Varför paddla på havet?

Efter fjolårets tämligen intensiva havskajakguidespecialisering beslöt jag mig för att ha en lite jämnare fördelning mellan cykling och paddling i år. Efter september var jag faktiskt ute med kajaken endast en gång, just innan självständighetsdagen och just innan isen satte stopp för paddlingen. I stället blev det rätt mycket cykling, och när isen kom även mycket långfärdsskridskoåkning. Det blev faktiskt ett uppehåll på tre månader i paddlingen, i motsats till de två föregående årens paus på runt fem veckor. I mars blev det i alla fall en första övernattningstur med kajak, när isen inte längre begränsade paddlingen alltför mycket.

I skrivande stund, sista veckoslutet i juli, är det bara att konstatera att det ändå blivit främst paddling igen, i stället för cykling. Kortare kvällsrundor på någon timme har jag gjort på cykel och inte med kajak, men nästan alla veckoslutsturer har utförts med kajak och jag vet även varför: Mina turer strävar främst efter någon form av naturupplevelse. Den fysiska ansträngningen, som nog kan vara avsevärd på krävande terrängcyklingsturer, är egentligen bara ett hjälpmedel, även om jag också välkomnar den. Av någon konstig anledning dras jag mycket mera till det karga och öppna än det varma och frodiga. Skulle jag ha riktiga fjäll nära mig skulle jag nog tillbringa mycket tid där till fots, på skidor och på terrängcykel, men den varma sommarskogen är trots artrikedomen och enkelheten bara inte lika lockande för mig.

Vintertid har jag gjort riktigt fina turer på cykel i de närliggande områdena, och då är det igen det karga och de mera krävande förhållandena som lockar. På de öppna myrarna i Kurjenrahka nationalpark får man ställvis även njuta av öppna landskap. Jag föredrar m.a.o vintern för mina cykelturer i denna del av landet.

På sommaren hittar jag däremot det jag vill i den yttre skärgården. Fjällen vore förstås ett annat alternativ, men avståndet begränsar en del. En havskajak är i mitt tycke det optimala färdmedlet i skärgården, om man vill njuta av skärgårdsnaturen. En motorbåt orsakar bara onödigt buller och rör sig för snabbt och en segelbåt är för begränsande, trots att jag nog annars anser segling vara ett acceptabelt sätt att ta sig fram till sjöss. Med kajak och från en lämplig startplats paddlar man förbi den skogsbeklädda och med stugor belamrade innerskärgården på några timmar på de flesta ställen. En någorlunda van paddlare paddlar med lätthet 30-40 km per dag utan att ha bråttom och längre om hen stiger upp i tid. Kajaken gör det också möjligt att utforska de stenigaste områdena och de trängsta passagerna och ta iland nästan var som helst. Med lämpliga kunskaper och färdigheter kan man även röra sig på öppna områden, och just det att det faktiskt ibland kan vara lite krävande är en del av charmen. Man bör dock bör veta vad man gör om man ger sig ut i svårare förhållanden.

En intressant aspekt med naturen i den yttre skärgården är att den i många avseenden faktiskt påminner om naturen på kalfjällen. Det beror säkert på att den trädlösa omgivningen delvis utsätter växtligheten för liknande prövningar. Det tunna eller ibland obefintliga jordskiktet leder också till en mosaik där det finns många små fläckar av olika vegetationstyper på ett litet område.

Skärgården i Finland är dessutom mångsidig och omfattande och i praktiken finns det tillräckligt att paddla i för en livstid. Ytterskärgården är mestadels ganska folktom och utanför juli månad är sannolikheten liten att man ser någon annan. Någon vildmark är det ju inte fråga om, även om den känslan nog infinner sig ibland. Skärgården har tidigare hyst betydligt flera människor än idag och spåren efter det syns på många ställen. En gammal fiskarbastu känns dock helt acceptabel i landskapet, till skillnad från de arkitektoniska monster man ibland ser i innerskärgården. Det är för övrigt tveksamt om man ens kan säga att vi har någon vildmark i Finland. Närmaste skogsväg är aldrig långt borta och t.ex Lappland är på många ställen så överbetat av den alldeles för stora mängden renar att epitetet vildmark känns fel. (Gränsen mellan Norge och Finland syns ställvis mycket tydligt på satellitbilder p.g.a det bortbetade lavtäcket, t.ex vid Øvre Anárjohka nationalpark). Skärgården bjuder i alla fall i sin mångfald på gott om landskap som är opåverkade av människan.

De flesta andra friluftsaktiviteter, och särskilt längre terrängcykelturer, involverar en hel del jagande av gram. Det gäller att ha så lätt utrustning och mat som möjligt. Havspaddling är något helt annat. Man kan ha med riktigt gourmet-mat, och det enda problemet är att hålla matvarorna kalla i slutet av sommaren. Följaktligen brukar de flesta vana havspaddlare satsa en hel del på maten. Lunchen är oftast enkel och snabb, men då det gäller middagen ställs kockkunskaperna på prov. Ve den som visar sig med en påse frystorkat!

Och så är det ju det där med solnedgångarna. Över öppet hav.

Här var en liten genomgång av varför jag paddlar på havet. Det går givetvis att hitta flera skäl, men även dessa bör räcka. Är man intresserad av natur och friluftsliv och bor nära skärgården ser jag helt enkelt inget skäl till att inte paddla.

Långfärdsskridsko

I skrivande stund är långfärdsskridskosäsongen i Egentliga Finland redan den längsta på många år och har redan pågått i två månader. För min egen del inledde jag rekordtidigt den sjunde november på Littois träsk och jag var inte den enda på isen den dagen, något man för övrigt ska undvika.

Det hade antagligen gått att börja en eller två dagar tidigare, men jag råkade vara bortrest då. Isen var i alla fall så stark att man inte ens behövde kolla den så mycket, en fördel med att känna sin närsjö och dess svaga ställen. Helt islagd var sjön ändå inte. I tillägg till luftningsplatserna var det öppet på ett ställe som sannolikt har en källa under sig.

Långfärdsskridsko eller långfärdsskridskoåkning tycker jag för övrigt är ett ganska misslyckat namn på aktiviteten. Långfärd ger för mig associationer till något som sträcker sig klart över ett dygn, men det är ju inget man gör på skridsko. Som längst är det i praktiken fråga om heldagsturer. Då tycker jag att turskridsko vore ett betydligt bättre namn, helt i enlighet med det finska retkiluistelu eller det norska turskøyting.47 km på Aura å.

Som vanligt då det kommer is och folk börjar röra sig på isen sker det olyckor. Ett flertal skridskoåkare har räddats i sista stund, men tyvärr har det också skett olyckor med dödlig utgång. Gemensamt för dessa är att skridskoåkarna rört sig utan säkerhetsutrustning och även med bristfällig kunskap och fel attityd. Som vanligt blev långfärdsskridskoåkarna utpekade i media och folk förfasade sig över fenomenet. Föreningen Suomen Retkiluistelijat – Finlands Långfärdsskrinnare skrev ett svarstal i Helsingin Sanomat, där det poängterades att föreningen med sina 3300 medlemmar under sin 24-åriga historia aldrig behövt ty sig till räddningsmyndigheterna, trots tusentals turer och många tiotusen kilometer på sjöar och havsis.dsc02409

Utrustningen som krävs i tillägg till långfärdsskridskor är isdubbar, en ryggsäck med vattentätt förpackade reservkläder, kastlina och isstavar. Isstavarna ska inte förväxlas med skidstavar. En av isstavarna har en extra tyngd, som gör att man med ett slag kan slå genom 4-5 cm tjock is, det som minst krävs för att isen ska anses tillräckligt stark. Med isstaven kollar man således att isen håller och alltid när det finns skäl använder man den, t.ex när isen skiftar i färg, man kommer nära något utflöde av en bäck eller till något ställe som topografin antyder kan vara strömt osv. Ryggsäcken är inte bara till för att transportera reservkläderna och termosen med kaffe, den är även flythjälp om man hamnar i vattnet. Det är lättare att ta sig upp på isen med isdubbarna om man flyter lite högre i vattnet. Kastlinan kan man använda från vattnet om man behöver hjälp av någon annan, alternativt kasta till någon som hamnat i vattnet. Slutligen, så länge isen inte kan anses vara helt säker bör man inte fara ut ensam. Det är trevligt med sällskap och dessutom en säkerhetsfaktor. Har man allt detta i ordning, samt gärna även plurrningsövningar bakom sig, kan man röra sig ganska säkert på isarna.dsc01942

dsc02376En s.k vindbrunn. Med snö på en dödsfälla för en oförberedd skridskoåkare.

En långfärdsskridsko är längre och lägre än en vanlig hockeyskridsko. Det finns modeller som någorlunda passar vanliga styva vandringskängor. Tidigare var det också vanligt med skridskor för den gamla typen av telemark- och skidkängor med NN-näbb, men numera använder de flesta skidbindningar som möjliggör lös häl. Skidkängor för skatingstil ger bra stöd och är kanske det effektivaste alternativet, men vanligast är ändå kängor och bindningar av BC-typ (antingen Rottefellas eller Salomons version). De har fördelen att även lämpa sig relativt väl för att gå med, medan skidkängor för skating oftast har en mycket styv och hal sula som inte är rolig att gå med.

Trettondagen erbjöd härlig skridskåkning på havsisarna i närheten av Åbo. Följande natt kom dock en del snö, så det är oklart hur skridskosäsongen fortsätter. Snön inverkar på två sätt: Den isolerar mot kyla uppifrån och isen kan försvagas underifrån av varmare vatten och isen gör det dessutom mycket svårt att följa med skiftningar i isen, vilket behövs för att veta när isen ändras och kan bli svagare. Någonstans är det dock oftast möjligt att åka skridsko, om det bara är kallt nog. Och det kommer oftast en fortsättning på vårsidan, när snön smält men isarna är kvar.

Ansvar och risker

Det nya året har börjat med kyla och is på sjöarna, ett kanonväder för långfärdsskridskoåkare. Istäcket på sjöarna har också lockat ut människor som inte borde befinna sig på svag is. Flera skridskoåkare har drunknat och flera har blivit räddade av räddningstjänsten. Då en skridskoåkare gått genom isen och drunknat i Bodom träsk, skrev Bettina Sågbom en artikel på Svenska Yle där hon bl.a undrade om hon på något sätt borde känna ett (moraliskt) ansvar för att hon kanske med sina bilder lockat ut människor på isen innan den var stark nog. Fina bilder på härlig skridskoåkning i solen berättar ju inte hela historien. En sådan bild säger ingenting om hela säkerhetstänket inom långfärdsskridskoåkningen, ett säkerhetstänk som med mycket stor sannolikhet hade förhindrat tragedierna som nyss inträffat.

Kommentarerna som följde på artikeln representerade mestadels det vanliga negativa gnällandet, som dominerar en stor del av nätdebatten idag. Många var av åsikten att Bettina Sågbom som en offentlig person som följs av många absolut inte borde glädja sig över sin härliga skridskoåkning officiellt på sociala medier. Bland kommentarerna fanns också direkt livsfarliga råd och det verkar nog som om många inte ens läst artikeln de kommenterat. Min första reaktion var i alla fall att ingen ju kan beskyllas för någonting bara för att ha visat en fin bild. Världen är ju full av fina bilder från platser som för många kan vara farliga. Några kommentarer varnade i alla fall för att långfärdsskridskoåkare, som kan ta sig fram tryggt på svaga isar, även kan locka barn som inte förstår bättre ut på isen och det argumentet är ju svårt att skjuta i sank. Isboken, ett referensverk för långfärdsskridskoåkare, säger följande om ansvar:

När vi ger oss ut på isar som inte är hundraprocentigt bäriga överallt tar vi på oss ett ansvar: vår närvaro kan ju locka ut andra.

Många som t.ex aldrig skulle drömma om att med segelbåten bara följa efter andra båtar utan att ha egna sjökort, ger sig gladeligt ut på okända isar utan vare sig kunskaper eller utrustning, bara för att de ser att andra klarar sig.

Låt oss hålla detta i minnet och inte ”fresta” isarna på sådana områden där vi direkt kan locka ut barn och okunniga.

Är det så? Har man ett ansvar för att andra kan gå och göra något livsfarligt de inte behärskar när de ser att man själv gör det? Gäller samma sak för häftiga bilder man visar på nätet?

De flesta friluftsgrenar är till sin natur sådana att frågeställningen inte direkt är aktuell. Allt är inte farligt och de flesta potentiellt farliga grenar, som t.ex klättring och terrängcykling, kräver så pass mycket skicklighet och grenspecifika färdigheter att gemene man inte faller för att göra något dumt. Alla förstår helt enkelt att det inte bara är något man genast kan göra, att det kräver träning för att uppnå nödvändiga färdigheter. Så är det inte på isen. Alla kan gå på is, men alla kan inte enkelt bedöma isens hållbarhet och alla kan inte ta sig upp om de går ner sig i isen. Ändå är det många som går ut på svag is utan att överhuvudtaget reflektera över riskerna.

Potentiellt farliga sporter (jag gillar inte ordet extrema, som är helt överanvänt) är hela tiden utsatta för en normaliseringsprocess, då allt fler människor utövar dem och skriver om det på nätet. ”De andra gör det utan problem, då kan även jag”-fenomenet. Och så är det ju också till en viss grad. Allt fler utövare av diverse grenar blir allt duktigare och utrustningen blir bättre. De objektiva farorna, som t.ex lavinrisk och kallt vatten, kvarstår dock. Och ju flera utövare, desto flera kommer i kontakt med dessa objektiva faror, vilket potentiellt kan vara förknippat med livsfara. Och människor dör.

Ändå gäller det att hålla ordning på perspektivet. Det vardagliga livet innehåller också en mängd risker som bara accepteras av alla utan att man tänker på det. Den farligaste delen av en tur är ofta trafiken på väg till turens början.

Ut och njut, men gör det vettigt!

Friluftsåret 2015

Efter en jul i vinterns tecken återvände gråvädret och värmen i tid till nyår. Just den kombinationen är inget som inspirerar mig till storartade friluftsdåd, så jag blev mycket glad när jag fick en inbjudan att tillsammans med tre andra paddla till Örö genast på nyårsdagens morgon, för att vara de första där då ön blivit nationalpark efter ett sekel som sluten befästningsö. Året började således med en värdig liten utflykt.

Januari fortsatte utan snö, men det fanns ett visst hopp om vinter. Åtminstone kändes kylan i fingrarna när man paddlade.

I slutet av januari var det äntligen dags. Snömängden i Åbo var oansenlig men i Kuhankuono nationalpark 25 km norrut var det full vinter och det måste ju firas med en övernattningstur.

Vigus isskidning i Replot var härlig…

… och jag lyckades även pricka in vinterns sannolikt kallaste veckoslut med en övernattningstur.

Vintern varade bara fyra veckor i Åbo, varefter det varma höstlika vädret tog vid. Nätterna var ibland dock kalla och jag fick mer än en gång problem med is då jag skulle återvända från övernattningsturer med kajak.

Trots en varm vinter kom våren inte tidigt, men i april började marken så småningom torka upp.

I maj hade vi den kanske roligaste kursen under hela vildmarksguideutbildningen, forspaddling med kanoter. Bara skoj, adrenalin och massor av nytt att lära sig.

Under resten av maj och juni jobbade jag långa dagar, men lyckades ändå med några övernattningsturer, några dagar på Legoland med familjen samt någon Vigukurs.

I juni var det dags för fyra veckor semester. Hälften av tiden tillbringades med familjen och resten på paddlingsturer, då jag gått och lovat bort mig till lite för mycket. Vädret var mestadels ganska svalt och regnigt. Då jag inte är en vän av värme passade det mig alldeles utmärkt.

I august blev det igen bråttom på jobbet, men jag hann ändå med två Vigukurser.

Hösten var torr och fin ända fram till november. Jag hade mycket att göra på jobbet, men tog mig i alla fall ut på en del övernattningsturer.

Detta år koncentrerade jag mig ganska långt på paddling, med över 1000 km i kajak och närmare 100 km i kanadensare. Det blir nog en hel del paddlat nästa år också, då jag har för avsikt att delta i Vigus ganska omfattande havskajakspecialisering. Förhoppningsvis blir det också mera terrängcykling nästa år. De två senaste årens urusla vintrar har tärt en hel del på min motivation då det gäller cykling, men förhoppningsvis blir denna vinter bättre.

Det blev lite över fyrtio nätter ute detta år, något jag som heltidsjobbande familjefar är helt nöjd med. Mycket mera än så kanske blir lite för mycket i min nuvarande livssituation.

Ett stort tack till alla som följt med på mina utflykter i år. Vi ses 2016!

 

I väntans tider

Den enda årstiden som jag inte gillar är senhösten, från det att november kommer med mörker och regn tills det är vinter. Skillnaden mot att vänta på sommaren är stor: Senvåren är en årstid som alltid går för snabbt, då det händer så mycket i naturen att man inte själv hinner med, men senhösten är bara seg väntan. Som en vän av vinter och kyla skulle jag gärna se snö redan från mitten av november, men det händer alldeles för sällan i Åbotrakten

Vi hade en liten ljusglimt med några dagars kyla i november. Snön räckte nätt och jämt till att färga marken, men visst var det uppfriskande.

Efter några härliga dagar kom gråvädret dock tillbaka.

Nu hade det dessutom regnat så mycket att det inte kändes vettigt att cykla på stigarna, då slitaget är stort på ett underlag som är mättat med vatten. Min fatbike väntar nu, i likhet med mig, på snö och kyla. Paddling är dock något man kan göra i nästan vilket väder som helst, frånsett kanske då det blåser riktigt hårt.

I tillägg till det ofta gråregniga vädret är mörkret en annan sak som präglar årstiden. Det är mörkt när man cyklar till jobbet och mörkt när man cyklar hem. Eventuella uteaktiviteter under veckan får göras i mörker, vilket ändå begränsar saker en del.

Enstaka soliga dagar under veckosluten måste utnyttjas till fullo och gårdagens senhöstpaddling i Nagu mångdubblade soltimmarna i december för min del.

Vintersolståndet är om två dagar och efter det börjar det ljusna igen. Sakta i början, men i slutet av januari är kvällarna redan märkbart ljusare. Och innan det är det ju jul, som betyder ljus på ett annat plan.julkort