Ett litet spår efter Eurovisionen 2016 i Stockholm denna sommar

Detalj ur Fridas och Bennys Waterloo-dräkter. Foto: Jan Wickman
Detalj ur Fridas och Bennys Waterloo-dräkter. Foto: Jan Wickman

Den lätta underhållningen börjar bli allt mera medveten om sin historia. Den största framgångsberättelsen i Eurovisionen, ABBA, fick ett museum på Djurgården för några år sedan. För närvarande inhyser muséet också en utställning med rubriken Good Evening Europe om ESC.

Scenkläder från 1970-talet framåt utgör huvuddelen av utställningen men det finns också bland annat några ESC- och Melodifestivalen-troféer och interaktiva möjligheter till lite sång och skoj för publiken. En mannekäng av vår egen Mr. Lordi välkomnar besökarna vid ingången. Jamalas dräkt levererades till utställningen redan på söndagen efter tävlingen, rapporterar museets Facebook-sida.

Det är intressant att se detaljerna i scenkläderna. Pieteten med vilken detaljerna är sydda varierar mycket. Till exempel ABBAs ikoniska Waterloo-kostymer från 1974 är något summariskt sammansatta, som teaterkläder. Man litar på att de mindre detaljerna inte syns i TV-bilden.

Vad har hänt med paljetterna i Fridas Waterloo-kjol? Har de blivit återanvända?

Fridas Waterloo-kjol, detalj. Foto: Jan Wickman
Fridas Waterloo-kjol, detalj. Foto: Jan Wickman

Celine Dions dräkt för Eurovisionen 1988 ser ut som civilkläder från den tiden. Loreens Euphoria-dräkt har fina detaljer. I Conchita Wurst’s skräddarsydda guldspetsklänning beaktar man HD bildkvalitetens krav.

Utställningen stannar i Stockholm sannolikt till slutet av året. Sedan är det meningen att den följer tävlingen till nya värdstäder.

C.Dion 1988. Foto: J.Wickman
C.Dion -88. Foto: JW
Euphoria 2012. Foto: J.Wickman
Euphoria 2012. Foto: JW
Conchitas klänning. Foto: J.Wickman
Conchita 2014. Foto: JW

Kompromissvinnare?

M&P önskar god natt. Den efterglömda trofén ska med. Foto: Jan Wickman
M&P önskar god natt. Den efterglömda trofén ska med. Foto: Jan Wickman

En rysare till poängräkning slutade i Ukrainas seger över Australien som vann jurygruppernas röster och över Ryssland  som vann i TV-tittarnas telefonomröstning. Efter att juryrösterna hade delats ut ledde Australien med 320 poäng. Ukraina var tvåa med 211 poäng, och Ryssland på femte plats, efter Frankrike och Malta, med 130 poäng. I tittarnas poäng var Ryssland först med 361 poäng, Ukraina andra 323 poäng med och Australien fjärde med 191 poäng efter Polen på tredje plats. Slutresultatet i top3 var således: 1.Ukraina 534, 2. Australien 511, 3. Ryssland 491.

Det här är först andra gången som jurygrupperna lyckas påverka helhetsresultatet så att telefonomröstningens vinnare inte vinner hela tävlingen. Den första gången var ifjol då Måns Zelmerlöv fick ta hem segern till Sverige trots att Italiens Il Volo-grupp hade vunnit TV-tittarnas röster men placerades bara på sjätte plats av jurygrupperna. Detta faktum sågs inte då direkt i TV-sändningen eftersom man hittills har räknat ihop jurygruppens och telefonomröstningens resultat i varje land skilt. Således blev diskrepansen mellan jury- och telefonröstningsresultat offentlig först när EBU efteråt kungjorde hela resultatet i detalj  på sin nätsida.

Ukrainas seger är alltså första gången sedan jurygrupperna återintroducerades 2009 som varken jurygruppernas eller TV-tittarnas favorit vinner tävlingen utan det gör ett tredje bidrag som fått höga men inte högsta poäng av båda. I den bemärkelsen kunde man tala om en kompromissvinnare. Jamalas låt 1944 kan dock knappast karakteriseras som en mellanvägens sång utan den är ett verk som väcker starka känslor och delar åsikter.

Ukrainas och Jamalas seger kan ses som fördelaktig för Eurovisionen i det att det blir uppenbart ett sådant udda och seriöst stycke utanför radiopoplistornas mainstream kan vinna tävlingen. Samtidigt kan de politiska undertonerna i låten komplicera slutsatserna om denna seger. (Se här och här.)

Också semifinalernas resultat har nu offentliggjorts. Finlands Sandhja var femtonde i sin semifinal. Du finner de detaljerade resultaten här.

Ryssland – favorit och kopia på en gång?

Rysslands Sergey klättrar längs väggar på Globen-scenen. Foto: Linda Granback

Mot toppen ikväll?

Efter att alla länderna har visat sitt slutliga uppträdande på Eurovisionsscenen går Ryssland med Sergej Lazarev fortfarande till final som absolut största förhandsfavorit. (Det högljudda buande som Rysslands representanter har utsatts för i ESC de senaste åren har inte upprepats i Stockholm varken i semifinalen eller något av de tre generalrepetitioner med stor publik som jag har sett.) Det ser ut att finnas tre länder med bidrag som har någon chans att utmana honom. Främst bland dem är Frankrike som ställer upp Amir Haddad med med det mysiga leendet mot det ryska visuellt imponerande numret. Australiens mycket kompetenta pop med Dami Im har också väckt entusiasm. Slutligen kämpar Ukraina med Jamalas dramatiska 1944 i en så annan kategori att det blir svårt att jämföra. Låten är inte för alla men den berör djupt dem som träffas av den. Blir den avancerade sångtekniken dessutom en juryfavorit?

Utöver Amir, har Kroatiens Nina Kraljić med Lighthouse etablerat sig som min och mången annans personliga favorit – trots den överdrivet fantasifulla dressen. Och lite Serbien också, och Italien … det finns många bidrag att gilla.

Vem kopierar vem?

I dessa dagar fnyser väldigt många, särskilt svenskar, att ryska Sergej Lazarevs tekniskt avancerade och redan före tävlingen mycket uppmärksammade scenpresentation är bara en kopia av Måns Zelmerlövs vinnarbidrag från i fjol, på turboväxel. Och visst verkar det synnerligen opportunistiskt och föga originellt att just i år låta numret vila på projektioner igen. Samtidigt är det här hela sanningen bara inom eurovisionsbubblans tunna väggar.

Givetvis uppfann inte teamet som skapade Zelmerlövs scennummer, Fredrik Rydman och GreenWall Design, samverkan mellan levande artister på scenen och projicerade rörliga bilder utan den har en lång historia, särskilt inom konsten. Om vi ser på nyare exempel i underhållningen så har årets ryska scennummer i många avseenden mera gemensamt med detta framträdande från Thailand’s Got Talent (som i sin tur bygger på Enra’s Primitive) än med Måns Heroes. En möjlig förlaga till Lazarevs vingar finns här vid 3:50. Dessa är bara några exempel av många möjliga som jag fann i en relativt snabb sökning på Youtube.

Dessutom kan man minnas att Heroes-numret i fjol som nu betraktas som förlaga för You Are the Only One  inte var så originellt heller. Den bärande idén hade “inspirerats” väldigt tungt av performance-konstnärens Bandypunks videoverk The Alchemy of Light i vilket den projicerade streckgubben redan figurerade (Se här.) För att undvika rentav juridiska konsekvenser av plagiatanklagelser ändrade svenskarna på gubbens hatt och böt ut hans paraply mot en ballong efter Melodifestivalen och före ESC. (I tillägg var ju verserna i Heroes besvärligt lika David Guettas Lovers on the Sun.)

Det är rätt sällan som något helt nytt presenteras i underhållningen eller kulturen mera allmänt.

Finaldags!

Måns och Petra visar hur en ESC-vinnare görs. Börja med trummor. Foto: Jan Wickman
Måns och Petra visar hur en ESC-vinnare görs. Börja med trummor. Foto: Jan Wickman

Det börjar dra sig mot höjdpunkten, finalen, och det slutliga avgörandet. Det märktes tydligt också på genrepet på fredag kväll. Globen var helt fullsatt för första gången på hela veckan och stämningen nådde nära arenans höga tak. I själva finalen är alltid stunden kring början då Eurovisionens signaturmelodi, preluden till Marc-Antoine Charpentiers Te Deum klingar ut, helt magisk på arenan. (Jag ska försöka skicka ett videoklipp direkt från arenan ikväll till Linda för att läggas upp på bloggen.) Men nog var det intensivt redan igår på repetitionen!

För oss inbitna fans är ESC-finalen årligen som en andra julafton. Så snart man vaknar på morgonen är man medveten om att det är finaldag och hela dagen finns den där stunden kl 22 då Eurovisionen drar igång närvarande i ens tankar.

I år kan det i det här skedet konstateras att svenskarnas arrangemang av ESC 2016 har mött de höga förväntningarna som uppstått av att de årligen i festlig stil arrangerar den största nationella urvalstävlingen i Europa, Melodifestivalen, och dessutom har Eurovisionen 2013 i Malmö som en färsk erfarenhet i minnet. Redan i semifinalerna har vi sett att iscensättningen är storartad och den rikligt odlade humorn (som kanske varit lite väl fräck i någras smak) driver skickligt med ESC-klicheer samtidigt visande mycket värme och kärlek för evenemanget. Och jag kan lova att de, som sig bör, sätter in en ännu högre växel till finalen.

Många var lite besvikna när det kungjordes att Justin Timberlake skulle utgöra mellanakten under röstningen. Ännu en artist med en popsång efter de 26 som vi redan hört i tävlingen, låt vara att det är en amerikansk superstjärna?! Hur anknyter han till Eurovisionen? I genrepet tog det en liten stund för Timberlake att värma upp publiken men fick slutligen ett bra mottagande.

Justin Timberlake på Eurovisionsscenen. Foto: Jan Wickman
Justin Timberlake på Eurovisionsscenen. Foto: Jan Wickman

Vi kan dock ta det lugnt. Det blir mera än Justins två låtar, av vilka den ena är världspremiär på hans nya singel som är svenskproducerad likt en fjärdedel av årets tävlingsbidrag. Programvärdarna Måns och Petra undervisar oss också hur en perfekt ESC-vinnarlåt görs i ett festligt shownummer med flera bekanta ansikten i cameoroller bland statisterna. Måns får också sjunga både Heroes och en ny låt  med intressant koreografi. Sarah Dawn Finers komiska karaktär Linda Woodruff, bekant från förinspelade sketcher i Melodifestivalen och ESC 2013, framträder nu live.

Till slut blir det premiär på det nya sättet att utropa poängen. Det sker så som vi är vana från Melodifestivalen: Talespersonerna från de deltagande länderna meddelar via videolänk bara jurygruppernas poäng, men läser tyvärr numera upp bara till vem landets jury-tolva går.

Resten av poängen, även åttan och tian, kommer bara upp i rutan. Detta kändes väldigt odramatiskt i generalrepetitionen även beaktat att poängen var slumpmässigt lottade. Slutligen meddelar programvärdarna alla ländernas färdigt sammanräknade, på telefonrösterna baserade, poäng med början från de som fått minst poäng avancerande sedan upp till dem som fått mest.

Vi har en festlig kväll och dessutom en intressant tävling att se framemot!

Scenmästaren värmer upp publiken inför ESC-genrepet:

Kamera: Jan Wickman

Semifinalchock – Norden ute ur finalen

Finlands Sandhja får göra sällskap med Danmarks Lighthouse X, Norges Agnete och Islands Greta på lördag kväll. Ingen av dem tog sig vidare till lördagens final. Foto: Linda Granback
Finlands Sandhja får göra sällskap med Danmarks Lighthouse X, Norges Agnete och Islands Greta på lördag kväll. Ingen av dem tog sig vidare till lördagens final. Foto: Linda Granback

Efter att Norge och Danmark inte kom vidare i andra semifinalen är det bara att konstatera: Hela Norden är nu utanför finalen i ESC 2016, bortsett givetvis det automatiskt kvalificerade värdlandet Sverige. (Se resultaten för semifinal 1 här och semifinal 2 här .)

Något av en chock. Danmarks Lighthouse X tippade många att skulle elimineras men Norges Agnete hade man mera tro på. Besvikelsen kan som motreaktion amplifiera de regionpatriotiska känslorna i Norden vilket kan bli en fördel för Sverige i finalen. De nordiska rösterna kanske nu koncentreras på Sverige särskilt starkt.

Sällan har min ESC-tippning gått så fel som denna gång. (Se här.) Antingen var detta semifinalresultat svårtippat och överraskande (vilket många internationella kommentarer antyder) eller så har jag ovanligt lite koll – eventuellt på grund av att jag i år följer med tävlingen helt och hållet på arenan. Som jag skrev inför semifinal 1 skiljer sig upplevelsen av bidragen på flera betydande sätt beroende om man ser dem live eller på TV. Man kan inte säga att men ser mera antingen i TV:n eller på arenan. Man ser olika saker. (Se artikeln här)

De som avgör resultatet med sina röstar, både i jury-grupperna och i telefonomröstningen, bildar sin åsikt om bidragen precis på samma sätt, som ni som följer med tävlingen antingen hemma eller på ESC-fester, dvs. genom att se TV-sändningen i rutan eller på en skärm. Därför har ni där hemma en bättre utsiktspunkt för att förutsäga hur det går än vi i salen.

Även om min “tippning” var så vag och oformlig att den var långt ifrån en ordentlig lista på tio länder, blev det fel ändå. Belgien och Polen som jag tänkte var så icke-coola att de sannolikt inte skulle kvalificera, gjorde det ändå. Och Georgien som jag tänkte var för übercoolt för att ha mera en små chanser att gå vidare, gjorde det ändå.

Det som man ändå kan sägas för det här överraskande semifinalresultatet är att det resulterar i en stor variation i finalens startfält.

Belgiens Laura var populär bland publiken i Globen. Står man närmast scenen ser man ryggsidan av artisterna när de kommer ut på B-plattformen.

Kamera: Jan Wickman

Vinnare i semifinal 2? En suddig bild

Finalister? Ukraina, Lettland, Bulgarien, Danmark, Israel och Albanien bland de slumpmässigt valda länder som fick avsluta genrepet som om de kommit vidare. Foto: J. Wickman.
Finalister? Ukraina, Lettland, Bulgarien, Danmark, Israel och Albanien var bland de slumpmässigt valda länder som fick avsluta genrepet som om de kommit vidare till final. Foto: J. Wickman.

Har jag förslag till vinnare av finalplats i semifinal 2 ikväll i ljuset av generalrepetitionen på onsdag? Med några undantag är utsikten suddig.

Självklara, tror man. Australien och Ukraina är de två största förhandsfavoriterna i denna semifinal – favoriter av nästan diametralt motsatta karaktär. Dami Ims Sound of Silence är en effektiv, trendig poplåt med lite drama som är lätt att ta till sig. Ukrainas 1944 däremot är en högdramatisk låt med budskap. (Se artikeln ”Ingen politik i Eurovisionen?”) Den är krävande både för artisten Jamala och för publiken. Den är inte lättsmält för alla men de som berörs känner det starkt. Båda bidragen har fått snygga och för låten lämpliga scenpresentationer i Globen (även om inledningen med Dami sittande på en glittrig kub ser lite krystad ut) och seglar in till final. (Vi väntade inget mindre av Ukraina. Deras låtar lyfter varje år när de iscensätts för Eurovisionen.)

Sannolika. Bulgariens tidsenliga poplåt If Love Was A Crime har fått en del positiv förhandsuppmärksamhet och erfarna ESC-tittare kunde förvänta sig att det extra tryck i sångprestationen som kommer med live-situation ökar den intensiteten som saknas i studioversionen. Det sker när artisten Poli ger sitt bästa på scenen. Lyckas hon ikväll så borde Bulgarien nå finalen med god marginal.

Serbien tar nu sin plats bland favoriterna. Låten Shelter med ett seriöst budskap om våld i nära relationer är fin och Sanja en duktig sångerska. Tyvärr förstördes intrycket i förhandsvideon av hennes melodramatiska övergestikulerande och Amy Winehouse -look. Nu har ju dock Serbiens TV-bolag varit mycket framgångsrikt i Eurovisionen och vet vad de gör. Det var alltså förväntat att de kommer att rätta till sådana störande detaljer. I Globen uppträder Sanja ett dugg mera återhållsamt och man har tyglat hennes fria gestikulerande ytterligare med små koreografiska inslag som illustrerar temat som ligger bakom texten. Få se om de här banden håller i den intensiva live-situtationen i själva tävlingen. Hoppas bara att minnet av förhandsvideon inte stör upplevelsen hos tittarna.

Många osäkra fall. Efter de nämnda fyra bidragen är det inga flera som helt självklart är på väg till final utan det finns 8-10 relativt jämnstarka konkurrenter om de resterande sex finalplatserna. Mycket beror på hur de två avgörande framträdandena går. Genrepet på onsdagen måste vara, bl.a. sångtekniskt, övertygande för jury-grupperna som gjorde sin bedömning då. Ikväll måste bidragen i stället finna och nå ut till sin publik bland de telefonröstande TV-tittarna.

Efter att Finland och Island slogs ut på tisdagen torde Norge och Danmark ha goda chanser till final med sina ESC-typiska och ESC-lämpliga låtar med scenframträdanden utan utsvävningar, men ingendera är självklar. Israel, Makedonien och Albanien bjuder på en standardrätt i Eurovisionen – dramatiska ballader. Även de har litat på musiken och har relativt återhållsamma iscensättningar. Kanske starkast av dem är genomsympatiska, mogna Kaliopi med Dona (FYROM). Belgiens pigga och energiska mainstream flickpop sticker ut i starfältet fyllt i övrigt av högst midtempo-låtar och Laura Tesoro med gänget har dessutom det gyllene startnumret som kvällens sista. Räcker det? Enligt eurovisionsexperternas sätt att resonera skulle man tro det men jag är inte helt säker att tillräckligt många övertygas av  What’s the Pressure? tillräckligt mycket för att rösta på bidraget. Det hänger helt på ”dagens form”, hur artisten lyckas just i den avgörande stunden.

Litauens och Irlands snygga killar med gångbara men inte speciellt inspirerande poplåtar är också helt beroende på att artisterna lyckas. Lettlands Justs hör tills samma kategori, men har några lite mera spännande toner i låten som dock delar åsikter.

Auktoritära styret i Vitryssland väcker inte sympatier för landet på den internationella arenan. Det gör däremot den vänliga representanten Ivan, anspråkslös och lite blyg när han ska uttrycka sig på engelska (mycket livligare när han talar ryska) och uppenbart ivrig över sitt ESC-äventyr. Detta förmedlas också i scenframträdandet som en behaglig kontrast till numrets hologramprydda teknik och vargdramatik – bara han inte blir nervös och reserverad. Help You Fly hör till de bidragen som växer när det framförs i ordentliga scenförhållanden. Kunde det räcka för att ta Vitryssland till final vilket sannerligen inte sker varje år? De har lyckats fyra gånger på tolv försök?

Sannolikt ute. Sedan har vi några bidrag som kanske mera sannolikt är utanför än med i finalen. Georgiens lite ironiska brittrockpastisch från ett annat årtionde med Nika Kocharov and Young Georgian Lolitaz är kanske inte helt chanslöst, helt beroende på om de når en nischpublik och övertygade jury-grupperna i går. (De fick uppträda en extra gång på genrepet efter att det skett ett tekniskt missöde under det egentliga framträdandet. I alla fall är det rikligt med blixtar och dunder i scenshowen som dessutom sägs fungera bättre på TV-skärm än för publiken i arenan. Dock skulle jag preliminärt tippa att de blir utan finalplats. Polen har förut (2008 och 2015) kommit till final med liknande sockerballader som i år i en stil som egentligen torde vara för amerikansk för ESC. Men kunde de i år peta ut något av det betydligt starkare bidragen? Michał sjunger ju mycket kompetent. Måhända jury-grupperna premierar det tillräckligt för finalplats

Ute. Slutligen blir det bara två länder kvar som jag rätt tryggt skulle klassa som chanslösa: Slovenien och Schweiz.

Bråttom att ta det lugnt


Kamera: Jan Wickman

Så här bråttom har Nederländernas avslappnade Douwe Bob, som sjunger om vikten av att ta det lugnt, att hinna från huvudscenen till den så kallade B-platformen under en kort instrumentalsnutt i låten ”Slow Down” för att fortsätta sången i ny bild. Under tiden visas hans band i TV-bilderna.

Pausen i låten direkt efter detta är uppenbarligen avsiktlig även om jag inte fattade det på genrepet på måndagen.

Nordiska länder utslagna i semifinal 1

Finland är alltså inte med i lördagens final. Besvikelsen dämpas kanske lite av att resultatet inte var helt oväntat i förväg och sångprestationen inte lyckades optimalt.

Om vi utgår från traditionella lojaliteter så kan vi tillägga att varken det andra nordiska landet i denna semifinal, Island, eller vår granne Estland heller gick vidare trots att det på en del håll fanns förväntningar på dem. I min förhandstippning antog jag ju att dessa två länder skulle kämpa med Ungern om den sista finalplatsen. På söndagen får vi veta om så var fallet när de detaljerade resultaten ges ut på EBU:s officiella nätsida www.eurovision.tv, men Ungern är nu i alla fall med i finalen – likaså, väldigt förväntat, vårt största grannland, Ryssland.

Jag tror fortfarande starkt att Estland  också kunde ha kommit längre om de i sin nationella final i början av mars hade varit djärvare och valt Mick Pedajas hypnotiskt spännande Seis som i år kunde ha fyllt nischen av konstbidraget i Eurovisionen. Kanske vi finländare som har en lång historia av missade chanser i den nationella tävlingen om biljetten till ESC, kan trösta oss med att även andra länder väljer fel, inte ens sällan.

Framgångarna Kroatiens och Tjeckiens  stiliga bidrag framförda av Gabriela Gunčíková och Nina Kraljic är särskilt glädjande.

Eurovisionsstaden sover inte under festivalveckan. Ikväll firas ännu de nya segrarna, men redan i morgon får vi se framemot generalrepetitioner för följande semifinal.

au-devices

Testa ÅU Digital för bara 1 euro!

Ingen politik i Eurovisionen? Potentiellt kontroversiell mellanakt i kvällens semifinal

Som mellanakt som visas före tävlingsresultatet är färdigt att utropas i den första semifinalen ikväll, har Sveriges television beställt ett “budskapsstarkt” dansnummer som heter Gray People, det gråa folket, av Fredrik Rydman och Jennie Widegren. Som programvärdarna förklarar handlar det om situationen av världens flyktingar och krisen i Europa. Igår på generalrepetitionen lyckades det intensiva numret tysta publiken som i dess början uppenbarligen ännu var inställt på att prata på under denna paussekvens i programmet. I slutet av dansvisningen var många märkbart berörda. I programmet utgör numret (tillsammans med den från Melodifestivalen bekanta versionen av Heroes med Måns Zelmerlöv och en dansande barnkör med anknytning till temat mobbning) en emotionell kontrapunkt till den allt frejdigare och fräckare humor som odlas i programvärdarnas snack författat av Edward af Sillén och Daniel Réhn.

Enligt reglerna för Eurovision Song Contest är politiska budskap, symboler och gester förbjudna i bidragen. Något motsvarande förbud finns inte, åtminstone formellt, för det innehåll som tävlingens värdbolag producerar för ESC-programmen.

Politik kan knappast helt uteslutas i en tävling mellan nationer (via deras statliga TV och radiobolag) som ju är politiska enheter. Diskussionen om frågan går dock tyvärr ofta mellan två förenklade motsatta positioner: kraven att hålla politiken utanför Eurovisionen och ett påstående att evenemanget aldrig varit något annat än genomsyrat av politik.

Förbudet mot politiska budskap i bidragen har under åren tolkats snävt och försiktigt av arrangören Europeiska Rundradiounionen EBU. Man undviker bäran uteslutningar och konflikter. Den outtalade linjen verkar vara att endast upprop för eller eller emot namngivna eller annars tydligt igenkännbara politiska aktörer inte accepteras.T.ex. på 1980-talet var ju fredssångerna en standardgenre och frihet kan också hyllas i allmänna termer utan att det blir problem med EBU. Olika konflikter mellan länder har också varit närvarande i parternas bidrag men alltid i poetiskt vaga formuleringar.

Uteslutningarna och kraven på ändringar i låttexter har varit få. Georgiens förslag “We Don’t Wanna Put In” under praktiskt taget krigstillstånd med Ryssland fick inte sjungas i Moskva 2009 och referenser till den nye presidenten Jushenko måste strykas ur den orangea revolutionens signaturmelodi som representerade Ukraina 2005. I år granskade Eurovisionens styrande organ, referensgruppen, Ukrainas bidrag 1944 som handlar om deportationer av Krimtatarer det året (utan att explicit nämna det) och kan tydligt ses mot dagens läge på Krim. Det blev dock inga krav på ändringar. Budskapets omväg via historien och tillräckligt vaga formuleringar räckte för att sanktioner undveks.

I sina egna bidrag har Sverige aldrig avvikit ett tum från den opolitiska linjen. Men nu är flyktingtemat alltså synligt och uttalat framme i ESC 2016 i Stockholm. Det fanns med redan i en snutt i den video med vilken SVT välkomnade alla människor till festivalen med temat Come Together och en betoning på mångfald. (Jag märkte just att den videon inte längre är tillgänglig när jag ville göra en direkt länk till den från den officiella webbsidan eurovision.tv. Bara presentationstexten finns kvar.) Det återkommer också exempelvis i Bosnien-Herzegovinas nummer kvällens semifinal i form av ett taggtrådsstängsel mellan två solister. Är det så att ett tillräckligt gott och humant budskap inte blir betraktat som politiskt? I alla fall är det inte så långt från själva Eurovisionens ursprungliga, inte helt opolitiska, idé vid tävlingens instiftande efter andra världskrigets konflikter att föra samman folken i Europa genom ett gemensamt underhållningsspektakel. Balansgången mellan engagerande innehåll med höga ideal som kan tänkas öka underhållningsevenemangets relevans och djup och undvikande av splittrande propagandistiska inslag kunde vara tydligare om EBU formulerade sin linje med tydligare begrepp än mångtydiga uttryck som “politiskt”. Någon sådan diskussion har vi inte dock hört om. Men skulle det vara dags? Låter det sig göras utan nya, tärande konflikter? Turerna kring policyn om vilka flaggor som ska tillåtas bland publiken är ett färskt exempel som tyder på att det bubblar under ytan.