Över berg och dal

Någon gång förra hösten började vi tänka på att fara lite längre bort för en rejäl cykeltur med några kompisar. Jag hade några år tidigare gjort en trevlig liten tur mellan Ammarnäs och Hemavan på fatbike och hade senare också funderat på en annan variant av den turen, med en ringrutt som skulle göra logistiken enklare. Ruttförslaget fick understöd av de andra.

För en vecka sedan var det dags att förverkliga planerna. Vi gav oss av från Åbo vid fyratiden på morgonen och körde till Vasa på fyra timmar, varefter vi tog färjan till Umeå. Vädret var utmärkt och vi tillbringade en del tid på däcket för att se på landskapet, som var bekant för mig genom en del paddling i området. Vi bongade fyra fyrar (Norrskär, Vasa, Utgrynnan och Valsörarna) innan vi drog oss tillbaka inomhus.

Färjan tog fyra och en halv timme och vi hann njuta av Micke Björklunds utmärkta skärgårdsbuffé. Väl framme hade vi ännu lite över fyra timmar i bil till Norra Fjällnäs. Vägen följde Ume älv och bjöd på fina vyer.

Vi packade cyklarna och började cykla lite för sju på kvällen.

Först en grusväg…

… innan stigarna tog vid.

Målet var att hitta en fin tältplats vid Biellojaures strand, men med solnedgången klockan åtta hade vi begränsat med tid. Det var torrt i terrängen, så när vi kom på den första bäcken med tillräckligt flöde för att ge säkert dricksvatten stannade vi.

Storsatsning på grillkorv och nästan en hel burk öl per person första kvällen. (Vid krävande terrängcykling måste man kapa vikten så mycket som möjligt).

Nästa morgon.

Ingen morgon utan kaffe. Notera att mutterpannan för denna tur är ersatt med ett ultralätt filter.

Riktiga höstfärger.

Dags att packa ihop allt igen.

Vi kom iväg vid halv niotiden.

Jarkko har fortfarande sin lila Pugsley, en av Finlands första fatbikes, införskaffad 2009.

Biellojaure.

Efter Biellojaure började stigningen.

Turens första del från Biellojaure till Kungsleden var mitt största frågetecken inför turen. Jag hade inte lyckats hitta någon annan information än att leden fanns, och flera guider jag frågat i Tärnaby och Hemavan visste heller inget om den. Enligt kartan fanns det nog potential för en del riktigt svår terräng, men det visade sig att stigen var riktigt fin. En bit upp öppnade sig landskapet också.

Mera fina färger.

Matti poserar.

Syterskalets U-dal, dit vi skulle i morgon. En fin syn, även fjällens övre halva nu täcks av moln.

Dags för en liten paus.

Matti tyckte det var en bra badsjö.

Jag gjorde kaffe…

… medan Tommi vilade i väntan på att det frystorkade matpåsen skulle ta sig.

Stigen var mestadels liten och föga använd.

Matti cyklar en Salsa Mukluk 2016 och har av allt att döma tänkt mycket på att få färgerna att harmoniera med omgivningen.

Jag cyklade på min Surly Ice Cream Truck, som med Surly Bud däck på 100 mm breda fälgar var utmärkt för ändamålet. Bra grepp, bra rull och mjuk framfart med 0,35 bar tryck framme och 0,4 bar bak.

Fortfarande uppförsbacke.

Fint att se fisk så högt uppe i små bäckar.

Nu kom vi till Kungsleden och en stig jag åkt på tidigare. P.g.a slitage var stigen nu i sämre skick.

Paus vid Vuomatjåhkka rastskydd.

En nästan sakral tystnad med maten tar sig.

Efter pausen fortsatte jag en stund med dunjacka för att få upp värmen i vinden. Vi tog vatten från bäcken i bilden och jag ville denna gång använda vattenreningstabletter för säkerhets skull. Jag tyckte att bäcken var i minsta laget i denna terräng, och lite senare såg vi en flock renar där bäcken sannolikt gick. Nu har jag två gånger råkat ut för att bli riktigt sjuk av dåligt vatten i fjällen, och tar inte längre gärna risker.

Efter pausen var det mestadels utför till Servvejuhka.

Vi fortsatte till Servestugan där vi pratade en stund med stugvärden som bjöd på varm saft. I förbigående sade vi att vi ska försöka ta oss till Tärnasjöstugorna, där det skulle finnas möjlighet till bastu. Efter Serve blev det igen en ganska jobbig stigning innan det planade ut.

I samband med stigningen började Tommi bli ordentligt trött, vilket då det gäller terrängcykling innebär ökade risker,  och mörkret närmade sig, så vi stannade vid första tillräckligt bra plats, vid en bäck som ledde till Servvejávrrie. Det blev 42 km cyklat denna dag. Vi har alla på ett ungefär samma konditionsnivå, med Matti starkast för tillfället då han tränar en del. Tommi hade bara några dagar kvar till en stor axeloperation och har även i övrigt flera ordentliga skador. Han fick således kämpa ganska hårt under resten av turen. Jag har främst paddlat under sommaren, men det har ändå visat sig att jag kan göra tunga och krävande turer som denna bara av gammal vana och med en energieffektiv körteknik. I själva verket började jag nu känna mig som en cyklist igen.

Jag sov i mitt Hilleberg Niak 1.5 och Tommi hade sitt Hilleberg Nallo 4 GT för de andra. Nallo 4 GT är ett alldeles utmärkt tält för tillfällen som detta. Med innertältet bortkopplat finn det gott om plats för fyra personer att laga och äta mat.

Det var regnigt och blåste på morgonen, precis som det gjort under natten. Jag började med kaffe i mitt eget tält.

Frukost i stora tältet.

Det visade sig att mina minnesbilder från detta avsnitt var tämligen luddiga. Förra gången jag var här var det så regnigt att jag bara åkte med tunnelseende.

I alla fall kom jag ihåg nedfarten till Tärnasjöstugorna. Ren åkglädje och det regnade inte ens mera.

Ett samtal med stugvärdinnan på  Tärnasjö avslöjade att de fått ett meddelande om att fyra finnar var på väg dit. Klockan nio på kvällen hade de hundra grader i bastun. Det var lite synd att vi inte hann dit.

En butik fanns i alla fall där. Vi fyllde på förrådet av choklad, som gått åt snabbare än beräknat, då cyklingen ändå var en del tyngre än beräknat. Ölen hade dock tagit slut en vecka tidigare.

Nästa parti gick längs Tärnasjön, även om man mestadels inte såg den.

Helt fantastiska färger.

Lunch vid broarna över Tärnasjön. Det regnade inte och vi hade en riktigt skön lunchpaus. Jag lyckades äta nästan hela måltidspåsen (tills nu hade jag bara får i mig hälften, vilket innebär att jag bar fick i mig en bråkdel av den energi som gick åt).

Enligt mitt minne skulle vi nu ha mer än en timme av cykelskuffning framför oss. I bilden nedan kollar jag på kartan och funderar över varför vi fortfarande kunde cykla. Förra gången här pushade jag mig ganska hårt och kom tydligen inte ihåg många detaljer om resten av rutten.

Visst blev det cykelskuffning också.

Stigen var dålig, förutom sista biten fram till Syterstugan.

Påfyllning av vatten vid Syterbäcken innan den sista ordentliga stigningen över Sjulolsaxeln.

Åter skuffade vi cyklarna uppför en backe. Syterstugan i bakgrunden.

Nu kämpade Tommi hårt igen och Matti gick ner för att hjälpa honom med cykeln. Ändå hördes inte ett negativt ord och trots att leendet nog ställvis var lite tvingat verkade han vara på gott humör, vilket ju säger att psyket är var starkare än kroppen.

Så småningom planade terrängen ut.

Sedan blev det en utförsbacke som var så snabb och rolig att jag inte kom på att ta en enda bild. Platsen på bilden var den sista platsen att korta av rutten, vilket jag ändå inte berättade. Vi hade sparat kanske 3-4 timmar på att fara direkt till Solberg, men det kändes inte värt det. Syterskalet kan var en riktigt fin plats i rätt väder.

Stigen i Syterskalet var lika lätt och snabb som jag mindes och Tommi fick också av någon anledning ny energi. Det gick undan med en kraftig medvind. Nu hade min kropp kopplat på full fettförbränning och jag hade kunnat cykla länge ännu med minimalt matintag, om även med en begränsning i intensitet.

Vid den västra delen av dalen regnade det kraftigt och vi blev genomblöta på några minuter. Vi fortsatte och jag började leta efter tältplats genast stigen började gå nedåt. Vi stannade vid Viterskalet och lyckades köpa lite öl. Stugvärdinnan berättade att det regnat hårt där hela dagen, vilket syntes i terrängen. Ungefär en kilometer efter stugorna hittade vi äntligen en liten rygg med grus under vegetationen, vilket innebar att det inte var blött trots de stora regnmängderna. Inga bilder blev tagna här. I skrivande stund är det varmt och skönt i soffan, men just då var det relativt hårda förhållanden med kraftig vind, hårt regn samt en temperatur på bara några grader över nollan. Efter att ha satt upp tälten och bytt till torra kläder blev det middag i stora tältet. Dagens distans var 41 km.

Vinden var hård genom natten och det regnade även en del, men på morgonen kunde man se vissa ljusare partier i molntäcket.

Déjà vu. Jag har också tidigare fotat blåklockor just här.

Packning av grejerna för sista gången på turen.

Vi försökte bli klara samtidigt, men lyckades inte helt. Efter att ha klätt på sig de dyngsura kläderna fanns det ändå ingen möjlighet att vänta, då det var ganska kallt.

Matti och Jarkko for först och jag startade lite innan Tommi. Efter en stund hörde jag Tommi ropa mitt namn, och med hjärtat i halsgropen cyklade jag tillbaka. Lyckligtvis visade det sig bara vara fråga om ett kedjebrott. I rådande förhållanden fanns det inte möjlighet att fixa kedjan utan att sätta upp ett tält som skydd, då det var så pass kallt i regnet. Terrängen var i alla fall så svår att det inte var mycket långsammare att skuffa cykeln. Jag cyklade i förväg för att meddela Matti och Jarkko och fann dem väntande i skydd bakom en stor sten. Då Tommi anlände var allt klart för ett snabbt pit stop, och kedjan var fixad på nolltid.

Sista biten till Hemavan var ändå inte helt lätt. Det var en hel del stigning innan den slutliga nedfarten.

Matti försökte lyfta cykeln över huvudet i någon sort segergest, men vinden hindrade honom från det.

Så småningom kom vi ände fram och var vid Hemavan runt halv elva, efter 10 km. Det visade sig var omöjligt att få tag på en taxi inom rimlig tid och jag cyklade därför 28 km med Matti i motvind och regn för att hämta bilen. Vi körde bilen till Hemavan, tog en dusch och åt utmärkt pizza på Nanna’s kök & bar.

Drygt fyra timmar senare anlände vi till Umeå, där vi sov i en enkel stuga för att hinna med färjan till Vasa på måndag morgon.

Hemma i Åbo var vi vid sjutiden på kvällen.

En riktigt bra tur och jag njöt av varje sekund, trots att turen var lite tyngre än planerat. I Finland är just detta område ganska okänt, förutom kanske i Vasatrakten. Är man tillräckligt nära Vasa är detta nog det närmaste området med riktiga fjäll. Från Åbo är Jämtland på ungefär samma avstånd, men då måste man tillbringa åtta timmar i bilen efter nattfärjan till Stockholm, vilket kanske är lite jobbigare.

Jarkkos berättelse på finska.

Varför paddla på havet?

Efter fjolårets tämligen intensiva havskajakguidespecialisering beslöt jag mig för att ha en lite jämnare fördelning mellan cykling och paddling i år. Efter september var jag faktiskt ute med kajaken endast en gång, just innan självständighetsdagen och just innan isen satte stopp för paddlingen. I stället blev det rätt mycket cykling, och när isen kom även mycket långfärdsskridskoåkning. Det blev faktiskt ett uppehåll på tre månader i paddlingen, i motsats till de två föregående årens paus på runt fem veckor. I mars blev det i alla fall en första övernattningstur med kajak, när isen inte längre begränsade paddlingen alltför mycket.

I skrivande stund, sista veckoslutet i juli, är det bara att konstatera att det ändå blivit främst paddling igen, i stället för cykling. Kortare kvällsrundor på någon timme har jag gjort på cykel och inte med kajak, men nästan alla veckoslutsturer har utförts med kajak och jag vet även varför: Mina turer strävar främst efter någon form av naturupplevelse. Den fysiska ansträngningen, som nog kan vara avsevärd på krävande terrängcyklingsturer, är egentligen bara ett hjälpmedel, även om jag också välkomnar den. Av någon konstig anledning dras jag mycket mera till det karga och öppna än det varma och frodiga. Skulle jag ha riktiga fjäll nära mig skulle jag nog tillbringa mycket tid där till fots, på skidor och på terrängcykel, men den varma sommarskogen är trots artrikedomen och enkelheten bara inte lika lockande för mig.

Vintertid har jag gjort riktigt fina turer på cykel i de närliggande områdena, och då är det igen det karga och de mera krävande förhållandena som lockar. På de öppna myrarna i Kurjenrahka nationalpark får man ställvis även njuta av öppna landskap. Jag föredrar m.a.o vintern för mina cykelturer i denna del av landet.

På sommaren hittar jag däremot det jag vill i den yttre skärgården. Fjällen vore förstås ett annat alternativ, men avståndet begränsar en del. En havskajak är i mitt tycke det optimala färdmedlet i skärgården, om man vill njuta av skärgårdsnaturen. En motorbåt orsakar bara onödigt buller och rör sig för snabbt och en segelbåt är för begränsande, trots att jag nog annars anser segling vara ett acceptabelt sätt att ta sig fram till sjöss. Med kajak och från en lämplig startplats paddlar man förbi den skogsbeklädda och med stugor belamrade innerskärgården på några timmar på de flesta ställen. En någorlunda van paddlare paddlar med lätthet 30-40 km per dag utan att ha bråttom och längre om hen stiger upp i tid. Kajaken gör det också möjligt att utforska de stenigaste områdena och de trängsta passagerna och ta iland nästan var som helst. Med lämpliga kunskaper och färdigheter kan man även röra sig på öppna områden, och just det att det faktiskt ibland kan vara lite krävande är en del av charmen. Man bör dock bör veta vad man gör om man ger sig ut i svårare förhållanden.

En intressant aspekt med naturen i den yttre skärgården är att den i många avseenden faktiskt påminner om naturen på kalfjällen. Det beror säkert på att den trädlösa omgivningen delvis utsätter växtligheten för liknande prövningar. Det tunna eller ibland obefintliga jordskiktet leder också till en mosaik där det finns många små fläckar av olika vegetationstyper på ett litet område.

Skärgården i Finland är dessutom mångsidig och omfattande och i praktiken finns det tillräckligt att paddla i för en livstid. Ytterskärgården är mestadels ganska folktom och utanför juli månad är sannolikheten liten att man ser någon annan. Någon vildmark är det ju inte fråga om, även om den känslan nog infinner sig ibland. Skärgården har tidigare hyst betydligt flera människor än idag och spåren efter det syns på många ställen. En gammal fiskarbastu känns dock helt acceptabel i landskapet, till skillnad från de arkitektoniska monster man ibland ser i innerskärgården. Det är för övrigt tveksamt om man ens kan säga att vi har någon vildmark i Finland. Närmaste skogsväg är aldrig långt borta och t.ex Lappland är på många ställen så överbetat av den alldeles för stora mängden renar att epitetet vildmark känns fel. (Gränsen mellan Norge och Finland syns ställvis mycket tydligt på satellitbilder p.g.a det bortbetade lavtäcket, t.ex vid Øvre Anárjohka nationalpark). Skärgården bjuder i alla fall i sin mångfald på gott om landskap som är opåverkade av människan.

De flesta andra friluftsaktiviteter, och särskilt längre terrängcykelturer, involverar en hel del jagande av gram. Det gäller att ha så lätt utrustning och mat som möjligt. Havspaddling är något helt annat. Man kan ha med riktigt gourmet-mat, och det enda problemet är att hålla matvarorna kalla i slutet av sommaren. Följaktligen brukar de flesta vana havspaddlare satsa en hel del på maten. Lunchen är oftast enkel och snabb, men då det gäller middagen ställs kockkunskaperna på prov. Ve den som visar sig med en påse frystorkat!

Och så är det ju det där med solnedgångarna. Över öppet hav.

Här var en liten genomgång av varför jag paddlar på havet. Det går givetvis att hitta flera skäl, men även dessa bör räcka. Är man intresserad av natur och friluftsliv och bor nära skärgården ser jag helt enkelt inget skäl till att inte paddla.

Östra delen av Skärgårdshavet

Sanna-Mari frågade om någon ville göra henne sällskap på en paddlingstur över veckoslutet. Eftersom jag var den enda som kunde komma planerade hon en lite längre tur i östra Skärgårdshavet. Väderleksprognosen var inte heller denna gång helt uppmuntrande, men precis som tidigare i år preciserades prognosen inför veckoslutet och vädret var riktigt fint. Jag tycker mig ha märkt ett tydligt mönster i prognoserna detta år, som om det alltid skulle sättas in en felmarginal mot det sämre i slutet av prognosperioden. Men så kan det väl ändå inte vara?

Vi träffades i Dalsbruk lite över fyra på eftermiddagen och kom iväg lite före fem. Först blev det lite paddling i innerskärgården.

Sanna-Mari kunde några genvägar.

Vi närmar oss den yttre skärgården, där jag gillar att paddla.

Ett fint övernattningsställe kom emot lite för tidigt.

Backtimjan.

Vi fortsatte.

Vi paddlade ganska snabbt, lite över 8 km/h i en lätt medvind. Sanna-Mari gick Vigus långa specialisering till havskajakguide i fjol med mig och vi har också åkt en del krävande långfärdsskridsko på svåra isar tillsammans, så vi har en ganska bra bild av våra respektive färdigheter. Jag utgick således från att Sanna-Mari bra skulle orka paddla långa distanser, men noterade i alla fall att hon också är en klart snabbare paddlare än de flesta jag paddlar med.

Vi anlände till ett lämpligt ställe lite för åtta efter att ha paddlat 21 km.

Sanna-Mari plockade lite smultron som efterrätt.

Efter middagen fanns det gott om tid att ströva på ön.

Vänderot.

En imponerande myggsvärm. Jag såg ett flertal av dessa och det var spännande att se hur formationen levde.

Strandveronika.

Norrsidan.

20 km till Bengtskär.

Smultron.

En märkligt stenformation.

Rotmonstret.

Mitt i början av året införskaffade Hilleberg Niak 1.5 fungerar som det ska. Ett Hillebergtält är alltid en ordentligt investering, men det finns fog för priset.

Mera svärmande myggor.

Solen gick ner 22:35, nästan en timme tidigare än för en vecka sedan i Rönnskär.

I ett skede var det lite kallt under natten. Jag hade varken sovsäck eller täcke med mig, utan förlitade mig i stället på en tunn påse i silke. Då solen steg upp runt 4:40 började det snabbt bli varmt i tältet, men jag sov ändå till halv sju. Sanna-Mari tvingades ur sitt tält redan lite över fem av solen.

Fackelblomster.

Frukost.

Då man använder stenar för att säkra tältet måste man komma ihåg att sätta stenarna tillbaka därifrån de togs, utan att någon kan märka något efteråt. Enklast är att ta de från en plats där det inte märks lätt, t.ex från vattenbrynet. I detta fall lånade jag stenarna från ett röse och när jag satte dem tillbaka på rätt ställe med kartlaven uppåt kan ingen märka något.

Dagens första etapp var till Gunnarsörarna, som Sanna-Mari ville kolla upp för guiden över Skärgårdshavet hon skriver. Vi kom iväg lite innan åtta på morgonen.

En säl öbserverar vår framfart.

Vi närmar oss.

Gunnarsörarna är ett typisk exempel på något som byggs med projektpengar och sedan glöms bort. Laavun var ganska fin men naturstigen var nästan helt igenvuxen.

Nästa hållplats var Södra Skogsskär som skulle ha hällristningar.

Vi hittade inget som gick att tyda, men Sunna hade i alla fall varit där.

Sedan följde en överfart på 11 km till Morgonlandet.

Där finns en skyddad hamn.

Lunch vid Morgonlandet.

Det hade varit lättare att ta i land på andra sidan, men vi ville inte störa de många tärnorna.

Ruttplanering?

En av de två stugorna på Morgonlandet kan hyras för övernattning.

Bastun är lite intressant placerad mitt i skogen,

Kustartilleriet har även huserat här, liksom på många andra öar.

Nästa etapp var till Klovaskär, med en överfart på 9 km till Ljusskäret. Vinden skulle öka till eftermiddagen, så vi försökte komma iväg i tid. Även nu inverkade motvinden på farten. På väg till Morgonlandet höll vi nästan 8 km/h, på väg bort i början knappt 7 km/h och i slutet klart under 6 km/h.

Ljusskäret.

Klovaskär.

Ilandtagningsstället var under vatten…

… men vi hittade ett annat.

Någon slags fibbla.

Det finns en ödesstuga på holmen.

Några hjortron var mogna.

Vi beslöt oss för att fortsätta i den yttre skärgården med en krok västerut innan vi igen skulle dra mot nordost. I början fanns det en del kobbar med roliga labyrinter att paddla i.

Vi fortsatte tills vi såg Kuggskär innan vi vände norrut.

Vi kom till tältplatsen vid halv sjutiden efter att ha paddlat 45 km. Dags att slå läger och laga middag.

Jag gjorde en riktigt god falafelburgare. Definitivt värd att upprepa.

Det fanns gott om tid att fotografera, läsa och njuta av kvällen efter middagen.

Renfana.

Strandgylling.

Lustiga mönster i klippan.

Foto: Sanna-Mari Kunttu.

Gul fetknopp.

Den gick ned även denna gång.

Natten var nu varmare och jag sov nästan till sju.

Sanna-Mari hade stigit upp halv sex och hade nästan packat klart medan jag avnjöt mitt morgonkaffe.

Vi började paddla kl 8:20.

Vi paddlade lite tillbaka söderut för att kunna tas oss västerut norr om Örö, efter vilket tanken var att paddla längs kanten av de större öarna till Purunpää.

Lunch och en första paus vid Högsåra efter 24 km.

Efter lunchen paddlade vi en stund i medvind. Ingen egentlig surf, men några gånger fick man till några längre glid på vågorna. Vi stannade vid Högholmen för att se på jättegrytorna.

På vägen tillbaka till Dalsbruk började vi se lite mera blågröna alger. På några få ställen var det en ganska otrevlig soppa.

Vi var tillbaka i Dalsbruk vid tretiden efter en dag på 40 km. Sedan fredag kväll hade vi paddlat 106 km. En riktigt fin tur och jag får tack Sanna-Mari för den.

Rönnskärsarkipelagen

Semestern har början och det finns igen lite mera tid att göra sådant man vill göra. Denna gång blir det i alla fall ingen längre kajaktur, då jag hade alldeles för mycket frånvaro från familjen ifjol. En rad kortare turer hinner jag i alla fall med, och detta är en av dem.

Österbottens steniga och ganska krävande skärgård har länge varit ett specialintresse för mig. Barndomens somrars vistelse i Sundoms yttersta skärgård präglade mig nog på något vis. Även senare har jag tillbringat tid i trakten, då frun är från Närpes. I kajak har jag området mellan Kaskö och Mickelsörarna relativt bra utforskat, men en lite lucka fanns då jag aldrig tidigare med kajak besökt Rönnskärsarkipelagen, som ligger nordväst om Bergö. Turen hade jag nog kollat upp på sjökortet för flera år sedan, och nu blev det äntligen dags att förverkliga den.
Jag mötte upp med Alf på Bergö på fredag eftermiddag. Vi packade kajakerna och drack en kopp kaffe innan vi gav oss av lite efter halv fyra. Vädret var utmärkt och blev bara bättre.

Lite hinder på vägen, men med kajak kommer man genom.

Vi paddlade västerut för att runda Bergö gaddarnas sydspets, där vi åter fann en rolig lite stenlabyrint.

Efter det blev det en överfart på 6 km till Strömmingsbådan, känt från väderleksraporterna och för fyren. Det är inte ofta det är så här lugnt så här långt ute. Bakom Alf är nästa land Åland, efter nästan 300 km.

Strömmingsbådan efter 23 km.

Vi tog iland och utforskade ön.

Fyrselfie.

Trots att ön är så liten och karg har den varit en viktig bas i utskärsfisket. Fyren byggdes 1885 och är mestadels i originalskick. Lampan har förstås bytts ut från den ursprungliga oljelampan, men fresnellinsen är fortfarande original. Fyrvaktare med familj levde där året runt tills fyren automatiserades på sextiotalet.

Tobisgrisslan är vanlig i trakten.

Vår landstigningsplats.

Vi kunde ha blivit där över natten, men vädret var så fint att det skulle ha varit synd att inte fortsätta. En bra sak med att vara ute med Alf är att man inte behöver hålla tillbaka något. Om han mot all förmodan skulle bli trött skulle han ändå inte medge det och paddlingen skulle fortsätta i alla fall. Den första etappen på 23 km var í alla fall lätt, så vi fortsatte med en överfart på 11 km till Storsanden.

Rönnskären till höger.

Ett helt otroligt väder.

När vi närmade oss Storsanden såddes ett frö av tvivel i mina tankar. Den såg inte ut som väntat, och var om möjligt ännu stenigare och ojämnare än omgivningen. Det visade sig att det var fråga om en kommunikationsmiss. Alf hade visserligen varit här, men den ö med samma namn han pratat lyriskt om tidigare befann sig på ett helt annat ställe.

Enligt kartan fanns i alla fall några fiskarbastun på norrsidan, vilket antydde att terrängen var bättre där. Apropå kartor, så hade jag glömt mina sjökort hemma i Åbo, och Alf var förstås inte till någon hjälp då han inte befattar sig med dylika världsliga saker. Lyckligtvis har jag en utmärkt sjökortsapp i min telefon och eftersom vi ändå mest rörde oss i ytterkanten av skärgården var det lätt att navigera visuellt och med kompass, och bara då och då ta sig en titt i telefonen.

Det visade sig att ingen var vid stugorna och då hamnen var så usel knappast heller ofta är där. Således tog vi land där efter att ha paddlat 35,5 km under eftermiddagen och kvällen. Helt klart en av dom sämsta landstigningsplatser jag använt.

Bredvid stugorna fanns det ett slätt område, men det växte onödigt mycket kruståtel där, så vi gick en bit till några små klipphällar för att slå läger och laga middag.

Vattnet har perfekt salthalt för att koka ris, pasta, potatis osv.

Vi hade lite tid efter lunchen för ett glas vin och en liten hutt.

Vi tog en titt på väderleksprognosen och kartan och kom fram till att Norrskär kanske vore ett alternativ i alla fall. Norrskär är långt ute och avståndet dit var 17 km, med den lilla holmen Skättan till höger 5 km bort som ett delmål.

Solen gick ner och då får man gå och lägga sig.

Fullmåne.

Jag var ännu trött efter en seg halsfluss, så jag sov riktigt länge på morgonen och steg upp först lite över åtta.

Kaffe och smörgås är vad jag föredrar som frukost. Färska croissanter skulle vara toppen, men jag hade inte min fältugn med mig denna gång.

Väderleksprognosen visade på en vind på högst  5 m/s, så vi beslöt oss för att paddla till Norrskär via Skvätten. För en så lång överfart hade jag föredragit torrdräkt, men nu råkade detta vara årets först paddlingstur utan torrdräkt med. Norrskär är långt ute, så man vill ha lite marginaler och man far inte dit i dåligt väder.

På väg lite över tio på förmiddagen.

En kort paus på Skvättan.

Rester efter forna aktiviteter.

En gammal fiskarbastu med lider här också.

En stackars trutunge hade hittat ett bra ställe under min kajak och blev rädd när jag kom tillbaka.

12 km till Norrskär. Lätt, men tråkig paddling.

Snart där.

Vi tog land på sydvästsidan nära fyren och gick upp en bit för lunch.

Efter lunchen blev det en promenad längs den kilometerlånga ön.

Småspov?

Lite likheter med Jurmo.

Jag har alltid förundrat mig över hur fjärilar klarar sig på vindpinade öar som denna. Man tycker att de skulle vara så sköra, men så är det nog ändå inte. Detta är en pärlemorfjäril, men den exakta artbestämningen lämnar jag som övning åt läsarna.

Tillbaka till kajakerna.

Vinden hade nu ökat till 6-7 m/s, klart mera än i prognosen. Det är därför man har marginaler. En liknande ökning från en prognos på 6-7 m/s hade betytt för hård vind för den helt öppna överfarten på 17 km med närmast land i nordost något i stil med Torneå.

Även med denna vind hann vågorna bygga upp sig lite. Inga problem, men med högre vågor skulle marginalerna igen bli för små. Inga bilder heller av de större vågorna då de i alla fall krävde lite koncentration. Risken att kantra var liten, men inte helt obefintlig. Vi hade båda tränat mycket räddningar i fjol, så det var inget vi inte skulle ha kunnat hantera, men det skulle bli kallt efter en simtur. Jag hade en storm cag lätt åtkomlig, så med den hade man ändå kunna hålla värmen. Torrdräkter hade ändå varit att föredra.

Så småningom skymtas några grynnor igen.

Framme vid Storskäret efter tre timmar. Hela dagens paddlingssaldo blev 34 km.

Klockan var nu sju, så vi hann ta oss en titt på ön före middagen. Växtligheten var ganska intressant, med klara bälten av olika karaktär. Här syns t.ex en karg moränrygg omgiven av frodigare skog.

Vitpyrola.

Storskär har en lång historia och har varit en bas för utskärsfiske i över 500 år. En gravgård grundades år 1522 av biskop Arvid Kurck, men has senare förstörts i samband med att ett sjömärke restes. Min släkt på mammas sida har fiskat härifrån i flera generationer. Fortfarande använder sig några utskärsfiskare av ön, men mest är här nu sommarstugor och en gästhamn.

Ön är 2,5 km lång och 1 km bred. Ungefär hälften av ytan är kargare hedmark.

Dags att slå läger och laga middag vid halv niotiden.

Alf hade förstås en riktig biff, medan jag nöjde mig med en thailänds kycklingcurry.

Höskallra.

Alf fixar till sin hängmatta.

En riktigt fin kväll igen.

Vi hade gott om tid på oss att njuta av solnedgången och lite ost och vin. Solen gick ner 23:30.

Jag vaknade lite över sju och Alf var redan uppe. Dagen var åter fin.

Vi åt frukost, packade kajakerna och gav oss iväg vid niotiden.

Norrskatan, där vårt läger varit.

Den lilla byn på Storskäret.

Nästa hållplats Fäliskär efter 7 km.

Vi tog land för att kolla upp båken.

Rönnskärs båk är det äldsta ännu stående sjömärket i Finland, byggt 1784.

Alf har kommit upp sig i världen.

Tidigare var här mera liv och rörelse. Lotsstationen är numera stängd, men det finns en gästhamn och stugor att hyra här.

Sista etappen, från Fäliskär till Bergö.

Vinden är som bortblåst.

Ett sista hinder på vägen.

Snart framme.

Vi kom fram till Bergö vid tretiden och med 27 km i bagaget för dagen.

Rönnskärsarkipelagen visade sig vara ganska långt som jag hade tänkt mig och jag vill enhälligt (jag är helt ense med mig själv) utlysa den till Kvarkens pärla.

Enskär

I månadsskiftet juni-juli var det egentligen tänkt att bli en paddlingstur till Säbbskär med paddlingsklubben, men deltagarna lyste med sin frånvaro så turen blev inhiberad. Veckoslutet var ändå bokat för paddling, så jag fick med mig Jukka för en tur i Gustavs, för att om vädret tillät det paddla till Enskärs fyr.

Vi började paddla från Pleikilä vid åttatiden på kvällen. Sydkusten hade hårt väder, men här var vi hyfsat skyddade från den ostliga vinden och hade en enkel paddling till tältön.

Holmen med den bästa utsikten var tyvärr lite ojämn…

… så vi paddlade tillbaka en bit till ett ställe vi redan sett.

Det blev middag och en liten promenad för att kolla holmen. Ett kännetecken för trakten är släta klipphällar.

Gräslök finns i skärgården.

En utmärkt solnedgång.

Morgondagens mål, om vädret skulle tillåta.

En silvertärna vid sin favoritsten.

Utsikt från tältet. Jag föredrar att sova med absiden bortrullad om det inte finns risk för regn.

Vi had beslutit oss för att sova bra och jag vaknade först vid åttatiden.

En liten promenad efter frukosten.

Åland skymtar på andra sidan.

Tärnan med sin sten igen.

Vi började paddla vid tiotiden för att kolla läget norr om Katanpää innan vi tog beslutet att paddla mot fyren.

Enkel paddling, så vi fortsatte.

Första biten var till Blekungens båk.

Vi hade inte bråttom och hann utforska ön.

Enskärs fyr.

Kustbaldersbrå.

Flatu båk, där vi tänkte äta lunch.

På väg igen.

Flatu.

Den sydöstra delen av holmen hade intagits av fåglar och var inget alternativ för oss.

På andra sidan holmen hittade vi ett fint ställe utan fåglar.

Efter lunchen fortsatte vi mot Enskär i ett nu mycket varmt väder.

Vi tog land bredvid gästhamnen, vilket var ett dåligt val. Hela stranden söderut hade varit mycket bättre.Vi köpte i alla fall kaffe vid kiosken och beställde guidning till fyren.

Den gamla lotsstugan.

Föga överraskande hade militären närvarat på den strategiskt belägna ön.

Nattviol.

Jungru Marie nycklar.

Fyren närmar sig.

Fyren byggdes efter att Sverige förlorat Finland till Ryssland. All farleder norrut var på den svenska sidan och farledsavgifterna var så höga att Ryssland beslöt att det skulle byggas en farled på den finska sidan. Därmed behövdes navigationshjälpmedel såsom fyrar och annat.

Insidan.

Vy norrut.

Jukka.

Linssystemet gjorde i Paris 1872 och flyttades till hit från Marjaniemi fyr 1952.

Snurrmekanismen.

Byggnaderna för fyrvaktare med familjer är från samma tidsperiod.

Mera intressant natur på vägen tillbaka till kajakerna längs naturstigen, i detta fall rundsileshår.

Vi beslöt oss för att paddla runt ön för att hitta en bra tältplats.

Fyren från söder.

Där fanns lite rockhoppingpotential.

En bra ställe att ta i land.

Jag var inte hungrig, så jag började med kaffe.

Ett riktigt fint ställe.

Middagen måste i alla fall ätas. Nedan följer instruktioner om hur man förvandlar torkade sojastrimlor till något som går att äta, i alla fall om man är hungrig, Börja med att koka dem i vatten och buljong tills de är mjuka och svampiga.

Fräs dom sedan i olja och mycket kryddor. Målet är att få en krispig konsistens och tillräckligt med kryddor för att dölja sojasmaken.

Med salsa och bönor kan man då laga acceptabla burritos.

Efter middagen blev det en promenad längs den västra sidan av ön.

Fyren från väster.

Mjölkört, duntrav, rallarros, mjölke, trenulegg, osv. Det finns många namn på denna.

Under resten av kvällen njöt vi bara av det vackra vädret.

Solen är inte rund trots allt!

Sovdags.

Lite molnigt på morgonen.

Dags att packa kajakerna och paddla vidare.

Bakom Jukka finns några små grynnor och sedan Sverige efter 200 km.

Hamnen och den nya lotsstationen.

Färgkodningen störs något av den blåa reservpaddelhållaren.

Lite regn.

En kort paus vid Blekungen.

Inte längre någon vind.

Snart tillbaka vid bilen.

Ett trevligt paddlingsveckoslut igen. Vi paddlade visserligen inte så mycket, endast runt 50 km, men hade tid att se på annat i stället.

 

En majtur med kajak

Förra året hade vi en utomordentligt fin kajaktur i slutet av maj och jag min tanke var att åstadkomma samma sak i år, då jag satte in ett datum för en veckoslutstur för paddlingsföreningen ( Saaristomeren melojat). Jag beställde fint väder, men det kom lite felleveranser med snö, regn och hagel bara en och en halv vecka innan turen. Allt ordnade sig dock precis i tid.

Jag hade Tarja med mig som hjälpledare samt sju mestadels ganska erfarna deltagare. Avfärden efter arbetet på fredag kväll innebar en sen start, vi kom iväg från Kasnäs kl 20:20, men i slutet av maj är det ljust länge på kvällen.

Vid tiotiden börjafe solen gå ned.

Jag. Bild tagen av Jarkko Holopainen.

Vår planerade tältplats var upptagen, något som nästan aldrig inträffar. En stor israelisk grupp ledd av några finska guider såg ut att ha roligt.

Vi fortsatte till andra sidan av ön, där det fanns gott om plats.

Jag delade middag med Jarkko och han hade första turen: Renskav med potatismos.

Natt. Det blir inte helt mörkt i slutet av maj.

Det regnade på morgonen och stackars Jarkko måste vänta ända tills regnet slutade klockan sex innan han kunde stiga upp. Jag sov ända till sju.

Morgonkaffe.

Äntligen lite fart på våren.

Några av tälten.

Vi började paddla klockan tio.

Vädret var utmärkt och efter kanske tjugo minuter stannade jag gruppen för att diskutera det alla ändå tänkte på. Bengtskär, en klar krona i varje paddlares samling av fyrar, hägrade knappt 15 km rakt söderut och skulle vara en lätt match i dessa förhållanden. Jag hade redan kontemplerat säkerheten, då detta skulle innebära en avvikelse från säkerhetsplanen, något man inte ska ta helt lätt på. Alla hade torrdräkt och vi hade övat kamraträddningar veckan innan, så det var ändå inga frågetecken kring säkerheten. Bengtskär nästa!

En kort paus på en liten kobbe med denna  imponerande gräslök.

Vädret och väderleksprognosen var ännu bra, så vi fortsatte.

Vi närmar oss.

Fyren når 52 meter över havet, vilket gör den till den högsta i Norden.

Ejdrarna har funnit ett gott skydd mot predatorer på den karga ön, med upp mot 300 ruvande honor.

(S)vindlande trappor.

Efter en lång lunchpaus var det dags  att fortsätta. Vi hade knappt 10 km till en potentiell tältö.

Här blev vi.

Gott om tid för en lång middag. Jag lagade en kycklingsås med rosmarin, gräslök, vitt vin, grädde och fetaost att ätas med ris.

Till efterrätt blev det en fuskostkaka. Krossade digestivekex blandade med smör värmdes i stekpannan. Fyllningen bestod av vispgrädde blandad med Philafelphiaost och citronsylt. Så gott att det mesta var gånget innan jag kom på att ta en bild.

Fortsättningen på en fin kväll.

Det blåste lite under natten, men var ändå varmt. Jag steg upp halv sju då det började bli hett i tältet.

Favorit i repris.

Vi packar för en avfärd klockan nio.

På väg. Navigeringen sköttes av deltagarna och var inte alltid helt enkel.

Fina smala passager.

Tanken att paddla till Örö på en glass kom upp och jag protesterade inte.

Hela gänget på en av Örös 12-tums Obuhovpjäser.

Utställning över Örös historia. 13000 års historia kulminerar i fyra paddlares ankomst. Det känns stort att ha varit en av dem.

Vi fortsatte norrut genom den intressanta skärgården med många små holmar.

Lunch.

Nu började det bli riktigt varmt, men det var lätt att åtgärda.

Vi var tillbaka vid Kasnäs lite efter  två på eftermddagen. Det hade varit en riktigt fin tur på knappt 60 km i toppenväder.

 

Vigu Fjällskidning 2

Så var det dags för Vigu Fjällskidning 2. Egentligen hade jag mentalt redan lämnat vintern, vilket förstås var aningen obegåvat, då våren kommer i mitten av april, oberoende av hur lång vintern är. Vigu Fjällskidning 1 tre år tidigare fokuserade på tyngre utrustning, boende i snöbivack, lavinskunskap och telemarkteknik. Fjällskidning 2 skulle bygga vidare med mera lavinkunskap och randonnéteknik i en brantare omgivning.

Nattåget till Pello kändes oändligt, då jag trots att jag bokade biljett två månader före resan inte lyckades få en sovplats. Resten av gänget hade kört bil från södra Finland och jag hoppade på i Pello på lördag morgon. Under den 6 timmar långa bilresa började vintern så småningom intressera igen.

Vi anlände till Trollviken Lodge tidigt på kvällen. Utsikten var acceptabel.

Narvik på andra sidan fjorden.

Söndagen tillbringades vid skidcentret i Narvik, där vi filade på teknik, med början i pisten.

Vi delade upp oss i två grupper och min grupp fick Danni från Vigu Office som instruktör. Danni har en av de estetiskt mest tilltalande skidstilar jag någonsin sett.

Fortfarande acceptabel utsikt.

Så småningom blev det dags för lite offpist, som man bra kommer åt från skidliftarna. Denna bild är just bredvid toppliften som går upp till 1006 m.ö.h.

Åkningen gick ok för mig, även om jag föll ett antal gånger, främst för att skidorna löste ut för lätt. Efter att ha skruvat upp DIN-inställningen ett snäpp föll jag inte en enda gång under resten av veckan.

Tillbaka vid basen gjorde vi middag och förberedde oss för morgondagens dagstur.

På måndagen delade vi åter upp oss i två grupper. Denna gång var Petter Reuter instruktör. Petter Reuter är en av de få UIAGM-certifierade bergsguiderna i Finland och han har guidat i 25 år. Morgonen var fin.

På med stighudarna…

… kontroll att lavinsändaren fungerar…

… och till skogs.

Rombakstøttas kännspaka form i bakgrunden.

Ett brantare avsnitt efter skogen. Petter ger instruktioner, då lavinfaran i alla fall teoretiskt sett var högre här.

En blick bakåt.

En självis för att bevisa att jag var där.

Vi hade inte planerat att gå ända upp och vinden var ändå för hård för det. Det blev en tämligen avsvalkande lunchpaus, men Petter verkar trivas.

En tortillawrap smakade alldeles utmärkt.

Gullbrød, råmarsipan overtrukket med mørk sjokolade. Min absoluta favorit. Enligt Petter kan man med ungefär åttio procents säkerhet säga om någon är finlandssvensk eller finskspråkig, beroende på huruvida hen gillar marsipan.

Visst syntes det ställen med solsken, men vi hade det inte varmt och skönt. Den andra gruppen, som var på andra sidan av berget hade förstås solsken och ingen vind…

Vi gick först en bit upp, för att få tillbaka värmen, innan vi tog av stighudarna och bytte till utförsläge. Snön var tämligen svår i börjande med bristande skare (eller fostrande skare som jag senare hörde att det heter).

Lite längre ner blev snön lättare och för en liten stund var det riktigt njutningsfull åkning.

Sista biten igen genom tät skog.

Efter tre timmar uppför, en lunchpaus och en och en halv timme utför var vi igen tillbaka vid bilarna. Nu följde proviantering och packning för en hyttetur på tre dagar. Lavinprognosen rekommenderade inte turer på högfjällen, men vi hade ju en bergsguide med oss.

Följande morgon började vi skida vid Bogen, igen med ett skogsparti i början. Ryggsäckarna var nu relativt tunga.

Skogen blev glesare…

… och efter kanske två timmar befann vi oss ovanför trädgränsen.

Lunch.

Fortfarande flera timmars skidning kvar.

Vi anlände till Blåvatnhytta efterr 7,5 timmar.

Kvällen gick snabbt med mat och vila. Det var riktigt fint nästa morgon.

Utrustning på tork.

Pojkarna har roligt.

Danni kom och förhörde oss om gårdagens rutt på kartan. En vässad tändsticka gav den nödvändiga noggrannheten.

Bård är norrman, vilket knappast undgår någon.

På onsdagen blev det en tur till Niingen, om än inte ända till toppen.

Lunchpaus.

Ännu en självis.

Tyvärr hade jag inte min Kupilka-kåsa för en-kopp-i-landskapet-bilden.

Parkerade skidor.

Lite uppför igen, för att få upp värmen.

På vägen upp hörde vi ett kraftigt ljud när snön satte sig. Vi hittade sprickan, som syns ganska otydligt på bilden. Detta hade varit en hyfsat stor flaklavin om det hade varit tillräcklig lutning på sluttningen.

På vägen rådde flatljus, vilket inte gjorde saken lättare.

Tillbaka vid stugorna fortsatte vi med lite lavinteori, eller kanske snarare praktik. Petter hittade med lavinsonden mark under ungefär 2,5 m snö, och vi började gräva för att komma ner till lagret av sockersnö, som kan vara avgörande för lavinrisken. Efter att ha grävt ner två meter visade sig marken vara ett tjockare lager is. Lavingsonden gick ännu 2,5 m ner utan att stöta på marken, vilket innebär att det var minst 5 m snö i denna sluttning. Vi kollade sockersnön på en annan plats.

Lite lavinsökövningar. Det första offret (en väska med nedgrävd lavinsändare) hittades inte i tid, men efter lite instruktioner kom jag in i det igen. De tre följande offren hittade jag riktigt snabbt.

En annan slumpmässig plats med mera snö än lavinsonden var lång.

Även instruktörerna fick träna lavinsök, här Danni i farten.

En fin dag följdes av en utmärkt middag.

Efter maten var det dags för bastu. Jag svalkade mig fem gånger i isbadkaret och allt var toppen.

Runt midnatt, då vi alla sov, vaknade jag upp till huvudvärk och magont. En stund senare steg jag upp och spydde upp allt som fanns i magen. Jag återgick till sovandet, men det kändes inte som sömn, då jag låg fångad av märkliga feberdrömmar. Nu och då vaknade jag upp av att andra, totalt tre under natten, kom upp för att spy. Situationen hade tagit en helt ny vändning på några timmar.

Jag var utslagen för resten av natten och morgonen, och ber om ursäkt för att jag inte kunde vara med och städa upp allt. Jag lyckades i alla fall packa ryggsäcken och tog en Ibuprofen och sov i två timmar tills vi skulle ge oss av. Tabletten fick ner febern så mycket att jag kunde stiga upp och göra mig klar för avfärd. Vi gav oss av vid tolvtiden. Vid det här laget hade alla i min stuga blivit sjuka, även om somliga ännu hade det värsta framför sig.

Vädret var fint, men det gick mig helt förbi. Kroppen var helt tom på energi redan innan vi började skida, och det var tämligen tungt att röra på sig.

På med stighudarna igen, efter ett avsnitt med utförsåkning.

Snart framme vid den sista utförssektionen.

Snön var faktiskt riktigt fin under nerfärden, och det skulle säkert ha varit roligt med lite energi i kroppen och en lättare ryggsäck.

Återfärden från Blåvatnhytta tog fem och en halv timme, och var tung för de flesta andra också. Tillbaka vid Trollviken Lodge lade jag mig genast i fosterställning och låg och skakade i två timmar innan jag vilat tillräckligt för att orka med en dusch. Efter duschen sov jag ytterligare tio timmar. Huset var tämligen tyst…

 

På fredagen hade endast våra instruktörer, som hade bott i en annan stuga och inte blivit sjuka, energi nog att åka till skidbacken för att roa sig. Några av oss tog oss in till Narvik för att se på staden och jag åt nästan en hel fiskburgare. Hela fredagen rann allt dock ännu rätt genom kroppen.

Jag är i skrivande stund ganska säker på att vi fick magsjukan genom ett förorenat vattenkärl. Vattnet är den minsta gemensamma nämnaren, då alla inte åt samma mat och den andra stugan inte drabbades, trots att de tog vatten från samma sjö. Då jag väl hemma tömde termosen med varmt vatten (det hade bara varit varmt vatten i den) fanns en skvätt kvar, och den luktade vedervärdigt. Hade det varit ett virus från civilisationen hade sannolikt den andra stugan också drabbats, och illaluktande vatten är ju alltid en indikator.

På lördagen, då vi började köra mot södra Finland, var vädret utmärkt.

Tack till alla deltagare och instruktörer. Vi hade både roligt och mindre roligt under veckan, men sällskapet var i alla fall det bästa.

Slutet på en säsong och början på en annan

Jag har nämnt det tidigare, men tar upp det igen. Denna vinter hade varit oerhört frustrerande utan långfärdsskridskorna. De riktigt fina vinterveckosluten med en acceptabel mängd snö kan räknas på drygt hälften av ena handens fingrar. Däremellan har det varit miserabelt gråväder med duggregn och även köldgrader med stigar och vägar bestående av ren is i en helt snöfri omgivning. Visst har det varit en del riktigt fin stigcykling med fatbiken denna vinter, och en (enda) utmärkt liten övernattningstur på skidor, men det som räddat förnuftet har ändå varit skridskoåkningen.

En fin tur på 50 km runt Bergö i Malax med Alf, med mitt första riktiga plurr som bonus (övningsplurr räknas ju inte).DSC02711 DSC02703

Sportlovet avslutades med en riktigt fin övernattningstur med barnen. Ett av de tre riktiga vinterveckosluten.P1010065

Första veckoslutet i mars gjordes säsongens sista skridskotur för min del. Det blev 38 km på södra delen av Pemarfjärden med Sanna-Mari. Det var en del öppet vatten och en del svag is, men också riktigt fin is och en härlig naturupplevelse med en sälkut och dess mamma på isen.

Det hade i själva verket varit hyfsade skridskoförhållanden även i skrivande stund, men mina skridskor gick sönder under den förra turen (skensläpp, något som förefaller vara ett typfel hos Lundhags skridskor).

Efter att inför förra veckoslutets skridskotur ha studerat iskartorna i detalj, föreföll det ganska naturligt att i stället inleda årets paddlingssäsong. Gullkrona fjärd var isfri, men en del is var att vänta vid stränder och mera skyddad skärgård. Sandön utanför Kimitoön föreföll som ett bra utfärdsmål, då där finns en eldplats och kanske även ved. Det är fortfarande så mörkt på kvällarna att en brasa ger ett stort mervärde. Högsåra färjfäste verkade vara en säker startpunkt utan risk för problem med is.

Jag fick Esko med mig och vi gav oss av med bil från Åbo vid tretiden. Strax efter halv sex kom vi ut på vattnet och hade precis tillräckligt med tid för att paddla 11 km till Sandön innan det skulle bli helt mörkt.

Esko.

Den sista biten blev lite intressant. En överfart på 900 meter är ju inte mycket, men en halvtimme efter solnedgången var det redan ganska skumt och dimman begränsade sikten till under hundra meter. I sådana förhållanden blir alla proportioner helt överdrivna och dryga tio minuter utan referenspunkter kändes om en mycket längre tid. Utan kompassen skulle det dock ha funnits alla möjligheter att paddla i fel riktning, då min kajak inte höll kursen ens en meter med skäddan fastfrusen i infällt läge.

Sandön i sikte. Vi anlände 1 h 40 min efter start.

Tyvärr fanns ingen ved på Sandön, men vi hade tagit med lite i kajakerna. För att spara på veden lagade vi dock mat på friluftskök först. Jag gjorde en överraskande lyckad Flammkuchen-inspirerad tortillarätt.

Dags för en trivselbrasa.

Ingen eld utan plättar.

Trots dimman och molntäcket var det inte värst mörkt. Med månen nästan full spreds ett svagt diffust ljus över landskapet. Både Foreca och FMI menade att molnen skulle skingras helt senast vid femtiden på morgonen, så vi lade oss i tid för att vakna innan soluppgången. Då jag steg upp halv sju var vädret dock en smärre besvikelse.

Då soluppgången föregick bakom ett tjockt molntäcket kunde vi i alla fall äta frukost i lugn och ro.

Det började klarna upp från norr, så vi tog en liten promenad till den sidan av ön.

Tallören. Med gummistövlar hade man kunna gå dit.

Vårtecken.

Ett besök på Sandön är inte komplett utan en promenad till sandåsen som sträcker sig österut från ön.

Ett Hilleberg-läger. Eskos tält..

… och mitt nya Hilleberg Niak 1.5.

På väg igen. Vi började med ett varv runt Sandön.

På väg till Sandskär.

Sandskär var på min lista av platser att besöka, då där är landstigningsförbud 1.4-31.7 och jag inte hade varit i trakten utanför den perioden.

Återfärden blev längs yttre sidan av Hamnholmen.

En selfie.

 

Färjan till Högsåra.

Tillbaka vid startplatsen klockan tolv, efter tre timmar och sjutton kilometer.

En utmärkt liten tur, som kändes som en värdig inledning av årets paddlingssäsong

Vigu Skridsko 2

Denna vinter, om ordet tillåts i detta sammanhang, har visat på vikten eller åtminstone nyttan och nöjet av att ha en tillräckligt bred repertoar av friluftsaktiviteter att välja mellan. På vintern vill man ju gärna skida och även cykla fatbike i vintrig miljö, och till det duger inte en kort bana med konstsnö. Det kan vara bra motion, men för mig infinner sig i alla fall ingen skidglädje på sådana ställen. Helst ska det vara ordentligt med snö, så att det känns vettigt att ta sig fram med skogsskidor. Denna vinter har det sett vintrigt ut i skogen i kanske två veckor, och i inget skede har det varit tillräckligt med snö för att åka utanför färdiga spår i skogen. Trots att det inte funnits snö har temperaturen lyckligtvis varit tillräckligt låg för att det ska finnas is, så det har varit möjligt att åka skridsko. Långfärdsskridskoåkningen har i själva verket varit den bästa och längst varande på många år, vilket nog räddat mig från frustration och galenskap.

Sedan Vigu Skridsko 1 för några år sedan, då jag var ganska ny inom grenen, har jag lärt mig mycket. Jag anser mig kunna bedöma isen och åka säkert i de flesta förhållanden, men när isen blivit tunn har jag varit försiktig. Då ispiken gått igenom med ett slag har jag i allmänhet sökt en annan rutt, trots att det ännu finns en marginal inom vilken man kan röra sig förhållandevis säkert, speciellt med min pessimistpik, som går genom 6 cm kärnis. För två veckor sedan gick Vigus Skridsko 2 av stapeln, och där hoppades jag lära mig mera om just svagare isar och när man ska anse att de blir för svaga.

Vi träffades på fredag morgon i Axxells utrymmen i Ekenäs för att gå genom lite teori och planera veckoslutets åkning. Som instruktörer fungerade Henrik och Danni.

Efter att ha kollat på olika källor till isinformation delade vi in oss i grupper och gav oss av för att rekognosera olika alternativ för lördag och söndag. Jag for med Tjurre och Kim för att kolla isen norr om Hangö udd.

I början var isen riktigt jämn och fin, men det tog inte länge att hitta det första svaga stället.

Det blev en liten tur på 12 km runt Bengtsår, vilket gav en bra bild av isen i trakten. Innan det blev mörkt for vi alla ännu på plurrningsövning i närheten av Baggö bro. Som långfärdsskridskoåkare ska man alltid vara beredd på att man kan gå genom isen. Trots flitigt pikande kan det finnas svaga ställen som inte låter sig avslöjas i tid. Detta händer sällan och det finns dom som skrinnat i 40 år utan att plurra, medan andra har en tendens att göra det oftare, sannolikt p.g.a större riskbenägenhet. Naturis är ändå sällan helt säker, så man bör vara förberedd.

Att gå genom isen behöver inte vara något dramatiskt, men det är bra att nu och då träna på det. Man har en ryggsäck med vattentätt packade reservkläder, vilket ger flytkraft så att man är i en bra position för att ta sig upp på isen igen med hjälp av isdubbarna, som man har placerade högt upp runt halsen. Efter att ha tagit sig upp på stark is igen, i allmänhet i riktningen man kom från, är det bara att byta till sina torra kläder. Är det riktigt kallt blir det en tävling mot tiden, innan fingrarna stelnar och blir obrukbara, men man kan alltid be om hjälp av en kompis. Ensam ska man helst inte ge sig ut på isen.

Jag for först.

Tjurre hamnade helt under vattnet när isen brast.

Lone vill upp.

När isen brister.

På lördagen blev det start från Bromarv.

Överis. Mörka områdan ska alltid kollas. Det kan vara överis, tunn is eller överis på tunn is. Kommer man med fart in på överis kan man göra sig riktigt illa när den brister.

I detta fall var det mörka området svagt.

Vi åkte vidare…

… och tog lunchpaus vid Pettu.

Vi turades om att leda gruppen. En del av kursen var övning i ledarskap, men främst koncentrerade vi oss ändå på att lära oss bedöma isen.

I ett skede började isen låta märkligt. Ett kraftigt slag med ispiken visade att den var tunnare, men ändå inte för tunn. Ispiken gick inte genom, men det sipprade vatten ur hålet, vilket också är en användbar indikation. Det var ändå något märkligt med den och Jöns hackade ur en bit, som visas senare.

Lite senare blev det tunnt, så tunnt att jag innan denna kurs inte velat åka där. Ispiken gick genom ganska lätt och isen knakade oroväckande under skridskorna, men det var just detta jag kommit för att lära mig.

Jöns från Paddlingsfabriken med isbiten. Det syns inte på bilden, men isen bestod av vertikala rör som var fastfrusna överst, i själva verket ganska likt våris.

Ett område med starkare strömmar. 2-3 cm is håller inte för en människa.

En andra lunch.

Resten av dagen gick huvudsakligen på tjockare is, inklusive en liten sjö. Det blev 37 km på skridsko på lördagen.

På söndagen var planen att åka från Hangö udd till Bromarv på kaffe och sedan tillbaka. Det hade snöat lite, vilket inte var önskvärt. Snö på isen försvårar isbedömningen.

Det var trots allt nästan ingen snö på isen.

Henrik blev bredbent innan han konstaterade att isen var för svag.

Det svaga stället passerades på land.

Åsa göra sig redo att pika på det mörka området som närmar sig.

Ismönster.

Den andra gruppen (vi var uppdelade i två grupper) ansåg denna is vara för svag för att ta sig över, men vi försökte och hittade en hyfsad rutt över.

Här blev det i alla fall för svagt.

Tillbaka på isen.

Lunchpaus. Underteckad i andra bilden.

Vi fortsatte mot Bromarv.

Nära kyrkbyn blev det igen lite svagare, men det var inget problem att hitta en rutt över.

I Bromarv. Jag hade hoppats hitta en Runebergstårta dagen till ära. Det hade varit en fosterländsk kulturgärning att äta en sådan, men det var bara att nöja sig med det som fanns.

Returen gick en annan rutt och började i motvind, men vi ändrade snart riktning. Jag ledde oss tillbaka och hade inga problem att hitta en rutt med hållbar is. Endast en gång knakade det till under skridskorna när jag belastade isen ordenligt. (Om någon ska gå genom är det ledaren, därför försöker man belasta isen mera).

På söndagen blev det 31.5 km skridskoåkning, inte värst mycket, men det var ju inte heller målet med kursen. Jag lärde mig i alla fall en hel del mera om svag is och var nöjd med kursen.

Följande veckoslut var isarna i Ekenäs riktigt bra och Henrik kallade till en tur i Ekenäs skärgård. Jag åkte dit från Åbo tillsammans med Magnus och det blev för min del en inofficiell fortsättning på skridskokursen, med möjlighet att lära mig ännu mera. Vi startade från Baggö och började med att åka utåt. Till vår förvåning kom vi till och med över Getskärsfjärden, även om isen där var lite spännande, dvs tunn och mjuk.

När man ser en isbro som denna lärde jag mig senare att man ska tänka på Ridö-olyckan. I detta fall var det i alla fall bärig is på ena sidan, vilket gjorde den acceptabel. Dessutom var det bara en mycket kort sträcka.

Ett smärre plurr. Jag gick genom en ishylla med ena benet upp till knät. Märkligt mjuk is.

Det blev en trevlig liten tur på 27 km i Ekenäs skärgård.

På söndagen var det sedan dags att sätta de nya kunskaperna i användning. Vädret var fantastiskt och jag startade en tur från Mielisholm tillsammans med Magnus. Det var soligt och mycket nyis.

Mätning av istjocklek.

Fjärden sydost om Heisala var för svag.

En liten ishylla som det gällde att hållas på. En räddning här hade blivit obehaglig, men ändå inte direkt farlig.

På väg ut mot Gullkrona fjärd från Pargas Port.

Gullkrona fjärd till vänster, islagd så långt ögat kunde nå.

Det blev en tur runt Attu, Jermo och Tammo på runt 30 km. Säkert skridskosäsongens absoluta höjdpunkt.

Långfärdsskridsko

I skrivande stund är långfärdsskridskosäsongen i Egentliga Finland redan den längsta på många år och har redan pågått i två månader. För min egen del inledde jag rekordtidigt den sjunde november på Littois träsk och jag var inte den enda på isen den dagen, något man för övrigt ska undvika.

Det hade antagligen gått att börja en eller två dagar tidigare, men jag råkade vara bortrest då. Isen var i alla fall så stark att man inte ens behövde kolla den så mycket, en fördel med att känna sin närsjö och dess svaga ställen. Helt islagd var sjön ändå inte. I tillägg till luftningsplatserna var det öppet på ett ställe som sannolikt har en källa under sig.

Långfärdsskridsko eller långfärdsskridskoåkning tycker jag för övrigt är ett ganska misslyckat namn på aktiviteten. Långfärd ger för mig associationer till något som sträcker sig klart över ett dygn, men det är ju inget man gör på skridsko. Som längst är det i praktiken fråga om heldagsturer. Då tycker jag att turskridsko vore ett betydligt bättre namn, helt i enlighet med det finska retkiluistelu eller det norska turskøyting.47 km på Aura å.

Som vanligt då det kommer is och folk börjar röra sig på isen sker det olyckor. Ett flertal skridskoåkare har räddats i sista stund, men tyvärr har det också skett olyckor med dödlig utgång. Gemensamt för dessa är att skridskoåkarna rört sig utan säkerhetsutrustning och även med bristfällig kunskap och fel attityd. Som vanligt blev långfärdsskridskoåkarna utpekade i media och folk förfasade sig över fenomenet. Föreningen Suomen Retkiluistelijat – Finlands Långfärdsskrinnare skrev ett svarstal i Helsingin Sanomat, där det poängterades att föreningen med sina 3300 medlemmar under sin 24-åriga historia aldrig behövt ty sig till räddningsmyndigheterna, trots tusentals turer och många tiotusen kilometer på sjöar och havsis.dsc02409

Utrustningen som krävs i tillägg till långfärdsskridskor är isdubbar, en ryggsäck med vattentätt förpackade reservkläder, kastlina och isstavar. Isstavarna ska inte förväxlas med skidstavar. En av isstavarna har en extra tyngd, som gör att man med ett slag kan slå genom 4-5 cm tjock is, det som minst krävs för att isen ska anses tillräckligt stark. Med isstaven kollar man således att isen håller och alltid när det finns skäl använder man den, t.ex när isen skiftar i färg, man kommer nära något utflöde av en bäck eller till något ställe som topografin antyder kan vara strömt osv. Ryggsäcken är inte bara till för att transportera reservkläderna och termosen med kaffe, den är även flythjälp om man hamnar i vattnet. Det är lättare att ta sig upp på isen med isdubbarna om man flyter lite högre i vattnet. Kastlinan kan man använda från vattnet om man behöver hjälp av någon annan, alternativt kasta till någon som hamnat i vattnet. Slutligen, så länge isen inte kan anses vara helt säker bör man inte fara ut ensam. Det är trevligt med sällskap och dessutom en säkerhetsfaktor. Har man allt detta i ordning, samt gärna även plurrningsövningar bakom sig, kan man röra sig ganska säkert på isarna.dsc01942

dsc02376En s.k vindbrunn. Med snö på en dödsfälla för en oförberedd skridskoåkare.

En långfärdsskridsko är längre och lägre än en vanlig hockeyskridsko. Det finns modeller som någorlunda passar vanliga styva vandringskängor. Tidigare var det också vanligt med skridskor för den gamla typen av telemark- och skidkängor med NN-näbb, men numera använder de flesta skidbindningar som möjliggör lös häl. Skidkängor för skatingstil ger bra stöd och är kanske det effektivaste alternativet, men vanligast är ändå kängor och bindningar av BC-typ (antingen Rottefellas eller Salomons version). De har fördelen att även lämpa sig relativt väl för att gå med, medan skidkängor för skating oftast har en mycket styv och hal sula som inte är rolig att gå med.

Trettondagen erbjöd härlig skridskåkning på havsisarna i närheten av Åbo. Följande natt kom dock en del snö, så det är oklart hur skridskosäsongen fortsätter. Snön inverkar på två sätt: Den isolerar mot kyla uppifrån och isen kan försvagas underifrån av varmare vatten och isen gör det dessutom mycket svårt att följa med skiftningar i isen, vilket behövs för att veta när isen ändras och kan bli svagare. Någonstans är det dock oftast möjligt att åka skridsko, om det bara är kallt nog. Och det kommer oftast en fortsättning på vårsidan, när snön smält men isarna är kvar.