Vigu Fjällskidning 2

Så var det dags för Vigu Fjällskidning 2. Egentligen hade jag mentalt redan lämnat vintern, vilket förstås var aningen obegåvat, då våren kommer i mitten av april, oberoende av hur lång vintern är. Vigu Fjällskidning 1 tre år tidigare fokuserade på tyngre utrustning, boende i snöbivack, lavinskunskap och telemarkteknik. Fjällskidning 2 skulle bygga vidare med mera lavinkunskap och randonnéteknik i en brantare omgivning.

Nattåget till Pello kändes oändligt, då jag trots att jag bokade biljett två månader före resan inte lyckades få en sovplats. Resten av gänget hade kört bil från södra Finland och jag hoppade på i Pello på lördag morgon. Under den 6 timmar långa bilresa började vintern så småningom intressera igen.

Vi anlände till Trollviken Lodge tidigt på kvällen. Utsikten var acceptabel.

Narvik på andra sidan fjorden.

Söndagen tillbringades vid skidcentret i Narvik, där vi filade på teknik, med början i pisten.

Vi delade upp oss i två grupper och min grupp fick Danni från Vigu Office som instruktör. Danni har en av de estetiskt mest tilltalande skidstilar jag någonsin sett.

Fortfarande acceptabel utsikt.

Så småningom blev det dags för lite offpist, som man bra kommer åt från skidliftarna. Denna bild är just bredvid toppliften som går upp till 1006 m.ö.h.

Åkningen gick ok för mig, även om jag föll ett antal gånger, främst för att skidorna löste ut för lätt. Efter att ha skruvat upp DIN-inställningen ett snäpp föll jag inte en enda gång under resten av veckan.

Tillbaka vid basen gjorde vi middag och förberedde oss för morgondagens dagstur.

På måndagen delade vi åter upp oss i två grupper. Denna gång var Petter Reuter instruktör. Petter Reuter är en av de få UIAGM-certifierade bergsguiderna i Finland och han har guidat i 25 år. Morgonen var fin.

På med stighudarna…

… kontroll att lavinsändaren fungerar…

… och till skogs.

Rombakstøttas kännspaka form i bakgrunden.

Ett brantare avsnitt efter skogen. Petter ger instruktioner, då lavinfaran i alla fall teoretiskt sett var högre här.

En blick bakåt.

En självis för att bevisa att jag var där.

Vi hade inte planerat att gå ända upp och vinden var ändå för hård för det. Det blev en tämligen avsvalkande lunchpaus, men Petter verkar trivas.

En tortillawrap smakade alldeles utmärkt.

Gullbrød, råmarsipan overtrukket med mørk sjokolade. Min absoluta favorit. Enligt Petter kan man med ungefär åttio procents säkerhet säga om någon är finlandssvensk eller finskspråkig, beroende på huruvida hen gillar marsipan.

Visst syntes det ställen med solsken, men vi hade det inte varmt och skönt. Den andra gruppen, som var på andra sidan av berget hade förstås solsken och ingen vind…

Vi gick först en bit upp, för att få tillbaka värmen, innan vi tog av stighudarna och bytte till utförsläge. Snön var tämligen svår i börjande med bristande skare (eller fostrande skare som jag senare hörde att det heter).

Lite längre ner blev snön lättare och för en liten stund var det riktigt njutningsfull åkning.

Sista biten igen genom tät skog.

Efter tre timmar uppför, en lunchpaus och en och en halv timme utför var vi igen tillbaka vid bilarna. Nu följde proviantering och packning för en hyttetur på tre dagar. Lavinprognosen rekommenderade inte turer på högfjällen, men vi hade ju en bergsguide med oss.

Följande morgon började vi skida vid Bogen, igen med ett skogsparti i början. Ryggsäckarna var nu relativt tunga.

Skogen blev glesare…

… och efter kanske två timmar befann vi oss ovanför trädgränsen.

Lunch.

Fortfarande flera timmars skidning kvar.

Vi anlände till Blåvatnhytta efterr 7,5 timmar.

Kvällen gick snabbt med mat och vila. Det var riktigt fint nästa morgon.

Utrustning på tork.

Pojkarna har roligt.

Danni kom och förhörde oss om gårdagens rutt på kartan. En vässad tändsticka gav den nödvändiga noggrannheten.

Bård är norrman, vilket knappast undgår någon.

På onsdagen blev det en tur till Niingen, om än inte ända till toppen.

Lunchpaus.

Ännu en självis.

Tyvärr hade jag inte min Kupilka-kåsa för en-kopp-i-landskapet-bilden.

Parkerade skidor.

Lite uppför igen, för att få upp värmen.

På vägen upp hörde vi ett kraftigt ljud när snön satte sig. Vi hittade sprickan, som syns ganska otydligt på bilden. Detta hade varit en hyfsat stor flaklavin om det hade varit tillräcklig lutning på sluttningen.

På vägen rådde flatljus, vilket inte gjorde saken lättare.

Tillbaka vid stugorna fortsatte vi med lite lavinteori, eller kanske snarare praktik. Petter hittade med lavinsonden mark under ungefär 2,5 m snö, och vi började gräva för att komma ner till lagret av sockersnö, som kan vara avgörande för lavinrisken. Efter att ha grävt ner två meter visade sig marken vara ett tjockare lager is. Lavingsonden gick ännu 2,5 m ner utan att stöta på marken, vilket innebär att det var minst 5 m snö i denna sluttning. Vi kollade sockersnön på en annan plats.

Lite lavinsökövningar. Det första offret (en väska med nedgrävd lavinsändare) hittades inte i tid, men efter lite instruktioner kom jag in i det igen. De tre följande offren hittade jag riktigt snabbt.

En annan slumpmässig plats med mera snö än lavinsonden var lång.

Även instruktörerna fick träna lavinsök, här Danni i farten.

En fin dag följdes av en utmärkt middag.

Efter maten var det dags för bastu. Jag svalkade mig fem gånger i isbadkaret och allt var toppen.

Runt midnatt, då vi alla sov, vaknade jag upp till huvudvärk och magont. En stund senare steg jag upp och spydde upp allt som fanns i magen. Jag återgick till sovandet, men det kändes inte som sömn, då jag låg fångad av märkliga feberdrömmar. Nu och då vaknade jag upp av att andra, totalt tre under natten, kom upp för att spy. Situationen hade tagit en helt ny vändning på några timmar.

Jag var utslagen för resten av natten och morgonen, och ber om ursäkt för att jag inte kunde vara med och städa upp allt. Jag lyckades i alla fall packa ryggsäcken och tog en Ibuprofen och sov i två timmar tills vi skulle ge oss av. Tabletten fick ner febern så mycket att jag kunde stiga upp och göra mig klar för avfärd. Vi gav oss av vid tolvtiden. Vid det här laget hade alla i min stuga blivit sjuka, även om somliga ännu hade det värsta framför sig.

Vädret var fint, men det gick mig helt förbi. Kroppen var helt tom på energi redan innan vi började skida, och det var tämligen tungt att röra på sig.

På med stighudarna igen, efter ett avsnitt med utförsåkning.

Snart framme vid den sista utförssektionen.

Snön var faktiskt riktigt fin under nerfärden, och det skulle säkert ha varit roligt med lite energi i kroppen och en lättare ryggsäck.

Återfärden från Blåvatnhytta tog fem och en halv timme, och var tung för de flesta andra också. Tillbaka vid Trollviken Lodge lade jag mig genast i fosterställning och låg och skakade i två timmar innan jag vilat tillräckligt för att orka med en dusch. Efter duschen sov jag ytterligare tio timmar. Huset var tämligen tyst…

 

På fredagen hade endast våra instruktörer, som hade bott i en annan stuga och inte blivit sjuka, energi nog att åka till skidbacken för att roa sig. Några av oss tog oss in till Narvik för att se på staden och jag åt nästan en hel fiskburgare. Hela fredagen rann allt dock ännu rätt genom kroppen.

Jag är i skrivande stund ganska säker på att vi fick magsjukan genom ett förorenat vattenkärl. Vattnet är den minsta gemensamma nämnaren, då alla inte åt samma mat och den andra stugan inte drabbades, trots att de tog vatten från samma sjö. Då jag väl hemma tömde termosen med varmt vatten (det hade bara varit varmt vatten i den) fanns en skvätt kvar, och den luktade vedervärdigt. Hade det varit ett virus från civilisationen hade sannolikt den andra stugan också drabbats, och illaluktande vatten är ju alltid en indikator.

På lördagen, då vi började köra mot södra Finland, var vädret utmärkt.

Tack till alla deltagare och instruktörer. Vi hade både roligt och mindre roligt under veckan, men sällskapet var i alla fall det bästa.

Be Sociable, Share!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *