I och för sig fanns det några korn sanning i den indirekta uppmaningen att raska på. Efter en kvart var nyhetens behag som bortblåst.  Av någon underlig anledning kom jag att tänka på en Shakespeare-titel: Mycket väsen för ingenting. Erkännes att det var färgrikt och intressant, på samma sätt som i lustiga huset. Men någon långvarigare eller mer bestående upplevelse skapade labyrinten inte. Fina foton eller visuell video kunde Colourscape däremot erbjuda bakgrund för. Kultur gör gott heter det. Okej, nu blev det en snabbis. Å andra sidan gav besöket upphov till illamående och migrän hos två av fem i sällskapet, så det beror på. Men ta det lugnt, Colourscape är i skrivande stund redan på väg till nästa tivolifält.

I Mörkrummet i Åbo Konstmuseum visas just nu, och fram till 4.9.2011, animationer av David Shrigley. Jag skrev i ett inlägg tidigt i våras att jag var entusiastisk över detta. För ett par tre, kanske fem år sedan, såg jag för första gången teckningar av Shrigley. Jag bläddrade i boken ”Human Achievement” i Kiasmas butik och var genast övertygad. Det här var något jag hade letat efter utan att försöka hitta det. Men vad var det, ett slags skämt, något helgalet, ”på låtsas eller på riktigt” (för att citera Doktor Kosmos). På bokens flik fanns information om ”författaren”:

”David Shrigley was born in 1912 in Glasgow. After a career as a butcher he retired in 1975 to pursue his obsession with drawing. In the late 1980s he was `discovered´ and has since achieved fame, publishing many books and exhibiting his work worldwide.”

Den här boken fylld av skissaktiga teckningar och vitsar i slapstick genren har sedan dess hänt med mig, jag har bläddrat i den gång på gång. Läst lite, blivit inspirerad att skriva en liten sketch eller dikt.

Och nu visas alltså ett antal av hans animationer här i Åbo.  Det är frågan om åtta korta animationer, på tillsammans ca 30 minuter, där vi bland annat får följa med en man som tvättar sin häst, en mamma som skriver en frånvarolapp till sonens lärare, en film om konformitet, en pojke som undrar hur han blev till och en kortfilm om ett löpande band där alla möjliga slags saker rullar förbi. Så finns här också den nästan meditativa snutten på 8 minuter där vi ser en han som sover.

Animationerna är definitivt sevärda. Med små medel och en tillskruvad humor visar Shrigley små klipp ur en tecknad värld som är lik den här världen. Och nej, han är inte 99 år gammal.

Kampen om Åbo fortsätter [ju], inte hjälper det att innevarande år är europeiskt kulturhuvudstadsår med förpliktelser.

Nu har debatten om Biblioteksbron svallat vildare och ju mer jag själv tänker på saken, är jag beredd att hålla med dem som anser att platsen är malplacerad och gör våld på landskapet. Eller som det sägs på Radio Åbolands sidor: ”Nyligen tog NTM-centralen ställning emot Biblioteksbron för att den skulle försämra det historiska värdet i området kring Aura å.” (17.5)

Ett ställe där en bro skulle sitta bra är uppe i Hallis, där den så kallade Kampiföri ”trafikerar”. Det är ett äventyr och inte alltid i positiv bemärkelse att ta sig över med den. Om den nu alls råkar vara i skick. En insändare i Turun Sanomat formulerar det så här:

”Sen sijaan Halistensillan ja Ravattulan sillan väli on pitkä. Mielestäni voisi ajatella jotain kevyttä kävelysiltaa Kuralan kampilossin tilalle. Kampilossi, sinänsä hieno tapa Aurajoen ylittämiseen, ei ole ollut kovin toimiva. Lossi on raskas veivattava ja usein rikki tai ilkivallan kohteena. Toiminnassa se on vain kesäaikaan. Hannunniitun ja Kohmon alueelle on viime aikoina rakennettu ja rakennetaan paljon. Olisi mukava saada uusia ulkoilureittejä myös joen toiselle puolelle, sillä kiertäminen Halisten kautta tekee reitin todella pitkäksi. Talvella siltaa voisivat hyödyntää myös hiihtäjät.” (17.5)

Kampen om Åbo går vidare, med andra ord. Också kampen om Åbobornas tid och uppmärksamhet. Det är kultur 365 dagar det här året, dagligen nästan 7-24. Men för att travestera kommentarerna som brukar fällas i trängseln vid utgångarna från Sverigefärjorna – ingen panik, allt på en gång.

Det veckoslut jag använde till annat än att följa inbjudan till premiären på Jouko Aaltonens dokumentär om Åbosjukan har satt sina spår. Ursäkta nu, men var så goda!

Mitt löpintresse började de facto med just denna kampanj för fyra år sedan. Jag hade motionerat en månad och ville nå en viss grad i kampanjen. Efter genomgång av hur mycket poäng man fick för de olika grenarna insåg jag att den tidseffektivaste poängsamlaren var löpning, som var det essentiellaste orsaken till val av motionsgren för mitt dåvarande tillstånd som småbarnsförälder. Minimisträckan för poäng var 2 km löpning, som jag började med… varefter jag föll i marken av total utmattning. I maj orkade jag med 4 km och i juni orkade jag med 8, varefter jag anmälde mig till halvmaraton i september. Efter dryga fem månaders träning sprang jag min första halvmaraton på 2.17.

Igår hade vi avslutningsfest för maratonskolan med pompa och ståt då vi fick diplom. Avslutningsloppet var Masku maraton, där sex maratonskoledeltagare sprang en halvmara och en sprang tian. Alla kom glada i mål, under 2.17! dvs., enligt min skala, otroligt bra prestationer! Av oss alla!

Jag hade själv sprungit mitt mest lyckade halvmaratonlopp förra hösten, då allt gick perfekt, på 1.52, som jag hade som tidsmålsättning i söndags. Själva loppet gick trögt, benen var stela och bara ibland kände jag att detta går bra. Jag misslyckades gång på gång med min vanligaste tävlingsmetod som går ut på att hänga fast bakom någon löpare som verkade veta vad han gör. På slutet, under de tre sista kilometrarna, då jag under tidigare halvmaratonlopp brukat susa förbi löpare efter löpare med mina sista krafter, var det jag som blev omsprungen, av åtminstone 15 personer. Min tid blev 1.51.13, dvs. nytt rekord! som jag är superglad över, en bra början på träningen till nästa maraton. Orsaken till att det kändes så motigt var väl just det, att jag sprang snäppet hårdare än tidigare.

I vår har jag även inlett mina riktiga doktorandstudier och mitt bloggskrivande kommer hädanefter att övergå till vetenskapligt skrivande. Även för denna process passar löpningen utmärkt. Jag brukar märka ut öppna frågor i mina texter, som jag brukar lösa under löppassen.

Testa på löpning ifall du blivit intresserad! Det kommer att kännas tungt i början, men är kanske en motionsgren som passar även dig.

I ÅIFK kan man fr.o.m. nu träna löpning som ”veteran” och på gårdagens avslutning av maratonskolan beslöt vi att vi skall fortsätta med gemensamma länkar varje tisdag klockan 18 – kom med!

Om du redan fallit för löpning kan jag rekommendera att delta i lopp; det ger en målsättning att träna för, det är roligt att träffa andra med samma intresse och en möjlighet att få upp farten, då man har service och i stämning för att visa, sig själv, vad man går för.

Igår hade jag stigit upp klockan fem för en arbetsresa och kom hem ungefär halv nie på kvällen då jag var rätt mör. Löpning brukar lösa allt, både problem samt trötthet; och på sista tågresan hade jag druckit en halv lite cola och ätit chips varför jag tänkte att jag klarar mig i näringsväg om jag far och springa förrän jag äter middag. Jag bytte snabbt om och for ut i vårkvällens värme. Efter cirka fem minuters uppvärmning märkte jag att jag var i form för hårdare löpning och tog i allt vad kroppen orkade. Efter fem minuter till upplevde jag att jag flög fram, det kändes som om fötterna for först, benen därefter, sedan kroppen, och till sist huvudet, och allra sist håret som böljade i vinden, runners high…. tills 20 minuter senare: tog orket slut, jag märkte att jag var vrålhungrig och måste stappla hem delvis gående och delvis löpande. Min yngre dotter är sju och växer just nu så det knakar; som har följderna att hon kan mitt i allt falla ihop som en våt trasa av hunger och jag har ofta reflekterat att jag var likadan som barn, fast, hah, jag är fortfarande exakt lika, när näringen tar slut är det stopp och jag orkar knappt gå.

Dagens länk tog jag i lugnare tempo, pga. gårdagens spurt och dagens värme, som var när övre gränsen, som för min del går vid +23 (och nedre går vid -23). I morgon och övermorgon skall jag ha löppaus för att låta musklerna vila upp sig inför halvmaratonen i Masku på söndagen, då maratonskolan avslutas. Andra förberedelser jag planerat är kolhydratstankningsdag i morgon, som innebär pizzakväll för familjen och en god kolhydratrik lunch. Annors skall jag försöka sova mycket och bra. Vädermässigt har de för min del lovat idealväder, ca 12 grader och eventuellt en regnskur eller två som ger bra svalka. Och målet? Förra hösten sprang jag ett superlyckat halvmaraton på dryga 1.52, som är mitt mål på söndag.

Gårdagen var en vacker dag, Finland spelade mot Ryssland i ishockey, det blåser upp till European Song Contest [eller Song Contempt, som kanske endel hellre skulle kalla spektaklet], och en massa andra orsaker till att låta bli att fira Europa – det är hur lätt som helst att fabricera dem. Å andra sidan är Åbo faktiskt Europas kulturhuvudstad innevarande år [så man kunde ju tänka sig att Åbo inklusive medier kunde ha satt sig in i det hela med aningen större respekt och energi].

Den som vill gråta över spilld mjölk kan ta vägarna förbi, här!

Min hysteriska snuva visade sig vara flunssa, som jag antar var nån europeisk bakterie som jag inte stött på förut, som slutade i sängliggande tillstånd och en antibiotikakur. Nu är jag återhämtad och tillbaka efter en dryg timmes lugn länk i stålande vårväder, som var super skönt för kropp och själ; jag fantiserade att mina fötter smålog för att de var så glada.

I år skall jag göra nåt jag aldrig testat på förut, nämligen klämma in en tredje löpsäsong mellan vår och höst, som började idag, samma dag som årets fiskeksäsong fick sig en rejäl god början, eller vad sägs om stekt gösfile i oivariini med herbamare på knäckebröd? Målsättningen är Midnight Sun maraton i Tromsö om åtta veckor, under min magiska gräns, fyra timmar. Tidigare har jag förbättrat min löptid vid varje maraton och mitt senaste, det sjunde, blev första i sitt slag då jag försämrade tiden; inte mycket, under en minut, men ändå. Fortfarande upplever jag att loppet gick utmärkt så jag har inget att skylla på, som träningsmängden? näringen? sömnen? motivationen? åldern? de där ogjorna magmuskelövningarna? nee`e, inte åtminstone nåt jag erkänner, jag bara inte klarade det. Tänk om min gräns går vid 4.02 och inte vid 4.00? alla måste ju ha nån gräns, näe, det tror jag inte, min går nog vid fyra.

I brist på löpning under de senaste veckorna har jag istället läst om löpning, närmare bestämt ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” av Haruki Murakami. Jag började med at läsa bakpärmen där det stod att han sålde sin jazzbar för att ägna sig åt skrivande på heltid och springa för att hålla sig i form- o jag läste: för att börja springa på heltid. Direkt började jag fantisera om det, tänk att ha vågade och vad om jag skulle göra det… tills jag insåg att jag läst fel, det går inte som medelmåttlig motionär i yngre medelåldern att leva på löpning, men en bra hobby är det, för den som det råkar passa.

Jag kände igen mig i hans texter där han beskrev känslan efter ett maratonlopp… när jag sprungit klart och det har gått en stund, har jag fullständigt glömt vilken plåga och hopplöshet jag kände. Och så bestämer jag mig för att springa på en bättre tid nästa gång… som inte ändrar med erfarenhet och ålder.

Löpningens essens, dess kärna, är att man anstränger sig till det yttersta inom sina begränsningar. Det är en metafor för själva livet – och för mig även för skrivandet. Troligtvis kan de flesta löpare instämma i det.

Det kan jag, kanske även du som är såpas intresserad att du läser detta!

Nu i efterhand, sex dagar senare känner jag mig rätt återhämtad och har mycket positiva minnen av loppet.

Jag upplever själv att jag hade förberett mig bra- genom att träna tillräckligt på vintern och varva ner både fysiskt och psykiskt inför loppet.

Själva arrangemangen fungerade- dagen före var jag efter mitt nummer, och hyrde chip, som fungerade smidigt.

På själva loppet var förhållandena helt suveräna, ca 14 grader varmt och solsken. Före själva loppet köade jag med några tusen andra snällt i toakön och hann just och just, ca. två minuter före loppet på toa, och efter några gångsteg var jag i ”mitt starblock” med några tusen andra nervösa och glada löpare. Då skulle jag ju inte mera haft tid att föra mina överlopps kläder till klädstation, men de tog ju min hejarklack hand om istället. Under själva loppet var det tankstationer med 5 km:s mellanrum och utöver det vatten att dricka och svalka sig med däremellan. Trots det fanns det vid varje tankstation någon löpare vid förstahjälpstationen i liggande ställning, kopplad till saltpåse, som jag hoppas är service jag aldrig behöver använda mig av på ett maratonlopp.

Vi hade beställt mina mellantider till hejarklackens mobiltelefon. Infon som kom visade förutom tiden, med 5 km:s mellanrum; med vilken hastighet jag sprungit och hur många jag sprungit förbi… eller som sprungit förbi mig. Vid 25 km upplevde jag att löpningen började löpa och att loppet löpte galant, men jag har de facto tappat lite fart de sista tio kilometrarna, som även ledde till att jag inte ännu nådde mitt mål under 4 timmar, utan kom i mål vid 4.02.25. Tiden är enbart ca. 30 sekunder sämre än i höst varför jag är ytterst nöjd med min prestation, men under 4 timmar är ju mitt mål. Till nästa blir det Tromsö på midsommaren.  

Dagarna efter… var musklerna *** sjuka och stela och jag åkte hiss då resten tog trapporna. Denna gång fick jag dessutom hysteriskt ont i magen en dag senare, som dock gick om efter ett halvt dygn, då jag tog igen. Det kan såklart ha berott på att jag ätit nåt olämpligt, men kunde nog också vara den rikliga flytande dieten dagen före. Just nu har jag en hysterisk snuva, som ju också kan vara en följd av ansträngningen (som inte var så lyckat på en flygresa hem) men jag tror jag återhämtar mig till nästa vecka, då träningen fortsätter. Om inte då, sen nästa vecka.

Det är valdebatt och diskussionen vetter tydligen mot svenskan och dess ställning i landet . Det får mig att tänka på en joggingrunda för några år sedan tillsammans med mina dåvarande kolleger. Vi var på kurs i Aulanko nära Tavastehus och tänkte före kvällsprogrammet vädra av oss med ett raskt lopp i det vackra nationallandskapet.

Vyerna var så inspirerande att mina kolleger, alla finskspråkiga, helt plötsligt utbrast unisont i att recitera Eino Leino.

Allt medans vi  sprang upp och ner för de branta backarna bakom kongresscentret! Ni kan tänka er att jag var imponerad. Inte enbart för att de klarade av att samtidigt springa och uttala de vackra stroferna, utan för att de överlag klarade av bragden att läsa upp något så fint. Vad jag kände mig utanför helt plötsligt. Nästan som en utlänning i mitt eget land.

Leino var (och är fortfarande) för mig, törs man ens medge, en helt ny bekantskap. Vi hade väl också våra poeter och skalder man skulle lära sig utantill i skolan, men de var alla svenskspråkiga. Våra lektioner i finska gick ut på att plugga kasus utan och innan. Jag, med rötterna i en tvåspråkig familj, skulle ha njutit mera av att ha fått bekanta mig med finsk litteratur i stället. När man nu ändå var tvungen att läsa finska, så varför hålla det på nivån ”Matilla on pallo. Pallo on punainen. Matti laittaa pallon laatikkoon.”

Nåväl, bäst att blåsa av språkdiskussionen här. Det finns andra forum för den. Den här bloggen handlar ju trots allt om att springa.

Gissa hur det gick med vår joggingrunda? Jo, i något skede mellan verserna tappade vi bort oss. Det tog en tid att hitta tillbaka i spåret. Närmare bestämt två och en halv timme.

Men vad gör det i gott sällskap. Jag fick ju smaka på Eino Leino.

Tur annars att det var stående bord på middagen.