Sex dagar terrängcykling i Egentliga Finland

I slutet av oktober var det dags för tredje delen av Vigus terrängcykelspecialisering. Första delen var en fyra dagars introduktionskurs i slutet av juli med mig som instruktör, andra delen en donwhillkurs i Åre, där jag var med som deltagare, och nu då tredje delen, en sexdagars bikepackingtur med mig som instruktör igen.

Oktober kan vara en krävande tid för terrängcykling, med större sannolikhet för regn och blöta, samt korta dagar ifall man åker norrut. Jag valde Egentliga Finland som spelplats, då det ligger logistiskt sett bra till och det vore även enkelt att ordna evakuering vid behov, då alla deltagare inte var värst erfarna terrängcyklister. Nu visade det sig i alla fall att stigarna var mycket torra, liksom hösten varit. Höstregnen började egentligen först under själva cykelturen.

Då tidpunkten för turen närmade sig, sjönk deltagarantalet ordentligt. Brutna ben, feber och nytt jobb förklarade en del, men flera deltagare fattades ändå. Slutligen blev det bara de två mest erfarna cyklisterna som dök upp, vilket påverkade kursen upplägg en hel del. Med endast tre personer är det ingen idé att försöka träna ledarskapscenarion, då det bara skulle bli konstgjort, utan det fick vi ta mera i teorin. I stället blev fokus på personliga färdigheter och gränser.

Jag och M startade från Salo vid lunchtid på tisdagen, P skulle komma sent på kvällen. Efter 14 km asfalt kom vi in på en grusväg…

… och kom snart till Lehmijärvi, där stigarna började.

Orientering ingick i kursen. Inte alltid helt lätt, då den topografiska kartan inte innehåller alla stigar.

Hamarijärvi.

Repfärjan till en ö på Sahajärvi, där vi tog en kaffepaus vid vindskyddet. Vädret var nu bättre, efter en del smått duggregn.

En stig nära Ängsdal.

Vi cyklade så länge dagsljuset tillät, dock så att vi sparade stigar för morgondagen som skulle ta oss tillbaka till Salo.

Framme vid Teerisaari vindskydd nära Mathildedal lite för solnedgången klockan sex. Bra stigar med 44 km och 6.5 h. Nu blev det mat och vila.

Plättar är aldrig fel som efterrätt och passar speciellt bra efter Härkistorilla.

P hade problem och kunde inte komma på kvällen, så det vara bara att lägga sig. Jag hade inte speciellt varmt i min 600 g sommarsovsäck, men sov ändå nästan ända till åtta på morgonen, som var riktigt fin.

Lite is på sjön.

Klockan tio anländer P i shorts, trots det något svala vädret. Han påstod att man alltid ska ha short när man cyklar på stigar, något åtminstone inte jag lärt ut.

På väg.

Den första myren och spångarna orsakade problem för P, som inte vant sig vid packningen ännu.

Myren Punassuo (rödmyren) har kanske fått sitt namn efter rubinvitmossan.

Fina stigar och hala spångar.

Hoppsan.

Ett märkligt område med ett stort antal stora myrstackar.

En kort paus vid Nenustannokka.

Hoppsan igen. P föll och fastnade faktiskt, för vilket han fick en del feedback av mig. Ska man falla ska man göra det där det är mindre riskabelt.

Höstväg.

Sen lunch Nikkallio.

Fortsättning på stigar…

… och ickestigar.

Vi låg nu efter i tidtabellen och somliga även i energiintaget.

Vi fick skippa stigrutten till Salo och börja cykla landsväg i 26 km. Vi kom till Halikko vid solnedgången, där vi provianterade, innan vi fortsatte mot St:Mårtens. Nu började det gå långsamt, och P, trots sin ungdom och goda kondition, hamnade att kämpa riktigt ordentligt. 1-2 timmars rundor kanske inte alltid räcker för att bygga upp uthållighet för längre cykeldagar.

En sista stigsektion innan vi kom till Lotikonkellari vindskydd nära St: Mårtens. Vi kom fram klockan nio på kvällen efter 71 km och 10,5 h cykling, inkluderande en del pauser. Själv hade jag inga problem med orken, men var nog mindre än en timme från att köra in i väggen helt när vi kom fram. Jag kan varningstecknen bra vid det här laget och skulle ha stannat för att äta om vi inte varit så nära vindskyddet.

Ingen var intresserad av en brasa utan vi bara lagade middag och lade oss för att sova. Det regnade under natten och var vått på morgonen.

Vi inledde dagen med en liten del av stigarna i St: Mårtens.
P föll igen där man inte ska falla.

Efter stigarna hade vi 45 km asfalt och en del riktigt långsam grusväg till Haukkavuori, där stigarna åter skulle börja. Det var något svalt och regnade hela tiden. Vi tog lunch vid en restaurang, där det fanns möjlighet att tina upp tårna.

Haukkavuori-stigarna skulle leda oss till Kurjenrahka nationalpark.

Regnet gjorde underlaget riktigt halt.

Jag hade hyrt en enkel stuga utan rinnande vatten och elektricitet för två dagar. Lite före turen började fick jag ett meddelande att det knappast skulle bli någon bastu, då brunnen var tom p.g.a torkan. När vi anlände efter 65 km och 7,5 h, blev vi mottagna av ett äldre par som hade gjort allt i ordning. Stugan var varm, bastun het och regnvattentunnorna fulla. Sällan har en varm bastu uppskattats så mycket.

Gott om tid att laga middag och spela kort i den sällsynt mysiga stugan.

Mysigt med vedspis.

Nu blev det en dagstur med lätt packning, vilket uppskattades.

Vaskijärvi-stigarna.

Spångarna var våta och i dåligt skick.

Kajavajärvi.

Mera fina stigar.

Efter den västra delen av Vaskijärvi-rutten cyklade vi in till Yläne för en burgerlunch. Det fanns stigar för en dag kvar att cykla, men vi hann inte med dem. Vi började på Pirunkirkko-rutten, som inte lämpar sig för cykling.

Efter en stund blev det klart att det var för svårt och tungt för att alla skulle ha komma genom, så vi ett lämpligt tillfälle tog vi oss ut till en skogsväg för en lättare rutt tillbaka till stugan. Det blev en kortare dag med 7 h och 40 km.

Väl framme var bastun första prioritet…

… tillsammans med pizzadegen.

Allt som behövs för en god pizza.

P kollar på pizzan med stearinljus, precis som generationer av finländare gjort i hundratals år innan elektriciteten tyglades.

Vi somnade i tid och vaknade upp till en fin morgon. Stugnätterna råkade korrellera med regnvädret och nu hade vi klarblå himmel.

Vi städade stugan och kom iväg lite efter tio på morgonen. Inledning med lite grusväg. 

Lakjärvi är ett traditionellt fotoställe.

Lite brantare.

P fuskade dock och tog av sadeln först.

Mera trevlig stig.

Ska vi verkligen cykla där? 

Närmare Vajosuo had spångarna förnyats.

Mot Kangenmiekka, där vi tog lunch och kaffe.

Vi hoppade över Rehtsuo-avsnittet och cyklade i stället genom Vahto, där vi kunde proviantera. Nu började P hade det riktigt jobbigt igen.

Tillbaka på stig, med något krävande spångar.

Choklad är bra bränsle.

Karevansuo.

Ankomst till Kullaanvuori en halv timme efter solnedgången, efter 61 km och 8 h.

Vindskyddet.

Tortilla till middag och plättar till efterrätt.

Den sista morgonen.

Min Salsa Mukluk är numera en 29+-cykel, och är alldeles utmärkt för utflykter av detta slag.

M körde men en 29-tums hardtail.

P hade en 26-tums heldämpad cykel.

Söndagen blev en kort cyklingsdag med 14 km och 1.5h 

Det var det. Några relativt långa dagar och tämligen krävande cykling med tunga cyklar var över. Roligt var det, trots att det inte var helt lätt.

På det personliga planet är jag ändå ganska överraskad att det går att göra turer av detta slag av gammal vana. Jag hade inga problem med orken och blev endast lite styv i ryggen den sista dagen. Två år av kajakpaddling borde ju inte göra mycket positivt åt cykelkonditionen, men kanske de längre cykeldagarna jag då och då gör räcker till, i tillägg till cyklingen till jobbet.

Be Sociable, Share!

En reaktion på “Sex dagar terrängcykling i Egentliga Finland

  1. Pingback: Varför paddla på havet? | Helt ute

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *