Varför paddla på havet?

Efter fjolårets tämligen intensiva havskajakguidespecialisering beslöt jag mig för att ha en lite jämnare fördelning mellan cykling och paddling i år. Efter september var jag faktiskt ute med kajaken endast en gång, just innan självständighetsdagen och just innan isen satte stopp för paddlingen. I stället blev det rätt mycket cykling, och när isen kom även mycket långfärdsskridskoåkning. Det blev faktiskt ett uppehåll på tre månader i paddlingen, i motsats till de två föregående årens paus på runt fem veckor. I mars blev det i alla fall en första övernattningstur med kajak, när isen inte längre begränsade paddlingen alltför mycket.

I skrivande stund, sista veckoslutet i juli, är det bara att konstatera att det ändå blivit främst paddling igen, i stället för cykling. Kortare kvällsrundor på någon timme har jag gjort på cykel och inte med kajak, men nästan alla veckoslutsturer har utförts med kajak och jag vet även varför: Mina turer strävar främst efter någon form av naturupplevelse. Den fysiska ansträngningen, som nog kan vara avsevärd på krävande terrängcyklingsturer, är egentligen bara ett hjälpmedel, även om jag också välkomnar den. Av någon konstig anledning dras jag mycket mera till det karga och öppna än det varma och frodiga. Skulle jag ha riktiga fjäll nära mig skulle jag nog tillbringa mycket tid där till fots, på skidor och på terrängcykel, men den varma sommarskogen är trots artrikedomen och enkelheten bara inte lika lockande för mig.

Vintertid har jag gjort riktigt fina turer på cykel i de närliggande områdena, och då är det igen det karga och de mera krävande förhållandena som lockar. På de öppna myrarna i Kurjenrahka nationalpark får man ställvis även njuta av öppna landskap. Jag föredrar m.a.o vintern för mina cykelturer i denna del av landet.

På sommaren hittar jag däremot det jag vill i den yttre skärgården. Fjällen vore förstås ett annat alternativ, men avståndet begränsar en del. En havskajak är i mitt tycke det optimala färdmedlet i skärgården, om man vill njuta av skärgårdsnaturen. En motorbåt orsakar bara onödigt buller och rör sig för snabbt och en segelbåt är för begränsande, trots att jag nog annars anser segling vara ett acceptabelt sätt att ta sig fram till sjöss. Med kajak och från en lämplig startplats paddlar man förbi den skogsbeklädda och med stugor belamrade innerskärgården på några timmar på de flesta ställen. En någorlunda van paddlare paddlar med lätthet 30-40 km per dag utan att ha bråttom och längre om hen stiger upp i tid. Kajaken gör det också möjligt att utforska de stenigaste områdena och de trängsta passagerna och ta iland nästan var som helst. Med lämpliga kunskaper och färdigheter kan man även röra sig på öppna områden, och just det att det faktiskt ibland kan vara lite krävande är en del av charmen. Man bör dock bör veta vad man gör om man ger sig ut i svårare förhållanden.

En intressant aspekt med naturen i den yttre skärgården är att den i många avseenden faktiskt påminner om naturen på kalfjällen. Det beror säkert på att den trädlösa omgivningen delvis utsätter växtligheten för liknande prövningar. Det tunna eller ibland obefintliga jordskiktet leder också till en mosaik där det finns många små fläckar av olika vegetationstyper på ett litet område.

Skärgården i Finland är dessutom mångsidig och omfattande och i praktiken finns det tillräckligt att paddla i för en livstid. Ytterskärgården är mestadels ganska folktom och utanför juli månad är sannolikheten liten att man ser någon annan. Någon vildmark är det ju inte fråga om, även om den känslan nog infinner sig ibland. Skärgården har tidigare hyst betydligt flera människor än idag och spåren efter det syns på många ställen. En gammal fiskarbastu känns dock helt acceptabel i landskapet, till skillnad från de arkitektoniska monster man ibland ser i innerskärgården. Det är för övrigt tveksamt om man ens kan säga att vi har någon vildmark i Finland. Närmaste skogsväg är aldrig långt borta och t.ex Lappland är på många ställen så överbetat av den alldeles för stora mängden renar att epitetet vildmark känns fel. (Gränsen mellan Norge och Finland syns ställvis mycket tydligt på satellitbilder p.g.a det bortbetade lavtäcket, t.ex vid Øvre Anárjohka nationalpark). Skärgården bjuder i alla fall i sin mångfald på gott om landskap som är opåverkade av människan.

De flesta andra friluftsaktiviteter, och särskilt längre terrängcykelturer, involverar en hel del jagande av gram. Det gäller att ha så lätt utrustning och mat som möjligt. Havspaddling är något helt annat. Man kan ha med riktigt gourmet-mat, och det enda problemet är att hålla matvarorna kalla i slutet av sommaren. Följaktligen brukar de flesta vana havspaddlare satsa en hel del på maten. Lunchen är oftast enkel och snabb, men då det gäller middagen ställs kockkunskaperna på prov. Ve den som visar sig med en påse frystorkat!

Och så är det ju det där med solnedgångarna. Över öppet hav.

Här var en liten genomgång av varför jag paddlar på havet. Det går givetvis att hitta flera skäl, men även dessa bör räcka. Är man intresserad av natur och friluftsliv och bor nära skärgården ser jag helt enkelt inget skäl till att inte paddla.

Be Sociable, Share!

En reaktion på “Varför paddla på havet?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *