En majtur med kajak

Förra året hade vi en utomordentligt fin kajaktur i slutet av maj och jag min tanke var att åstadkomma samma sak i år, då jag satte in ett datum för en veckoslutstur för paddlingsföreningen ( Saaristomeren melojat). Jag beställde fint väder, men det kom lite felleveranser med snö, regn och hagel bara en och en halv vecka innan turen. Allt ordnade sig dock precis i tid.

Jag hade Tarja med mig som hjälpledare samt sju mestadels ganska erfarna deltagare. Avfärden efter arbetet på fredag kväll innebar en sen start, vi kom iväg från Kasnäs kl 20:20, men i slutet av maj är det ljust länge på kvällen.

Vid tiotiden börjafe solen gå ned.

Jag. Bild tagen av Jarkko Holopainen.

Vår planerade tältplats var upptagen, något som nästan aldrig inträffar. En stor israelisk grupp ledd av några finska guider såg ut att ha roligt.

Vi fortsatte till andra sidan av ön, där det fanns gott om plats.

Jag delade middag med Jarkko och han hade första turen: Renskav med potatismos.

Natt. Det blir inte helt mörkt i slutet av maj.

Det regnade på morgonen och stackars Jarkko måste vänta ända tills regnet slutade klockan sex innan han kunde stiga upp. Jag sov ända till sju.

Morgonkaffe.

Äntligen lite fart på våren.

Några av tälten.

Vi började paddla klockan tio.

Vädret var utmärkt och efter kanske tjugo minuter stannade jag gruppen för att diskutera det alla ändå tänkte på. Bengtskär, en klar krona i varje paddlares samling av fyrar, hägrade knappt 15 km rakt söderut och skulle vara en lätt match i dessa förhållanden. Jag hade redan kontemplerat säkerheten, då detta skulle innebära en avvikelse från säkerhetsplanen, något man inte ska ta helt lätt på. Alla hade torrdräkt och vi hade övat kamraträddningar veckan innan, så det var ändå inga frågetecken kring säkerheten. Bengtskär nästa!

En kort paus på en liten kobbe med denna  imponerande gräslök.

Vädret och väderleksprognosen var ännu bra, så vi fortsatte.

Vi närmar oss.

Fyren når 52 meter över havet, vilket gör den till den högsta i Norden.

Ejdrarna har funnit ett gott skydd mot predatorer på den karga ön, med upp mot 300 ruvande honor.

(S)vindlande trappor.

Efter en lång lunchpaus var det dags  att fortsätta. Vi hade knappt 10 km till en potentiell tältö.

Här blev vi.

Gott om tid för en lång middag. Jag lagade en kycklingsås med rosmarin, gräslök, vitt vin, grädde och fetaost att ätas med ris.

Till efterrätt blev det en fuskostkaka. Krossade digestivekex blandade med smör värmdes i stekpannan. Fyllningen bestod av vispgrädde blandad med Philafelphiaost och citronsylt. Så gott att det mesta var gånget innan jag kom på att ta en bild.

Fortsättningen på en fin kväll.

Det blåste lite under natten, men var ändå varmt. Jag steg upp halv sju då det började bli hett i tältet.

Favorit i repris.

Vi packar för en avfärd klockan nio.

På väg. Navigeringen sköttes av deltagarna och var inte alltid helt enkel.

Fina smala passager.

Tanken att paddla till Örö på en glass kom upp och jag protesterade inte.

Hela gänget på en av Örös 12-tums Obuhovpjäser.

Utställning över Örös historia. 13000 års historia kulminerar i fyra paddlares ankomst. Det känns stort att ha varit en av dem.

Vi fortsatte norrut genom den intressanta skärgården med många små holmar.

Lunch.

Nu började det bli riktigt varmt, men det var lätt att åtgärda.

Vi var tillbaka vid Kasnäs lite efter  två på eftermddagen. Det hade varit en riktigt fin tur på knappt 60 km i toppenväder.

 

Slutet på en säsong och början på en annan

Jag har nämnt det tidigare, men tar upp det igen. Denna vinter hade varit oerhört frustrerande utan långfärdsskridskorna. De riktigt fina vinterveckosluten med en acceptabel mängd snö kan räknas på drygt hälften av ena handens fingrar. Däremellan har det varit miserabelt gråväder med duggregn och även köldgrader med stigar och vägar bestående av ren is i en helt snöfri omgivning. Visst har det varit en del riktigt fin stigcykling med fatbiken denna vinter, och en (enda) utmärkt liten övernattningstur på skidor, men det som räddat förnuftet har ändå varit skridskoåkningen.

En fin tur på 50 km runt Bergö i Malax med Alf, med mitt första riktiga plurr som bonus (övningsplurr räknas ju inte).DSC02711 DSC02703

Sportlovet avslutades med en riktigt fin övernattningstur med barnen. Ett av de tre riktiga vinterveckosluten.P1010065

Första veckoslutet i mars gjordes säsongens sista skridskotur för min del. Det blev 38 km på södra delen av Pemarfjärden med Sanna-Mari. Det var en del öppet vatten och en del svag is, men också riktigt fin is och en härlig naturupplevelse med en sälkut och dess mamma på isen.

Det hade i själva verket varit hyfsade skridskoförhållanden även i skrivande stund, men mina skridskor gick sönder under den förra turen (skensläpp, något som förefaller vara ett typfel hos Lundhags skridskor).

Efter att inför förra veckoslutets skridskotur ha studerat iskartorna i detalj, föreföll det ganska naturligt att i stället inleda årets paddlingssäsong. Gullkrona fjärd var isfri, men en del is var att vänta vid stränder och mera skyddad skärgård. Sandön utanför Kimitoön föreföll som ett bra utfärdsmål, då där finns en eldplats och kanske även ved. Det är fortfarande så mörkt på kvällarna att en brasa ger ett stort mervärde. Högsåra färjfäste verkade vara en säker startpunkt utan risk för problem med is.

Jag fick Esko med mig och vi gav oss av med bil från Åbo vid tretiden. Strax efter halv sex kom vi ut på vattnet och hade precis tillräckligt med tid för att paddla 11 km till Sandön innan det skulle bli helt mörkt.

Esko.

Den sista biten blev lite intressant. En överfart på 900 meter är ju inte mycket, men en halvtimme efter solnedgången var det redan ganska skumt och dimman begränsade sikten till under hundra meter. I sådana förhållanden blir alla proportioner helt överdrivna och dryga tio minuter utan referenspunkter kändes om en mycket längre tid. Utan kompassen skulle det dock ha funnits alla möjligheter att paddla i fel riktning, då min kajak inte höll kursen ens en meter med skäddan fastfrusen i infällt läge.

Sandön i sikte. Vi anlände 1 h 40 min efter start.

Tyvärr fanns ingen ved på Sandön, men vi hade tagit med lite i kajakerna. För att spara på veden lagade vi dock mat på friluftskök först. Jag gjorde en överraskande lyckad Flammkuchen-inspirerad tortillarätt.

Dags för en trivselbrasa.

Ingen eld utan plättar.

Trots dimman och molntäcket var det inte värst mörkt. Med månen nästan full spreds ett svagt diffust ljus över landskapet. Både Foreca och FMI menade att molnen skulle skingras helt senast vid femtiden på morgonen, så vi lade oss i tid för att vakna innan soluppgången. Då jag steg upp halv sju var vädret dock en smärre besvikelse.

Då soluppgången föregick bakom ett tjockt molntäcket kunde vi i alla fall äta frukost i lugn och ro.

Det började klarna upp från norr, så vi tog en liten promenad till den sidan av ön.

Tallören. Med gummistövlar hade man kunna gå dit.

Vårtecken.

Ett besök på Sandön är inte komplett utan en promenad till sandåsen som sträcker sig österut från ön.

Ett Hilleberg-läger. Eskos tält..

… och mitt nya Hilleberg Niak 1.5.

På väg igen. Vi började med ett varv runt Sandön.

På väg till Sandskär.

Sandskär var på min lista av platser att besöka, då där är landstigningsförbud 1.4-31.7 och jag inte hade varit i trakten utanför den perioden.

Återfärden blev längs yttre sidan av Hamnholmen.

En selfie.

 

Färjan till Högsåra.

Tillbaka vid startplatsen klockan tolv, efter tre timmar och sjutton kilometer.

En utmärkt liten tur, som kändes som en värdig inledning av årets paddlingssäsong

Vigu Skridsko 2

Denna vinter, om ordet tillåts i detta sammanhang, har visat på vikten eller åtminstone nyttan och nöjet av att ha en tillräckligt bred repertoar av friluftsaktiviteter att välja mellan. På vintern vill man ju gärna skida och även cykla fatbike i vintrig miljö, och till det duger inte en kort bana med konstsnö. Det kan vara bra motion, men för mig infinner sig i alla fall ingen skidglädje på sådana ställen. Helst ska det vara ordentligt med snö, så att det känns vettigt att ta sig fram med skogsskidor. Denna vinter har det sett vintrigt ut i skogen i kanske två veckor, och i inget skede har det varit tillräckligt med snö för att åka utanför färdiga spår i skogen. Trots att det inte funnits snö har temperaturen lyckligtvis varit tillräckligt låg för att det ska finnas is, så det har varit möjligt att åka skridsko. Långfärdsskridskoåkningen har i själva verket varit den bästa och längst varande på många år, vilket nog räddat mig från frustration och galenskap.

Sedan Vigu Skridsko 1 för några år sedan, då jag var ganska ny inom grenen, har jag lärt mig mycket. Jag anser mig kunna bedöma isen och åka säkert i de flesta förhållanden, men när isen blivit tunn har jag varit försiktig. Då ispiken gått igenom med ett slag har jag i allmänhet sökt en annan rutt, trots att det ännu finns en marginal inom vilken man kan röra sig förhållandevis säkert, speciellt med min pessimistpik, som går genom 6 cm kärnis. För två veckor sedan gick Vigus Skridsko 2 av stapeln, och där hoppades jag lära mig mera om just svagare isar och när man ska anse att de blir för svaga.

Vi träffades på fredag morgon i Axxells utrymmen i Ekenäs för att gå genom lite teori och planera veckoslutets åkning. Som instruktörer fungerade Henrik och Danni.

Efter att ha kollat på olika källor till isinformation delade vi in oss i grupper och gav oss av för att rekognosera olika alternativ för lördag och söndag. Jag for med Tjurre och Kim för att kolla isen norr om Hangö udd.

I början var isen riktigt jämn och fin, men det tog inte länge att hitta det första svaga stället.

Det blev en liten tur på 12 km runt Bengtsår, vilket gav en bra bild av isen i trakten. Innan det blev mörkt for vi alla ännu på plurrningsövning i närheten av Baggö bro. Som långfärdsskridskoåkare ska man alltid vara beredd på att man kan gå genom isen. Trots flitigt pikande kan det finnas svaga ställen som inte låter sig avslöjas i tid. Detta händer sällan och det finns dom som skrinnat i 40 år utan att plurra, medan andra har en tendens att göra det oftare, sannolikt p.g.a större riskbenägenhet. Naturis är ändå sällan helt säker, så man bör vara förberedd.

Att gå genom isen behöver inte vara något dramatiskt, men det är bra att nu och då träna på det. Man har en ryggsäck med vattentätt packade reservkläder, vilket ger flytkraft så att man är i en bra position för att ta sig upp på isen igen med hjälp av isdubbarna, som man har placerade högt upp runt halsen. Efter att ha tagit sig upp på stark is igen, i allmänhet i riktningen man kom från, är det bara att byta till sina torra kläder. Är det riktigt kallt blir det en tävling mot tiden, innan fingrarna stelnar och blir obrukbara, men man kan alltid be om hjälp av en kompis. Ensam ska man helst inte ge sig ut på isen.

Jag for först.

Tjurre hamnade helt under vattnet när isen brast.

Lone vill upp.

När isen brister.

På lördagen blev det start från Bromarv.

Överis. Mörka områdan ska alltid kollas. Det kan vara överis, tunn is eller överis på tunn is. Kommer man med fart in på överis kan man göra sig riktigt illa när den brister.

I detta fall var det mörka området svagt.

Vi åkte vidare…

… och tog lunchpaus vid Pettu.

Vi turades om att leda gruppen. En del av kursen var övning i ledarskap, men främst koncentrerade vi oss ändå på att lära oss bedöma isen.

I ett skede började isen låta märkligt. Ett kraftigt slag med ispiken visade att den var tunnare, men ändå inte för tunn. Ispiken gick inte genom, men det sipprade vatten ur hålet, vilket också är en användbar indikation. Det var ändå något märkligt med den och Jöns hackade ur en bit, som visas senare.

Lite senare blev det tunnt, så tunnt att jag innan denna kurs inte velat åka där. Ispiken gick genom ganska lätt och isen knakade oroväckande under skridskorna, men det var just detta jag kommit för att lära mig.

Jöns från Paddlingsfabriken med isbiten. Det syns inte på bilden, men isen bestod av vertikala rör som var fastfrusna överst, i själva verket ganska likt våris.

Ett område med starkare strömmar. 2-3 cm is håller inte för en människa.

En andra lunch.

Resten av dagen gick huvudsakligen på tjockare is, inklusive en liten sjö. Det blev 37 km på skridsko på lördagen.

På söndagen var planen att åka från Hangö udd till Bromarv på kaffe och sedan tillbaka. Det hade snöat lite, vilket inte var önskvärt. Snö på isen försvårar isbedömningen.

Det var trots allt nästan ingen snö på isen.

Henrik blev bredbent innan han konstaterade att isen var för svag.

Det svaga stället passerades på land.

Åsa göra sig redo att pika på det mörka området som närmar sig.

Ismönster.

Den andra gruppen (vi var uppdelade i två grupper) ansåg denna is vara för svag för att ta sig över, men vi försökte och hittade en hyfsad rutt över.

Här blev det i alla fall för svagt.

Tillbaka på isen.

Lunchpaus. Underteckad i andra bilden.

Vi fortsatte mot Bromarv.

Nära kyrkbyn blev det igen lite svagare, men det var inget problem att hitta en rutt över.

I Bromarv. Jag hade hoppats hitta en Runebergstårta dagen till ära. Det hade varit en fosterländsk kulturgärning att äta en sådan, men det var bara att nöja sig med det som fanns.

Returen gick en annan rutt och började i motvind, men vi ändrade snart riktning. Jag ledde oss tillbaka och hade inga problem att hitta en rutt med hållbar is. Endast en gång knakade det till under skridskorna när jag belastade isen ordenligt. (Om någon ska gå genom är det ledaren, därför försöker man belasta isen mera).

På söndagen blev det 31.5 km skridskoåkning, inte värst mycket, men det var ju inte heller målet med kursen. Jag lärde mig i alla fall en hel del mera om svag is och var nöjd med kursen.

Följande veckoslut var isarna i Ekenäs riktigt bra och Henrik kallade till en tur i Ekenäs skärgård. Jag åkte dit från Åbo tillsammans med Magnus och det blev för min del en inofficiell fortsättning på skridskokursen, med möjlighet att lära mig ännu mera. Vi startade från Baggö och började med att åka utåt. Till vår förvåning kom vi till och med över Getskärsfjärden, även om isen där var lite spännande, dvs tunn och mjuk.

När man ser en isbro som denna lärde jag mig senare att man ska tänka på Ridö-olyckan. I detta fall var det i alla fall bärig is på ena sidan, vilket gjorde den acceptabel. Dessutom var det bara en mycket kort sträcka.

Ett smärre plurr. Jag gick genom en ishylla med ena benet upp till knät. Märkligt mjuk is.

Det blev en trevlig liten tur på 27 km i Ekenäs skärgård.

På söndagen var det sedan dags att sätta de nya kunskaperna i användning. Vädret var fantastiskt och jag startade en tur från Mielisholm tillsammans med Magnus. Det var soligt och mycket nyis.

Mätning av istjocklek.

Fjärden sydost om Heisala var för svag.

En liten ishylla som det gällde att hållas på. En räddning här hade blivit obehaglig, men ändå inte direkt farlig.

På väg ut mot Gullkrona fjärd från Pargas Port.

Gullkrona fjärd till vänster, islagd så långt ögat kunde nå.

Det blev en tur runt Attu, Jermo och Tammo på runt 30 km. Säkert skridskosäsongens absoluta höjdpunkt.

På paddlingskurs vid svenska västkusten.

Så var det äntligen dags för den femte kursdelen av Vigus specialisering till havskajakguide. Tanken med den är att öva färdigheter och räddningar i högre sjö, som en förberedelse för den stora avslutningen i Cornvall. Som instruktör fungerade igen Benjamin Donner från Aavameri.

Vi tog båten från Åbo till Stockholm på torsdag kväll och körde på fredagen genom Sverige till Orust, en stor ö en bit norr om Göteborg.

Vi packade  kajakerna, gick genom rutten och började paddla lite efter sex på kvällen.

Det regnade en del och var rätt kraftig motvind, så vi hann inte fram till Vallerö i tid för att fara ut och känna på de stora vågorna på kvällen. På bilden Benjamin.

Bara att slå upp tälten, lagade middag och sova.

Nästa morgon såg lovande ut…

.. och var även i övrigt fin.

Frukost…

.. och lite instruktioner inför vågorna, som nog skulle vara de största vi paddlat i för de flesta av oss.

Det blev en lite tur upp till öns högsta punkt för att ta en närmare titt på lekplatsen.

Lite uppvärmning.

Ut i vågorna.

En liten paus.

Det blev en kort session till i vågorna innan lunch.

Hillebergs stora tarp är ett utmärkt nödskydd för 11 personer. Alla tar en plats vid en kant, stiger in under tarpen och sätter sig på den.

Lite räddningar och rollar efter lunch.

Sen blev det dags för det roliga. De flesta bilderna är tagna från land av Dansko.

Dags för en räddning. Jag är den enda som har en gul hjälm på bilderna.

Alla med igen. Det var bara tre av oss samt Benjamin som valde att vara i de största vågorna.

Benjamins tur att rädda.

Och ett varv till.

Benjamin försöker hoppa.

En potentiellt farlig situation. Jag kommer in för en räddning, men är för nära och får en tvångssurf, som ser ut att gå farligt nära Annika. Jag kastar omkull mig, precis som vi blivit instruerade, rollar upp när farten stannat och är i perfekt läge för räddningen.

En kort paus igen.

Jag fick bara till en riktigt fin surf i de stora vågorna. De var oregelbundna och så mycket större än de jag vara vana vid att en lite annan teknik krävdes. Den enda surf jag fick på video var dock längre in bland mindre vågor.

Det blev i alla fall så småningom dags att avsluta för dagen, en av de roligaste dagarna jag spenderat i en havskajak. En skön kväll med fint väder, middag och trevligt sällskap följde.

Reparation av torrdräktsmanschett innan läggdags.

Nästa morgon fanns lyckligtvis ännu vågor.

Frukost.

Vi paddlade söderut längs Vallerön på förmiddagen. Ön var åtskild från nästa ö med en smal kanal.

Genomgång av följande övningsmoment, mera räddningar i vågor.

Nästa övning, landning genom att simma till land och dra upp kajaken. Antagligen en brittgrej, då vi i Sverige och Finland i allmänhet har tillgång till acceptabala stränder.

Då man ska ge sig av igen, gäller givetvis motsatt förfarande. Man simmar ut med kajaken och tar sig sedan in i den.

Med en plastkajak kan man givetvis bara åka i.

Vi paddlade tillbaka till lägret för lunch.

Efter lunch tog vi en tur norrut till Härmanö.

En flotte var bra för att framkalla sjösjuka.

Några av oss stannade ute en stund för att leka lite i vågorna, men det blev så småningom dags att ta kväll.

Vårt matlag lagade pizza.

Natten var varm och fuktigt, men morgondimman skingrades snabbt av solen.

Dagens mål var Måseskär. Avfärden skedde i ebb.

Nu var det knappt några vågor, så vi kunde leka vid klipporna vi undvikit dagarna innan.

Benjamin gjorde en fin sidsurf, men jag lyckades inte med samma sak. Vågen bröt precis över mig, men mycket mera kraft än jag räknat med. Jag tappade snart allt stöd och när jag kom upp igen var jag precis i läge för att spolas över en klippa. Detta kunde ha varit farligt om jag gjort fel, men nu gjorde jag rätt och hade kajakens botten mellan mig och faran.

De andra var ovilliga att försöka efter mig, men vi hittade andra ställen att leka vid.

Mera räddningsövningar.

Jag söndrade sittbrunnssargen i en räddning, men det var inget som hindrade mig från att fortsätta.

En liten brännmanet.

Måseskär.

Lunch vid en viktig svensk artilleribas.

En makaonfjäril tyckte om min blåa Ikeakasse.

En grupp sälar simmade förbi.

Nudelsallad till lunch.

Efter lunch fortsatte vi till andra sidan av Måseskär för mera övningar.

Undertecknad. Foto Benjamin Donner.

Efter dessa uppfriskande övningar paddlade vi till Käringön, för bastu och en utsökt fiskmiddag.

Vi stannade på fiskrestaurangen tills det blev mörkt, för att sedan i små grupper göra en övning i nattpaddling och navigation. Rutten gick via ett antal öar och vi hade planerat kompasskurser, tider och sektorfyrar för att hitta fram. Det blev riktigt fin paddling.

Nästa morgon sov vi lite längre innan vi hoppade i kajakerna för lite lekar, övningar och träning i undervisning av nybörjare.

Ett specialfall av ett problem vi övade på i bassängen i våras. Vi fixade det snabbt och effektivt.

Efter lunch blev det Härmanö igen, för lite övningar och rockhopping.

Johan är ett med havet.

Ännu en räddningmetod. Med mig på bakdäcket gick kajaken djupt, men vi kom i säkerhet. Bild Benjamin Donner.

Väl tillbaka visade Benjamin hur man fixar en krånglande skäddavajer.

En ovanligt tjock strandglim eller smällglim?

Ännu en härlig kväll.

Tidig start, då vi skulle hinna med kvällsbåten från Stockholm.

Vi kom iväg klockan åtta.

Ankomst till Stocken igen.

Nu återstod att packa ihop allt och köra till färjan, vilket vi hann med, även om marginalen var ganska liten.

En lärorik och rolig kurs igen. Tack till alla deltagare och Benjamin för allt.

Mera bilder finns på min engelskspråkiga blogg.

På paddlingskurs i Skärgårdshavet

I början av juni var det dags för en sexdagars paddlingskurs i Skärgårdshavet, som en del av specialiseringen till havskajakguide i Vigustudierna. Denna kursdel höll Benjamin Donner inte själv. I stället var Niclas Perander som fungerade som instruktör.

Vi samlades i Pärnäs, packade kajakerna och åt en snabb lunch innan vi gav oss av. Vädret var soligt och fint, men lyckligtvis indikerade väderleksprognosen att vi nog skulle få bättre övningsförhållanden.

Moroten är säkrad.

Så småningom började skärgården öppna sig lite.

Sista biten till Konungskär blev jag bogserare. Jag tyckte det kändes lite tyngre än det borde, men funderade inte mera på saken. Väl framme blev det en ordentligt middag med nypotatis och lövbiff. (Bild Anna-Maria Bühler).

Kvällen var riktigt fin.

Jag sov riktigt dåligt under natten och det stod klart att förkylningen, som hållits i schack av riktigt mycket stress på jobbet, nu slagit ut.

Jag steg upp lite för sju på morgonen. Alf hade redan första koppen kaffe avklarad och underhöll sig med en bok. I vårt tältlag (Alf, Anna och jag) hade vi kommit överens om att man inte fick stiga upp före klockan sex.

Det blev en annan fin dag med tämligen händelselös paddling i fin skärgård.

Annas nya kajak, en Björn Thomasson Frej i fanér, den andra hon byggt i Nickes Kajakbod.

En kort paus på Brunskär för att fundera över våra möjligheter. Vår fart var överraskande låg, så rutten som planerats på morgonen kunde inte genomföras.

Vi kortade av rutten och paddlade till Besaskär för lunch.

Efter lunchen paddlade vi mot Långlandet, ungefär 12 km i sydlig riktning.

Annas kajak är döpt till Bitch och saknar inte attityd.

Vi hade en del övningar på vägen och speciellt vår instruktör hade tydligen svårt att hållas i kajaken.

Den sista biten fick jag äran att dra 2 km med en hastighet av 8 km/h, något som inte vållade mig problem trots min förkylning. En del får dock jobba en del på sin fart.

Väl framme, efter 25 km paddling, kungjorde Nicke att det var dags för den oerhört prestigefyllda kocktävlingen, som traditionellt hålls under denna kursdel. Maten skulle vara klar klockan nio.

Det första bidraget var en vegetarisk thailändsk curry med ris och brödost kokad i kokosmjölk med hjortronsylt till efterrätt.

Vårt tältlag hade behövt en förvarning på sex timmar för att hinna marinera det torkade köttet i vin, så vi fick improvisera. Det blev i stället en förrätt med tomat, basilika och mozzarella toppat med balsamico, avokadopasta till huvudrätt och jordgubbar med vispgrädde till efterrätt.

Det tredje matlaget vann med laxpizza till förrätt, en indisk linscurry till huvudrätt och cheesecake med persika till efterrätt.

Nu blev det en väntan på följande tävlande, men det gick ju bra då det fanns både mat och vin.

Nicke var hopplöst sen, men hade i alla fall en kreativ lösning med fänkål karamelliserad i apelsinsaft, serverad med råris.

Det sista laget hade en tortillamåltid och nybakad jättecookie.

Dags att sova.

Jag sov åter ganska dåligt. Ett väderomslag skedde under natten och det småregnade under morgonen. Våra övningsförhållanden hade anlänt.

Tanken var att surfa till Jurmo, ungefär 13 km söderut över mestadels helt exponerat hav. Vindprognosen var 12-15 m/s och mera i byarna, så allt pekade på att det skulle bli kul.

I början bara att åka med vinden.

I något skede började vågorna öka i storlek och kom även från olika håll. Nicke fick bråttom då de första höll på att fara på fel sida om en ö.

Jag hade inga problem i vågorna, men måste hålla tillbaka hela tiden för att hållas med gruppen. Det hade varit kul att surfa, och kajaken var villig, men det hade gått för snabbt.

Vågorna var runt metern, med några enstaka högre. Jag har varit ute i värre med en mindre stabil kajak.

Det var i alla fall alldeles för mycket för en del deltagare, så vi tog iland på en liten kobbe för att kontemplera situationen.

Då jag inte paddlade kände jag mig riktigt sjuk med en hel del feber och hade mycket svårt att hålla värmen, så en paus var problematisk. Vi beslöt oss för att paddla till Aspö i stället för Jurmo, då Jurmo hade blivit för riskabelt. Det skulle ge vinden snett framifrån, vilket är en säker, om än långsam, vinkel. De starkare paddlarna sattes att bogsera de andra, för att hjälpa till att hålla fören i rätt riktning. Jag fick inte bogsera då jag var sjuk och blev i stället tilldelad navigationen. Jag hittade rätt utan problem, men avdriftens storlek var något jag aldrig varit med om.

En liten respit från vågorna, men inte vinden.

Ut i vågorna igen.

Ankomst till lunchstället, Gråharu.

När koncentrationen släppte, frös jag så jag skakade och tillbringade största delen av lunchpausen i sovsäcken med torra kläder. (Bild Anna-Maria Bühler).

Den sista biten.

S.k bra övningsförhållanden. Benjamin och Nicke var säkert överlyckliga.

Lite dramatik. Annika bogserade Åsa, men orkade inte hålla avståndet till en klippa, som båda spolades upp på. Åsa kom bort och jag lyckades få av hennes bogserlina, men Annika gick ur kajaken. Nicke bogserade bort Annika och kajak och gjorde sedan en räddning.

Vi anlände till Aspö efter endast 9 km den dagen, men det må ursäktas då det ändå blåste en del.

Det blev lite teori och avslappning.

De övriga gick i bastun, men jag passade på att sova en och en halv timme, efter vilket jag kände mig lite piggare igen och kunde ansluta mig till de andra för middag. Vårt matlag lagade pizza. Mycket gott.

Som en helhet förstärkte dagen ändå självförtroendet för mig. Jag kunde slappna av i vinden och vågorna och hade ingen brist på paddlingsstyrka, trots att jag klart hade feber. Dock sov jag som en stock hela natten, så visst tog det på. På morgonen kände jag mig i alla fall piggare, men Nicke tillät mig inte komma med, då det utlovades tunga och kalla räddningsövningar i det fortfarande hårda vädret. Ett bra beslut, som jag kanske inte kunnat ta själv. Tre deltagare hade nu även tagit M/S Eivor tillbaka till Pärnäs, så vi var nu bara nio deltagare samt Nicke kvar.

De andra paddlade iväg för att öva…

… medan jag tog mig en liten promenad. Detta hade t.ex varit en inbjudande tältplats.

Jag hittade platsen där Jarmo från Utö, en paddlings- och fatbikebekant, bodde i en tältkåta under ett års tid med sin flickvän, sedermera fru. Läs berättelsen om det här.

En solig plats. Smultronen var redan mogna.

Läsidan.

Nattviol.

Efter promenaden hade jag ännu tid att sova i två timmar innan de andra kom och det blev dags för lunch. På eftermiddagen blev det mera övningar i vind.

Jag ser inte helt normal ut ännu.

På kvällen var det dags att äta middagen som skulle ha varit vårt tävlingsbidrag. Sparrisen lämnade vi dock bort.

Själva middagen var utsökt.

Under fredagen var det min grupps tur att fungera som ledare. Kursen var lika mycket om ledarskap som direkt paddlingsteknik. Ett önskemål från Nicke (och Benjamin) var en lite längre dag. Den första biten tog oss från Aspö till Fårskär.

Magnus och Åsa utövar en urgammal skarvteknik för att torka vi…armarna.

Långgrunt.

Vi hade planerat en fin rutt med flera trånga passager, något som är extra roligt med kajak.

Lunch vid Långören.

Efter lunchen gjorde vi överfarten till det grunda området som skulle leda oss tilll Jurmo. På bilden Sanden.

Alf är lite blek.

Eftermiddagskaffe vid Jurmo. Nu var det dags att bestämma oss för om vi skulle till Utö eller inte. Alla ville eller åtminstone sade sig vilja det, något vi som ledare inte förväntat oss, då det skulle bli en lång dag. P.g.a fågelskydd finns det knappt några ställen att ta i land på mellan Utö och Jurmo i juli. Vi presenterade i alla fall ett alternativ som gick ut på att utforska haruna söder om Jurmo och stanna på Jurmo, och förslaget föll i god jord.

Paddling söder om Jurmo.

Sandvik harun. Trots att detta bara är mitt andra besök här hamnar stället mycket högt i min topplista. Det är något fascinerande med hela holmen.

På väg igen.

Det blev grunt vid västra Jurmo.

Stenigt som i Kvarken.

Jurmost västligaste udde.

Avslappnad paddling den sista biten.

Det slutliga gänget, med undantag av Nicke bakom kameran.

Landning vid Jurmo efter 43 km och tältning vid Moringharun, den officiella tältplatsen på Jurmo, som jag inte tycker är vidare bra. En så fin och unik holme som Jurmo skulle förtjäna något bättre.

Vi gick och sova i tid, vilket resulterade i att vi i mitt tält började kolla på klockan redan vid halv femtiden. Genast då det blev tillåtet klockan sex steg vi upp. Jag tog frukostsakerna med mig till berget mellan byn och hamnen och njöt av en lugn och fin morgon med kaffet.

Lite för tio på morgonen kom M/S Eivor och vi lastade allt ombord. Under resan hade vi en slutligt genomgång och en utmärkt kurs var över. Tack till alla medverkande för en lärorik och rolig vecka i Skärgårdshavet.

 

Försommar i skärgården

Det har varit alldeles för mycket att göra på jobbet under våren, ett mönster som tycks upprepa sig varje år. Jag skulle gärna ta det lugnare under den i mitt tycker mest intressanta tiden i naturen, men det tycks aldrig bli så. Första veckoslutet i maj var jag på en tvådagars paddlingskurs, men hann inte skriva något om den. Förra veckoslutet var dock så fint att jag bara måste dela med mig av det.

Som en del av utbildningen till havspaddlingsguide jag går i Vigu ska jag göra 80 timmar arbetspraktik. Jag har planerat att leda några av paddlingsföreningens turer och den första av dem gjordes 20-22.5. Som hjälpguide fick jag Annika. Deltagarna, till antal fem, hade varit med på höstens veckoslutstur till Örö, så de var inte helt obekanta, även om jag inte direkt kände dem. Turen klassade jag som en medelkrävande tur, med torrdräktstvång p.g.a det fortfarande kalla vattnet (knappt tio grader varmt).

Veckoslutet innan turen var en vädermässig olycka, med riktigt mycket regn. I det skedet var väderleksprognosen inför turen tämligen avskräckande, men situationen förbättrades ju närmare veckoslutet vi kom. Det slutliga vädret överträffade vida alla prognoser och förväntningar. På fredag kväll 20.5 packade vi bilar och kajaksläp och körde till Pargas port. Av olika orsaker kom vi iväg nästan en timme senare än planerat, först kl. 20:15, men vädret var fint och det var ännu två timmar till solnedgången.

Jag hade grovplanerat tre huvudsakliga rutter med olika vädertålighet. Alternativet jag i förstahand själv föredrog hade en del exponerade partier som skulle vara för krävande i hård vind, men nu visade väderleksprognosen att den skulle vara möjlig. Första kvällen paddlade vi således från Pargas port till Sandön längs pärlbandet av små öar och holmar, en riktigt fin sträcka på 14 km. Vädret var härligt.

Farten var inte hisnande p.g.a allt fotograferande, men det gjorde ju ingenting när alla ändå bara ville njuta av den fina kvällen.

När solen just gått ner undrade Annika, van vid att guida barngrupper, varför ingen verkade bekymra sig över det annalkande mörkret. Hon visste inte att vi paddlat två timmar i först mörket och sedan till ljuset av fullmånen på väg till Örö förra hösten. Inget nytt med andra ord.

Vi kom fram till Sandön lite för elva på kvällen. Det var fortfarande relativt ljust.

Jag hade kommit överens om att dela matlagning med Jarkko och gjorde första kvällen burritos med malet kött, avokado, tomat, gurka, gräddfil och en chipotlesalsa. Kryddrikt och smakligt, och en lätt veteöl passade bra som måltidsdryck. Den planerade efterrätten, en äppel- och rabarberpaj, stod vi över då det ändå var relativt sent och det tar en stund att förbereda och grädda en paj. Det blev i alla fall sovdags först en stund efter midnatt.

Morgonen var för fin för att sova bort, och de flesta steg upp vid sjutiden. Vi hade kommit överens om avfärd klockan tio, så det var gott om tid att äta frukost och utforska ön.

Det var också ett gäng fisketurister på ön samtidigt. Största delen av dem verkade vara ivriga fiskare, som gav sig av för att fiska i god tid på morgonen. För de få som var mindre ivriga fanns en liten fångst på kylning i vattnet, något de också verkade förse sig med.

Sandön är en del av Stängselåsen (Salpausselkä) III, en lång ändmorän som fortsätter ut förbi Jurmo.

Tecken på djurliv.

Det inre av ön domineras av en torr moskog, med lite inslag av frisk moskog, enligt definitionerna i grundskolan på åttiotalet.

Blåbären tar sig.

Vi kom iväg nästan på utsatt tid. Även med kajak måste sandryggen på nordostsidan rundas långt ut i vattnet.

Vi paddlade runt Sandön, och sedan söder om Helsingholmen för att via Dömmaskär ta oss till Konungskär.

En liten paus på Västra Dömmaskär för att sträcka på benen. Stranden vi tog i land på var bra, men vi vände snabbt tillbaka efter att ha gått en bit in på holmen, då det var uppenbart att risken att störa häckande fåglar var överhängade. Just den här sortens karga små holmar tilltalar mig mycket, men man ska nog hellre besöka dom på hösten för att inte störa fåglarna.

Vi tog oss vidare mot Konungskär.

Konungskär Skogslandet verkade vara lovande för en lunchpaus. Den närmaste udden såg ut att kunna hysa många häckande fåglar, men en annan landningsplats nära skogen visade sig vara acceptabel.

Jag gjorde en avokadopasta till lunch, vilket ju alltid smakar bra. Ena avokadon var obrukbar då den inte var tillräckligt mogen, men lite extra parmesanost kompenserade väl för det.

Vi tog en lång lunchpaus och det fanns tid att kolla upp holmen. En sjungade näktergal var en liten överraskning, och det tog lite tid för det att smälta in, men sången, som trots att den inte var lika intensiv som den brukar vara på morgonnatten, kan man inte missta sig på och även biotopen med en fuktig lövskog var helt rätt. Mycket av holmen var ändå karg.

Innan vi for planerade vi, som inför alla andra etapper, tillsammans rutten. Jag överlät själva navigeringen till deltagarna, som turades om med den roliga uppgiften. Det blev genomgående trevliga vägval. Efter Konungskär fortsatte vi lite mot sydväst för att få en trevlig rutt till Gullkrona.

En liten paus på Korsskär sydväst om Gullkrona.

Vi rundade sedan Gullkrona och Blyglo och började sedan tas oss österut. Tanken var att stanna vid första tillräckligt fina tältplats. Färden gick snabbt då vi hade runt 6 m/s medvind.

Att hitta en lämplig holme för sex tält var dock inte det lättaste och vi var slutligen framme vid Järvskär vid sjutiden, en timme senare än planerat. Trots långa pauser och ett avslappnat tempo paddlade vi ändå 31 km under dagen, vilket överraskade alla.

Nu var det Jarkkos tur att laga maten. Jarkko började paddla för ett år sedan och har avancerat snabbt. Lite rester av vår gemensamma bikepackingbakgrund syntes ännu för en månad sedan, då han på en övernattningstur med kajak endast hade en frystorkad middag med sig. Nu såg det dock bättre ut med bacon-kyckling-getostrullar i gräddsås och wokgrönsaker med nudlar som tilltugg. Och halvtorrt vittvin som måltidsdryck.

Till efterrätt blev det äppelsmulpaj med vaniljsås, gräddad på plats i en liten fältugn.

En riktigt fin kväll.

Denna gång gick vi och sova i tid. En orre hördes spela genom natten, vilket var tämlligen överraskande för mig, då det inte finns någon riktigt lämplig biotop i närheten.

På söndag morgon var de flesta igen upp vid sjutiden. Morgonen var åter fin.

Det visade sig att tre snokar höll till vid några stenar nära tälten. En av dem var särskilt fin med en längd på över en meter.

Det blev så småningom dags att fara igen. Den nästan obefintliga vinden samt solen och värmen i kombination med en torrdräkt innebär att risken för hypertermi (solsting och i allvarligare fall värmeslag) inte är obefintlig. Det hände faktiskt för en deltagare i paddlingskursen två veckor tidigare. Ett alldeles utmärkt sätt att undvika detta är att kyla ner sig t.ex genom en roll.

Vi paddlade till Högland där vi tog en liten kaffepaus med utsikt.

Den sista biten från Högland tillbaka till Pargas port gick snabbt.

Vi var tillbaka i Åbo lite efter fyra efter en fantastiskt fin tur. Tack till alla medverkande för det trevliga sällskapet!

Jarkkos reseberättelse på finska är läsvärd och Rita gjorde en fantastiskt fin presentation över turen.

 

Vårpaddling

Först en liten stämningsfilm från en utflykt i början av april.

Vårpaddling skiljer sig egentligen inte mycket från vinterpaddling. Vattnet är fortfarande mycket kallt och som klädsel gäller torrdräkt, om man inte håller sig inom några meters avstånd från stranden, vilket praktiken är omöjligt. Det kan t.ex finnas långa sträckor av vass som ändå hindrar landstigning. Under torrdräkten bör man ha kläder som värmer även i fall man hamnar i vattnet. Eventuellt kan man ha en tröja mindre på våren, men man behöver i alla fall ett underställ under torrdräkten. Fingrarna är också lite lättare att hålla varma på våren, men annars är allt ganska likt vinterpaddling.

Ibland ifrågasätts ändå behovet av torrdräkt, då risken att kantra ju ändå är mycket liten om man inte ger sig ut i förhållanden som överskrider ens gränser. Även det osannolika kan dock inträffa, och det skedde senast en deltagare i utflykt jag ledde i mitten av februari. Alla hade torrdräkt med sig och den som plurrat var tillbaka i sin kajak på två minuter, fortfarande torr och varm. Utan torrdräkt kan situationen dock snabbt bli kritisk om man hamnar i vattnet, även om man har sällskap som kan hjälpa. Överhuvudtaget är vattnet i Finland så kallt att en torrdräkt i praktiken är helt nödvändig för en kajakpaddlare, med undantag av högst tre månader i året och även då främst i skyddade vatten.

Att paddla ensam har sin charm, men speciellt då vattnet är kallt gäller det att ha goda marginaler och inte ens komma i närheten av de personliga gränserna. Två personer är mycket bättre än en, och tre personer mycket bättre än två. I fall av kantring i kallt vatten är det inte helt osannolikt att den kantrade får så mycket kallt vatten i örongångarna att balansen blir dålig för ett tag. I ett sådant fall ger tre personer möjlighet att en person hjälper den kantrade (och sedan räddade) personen att hålla balansen och den tredje personen bogserar båda två. Med två personer blir den metoden genast mycket svårare (men inte omöjlig) och är man ensam får det inte hända.

Det om säkerheten. Under den tidiga våren behöver man inte långt ut i skärgården för att uppleva lugnet och fågellivet. Båtarna sjösätts först senare och avsaknaden av motorljud märks tydligt.

Gudingarna håller konsert långt inne i skärgården och en kväll på klipporna vid solnedgången blir en härlig upplevelse.

Har man dessutom ordnat en bra utsikt åt sig från sovsäcken kan natten bli helt perfekt.

Med rätt utrustning, kunskap och sällskap kan vårpaddling varmt rekommenderas. Varför begränsa paddlingssäsongen till den tid alla andra är ute?

Tidig vårpaddling

I början av april var vintern definitivt över. Visserligen snöade det lite ännu första april och det var köldgrader nattetid, men ändå var det vår. Inte vår med ens begynnande blomsterprakt, trots enstaka blåsippor och tussilagon, men i alla fall vår med ljusa kvällar och fåglar som återvänt efter vintern. Efter att klockan ställts om till sommartid är kvällarna åter långa och man hinner vara ute efter jobbet. (Sommartiden skulle gärna får börja en eller två månader tidigare).

Jag hade en tid redan planerat en övernattningstur med kajak. men isen höll sig kvar längre än väntat. Ännu under påsk var det mycket is kvar på skyddade ställen. På första april blev det i alla fall dags för en kort övernattningstur av det familjevänliga slaget som jag ofta utövar. Inte familjevänlig så att barnen kommer med, även om det också händer, utan familjevänlig på så vis att jag inte är länge borta. Jag åt middag med familjen på fredag kväll och gav mig sedan av. Denna gång var tanken att prova filma en del, så paddlingsturens längd i kilometer var tämligen ringa.

Jag gav mig av kl 18:45 från stranden vid Saaro udde och hade en och en halv timme kvar till solnedgången. Vädret var fint och vinden relativt svag när jag paddlade över farleden mot Leppäkari.

Jag tog iland, riggade upp två kameror för filmning och krokade lite tillbaka för att komma på bild.

Solen gick ner och jag tog så småningom iland vid Lapila Pitkäluoto.

Stranden är ett fint ställe öppet mot ost. Närmaste stuga är 300 meter bort, bakom skog och berg, så jag anser det vara helt acceptabelt att slå läger för en natt där, åtminstone den tiden på året när det är tomt på stugorna.

Jag stannade upp och njöt av det fina vädret och tyckte att jag nog hade det bättre än de som åkte förbi i Sverigebåtarna. En kopp varm choklad och en smörgås smakade bra.

Så småningom blev det i alla fall dags att sova. Jag satte upp en kamera för att ta en timelapse av stjärnhimlen, men glömde byta batteri innan, så jag fick inte tillräckligt många bilder för att den skulle gå att använda.

Jag sov till soluppgången klockan sju, då jag var trött och hade lite sömnskuld. För att få visuellt bra material borde man egentligen stiga upp en timme innan solen går upp, men så blev det alltså inte denna gång.

Morgonen var i alla fall riktigt fin och kylig.

Morgonkaffet avnjöts länge till ljudet av ejdrar och andra sjöfåglar.

Så småningom blev det i alla fall dags att ge sig av.

Jag paddlade runt Lapila. Under natten hade det bildats tunn nyis på förvånansvärt stora områden, men ändå inget som påverkade paddlingen. Det bara låter lite mera och man får trycka ner paddeln mera resolut i dylik is.

En vecka tidigare kom man inte fram mellan Iso-Harte och Lapila. Isen var så tjock att man kunde gå på den vilket jag faktiskt också provade. Nu var dock största delen av isen borta och det gick komma runt Lapila.

Färden gick nu tillbaka mot Saaro udde.

Jag kom till stranden, packade ihop allt i bilen och körde hem i tid för att laga lunch åt familjen. En härlig liten (familjevänlig) utflykt nära staden, med mycket upplevelse på lite tid.

 

Årets tusende kilometer i havskajak

Egentligen skulle detta inlägg handla om Mammutmarschen. Om episka vedermödor med cykel längs oändliga skogsvägar och stigar, om släpande  av cykeln över stock och sten för att sedan stå i en våt myr och fundera över varför kontrollen inte finns i verkligheten. Mammutmarschen har de tre föregående åren varit cykelårets klara höjdpunkt. Även detta år var allting klart, kartorna var utskrivna och rutten planerad med information från kartor och satellitbilder. Min sega förkylning gick dock inte över i tid och jag tog beslutet att avstå. Att pressa sig långt bortom komfortzonen i ett dygn är helt enkelt inte vettigt när man inte är helt frisk. Med avund följde jag mina lagkamraters framfart i terrängen via tävlingens GPS-följning. De blev till slut tvungna att avbryta efter drygt ett dygn, då tiden höll på att ta slut och videsnåren bara blev tätare och kärret våtare. Kolla gärna deras rapporter, Jarkkos på finska och Tonis på engelska.

Jag ville i alla fall hitta på något, då det inte blev någon Mammutmarsch för mig. En liten övernattningstur med kajak är ju inte värst ansträngande och föreföll mig även i övrigt vara en lämplig aktivitet, då lördagen bjöd på den sista kvällen med sommartid. Efter lite förfrågningar visade det sig att några Vigu-kompisar också skulle ut det veckoslutet, så jag fick sällskap även denna gång. De senaste åren har jag faktiskt nästan alltid fått sällskap på mina utflykter, något som inte var fallet ännu för fyra år sedan. Då var jag nästan alltid ute ensam, vilket i och för sig också är roligt. När man är ensam upplever man naturen mycket starkare, men nog är det ändå roligare att ha sällskap.

Jag startade paddlingen från Granvik vid fyratiden på eftermiddagen med Anna från samma Vigu-årskurs. Det var en fin höstdag i skärgården.

Så småningom gick solen ner.

Det blev knappt tio kilometer paddling, men det räckte för att jag detta år skulle komma upp till tusen kilometer i havskajak, vilket egentligen är rätt mycket. Vid stranden väntade Louise på oss. Hon hade paddlat dit tidigare.

Tältplatsen var fin, men under högsäsong skulle jag kanske anse den vara lite för nära en sommarstuga. Avståndet är förvisso 150 meter och området  klart avgränsat från sommarstugans revir, men nog finns det andra platser i skärgården också. Kvällen var i alla fall fin.

Maten var som sig bör utmärkt, med förrätt, huvudrätt samt efterrätt. När man paddlar finns det ingen anledning att inte har bra mat med sig, då kajaken har gott om plats och vikten är av ringa betydelse. Jag bakade en chokladkaka som vi åt med vispgrädde, mina 1000 km i kajak till ära.

Det blev läggdags ganska tidigt, då alla verkade vara ganska trötta.

Jag vaknade kl 7:30, vred klockan en timme tillbaka, och vilade en stund tills det började ljusna. Flickkorna sov ännu en timme i sitt tält, så jag passade på att ströva runt lite i området.

Frukosten intogs gemensamt i mitt stora tält, varefter det så småningom var dags att packa kajakerna och ge sig av. Vinden började nu tillta, men nådde inte prognosens 10 m/s, men det var ju roligt i alla fall.

Efter knappt två timmar och drygt nio kilometer var vi tillbaka i Granvik. Regnet började på allvar först under bilfärden hem.

En trevlig liten utfärd igen, med det beprövade konceptet några timmar paddling, övernattning och några timmar paddling. Paddlingen kan bytas ut mot valfri aktivitet, konceptet fungerar i alla fall och ger mycket upplevelse på en relativt kort tid.

Höstlov

Pojkarna hade höstlov från skolan och jag kunde också ta lite ledigt från jobbet. Det fantastiskt fina höstvädret förutspåddes fortsätta, så vi tog på torsdag eftermiddag bilen norrut till min mor i Sundom. Frun hoppade av i Närpes för att hälsa på vänner. På fredag morgon packade vi våra saker i min brors båt, som åkte iväg med min bror och pojkarna. Själv tyckte jag det var skönast att ta kajaken till holmen, dit man paddlar på två timmar.DSC05884

Det är den här skärgården jag är präglad på. Trots att jag aldrig bott här och genast kan räkna upp minst tio skäl till varför Åbolands skärgård är mycket bättre, är det Kvarkens steniga utskär som tilltalar mig estetiskt och känslomässigt. Någon vecka per år under barndomens somrar har gjort att jag inte är intresserad av innerskärgården, varken i Ekenäs, där jag vuxit upp, eller i Åbo, där jag bott i över tjugo år. Det är de karga skären i den yttersta skärgården, där man ser horisonten, som väcker frihetskänslan i mig.

Efter en skön paddling, trots motvinden, kom jag fram till en stuga med spisen i full gång och det blev lunch och kaffe.P1440676

Till traditionerna hör att gå ett varv runt holmen, som är ungefär en kilometer lång och en halv kilometer bred, vilket alltid är lika givande. Nu var vattnet nästan 30 cm under det normala, vilket gav en liten inblick i framtiden. Jag har knappt fyrtio års minnen från holmen och kan även med det begränsade perspektivet klart se landhöjningens effekt.P1440755

P1440775

En sen renfana

P1440758

Egentligen gillar jag skärgårdsnaturen mera om hösten än om sommaren, i alla fall tiden innan löven hunnit falla. Fåglarna, som nu har flyttat söderut, är visserligen trevliga på sommaren, men annars tycker jag det blir lite för mycket av det gröna på högsommaren. Nackdelen med hösten är förstås att kvällarna blir mörkare, något som blir påfallande efter att klockan ställs om till vintertid i oktober. Efter det kan man ju knappt göra någonting ute en vanlig vardagskväll utan pannlampa efter jobbet. För min del kunde vi gärna ha sommartid året om. Positivt är dock att man inte behöver vänta till midnatt för solnedgången, som ju ofta kan vara mycket fin.DSC05993 DSC05972 DSC06000

DSC05996

Fiskarbastun är byggd av min morfar före kriget och har räddats undan förgängelsen av min bror.

Just på ett ställe som detta, i en stuga utan onödiga bekvämligheter, är de mörka kvällarna ändå inte enbart av ondo. Det finns oljelampor som ger ett bra ljus och man kan ge sig tid att läsa och ta det lugnt, vilket inte alltid lyckas hemma. Det vore roligt att någon gång tillbringa lite mera tid i sådana förhållanden.DSC06043

En god natts sömn och en frukost med ett utdraget avnjutande av kaffe är det bästa tecknet på att man har ledigt från allt.DSC06064

Nu var det dags att plocka tranbär, av vilka det fanns ovanligt mycket.DSC06076 DSC06083 DSC06080

Efter lunchen var det dags att ta sig tillbaka. Besöket var kort, alldeles för kort, men ändå innehållsrikt. Och ett kort besök är ju bättre än ingen besök alls.DSC06101