminstone inte den teorin. Han ville inför inspelningarna hitta ett alternativ till ständiga samarbetspartnern Christoffer Lundquists studio, så gänget åkte till Nashville och plockade där också in några amerikanska studioproffs i bandet. Stuart Duncan och Dan Dugmore – kända för sina samarbeten med namn som Willie Nelson, Alison Krauss, Dolly Parton och Emmylou Harris – har med fiol och pedal steel viktiga roller i ljudbilden.

Fast mer än en pigg tilläggskrydda blir countryspåret ändå inte – förutom i avslutningen ”Far Too Close”, skivans enda engelskspråkiga låt och en duett med den unga Church Sisters-sångerskan Savannah Church.

Primärt handlar det i övrigt om en till största delen akustisk och ganska vemodig popmusik med 60- och 70-talsrötter, och det är lätt att dra linjen till de tidigare soloutgåvorna ”Mazarin” (2003) och ”En händig man” (2007).

När Gessle kommer med nytt material lyser ju de egentliga överraskningarna numera oftast med sin frånvaro, men i hans fall känns det här inte som någon direkt brist. Hans kännspaka melodibyggen och enkla, men nog så smarta refränger har i allmänhet den speciella charm som innebär att det sedan inte krävs så mycket extra.

Då jag lyssnar på ”En vacker natt” utkristalliserar sig allra först de tre nummer där han tagit in Helena Josefsson, Lars Winnerbäck och Savannah Church som gästsångare. Speciellt bra fungerar den gripande Winnerbäckduetten ”Småstadsprat”, som egentligen också är skivans enda potentiella hitlåt. För som Gessle själv konstaterat – här finns ingen egentlig ”radiobomb”. Kanske kan någon se det som ett problem men mig stör det inte, jag har hört rätt många radiobomber av Gessle redan tidigare.

I ”Några glas rosé” anknyter han till Neil Youngs balladstil (och gör för ovanlighetens skull ett litet dansbandsövertramp i texten – vad sägs om ”vi blev kära, ett tu tre / över några glas rosé”), men min stora favorit på skivan blir småningom den starkt Joni Mitchell-doftande ”Allt gick så fort” med öppen gitarrstämning, suggestiva ackordväxlingar och ett mycket vackert tonplockande på den elektriska av Lundqvist. Det här är en låt som håller för otaliga lyssningar, och finns det någon rättvisa borde den vara ett måste under turnén.

Och det kanske mest exceptionella med Gessle är inte hans förmåga att alltid kunna hålla kvar både kreativitet och publik, utan det att han under alla framgångsdecennier också lyckats bevara någon sorts positiv naivitet och en autentisk kärlek till 60- och 70-talets skrovliga popslagdängor.

Därför är det ett nöje också att läsa stora intervjuer med honom, där han fritt kommer åt att lägga ut texten om det ena och det andra. I svenska musiktidningen Sonics sommarnummer (2017) berättar han om hur han träffade Kinks-ikonen Ray Davies på någon gala och då berättade att ”Kinks Kontroversy” i tiderna varit hans allra första platta – och hur han då han kort därefter fyllde år fick sig tillsänt ett signerat nyutgåveexemplar av just ”Kinks Kontroversy”. ”Happy Birthday, Per”, hade den manifesterat oberäkneliga Ray skrivit. ”Lite kul”, konstaterar Gessle själv.

Och lite kul är det faktiskt att Ray Davies faktiskt också för första gången på nio år gett ut ett nytt album, med The Jayhawks som kompgrupp dessutom. Vi tar en liten utvikning ditåt (recension följer i ÅU-papperstidningen 3.8)!

Och om sin aktuella platta har Gessle (i ovannämnda Sonic-intervju) sagt att han ”blev påmind om hur roligt det är att spela in musik på riktigt” med ”riktiga musiker och riktiga instrument”, istället för att ”programmera och älta decimaltecken”. Han har också lyft fram att skivan textmässigt är en av hans mest personliga, men just det är kanske inte något man som utomstående lyssnare tänker så mycket på – däremot är skivans omslag uppenbart personligt, eftersom det pryds av en bild på hans syster Gunilla som gick bort ifjol.

När hennes son därefter hittade en ask med diabilder från 60-talet bestämde sig Gessle för att lyfta bort omslagsbilderna som Anton Corbijn redan tagit, och istället ge plats för sin syster – för att på så sätt hedra hennes minne.

Text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Recension av Åbobandet Burning Hearts ”Battlefields”

burninghearts_battlefields_sol-068_3000x3000px

God smak på både gott och ont

Skivan: ”Battlefields” av Burning Hearts

Recenserad av Frans Rinne

God smak är en av de svåraste grejerna inom vilken som helst konstform. Den kan ibland kännas som en naturlag, men egentligen handlar det ju bara om en slags gemensam överenskommelse bland dem som är invigda. Samtidigt som den goda smaken nog fungerar som ett bra ledsnöre, hämtar den också med sig en del problem.

Åboduon Burning Hearts, som består av Jessika och Henry Neuman (tidigare Rapo respektive Ojala) visar på sin tredje platta “Battlefields” att de definitivt har god smak. De har faktiskt utmärkt smak. Då jag hör musiken kommer jag att tänka på artister som Fleetwood Mac, Echo & The Bunnymen och Verve.

Skivan låter som en härlig tribut till en tid då popskivor var perfekta, magiska föremål vars varenda not hade etsat sig in i vinylspåren med hjälp av någon sorts alkemi född ur emotionellt tumult. Den tiden fanns antagligen inte, men oberoende lever den kvar i sinnena hos oss vars liv dagligen berörs av popmusik. Samtidigt innehåller skivan nog också låtar som “Bodies as Battlefields” som cirkulerar kring ett rätt modernt ljudlandskap.

Klippet ”Bodies as Battlefields” live i Helsingfors för en månad sedan:

“Battlefields” största styrka är att den är en felfritt genomtänkt skivhelhet. Med detta vill jag inte säga att den känns klinisk eller som en produkt av ett maskineri. Ljudbilden andas på ett analogt sätt och sångerskan Jessika Neumans aningen lakoniska men aldrig okänsliga sångstil kryddas av att hennes engelska har en sympatisk brytning som befinner sig kring en trea på en skala som sträcker sig från noll till Nico.

Låtskrivandet är starkt och nyansrikt och med tanke på att det handlar om en lugn, subtil och “vuxen” platta, innehåller låtarna en ganska ordentlig mängd krokar man kan haka sig på. Skivans tredje spår “Work of Art” för t.o.m. mina tankar till Robyns håll.

Kanske det är just parallellen till Robyns skamlöst storslagna elektrorefränger som också får mig att tänka på det som i mitt sinne är skivans största problem, något som faktiskt kan spåras tillbaka till den goda smaken. Faktumet att Burning Hearts aldrig riktigt bryter mot den goda smakens regler får plattan tidvis att kännas lite stagnerad. Duon tycks inte ha något behov av att omdefiniera sin miljö, istället vill de hämta fram det som de vet att är fint i den.

Det är naturligtvis inget fel på denna sorts finkänslighet. Antagligen är det just finkänslig stiltrogenhet som Burning Hearts är ute efter. Och även om jag saknar risktagningar är “Battlefields” nog en liten pärla inom sina egna ramar.

LÄS OCKSÅ:

LÄNK: BANDETS HEMSIDA

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

En gång intervjuade jag rockmusiker

Det händer ibland att jag inspireras att berätta anekdoter från decennierna då jag gjorde intervjuer med musikartister. Sådana gånger påminns jag om att en del roliga minnen blivit kvar i handen, också om jag i det skede då jag meddelade alla uppdragsgivare att det var slut med sådan verksamhet inte direkt upplevde det så. Jag hade tröttnat på att höra redan alltför många gånger rabblade svar. Jag hade tröttnat på att vackert be om att få dem serverade. Jag hade tröttnat på att låtsas vara intresserad. Någon kunde påstå att jag saknade den rätta glöden, kanske var det så – eller så hade jag bara förlorat den nödvändiga inställsamheten. Att lyssna på sjäva musiken och ibland också skriva om den har jag i alla händelser aldrig tröttnat på.

Och nu har det förflutit en så lång tid sedan jag senast intervjuade någon musiker att det blivit lättare att se en del av de erfarenheter jag fick i ett behagligare, närmast nostalgiskt skimmer. Det är i många fall de mindre lyckade sessionerna jag då först kommer att tänka på – som den gång jag åkte till Stockholm enbart för att göra en radiointervju med Peter LeMarc (som just då var verkligt stor i Sverige), och när vi skulle köra inte lyckades locka ur honom mer än ”jag kan inte ge dig nånting just nu för jag måste ge min publik allt ikväll”. Den saken upprepade han i och för sig ett antal gånger i olika varianter, men då samtalet skulle fungera som huvudgrej i mitt och brorsan Tomas Janssons gemensamma radiorockmagasin kändes det mer än lovligt tunt.

När nöden var som störst var i varje fall också hjälpen som närmast. LeMarcs turnébasist råkade heta Tony Thorén – basist också i Eldkvarn, som var och är en av mina svenska favoritgrupper. Och när han insåg hur lite kvällens huvudakt hade att komma med föreslog han att jag ju kunde snacka lite med honom om Eldkvarns album ”Karusellkvällar” också. Ja, så satt vi där med en nagra och drack burköl då och hade det gemytligt.

Killarna i Imperiet var för sin del i princip hyfsat lätta att prata med, men det var som om det ändå alltid måste gå snett på något vis. Då jag och min bror rest till Stockholm för att avverka en serie intervjuer där också Thåström skulle ingå slutade det efter en rad olyckliga omständigheter med att vi – däckade av influensa, brorsans feber klockade in på 39 grader – låg i min ex-flickväns bostad och ringde till den studio där bandet höll till. Någon ljudkvalitet var det inte ens tal om att försöka få till, tekniken handlade om att placera en vanlig mikrofon så nära trådtelefonen som möjligt.

Att man sedan inte fick Thåström i telefon var bara konsekvent, men saxofonisten/keyboardisten Pär Hägglund som var ny i gänget – och den som svarade i telefon – uttalade åtminstone de minnesvärda orden ”ni kan väl snacka med mig, jag hör ju också till bandet”. Det lät nästan som om han inte ens själv trott på det. Flera år senare gjorde jag ett nytt försök, då satt vi prydligt uppradade på ett kafé och intervjubandet rullade, men på grund av något tekniskt missöde visade det sig vid en snabbkoll genast efteråt att ingenting fastnat. Så det jag minns bäst från den gången är killarnas miner när de själva konstaterade ”så vi ska liksom göra om det då va”, och deras hysteriska fnissanden under hela andra tagningen – som de trots allt välvilligt ställde upp på.

Hector dök aldrig upp till den intervju jag åkt till Helsingfors för att göra på hans dåvarande arbetsplats Yle, men Liisa Akimof som också jobbade där tyckte synd om mig, bjöd på kaffe, och gav mig hans hemnummer. Det var vänligt, men ledde dessvärre till att herr Harma skällde ut mig för att jag haft fräckheten att ringa hem till honom och störa. Efter att jag hittat en övernattningsplats (Tapani Ritamäki erbjöd mig en madrass) så blev jobbet ändå gjort nästa dag.

Att intervjua Nix Vahlberg i The Nomads var däremot i regel kul, det dracks bärs och snackades hit och dit om musikvärlden i allmänhet och musikerlegender som Nix träffat, och sist och slutligen ganska lite om Nix själv. ”Vi är fortfarande mera fans än musiker”, flinade han. Mindre kul var det ändå den gång jag fördrev väntetiden före intervjun på varuhuset Åhlens, där jag beslöt mig för att köpa en plånbok för knappt tio kronor. När jag sedan inte fick betala trots att folk som kommit efter mig snabbt togs om hand blev jag till sist så förbannad att jag bara tryckte in plånboken i min väska och gick.

Inte bra. Genast jag kommit ut lade en mycket stor väktare i klassisk hästsvans labbarna på mina axlar, och så åkte vi ner till en källarskrubb där han aggressivt skällde ut mig för att jag inte ens hade mer än ”en sketen plånbok” på mig (av allt att döma gick killen på provision). Den missräkningen fick honom på så dåligt humör att han ringde efter polis, men lyckligtvis visade det sig att en av dessa lagväktare var en tjej som omedelbart bad väktaren avlägsna sig. Därefter ställde hon ett par snabba frågor, gjorde några anteckningar, och konstaterade att jag med tanke på brottets storleksgrad nog redan lidit tillräckligt. Så jag kom mig tillbaka upp på gatunivån, och hade åtminstone något att berätta för killarna i bandet när vi träffades.

Många kända stjärnartister uppträdde och sa exakt det man förväntade sig av dem, så att man i princip kunde ha skrivit ut intervjuer redan på basen av förhandsinsikterna. Ibland var det bara trevligt, däremellan inte. Mot slutet allt oftare inte.

Ulf Lundell var småsur och vantrivdes helt uppenbart med intervjusituationen, men kunde väl delvis ursäktas i och med att han var inne i ett av sina många dåtida försök att sluta supa. ”Klart det är trist, men man vill ju överleva”, sa han. Dan Hylander hade uppenbarligen just vaknat, också om det var eftermiddag, och svarade nästan bara ”ja” eller ”nej” eller ”just det” – visserligen mycket vänligt.

Och vad legendavdelningen beträffar så var killarna i Metallica distanserade och måna om att få allt att gå fort, Carlos Santana new age-andligt frånvarande, Ian Anderson avmätt saklig, Tony Iommi artig men ointresserad, med brittisk gentlemannalook, och Willie Nelson vänlig och varm, med ett leende åt var och en som deltog i presskonferensen. Och Jon Lord, frid över hans minne, var just den gemytliga björn han såg ut som, en veteran man gärna drack gin tonics med (blandade av bandets roadare!) – ”hey, you’re a real sixtiesfreak”, kläckte han, efter att vi fördjupat oss i rockhistoriens mysterier ett tag.

Johnny Thunders var för sin del nån timme försenad, och när han kom satt han mest och hängde medan managerna svarade ”Johnny thinks …” och så vidare. Det jag minns att Johnny sa var att han ”inte riktigt förstod min accent”. Ja, vad säger man? Jag sa väl ingenting utan lyssnade på managern.

En överraskning var ändå att grungegruppen Screaming Trees-sångaren Mark Lanegan beviljade audiens i sitt hotellrum, medan han själv låg kvar i sängen och pratade oavbrutet. Det hade gått lite hårt på båten från Stockholm under natten, förklarade han. Eller att Tom Jones fick alla mina fördomar om honom på skam genom sin förmåga att skratta åt sig själv, att Kajsa Grytt gärna umgicks också kvällstid och faktiskt bjöd på calvados hemma hos sig, och att Sielun Veljet offrade en hel dag på mig och min bror när vi besökte dem i den nedlagda skolbyggnad i Kauttuas ödemark där de just då bodde och övade inför sin genombrottsturné. Fast Jukka Orma levde ändå upp till sitt rykte som jobbig typ och brydde sig inte ens om att hälsa.

Att Pugh Rogefeldt spontant bjöd mig hem till honom på Gotland var minnesvärt, synd bara att jag aldrig åkte, det är något jag ångrar. Men till Malmö och Wilmer X tog jag mig, och det var ett lyckokast. Killarna fixade partyn varje kväll, och basisten Stefan Björk gav mig till och med en privat stadssightseeing (tilläggas kan att bandets programfirma stod för hotellkostnaderna, något som idag låter som en avlägsen och osannolik dröm).

Fast pärlan i min minnessamling har jag sparat till sist, den hänför sig till en liten session med Lynyrd Skynyrd i samband med någon spelning i Stockholm. Som Neil Young-fan bad jag dem kommentera deras södern-konflikt med Young, hänvisande till att de i ”Sweet Home Alabama” i tiderna levererat en vass replik till dennes södernkritiska låt ”Southern Man”: ”I hope Neil Young will remember / southern man don’t need him around anyhow”.

Gary Rossington såg roat på mig ett tag, skrattade sedan skrovligt och stort, och sa: ”Haha, it was a joke man, Neil is our fucking good friend.”

Och sant eller inte, så lät det bra.

text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar