Daniel Lanois på Helsingfors festspel

Min tidigare enda erfarenhet av Helsingfors festspel var att jag och någon östeuropeisk poet som framträdde i sammanhanget för ett antal år sedan hade råkat få nyckel till samma rum på Villa Kivi. Det blev lite kaotiskt, i och med att jag och min sambo dök upp först någon gång på småtimmarna då han redan sov, och vi då efter en viss tvekan helt enkelt lade oss i den andra, lediga sängen.

Poeten fick i varje fall en bra anekdot att inleda sitt framträdande med, och enligt texten som sedan kunde läsas i Helsingin Sanomat hade han också spätt på rejält. Själv kunde jag skriva en novell om incidenten och dess fortsättningsspår – ”Saarikoski”, döpte jag den till, den kan avnjutas i samlingen ”Min dotter näckros”.

Men nu tyckte jag alltså att det kunde vara relevant att uppleva festspelen ur något annat perspektiv också. Så då polaren Jan-Erik Andersson (mannen med Lövhuset i Hirvensalo) föreslog en gemensam koll av Daniel Lanois framträdande slog jag till.

Lanois har i och för sig aldrig hört till mina verkliga favoriter, också om jag förstås alltid känt till honom – fast då i första hand som skicklig producent och studioräv. Hans samarbetsprojekt med artister som U2 (mästerverk som ”The Joshua Tree och ”The Unforgettable Fire”), Bob Dylan och Peter Gabriel är ju välbekanta, men dessutom hade han en viktig roll exempelvis i samband med ljudbilden på Neil Youngs ”Le Noise”.

Hans egen produktion spänner över ett stilistiskt brett fält. På debuten ”Acadie” opererade han inom den melodiska singer-songwriter-genren, men det har också blivit en hel del stämningsmättad experimentell musik som ibland också fungerat som ljudkonst. Fjolårsskivan ”Goodbye To Language” innehåller en reflektiv mix av altcountry och ambient, och kan ibland leda tankarna till samarbetsprojekten med Brian Eno.

Och för att ladda upp köpte jag den tidiga Lanois-skivan ”For The Beauty Of Wynona”, och visst kom ju då tanken att mannen hade en ännu större roll i att U2 lät som de lät på 80-talet än jag trott (ifall jag hört låten ”Brother L.A.” i radion kunde jag ha trott att det faktiskt var U2 som körde). I viss mån gäller detsamma också för den snygga ”Learning To Crawl”. Fast antagligen var väl inflytandet ömsesidigt.

Konserten blev en tudelad upplevelse. Under de sekvenser Lanois och hans trio satsade på att framföra distinkt låtmaterial (som klassikern ”The Maker”) med klara melodilinjer serverades en verkligt njutbar musik, amerikana på hög nivå, med andra gitarristen/basisten Jim Wilson i en spännande roll. Han hanterade gitarren så att han samtidigt skötte basslingorna – ungefär som många jazzgitarrister brukar kunna göra – samtidigt som Lanois själv manade fram en eggande blandning av Neil Youngs taggighet och U2s kraft. Hans steelgitarr-avsnitt gav också mersmak.

Däremellan bjöds också på en del ganska tomma syntetiska ljudvallar, utan melodiidé och också ljudmässigt rätt standardmässiga. ”Jumputusta”, sa lyssningspolaren Andersson, ”men Lanois har ju råd att göra vad han har lust med.” Och slutligen kom ju också klassikern ”The Maker”.

Det var lite berg- och dalbana, men visst hade jag ändå ett leende på läpparna då jag efteråt satt och drack öl. Så man kan kanske faktiskt lära gamla hundar sitta: den här sommaren har jag upptäckt Lanois soloproduktion, och dessutom börjat lyssna på ett inhemskt band som alla andra alltid tycks ha haft en relation till – Ultra Bra.

Under gruppens storhetstid 1996-2001 hade jag bestämt mig för att den musiken inte var något för mig, den dög inte eftersom 90-talet var tiden då – efter 80-talets jämna plågor – de skitiga grungelånghåren tagit över och gjort rocken till rock igen.

Jaja. Jag gillar fortfarande Nirvana och Pearl Jam, men jag har också lärt mig uppskatta allt det goda med Ultra Bra. De starka låtarna med mångbottnade, bärande arrangemang, musikernas professionalism och Anni Sinnemäkis sångpoesi.

Så blev också det sagt.

text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Allt är inte dyrt och jävligt

Det sägs att cd-formatet är ute, men om jag inte minns fel sades det på 1980-90-talen detsamma om vinylen – ja, det sades till och med att det var hög tid att sälja sina vinyler om man ville få några mark för dem.

Det har visat sig att de som sa så hade grundligt fel, vinylen lever och mår bra, och vi är många som grämer oss över alla fina vinylalbum vi i tiderna sålde.

Och i alla händelser: om cd:n inte är så mediesexig just nu så är bra musik bra musik, och för mig som gärna vill ha den i fysisk form duger också det formatet bra. Därför känns det lite som julafton när en känd skivhandel på Kristinegatan i Åbo under sommaren placerat ut en stor låda med plock-cd:n på gatan. 1 euro per skiva, och köper man något inifrån butiken kan man kanske dessutom få något ur lådan på köpet.

Då måste det väl vara rena skräpet som erbjuds, tänkte jag första gången jag promenerade förbi, men lyckligtvis började jag ändå bläddra och det visade sig snabbt att mina farhågor var helt obefogade. Det är lite det ena och det andra förstås – en del skivor har en aning spruckna pärmar, en del är begagnade och har helt enkelt inte gått åt för normala priser, och en del är så färska eller annars bara lysande att de när man får dem i sin hand känns som verkliga fynd.

Att hitta Depeche Modes senaste studioalbum ”Spirit”, som getts ut i år, i toppskick i lådan var till exempel en liten överraskning.

För att ge en liten bild av urvalet, och samtidigt indirekt berätta om vad jag själv kan tänka mig att köpa hem – åtminstone för 1 euro – ger jag här en liten lista på sådant jag under de senaste veckorna i övrigt plockat med mig ur den magiska lådan.

Radiohead: ”OK Computer”.

Nick Cave: ”Nocturama”.

Kent: ”Verkligen” och ”Vapen & Ammunition”.

J Karjalainen: ”Electric Picnic” och ”Päiväkirja”.

Tori Amos: “Little Earthquakes”.

HIM: “Razorblade Romance”.

Hassisen Kone: ”Rumat sävelet”

Sir Elwoodin hiljaiset värit: ”Puoli viisi aamulla” (och ”Hämären taa” är en så häpnadsväckande vacker låt att man kan lyssna hur många gånger som helst).

The Mission: “Carved In Sand”.

Interpol: “Antics”.

Det här är bara ett urval, och mer lär det bli – för nya skivor läggs kontinuerligt ut. Jag brukar stanna upp och bläddra minst en gång i veckan, det är nästan så de börjat småle lite mystiskt åt mig inifrån butiken.

text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Betydligt roligare än Roxette

När Marie Fredriksson på läkarens order beslöt sig för att avstå från framtida Roxette-turnéer, och den senare varianten av Gyllene Tider enbart verkat på projektbasis, insåg Per Gessle plötsligt att han hade nästan hur mycket tid som helst för att satsa på sin solokarriär – den som mer eller mindre legat nere de senaste tio åren.

Det här innebar i och för sig inte att han skulle ha stängt in sig i någon studio för att banda in och finslipa material i ett halvår eller mer. För det är, enligt vad han själv sagt i intervjuer, inte alls så han vill jobba – hellre då projekt av typen ”nu gör vi en platta på tisdag, skriv fem låtar till dess”. Om budet är att materialet inte behöver vara klart förrän efter ett halvår blir det lätt så att det mesta ändå måste göras under de allra sista veckorna.

Så istället bestämde han redan i höstas att projekten det här året skulle komma slag i slag. Inledningsvis albumet ”En vacker natt” (Sony), så hans första soloturné på ett decennium (start 6 juli, och spelningar också i Finland – Vasa 25.8 och Popkalaset i Borgå 26.8), och i höst dessutom syskonskivan ”En vacker dag”. Jag misstänker att han under den här resan har betydligt roligare än vad som på länge varit fallet inom Roxette.

Den första plattan motsäger åtminstone inte den teorin. Han ville inför inspelningarna hitta ett alternativ till ständiga samarbetspartnern Christoffer Lundquists studio, så gänget åkte till Nashville och plockade där också in några amerikanska studioproffs i bandet. Stuart Duncan och Dan Dugmore – kända för sina samarbeten med namn som Willie Nelson, Alison Krauss, Dolly Parton och Emmylou Harris – har med fiol och pedal steel viktiga roller i ljudbilden.

Fast mer än en pigg tilläggskrydda blir countryspåret ändå inte – förutom i avslutningen ”Far Too Close”, skivans enda engelskspråkiga låt och en duett med den unga Church Sisters-sångerskan Savannah Church.

Primärt handlar det i övrigt om en till största delen akustisk och ganska vemodig popmusik med 60- och 70-talsrötter, och det är lätt att dra linjen till de tidigare soloutgåvorna ”Mazarin” (2003) och ”En händig man” (2007).

När Gessle kommer med nytt material lyser ju de egentliga överraskningarna numera oftast med sin frånvaro, men i hans fall känns det här inte som någon direkt brist. Hans kännspaka melodibyggen och enkla, men nog så smarta refränger har i allmänhet den speciella charm som innebär att det sedan inte krävs så mycket extra.

Då jag lyssnar på ”En vacker natt” utkristalliserar sig allra först de tre nummer där han tagit in Helena Josefsson, Lars Winnerbäck och Savannah Church som gästsångare. Speciellt bra fungerar den gripande Winnerbäckduetten ”Småstadsprat”, som egentligen också är skivans enda potentiella hitlåt. För som Gessle själv konstaterat – här finns ingen egentlig ”radiobomb”. Kanske kan någon se det som ett problem men mig stör det inte, jag har hört rätt många radiobomber av Gessle redan tidigare.

I ”Några glas rosé” anknyter han till Neil Youngs balladstil (och gör för ovanlighetens skull ett litet dansbandsövertramp i texten – vad sägs om ”vi blev kära, ett tu tre / över några glas rosé”), men min stora favorit på skivan blir småningom den starkt Joni Mitchell-doftande ”Allt gick så fort” med öppen gitarrstämning, suggestiva ackordväxlingar och ett mycket vackert tonplockande på den elektriska av Lundqvist. Det här är en låt som håller för otaliga lyssningar, och finns det någon rättvisa borde den vara ett måste under turnén.

Och det kanske mest exceptionella med Gessle är inte hans förmåga att alltid kunna hålla kvar både kreativitet och publik, utan det att han under alla framgångsdecennier också lyckats bevara någon sorts positiv naivitet och en autentisk kärlek till 60- och 70-talets skrovliga popslagdängor.

Därför är det ett nöje också att läsa stora intervjuer med honom, där han fritt kommer åt att lägga ut texten om det ena och det andra. I svenska musiktidningen Sonics sommarnummer (2017) berättar han om hur han träffade Kinks-ikonen Ray Davies på någon gala och då berättade att ”Kinks Kontroversy” i tiderna varit hans allra första platta – och hur han då han kort därefter fyllde år fick sig tillsänt ett signerat nyutgåveexemplar av just ”Kinks Kontroversy”. ”Happy Birthday, Per”, hade den manifesterat oberäkneliga Ray skrivit. ”Lite kul”, konstaterar Gessle själv.

Och lite kul är det faktiskt att Ray Davies faktiskt också för första gången på nio år gett ut ett nytt album, med The Jayhawks som kompgrupp dessutom. Vi tar en liten utvikning ditåt (recension följer i ÅU-papperstidningen 3.8)!

Och om sin aktuella platta har Gessle (i ovannämnda Sonic-intervju) sagt att han ”blev påmind om hur roligt det är att spela in musik på riktigt” med ”riktiga musiker och riktiga instrument”, istället för att ”programmera och älta decimaltecken”. Han har också lyft fram att skivan textmässigt är en av hans mest personliga, men just det är kanske inte något man som utomstående lyssnare tänker så mycket på – däremot är skivans omslag uppenbart personligt, eftersom det pryds av en bild på hans syster Gunilla som gick bort ifjol.

När hennes son därefter hittade en ask med diabilder från 60-talet bestämde sig Gessle för att lyfta bort omslagsbilderna som Anton Corbijn redan tagit, och istället ge plats för sin syster – för att på så sätt hedra hennes minne.

Text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar