Varför paddla på havet?

Efter fjolårets tämligen intensiva havskajakguidespecialisering beslöt jag mig för att ha en lite jämnare fördelning mellan cykling och paddling i år. Efter september var jag faktiskt ute med kajaken endast en gång, just innan självständighetsdagen och just innan isen satte stopp för paddlingen. I stället blev det rätt mycket cykling, och när isen kom även mycket långfärdsskridskoåkning. Det blev faktiskt ett uppehåll på tre månader i paddlingen, i motsats till de två föregående årens paus på runt fem veckor. I mars blev det i alla fall en första övernattningstur med kajak, när isen inte längre begränsade paddlingen alltför mycket.

I skrivande stund, sista veckoslutet i juli, är det bara att konstatera att det ändå blivit främst paddling igen, i stället för cykling. Kortare kvällsrundor på någon timme har jag gjort på cykel och inte med kajak, men nästan alla veckoslutsturer har utförts med kajak och jag vet även varför: Mina turer strävar främst efter någon form av naturupplevelse. Den fysiska ansträngningen, som nog kan vara avsevärd på krävande terrängcyklingsturer, är egentligen bara ett hjälpmedel, även om jag också välkomnar den. Av någon konstig anledning dras jag mycket mera till det karga och öppna än det varma och frodiga. Skulle jag ha riktiga fjäll nära mig skulle jag nog tillbringa mycket tid där till fots, på skidor och på terrängcykel, men den varma sommarskogen är trots artrikedomen och enkelheten bara inte lika lockande för mig.

Vintertid har jag gjort riktigt fina turer på cykel i de närliggande områdena, och då är det igen det karga och de mera krävande förhållandena som lockar. På de öppna myrarna i Kurjenrahka nationalpark får man ställvis även njuta av öppna landskap. Jag föredrar m.a.o vintern för mina cykelturer i denna del av landet.

På sommaren hittar jag däremot det jag vill i den yttre skärgården. Fjällen vore förstås ett annat alternativ, men avståndet begränsar en del. En havskajak är i mitt tycke det optimala färdmedlet i skärgården, om man vill njuta av skärgårdsnaturen. En motorbåt orsakar bara onödigt buller och rör sig för snabbt och en segelbåt är för begränsande, trots att jag nog annars anser segling vara ett acceptabelt sätt att ta sig fram till sjöss. Med kajak och från en lämplig startplats paddlar man förbi den skogsbeklädda och med stugor belamrade innerskärgården på några timmar på de flesta ställen. En någorlunda van paddlare paddlar med lätthet 30-40 km per dag utan att ha bråttom och längre om hen stiger upp i tid. Kajaken gör det också möjligt att utforska de stenigaste områdena och de trängsta passagerna och ta iland nästan var som helst. Med lämpliga kunskaper och färdigheter kan man även röra sig på öppna områden, och just det att det faktiskt ibland kan vara lite krävande är en del av charmen. Man bör dock bör veta vad man gör om man ger sig ut i svårare förhållanden.

En intressant aspekt med naturen i den yttre skärgården är att den i många avseenden faktiskt påminner om naturen på kalfjällen. Det beror säkert på att den trädlösa omgivningen delvis utsätter växtligheten för liknande prövningar. Det tunna eller ibland obefintliga jordskiktet leder också till en mosaik där det finns många små fläckar av olika vegetationstyper på ett litet område.

Skärgården i Finland är dessutom mångsidig och omfattande och i praktiken finns det tillräckligt att paddla i för en livstid. Ytterskärgården är mestadels ganska folktom och utanför juli månad är sannolikheten liten att man ser någon annan. Någon vildmark är det ju inte fråga om, även om den känslan nog infinner sig ibland. Skärgården har tidigare hyst betydligt flera människor än idag och spåren efter det syns på många ställen. En gammal fiskarbastu känns dock helt acceptabel i landskapet, till skillnad från de arkitektoniska monster man ibland ser i innerskärgården. Det är för övrigt tveksamt om man ens kan säga att vi har någon vildmark i Finland. Närmaste skogsväg är aldrig långt borta och t.ex Lappland är på många ställen så överbetat av den alldeles för stora mängden renar att epitetet vildmark känns fel. (Gränsen mellan Norge och Finland syns ställvis mycket tydligt på satellitbilder p.g.a det bortbetade lavtäcket, t.ex vid Øvre Anárjohka nationalpark). Skärgården bjuder i alla fall i sin mångfald på gott om landskap som är opåverkade av människan.

De flesta andra friluftsaktiviteter, och särskilt längre terrängcykelturer, involverar en hel del jagande av gram. Det gäller att ha så lätt utrustning och mat som möjligt. Havspaddling är något helt annat. Man kan ha med riktigt gourmet-mat, och det enda problemet är att hålla matvarorna kalla i slutet av sommaren. Följaktligen brukar de flesta vana havspaddlare satsa en hel del på maten. Lunchen är oftast enkel och snabb, men då det gäller middagen ställs kockkunskaperna på prov. Ve den som visar sig med en påse frystorkat!

Och så är det ju det där med solnedgångarna. Över öppet hav.

Här var en liten genomgång av varför jag paddlar på havet. Det går givetvis att hitta flera skäl, men även dessa bör räcka. Är man intresserad av natur och friluftsliv och bor nära skärgården ser jag helt enkelt inget skäl till att inte paddla.

Östra delen av Skärgårdshavet

Sanna-Mari frågade om någon ville göra henne sällskap på en paddlingstur över veckoslutet. Eftersom jag var den enda som kunde komma planerade hon en lite längre tur i östra Skärgårdshavet. Väderleksprognosen var inte heller denna gång helt uppmuntrande, men precis som tidigare i år preciserades prognosen inför veckoslutet och vädret var riktigt fint. Jag tycker mig ha märkt ett tydligt mönster i prognoserna detta år, som om det alltid skulle sättas in en felmarginal mot det sämre i slutet av prognosperioden. Men så kan det väl ändå inte vara?

Vi träffades i Dalsbruk lite över fyra på eftermiddagen och kom iväg lite före fem. Först blev det lite paddling i innerskärgården.

Sanna-Mari kunde några genvägar.

Vi närmar oss den yttre skärgården, där jag gillar att paddla.

Ett fint övernattningsställe kom emot lite för tidigt.

Backtimjan.

Vi fortsatte.

Vi paddlade ganska snabbt, lite över 8 km/h i en lätt medvind. Sanna-Mari gick Vigus långa specialisering till havskajakguide i fjol med mig och vi har också åkt en del krävande långfärdsskridsko på svåra isar tillsammans, så vi har en ganska bra bild av våra respektive färdigheter. Jag utgick således från att Sanna-Mari bra skulle orka paddla långa distanser, men noterade i alla fall att hon också är en klart snabbare paddlare än de flesta jag paddlar med.

Vi anlände till ett lämpligt ställe lite för åtta efter att ha paddlat 21 km.

Sanna-Mari plockade lite smultron som efterrätt.

Efter middagen fanns det gott om tid att ströva på ön.

Vänderot.

En imponerande myggsvärm. Jag såg ett flertal av dessa och det var spännande att se hur formationen levde.

Strandveronika.

Norrsidan.

20 km till Bengtskär.

Smultron.

En märkligt stenformation.

Rotmonstret.

Mitt i början av året införskaffade Hilleberg Niak 1.5 fungerar som det ska. Ett Hillebergtält är alltid en ordentligt investering, men det finns fog för priset.

Mera svärmande myggor.

Solen gick ner 22:35, nästan en timme tidigare än för en vecka sedan i Rönnskär.

I ett skede var det lite kallt under natten. Jag hade varken sovsäck eller täcke med mig, utan förlitade mig i stället på en tunn påse i silke. Då solen steg upp runt 4:40 började det snabbt bli varmt i tältet, men jag sov ändå till halv sju. Sanna-Mari tvingades ur sitt tält redan lite över fem av solen.

Fackelblomster.

Frukost.

Då man använder stenar för att säkra tältet måste man komma ihåg att sätta stenarna tillbaka därifrån de togs, utan att någon kan märka något efteråt. Enklast är att ta de från en plats där det inte märks lätt, t.ex från vattenbrynet. I detta fall lånade jag stenarna från ett röse och när jag satte dem tillbaka på rätt ställe med kartlaven uppåt kan ingen märka något.

Dagens första etapp var till Gunnarsörarna, som Sanna-Mari ville kolla upp för guiden över Skärgårdshavet hon skriver. Vi kom iväg lite innan åtta på morgonen.

En säl öbserverar vår framfart.

Vi närmar oss.

Gunnarsörarna är ett typisk exempel på något som byggs med projektpengar och sedan glöms bort. Laavun var ganska fin men naturstigen var nästan helt igenvuxen.

Nästa hållplats var Södra Skogsskär som skulle ha hällristningar.

Vi hittade inget som gick att tyda, men Sunna hade i alla fall varit där.

Sedan följde en överfart på 11 km till Morgonlandet.

Där finns en skyddad hamn.

Lunch vid Morgonlandet.

Det hade varit lättare att ta i land på andra sidan, men vi ville inte störa de många tärnorna.

Ruttplanering?

En av de två stugorna på Morgonlandet kan hyras för övernattning.

Bastun är lite intressant placerad mitt i skogen,

Kustartilleriet har även huserat här, liksom på många andra öar.

Nästa etapp var till Klovaskär, med en överfart på 9 km till Ljusskäret. Vinden skulle öka till eftermiddagen, så vi försökte komma iväg i tid. Även nu inverkade motvinden på farten. På väg till Morgonlandet höll vi nästan 8 km/h, på väg bort i början knappt 7 km/h och i slutet klart under 6 km/h.

Ljusskäret.

Klovaskär.

Ilandtagningsstället var under vatten…

… men vi hittade ett annat.

Någon slags fibbla.

Det finns en ödesstuga på holmen.

Några hjortron var mogna.

Vi beslöt oss för att fortsätta i den yttre skärgården med en krok västerut innan vi igen skulle dra mot nordost. I början fanns det en del kobbar med roliga labyrinter att paddla i.

Vi fortsatte tills vi såg Kuggskär innan vi vände norrut.

Vi kom till tältplatsen vid halv sjutiden efter att ha paddlat 45 km. Dags att slå läger och laga middag.

Jag gjorde en riktigt god falafelburgare. Definitivt värd att upprepa.

Det fanns gott om tid att fotografera, läsa och njuta av kvällen efter middagen.

Renfana.

Strandgylling.

Lustiga mönster i klippan.

Foto: Sanna-Mari Kunttu.

Gul fetknopp.

Den gick ned även denna gång.

Natten var nu varmare och jag sov nästan till sju.

Sanna-Mari hade stigit upp halv sex och hade nästan packat klart medan jag avnjöt mitt morgonkaffe.

Vi började paddla kl 8:20.

Vi paddlade lite tillbaka söderut för att kunna tas oss västerut norr om Örö, efter vilket tanken var att paddla längs kanten av de större öarna till Purunpää.

Lunch och en första paus vid Högsåra efter 24 km.

Efter lunchen paddlade vi en stund i medvind. Ingen egentlig surf, men några gånger fick man till några längre glid på vågorna. Vi stannade vid Högholmen för att se på jättegrytorna.

På vägen tillbaka till Dalsbruk började vi se lite mera blågröna alger. På några få ställen var det en ganska otrevlig soppa.

Vi var tillbaka i Dalsbruk vid tretiden efter en dag på 40 km. Sedan fredag kväll hade vi paddlat 106 km. En riktigt fin tur och jag får tack Sanna-Mari för den.

Rönnskärsarkipelagen

Semestern har början och det finns igen lite mera tid att göra sådant man vill göra. Denna gång blir det i alla fall ingen längre kajaktur, då jag hade alldeles för mycket frånvaro från familjen ifjol. En rad kortare turer hinner jag i alla fall med, och detta är en av dem.

Österbottens steniga och ganska krävande skärgård har länge varit ett specialintresse för mig. Barndomens somrars vistelse i Sundoms yttersta skärgård präglade mig nog på något vis. Även senare har jag tillbringat tid i trakten, då frun är från Närpes. I kajak har jag området mellan Kaskö och Mickelsörarna relativt bra utforskat, men en lite lucka fanns då jag aldrig tidigare med kajak besökt Rönnskärsarkipelagen, som ligger nordväst om Bergö. Turen hade jag nog kollat upp på sjökortet för flera år sedan, och nu blev det äntligen dags att förverkliga den.
Jag mötte upp med Alf på Bergö på fredag eftermiddag. Vi packade kajakerna och drack en kopp kaffe innan vi gav oss av lite efter halv fyra. Vädret var utmärkt och blev bara bättre.

Lite hinder på vägen, men med kajak kommer man genom.

Vi paddlade västerut för att runda Bergö gaddarnas sydspets, där vi åter fann en rolig lite stenlabyrint.

Efter det blev det en överfart på 6 km till Strömmingsbådan, känt från väderleksraporterna och för fyren. Det är inte ofta det är så här lugnt så här långt ute. Bakom Alf är nästa land Åland, efter nästan 300 km.

Strömmingsbådan efter 23 km.

Vi tog iland och utforskade ön.

Fyrselfie.

Trots att ön är så liten och karg har den varit en viktig bas i utskärsfisket. Fyren byggdes 1885 och är mestadels i originalskick. Lampan har förstås bytts ut från den ursprungliga oljelampan, men fresnellinsen är fortfarande original. Fyrvaktare med familj levde där året runt tills fyren automatiserades på sextiotalet.

Tobisgrisslan är vanlig i trakten.

Vår landstigningsplats.

Vi kunde ha blivit där över natten, men vädret var så fint att det skulle ha varit synd att inte fortsätta. En bra sak med att vara ute med Alf är att man inte behöver hålla tillbaka något. Om han mot all förmodan skulle bli trött skulle han ändå inte medge det och paddlingen skulle fortsätta i alla fall. Den första etappen på 23 km var í alla fall lätt, så vi fortsatte med en överfart på 11 km till Storsanden.

Rönnskären till höger.

Ett helt otroligt väder.

När vi närmade oss Storsanden såddes ett frö av tvivel i mina tankar. Den såg inte ut som väntat, och var om möjligt ännu stenigare och ojämnare än omgivningen. Det visade sig att det var fråga om en kommunikationsmiss. Alf hade visserligen varit här, men den ö med samma namn han pratat lyriskt om tidigare befann sig på ett helt annat ställe.

Enligt kartan fanns i alla fall några fiskarbastun på norrsidan, vilket antydde att terrängen var bättre där. Apropå kartor, så hade jag glömt mina sjökort hemma i Åbo, och Alf var förstås inte till någon hjälp då han inte befattar sig med dylika världsliga saker. Lyckligtvis har jag en utmärkt sjökortsapp i min telefon och eftersom vi ändå mest rörde oss i ytterkanten av skärgården var det lätt att navigera visuellt och med kompass, och bara då och då ta sig en titt i telefonen.

Det visade sig att ingen var vid stugorna och då hamnen var så usel knappast heller ofta är där. Således tog vi land där efter att ha paddlat 35,5 km under eftermiddagen och kvällen. Helt klart en av dom sämsta landstigningsplatser jag använt.

Bredvid stugorna fanns det ett slätt område, men det växte onödigt mycket kruståtel där, så vi gick en bit till några små klipphällar för att slå läger och laga middag.

Vattnet har perfekt salthalt för att koka ris, pasta, potatis osv.

Vi hade lite tid efter lunchen för ett glas vin och en liten hutt.

Vi tog en titt på väderleksprognosen och kartan och kom fram till att Norrskär kanske vore ett alternativ i alla fall. Norrskär är långt ute och avståndet dit var 17 km, med den lilla holmen Skättan till höger 5 km bort som ett delmål.

Solen gick ner och då får man gå och lägga sig.

Fullmåne.

Jag var ännu trött efter en seg halsfluss, så jag sov riktigt länge på morgonen och steg upp först lite över åtta.

Kaffe och smörgås är vad jag föredrar som frukost. Färska croissanter skulle vara toppen, men jag hade inte min fältugn med mig denna gång.

Väderleksprognosen visade på en vind på högst  5 m/s, så vi beslöt oss för att paddla till Norrskär via Skvätten. För en så lång överfart hade jag föredragit torrdräkt, men nu råkade detta vara årets först paddlingstur utan torrdräkt med. Norrskär är långt ute, så man vill ha lite marginaler och man far inte dit i dåligt väder.

På väg lite över tio på förmiddagen.

En kort paus på Skvättan.

Rester efter forna aktiviteter.

En gammal fiskarbastu med lider här också.

En stackars trutunge hade hittat ett bra ställe under min kajak och blev rädd när jag kom tillbaka.

12 km till Norrskär. Lätt, men tråkig paddling.

Snart där.

Vi tog land på sydvästsidan nära fyren och gick upp en bit för lunch.

Efter lunchen blev det en promenad längs den kilometerlånga ön.

Småspov?

Lite likheter med Jurmo.

Jag har alltid förundrat mig över hur fjärilar klarar sig på vindpinade öar som denna. Man tycker att de skulle vara så sköra, men så är det nog ändå inte. Detta är en pärlemorfjäril, men den exakta artbestämningen lämnar jag som övning åt läsarna.

Tillbaka till kajakerna.

Vinden hade nu ökat till 6-7 m/s, klart mera än i prognosen. Det är därför man har marginaler. En liknande ökning från en prognos på 6-7 m/s hade betytt för hård vind för den helt öppna överfarten på 17 km med närmast land i nordost något i stil med Torneå.

Även med denna vind hann vågorna bygga upp sig lite. Inga problem, men med högre vågor skulle marginalerna igen bli för små. Inga bilder heller av de större vågorna då de i alla fall krävde lite koncentration. Risken att kantra var liten, men inte helt obefintlig. Vi hade båda tränat mycket räddningar i fjol, så det var inget vi inte skulle ha kunnat hantera, men det skulle bli kallt efter en simtur. Jag hade en storm cag lätt åtkomlig, så med den hade man ändå kunna hålla värmen. Torrdräkter hade ändå varit att föredra.

Så småningom skymtas några grynnor igen.

Framme vid Storskäret efter tre timmar. Hela dagens paddlingssaldo blev 34 km.

Klockan var nu sju, så vi hann ta oss en titt på ön före middagen. Växtligheten var ganska intressant, med klara bälten av olika karaktär. Här syns t.ex en karg moränrygg omgiven av frodigare skog.

Vitpyrola.

Storskär har en lång historia och har varit en bas för utskärsfiske i över 500 år. En gravgård grundades år 1522 av biskop Arvid Kurck, men has senare förstörts i samband med att ett sjömärke restes. Min släkt på mammas sida har fiskat härifrån i flera generationer. Fortfarande använder sig några utskärsfiskare av ön, men mest är här nu sommarstugor och en gästhamn.

Ön är 2,5 km lång och 1 km bred. Ungefär hälften av ytan är kargare hedmark.

Dags att slå läger och laga middag vid halv niotiden.

Alf hade förstås en riktig biff, medan jag nöjde mig med en thailänds kycklingcurry.

Höskallra.

Alf fixar till sin hängmatta.

En riktigt fin kväll igen.

Vi hade gott om tid på oss att njuta av solnedgången och lite ost och vin. Solen gick ner 23:30.

Jag vaknade lite över sju och Alf var redan uppe. Dagen var åter fin.

Vi åt frukost, packade kajakerna och gav oss iväg vid niotiden.

Norrskatan, där vårt läger varit.

Den lilla byn på Storskäret.

Nästa hållplats Fäliskär efter 7 km.

Vi tog land för att kolla upp båken.

Rönnskärs båk är det äldsta ännu stående sjömärket i Finland, byggt 1784.

Alf har kommit upp sig i världen.

Tidigare var här mera liv och rörelse. Lotsstationen är numera stängd, men det finns en gästhamn och stugor att hyra här.

Sista etappen, från Fäliskär till Bergö.

Vinden är som bortblåst.

Ett sista hinder på vägen.

Snart framme.

Vi kom fram till Bergö vid tretiden och med 27 km i bagaget för dagen.

Rönnskärsarkipelagen visade sig vara ganska långt som jag hade tänkt mig och jag vill enhälligt (jag är helt ense med mig själv) utlysa den till Kvarkens pärla.

Enskär

I månadsskiftet juni-juli var det egentligen tänkt att bli en paddlingstur till Säbbskär med paddlingsklubben, men deltagarna lyste med sin frånvaro så turen blev inhiberad. Veckoslutet var ändå bokat för paddling, så jag fick med mig Jukka för en tur i Gustavs, för att om vädret tillät det paddla till Enskärs fyr.

Vi började paddla från Pleikilä vid åttatiden på kvällen. Sydkusten hade hårt väder, men här var vi hyfsat skyddade från den ostliga vinden och hade en enkel paddling till tältön.

Holmen med den bästa utsikten var tyvärr lite ojämn…

… så vi paddlade tillbaka en bit till ett ställe vi redan sett.

Det blev middag och en liten promenad för att kolla holmen. Ett kännetecken för trakten är släta klipphällar.

Gräslök finns i skärgården.

En utmärkt solnedgång.

Morgondagens mål, om vädret skulle tillåta.

En silvertärna vid sin favoritsten.

Utsikt från tältet. Jag föredrar att sova med absiden bortrullad om det inte finns risk för regn.

Vi had beslutit oss för att sova bra och jag vaknade först vid åttatiden.

En liten promenad efter frukosten.

Åland skymtar på andra sidan.

Tärnan med sin sten igen.

Vi började paddla vid tiotiden för att kolla läget norr om Katanpää innan vi tog beslutet att paddla mot fyren.

Enkel paddling, så vi fortsatte.

Första biten var till Blekungens båk.

Vi hade inte bråttom och hann utforska ön.

Enskärs fyr.

Kustbaldersbrå.

Flatu båk, där vi tänkte äta lunch.

På väg igen.

Flatu.

Den sydöstra delen av holmen hade intagits av fåglar och var inget alternativ för oss.

På andra sidan holmen hittade vi ett fint ställe utan fåglar.

Efter lunchen fortsatte vi mot Enskär i ett nu mycket varmt väder.

Vi tog land bredvid gästhamnen, vilket var ett dåligt val. Hela stranden söderut hade varit mycket bättre.Vi köpte i alla fall kaffe vid kiosken och beställde guidning till fyren.

Den gamla lotsstugan.

Föga överraskande hade militären närvarat på den strategiskt belägna ön.

Nattviol.

Jungru Marie nycklar.

Fyren närmar sig.

Fyren byggdes efter att Sverige förlorat Finland till Ryssland. All farleder norrut var på den svenska sidan och farledsavgifterna var så höga att Ryssland beslöt att det skulle byggas en farled på den finska sidan. Därmed behövdes navigationshjälpmedel såsom fyrar och annat.

Insidan.

Vy norrut.

Jukka.

Linssystemet gjorde i Paris 1872 och flyttades till hit från Marjaniemi fyr 1952.

Snurrmekanismen.

Byggnaderna för fyrvaktare med familjer är från samma tidsperiod.

Mera intressant natur på vägen tillbaka till kajakerna längs naturstigen, i detta fall rundsileshår.

Vi beslöt oss för att paddla runt ön för att hitta en bra tältplats.

Fyren från söder.

Där fanns lite rockhoppingpotential.

En bra ställe att ta i land.

Jag var inte hungrig, så jag började med kaffe.

Ett riktigt fint ställe.

Middagen måste i alla fall ätas. Nedan följer instruktioner om hur man förvandlar torkade sojastrimlor till något som går att äta, i alla fall om man är hungrig, Börja med att koka dem i vatten och buljong tills de är mjuka och svampiga.

Fräs dom sedan i olja och mycket kryddor. Målet är att få en krispig konsistens och tillräckligt med kryddor för att dölja sojasmaken.

Med salsa och bönor kan man då laga acceptabla burritos.

Efter middagen blev det en promenad längs den västra sidan av ön.

Fyren från väster.

Mjölkört, duntrav, rallarros, mjölke, trenulegg, osv. Det finns många namn på denna.

Under resten av kvällen njöt vi bara av det vackra vädret.

Solen är inte rund trots allt!

Sovdags.

Lite molnigt på morgonen.

Dags att packa kajakerna och paddla vidare.

Bakom Jukka finns några små grynnor och sedan Sverige efter 200 km.

Hamnen och den nya lotsstationen.

Färgkodningen störs något av den blåa reservpaddelhållaren.

Lite regn.

En kort paus vid Blekungen.

Inte längre någon vind.

Snart tillbaka vid bilen.

Ett trevligt paddlingsveckoslut igen. Vi paddlade visserligen inte så mycket, endast runt 50 km, men hade tid att se på annat i stället.

 

En majtur med kajak

Förra året hade vi en utomordentligt fin kajaktur i slutet av maj och jag min tanke var att åstadkomma samma sak i år, då jag satte in ett datum för en veckoslutstur för paddlingsföreningen ( Saaristomeren melojat). Jag beställde fint väder, men det kom lite felleveranser med snö, regn och hagel bara en och en halv vecka innan turen. Allt ordnade sig dock precis i tid.

Jag hade Tarja med mig som hjälpledare samt sju mestadels ganska erfarna deltagare. Avfärden efter arbetet på fredag kväll innebar en sen start, vi kom iväg från Kasnäs kl 20:20, men i slutet av maj är det ljust länge på kvällen.

Vid tiotiden börjafe solen gå ned.

Jag. Bild tagen av Jarkko Holopainen.

Vår planerade tältplats var upptagen, något som nästan aldrig inträffar. En stor israelisk grupp ledd av några finska guider såg ut att ha roligt.

Vi fortsatte till andra sidan av ön, där det fanns gott om plats.

Jag delade middag med Jarkko och han hade första turen: Renskav med potatismos.

Natt. Det blir inte helt mörkt i slutet av maj.

Det regnade på morgonen och stackars Jarkko måste vänta ända tills regnet slutade klockan sex innan han kunde stiga upp. Jag sov ända till sju.

Morgonkaffe.

Äntligen lite fart på våren.

Några av tälten.

Vi började paddla klockan tio.

Vädret var utmärkt och efter kanske tjugo minuter stannade jag gruppen för att diskutera det alla ändå tänkte på. Bengtskär, en klar krona i varje paddlares samling av fyrar, hägrade knappt 15 km rakt söderut och skulle vara en lätt match i dessa förhållanden. Jag hade redan kontemplerat säkerheten, då detta skulle innebära en avvikelse från säkerhetsplanen, något man inte ska ta helt lätt på. Alla hade torrdräkt och vi hade övat kamraträddningar veckan innan, så det var ändå inga frågetecken kring säkerheten. Bengtskär nästa!

En kort paus på en liten kobbe med denna  imponerande gräslök.

Vädret och väderleksprognosen var ännu bra, så vi fortsatte.

Vi närmar oss.

Fyren når 52 meter över havet, vilket gör den till den högsta i Norden.

Ejdrarna har funnit ett gott skydd mot predatorer på den karga ön, med upp mot 300 ruvande honor.

(S)vindlande trappor.

Efter en lång lunchpaus var det dags  att fortsätta. Vi hade knappt 10 km till en potentiell tältö.

Här blev vi.

Gott om tid för en lång middag. Jag lagade en kycklingsås med rosmarin, gräslök, vitt vin, grädde och fetaost att ätas med ris.

Till efterrätt blev det en fuskostkaka. Krossade digestivekex blandade med smör värmdes i stekpannan. Fyllningen bestod av vispgrädde blandad med Philafelphiaost och citronsylt. Så gott att det mesta var gånget innan jag kom på att ta en bild.

Fortsättningen på en fin kväll.

Det blåste lite under natten, men var ändå varmt. Jag steg upp halv sju då det började bli hett i tältet.

Favorit i repris.

Vi packar för en avfärd klockan nio.

På väg. Navigeringen sköttes av deltagarna och var inte alltid helt enkel.

Fina smala passager.

Tanken att paddla till Örö på en glass kom upp och jag protesterade inte.

Hela gänget på en av Örös 12-tums Obuhovpjäser.

Utställning över Örös historia. 13000 års historia kulminerar i fyra paddlares ankomst. Det känns stort att ha varit en av dem.

Vi fortsatte norrut genom den intressanta skärgården med många små holmar.

Lunch.

Nu började det bli riktigt varmt, men det var lätt att åtgärda.

Vi var tillbaka vid Kasnäs lite efter  två på eftermddagen. Det hade varit en riktigt fin tur på knappt 60 km i toppenväder.

 

Slutet på en säsong och början på en annan

Jag har nämnt det tidigare, men tar upp det igen. Denna vinter hade varit oerhört frustrerande utan långfärdsskridskorna. De riktigt fina vinterveckosluten med en acceptabel mängd snö kan räknas på drygt hälften av ena handens fingrar. Däremellan har det varit miserabelt gråväder med duggregn och även köldgrader med stigar och vägar bestående av ren is i en helt snöfri omgivning. Visst har det varit en del riktigt fin stigcykling med fatbiken denna vinter, och en (enda) utmärkt liten övernattningstur på skidor, men det som räddat förnuftet har ändå varit skridskoåkningen.

En fin tur på 50 km runt Bergö i Malax med Alf, med mitt första riktiga plurr som bonus (övningsplurr räknas ju inte).DSC02711 DSC02703

Sportlovet avslutades med en riktigt fin övernattningstur med barnen. Ett av de tre riktiga vinterveckosluten.P1010065

Första veckoslutet i mars gjordes säsongens sista skridskotur för min del. Det blev 38 km på södra delen av Pemarfjärden med Sanna-Mari. Det var en del öppet vatten och en del svag is, men också riktigt fin is och en härlig naturupplevelse med en sälkut och dess mamma på isen.

Det hade i själva verket varit hyfsade skridskoförhållanden även i skrivande stund, men mina skridskor gick sönder under den förra turen (skensläpp, något som förefaller vara ett typfel hos Lundhags skridskor).

Efter att inför förra veckoslutets skridskotur ha studerat iskartorna i detalj, föreföll det ganska naturligt att i stället inleda årets paddlingssäsong. Gullkrona fjärd var isfri, men en del is var att vänta vid stränder och mera skyddad skärgård. Sandön utanför Kimitoön föreföll som ett bra utfärdsmål, då där finns en eldplats och kanske även ved. Det är fortfarande så mörkt på kvällarna att en brasa ger ett stort mervärde. Högsåra färjfäste verkade vara en säker startpunkt utan risk för problem med is.

Jag fick Esko med mig och vi gav oss av med bil från Åbo vid tretiden. Strax efter halv sex kom vi ut på vattnet och hade precis tillräckligt med tid för att paddla 11 km till Sandön innan det skulle bli helt mörkt.

Esko.

Den sista biten blev lite intressant. En överfart på 900 meter är ju inte mycket, men en halvtimme efter solnedgången var det redan ganska skumt och dimman begränsade sikten till under hundra meter. I sådana förhållanden blir alla proportioner helt överdrivna och dryga tio minuter utan referenspunkter kändes om en mycket längre tid. Utan kompassen skulle det dock ha funnits alla möjligheter att paddla i fel riktning, då min kajak inte höll kursen ens en meter med skäddan fastfrusen i infällt läge.

Sandön i sikte. Vi anlände 1 h 40 min efter start.

Tyvärr fanns ingen ved på Sandön, men vi hade tagit med lite i kajakerna. För att spara på veden lagade vi dock mat på friluftskök först. Jag gjorde en överraskande lyckad Flammkuchen-inspirerad tortillarätt.

Dags för en trivselbrasa.

Ingen eld utan plättar.

Trots dimman och molntäcket var det inte värst mörkt. Med månen nästan full spreds ett svagt diffust ljus över landskapet. Både Foreca och FMI menade att molnen skulle skingras helt senast vid femtiden på morgonen, så vi lade oss i tid för att vakna innan soluppgången. Då jag steg upp halv sju var vädret dock en smärre besvikelse.

Då soluppgången föregick bakom ett tjockt molntäcket kunde vi i alla fall äta frukost i lugn och ro.

Det började klarna upp från norr, så vi tog en liten promenad till den sidan av ön.

Tallören. Med gummistövlar hade man kunna gå dit.

Vårtecken.

Ett besök på Sandön är inte komplett utan en promenad till sandåsen som sträcker sig österut från ön.

Ett Hilleberg-läger. Eskos tält..

… och mitt nya Hilleberg Niak 1.5.

På väg igen. Vi började med ett varv runt Sandön.

På väg till Sandskär.

Sandskär var på min lista av platser att besöka, då där är landstigningsförbud 1.4-31.7 och jag inte hade varit i trakten utanför den perioden.

Återfärden blev längs yttre sidan av Hamnholmen.

En selfie.

 

Färjan till Högsåra.

Tillbaka vid startplatsen klockan tolv, efter tre timmar och sjutton kilometer.

En utmärkt liten tur, som kändes som en värdig inledning av årets paddlingssäsong

Vigu Skridsko 2

Denna vinter, om ordet tillåts i detta sammanhang, har visat på vikten eller åtminstone nyttan och nöjet av att ha en tillräckligt bred repertoar av friluftsaktiviteter att välja mellan. På vintern vill man ju gärna skida och även cykla fatbike i vintrig miljö, och till det duger inte en kort bana med konstsnö. Det kan vara bra motion, men för mig infinner sig i alla fall ingen skidglädje på sådana ställen. Helst ska det vara ordentligt med snö, så att det känns vettigt att ta sig fram med skogsskidor. Denna vinter har det sett vintrigt ut i skogen i kanske två veckor, och i inget skede har det varit tillräckligt med snö för att åka utanför färdiga spår i skogen. Trots att det inte funnits snö har temperaturen lyckligtvis varit tillräckligt låg för att det ska finnas is, så det har varit möjligt att åka skridsko. Långfärdsskridskoåkningen har i själva verket varit den bästa och längst varande på många år, vilket nog räddat mig från frustration och galenskap.

Sedan Vigu Skridsko 1 för några år sedan, då jag var ganska ny inom grenen, har jag lärt mig mycket. Jag anser mig kunna bedöma isen och åka säkert i de flesta förhållanden, men när isen blivit tunn har jag varit försiktig. Då ispiken gått igenom med ett slag har jag i allmänhet sökt en annan rutt, trots att det ännu finns en marginal inom vilken man kan röra sig förhållandevis säkert, speciellt med min pessimistpik, som går genom 6 cm kärnis. För två veckor sedan gick Vigus Skridsko 2 av stapeln, och där hoppades jag lära mig mera om just svagare isar och när man ska anse att de blir för svaga.

Vi träffades på fredag morgon i Axxells utrymmen i Ekenäs för att gå genom lite teori och planera veckoslutets åkning. Som instruktörer fungerade Henrik och Danni.

Efter att ha kollat på olika källor till isinformation delade vi in oss i grupper och gav oss av för att rekognosera olika alternativ för lördag och söndag. Jag for med Tjurre och Kim för att kolla isen norr om Hangö udd.

I början var isen riktigt jämn och fin, men det tog inte länge att hitta det första svaga stället.

Det blev en liten tur på 12 km runt Bengtsår, vilket gav en bra bild av isen i trakten. Innan det blev mörkt for vi alla ännu på plurrningsövning i närheten av Baggö bro. Som långfärdsskridskoåkare ska man alltid vara beredd på att man kan gå genom isen. Trots flitigt pikande kan det finnas svaga ställen som inte låter sig avslöjas i tid. Detta händer sällan och det finns dom som skrinnat i 40 år utan att plurra, medan andra har en tendens att göra det oftare, sannolikt p.g.a större riskbenägenhet. Naturis är ändå sällan helt säker, så man bör vara förberedd.

Att gå genom isen behöver inte vara något dramatiskt, men det är bra att nu och då träna på det. Man har en ryggsäck med vattentätt packade reservkläder, vilket ger flytkraft så att man är i en bra position för att ta sig upp på isen igen med hjälp av isdubbarna, som man har placerade högt upp runt halsen. Efter att ha tagit sig upp på stark is igen, i allmänhet i riktningen man kom från, är det bara att byta till sina torra kläder. Är det riktigt kallt blir det en tävling mot tiden, innan fingrarna stelnar och blir obrukbara, men man kan alltid be om hjälp av en kompis. Ensam ska man helst inte ge sig ut på isen.

Jag for först.

Tjurre hamnade helt under vattnet när isen brast.

Lone vill upp.

När isen brister.

På lördagen blev det start från Bromarv.

Överis. Mörka områdan ska alltid kollas. Det kan vara överis, tunn is eller överis på tunn is. Kommer man med fart in på överis kan man göra sig riktigt illa när den brister.

I detta fall var det mörka området svagt.

Vi åkte vidare…

… och tog lunchpaus vid Pettu.

Vi turades om att leda gruppen. En del av kursen var övning i ledarskap, men främst koncentrerade vi oss ändå på att lära oss bedöma isen.

I ett skede började isen låta märkligt. Ett kraftigt slag med ispiken visade att den var tunnare, men ändå inte för tunn. Ispiken gick inte genom, men det sipprade vatten ur hålet, vilket också är en användbar indikation. Det var ändå något märkligt med den och Jöns hackade ur en bit, som visas senare.

Lite senare blev det tunnt, så tunnt att jag innan denna kurs inte velat åka där. Ispiken gick genom ganska lätt och isen knakade oroväckande under skridskorna, men det var just detta jag kommit för att lära mig.

Jöns från Paddlingsfabriken med isbiten. Det syns inte på bilden, men isen bestod av vertikala rör som var fastfrusna överst, i själva verket ganska likt våris.

Ett område med starkare strömmar. 2-3 cm is håller inte för en människa.

En andra lunch.

Resten av dagen gick huvudsakligen på tjockare is, inklusive en liten sjö. Det blev 37 km på skridsko på lördagen.

På söndagen var planen att åka från Hangö udd till Bromarv på kaffe och sedan tillbaka. Det hade snöat lite, vilket inte var önskvärt. Snö på isen försvårar isbedömningen.

Det var trots allt nästan ingen snö på isen.

Henrik blev bredbent innan han konstaterade att isen var för svag.

Det svaga stället passerades på land.

Åsa göra sig redo att pika på det mörka området som närmar sig.

Ismönster.

Den andra gruppen (vi var uppdelade i två grupper) ansåg denna is vara för svag för att ta sig över, men vi försökte och hittade en hyfsad rutt över.

Här blev det i alla fall för svagt.

Tillbaka på isen.

Lunchpaus. Underteckad i andra bilden.

Vi fortsatte mot Bromarv.

Nära kyrkbyn blev det igen lite svagare, men det var inget problem att hitta en rutt över.

I Bromarv. Jag hade hoppats hitta en Runebergstårta dagen till ära. Det hade varit en fosterländsk kulturgärning att äta en sådan, men det var bara att nöja sig med det som fanns.

Returen gick en annan rutt och började i motvind, men vi ändrade snart riktning. Jag ledde oss tillbaka och hade inga problem att hitta en rutt med hållbar is. Endast en gång knakade det till under skridskorna när jag belastade isen ordenligt. (Om någon ska gå genom är det ledaren, därför försöker man belasta isen mera).

På söndagen blev det 31.5 km skridskoåkning, inte värst mycket, men det var ju inte heller målet med kursen. Jag lärde mig i alla fall en hel del mera om svag is och var nöjd med kursen.

Följande veckoslut var isarna i Ekenäs riktigt bra och Henrik kallade till en tur i Ekenäs skärgård. Jag åkte dit från Åbo tillsammans med Magnus och det blev för min del en inofficiell fortsättning på skridskokursen, med möjlighet att lära mig ännu mera. Vi startade från Baggö och började med att åka utåt. Till vår förvåning kom vi till och med över Getskärsfjärden, även om isen där var lite spännande, dvs tunn och mjuk.

När man ser en isbro som denna lärde jag mig senare att man ska tänka på Ridö-olyckan. I detta fall var det i alla fall bärig is på ena sidan, vilket gjorde den acceptabel. Dessutom var det bara en mycket kort sträcka.

Ett smärre plurr. Jag gick genom en ishylla med ena benet upp till knät. Märkligt mjuk is.

Det blev en trevlig liten tur på 27 km i Ekenäs skärgård.

På söndagen var det sedan dags att sätta de nya kunskaperna i användning. Vädret var fantastiskt och jag startade en tur från Mielisholm tillsammans med Magnus. Det var soligt och mycket nyis.

Mätning av istjocklek.

Fjärden sydost om Heisala var för svag.

En liten ishylla som det gällde att hållas på. En räddning här hade blivit obehaglig, men ändå inte direkt farlig.

På väg ut mot Gullkrona fjärd från Pargas Port.

Gullkrona fjärd till vänster, islagd så långt ögat kunde nå.

Det blev en tur runt Attu, Jermo och Tammo på runt 30 km. Säkert skridskosäsongens absoluta höjdpunkt.

På paddlingskurs vid svenska västkusten.

Så var det äntligen dags för den femte kursdelen av Vigus specialisering till havskajakguide. Tanken med den är att öva färdigheter och räddningar i högre sjö, som en förberedelse för den stora avslutningen i Cornvall. Som instruktör fungerade igen Benjamin Donner från Aavameri.

Vi tog båten från Åbo till Stockholm på torsdag kväll och körde på fredagen genom Sverige till Orust, en stor ö en bit norr om Göteborg.

Vi packade  kajakerna, gick genom rutten och började paddla lite efter sex på kvällen.

Det regnade en del och var rätt kraftig motvind, så vi hann inte fram till Vallerö i tid för att fara ut och känna på de stora vågorna på kvällen. På bilden Benjamin.

Bara att slå upp tälten, lagade middag och sova.

Nästa morgon såg lovande ut…

.. och var även i övrigt fin.

Frukost…

.. och lite instruktioner inför vågorna, som nog skulle vara de största vi paddlat i för de flesta av oss.

Det blev en lite tur upp till öns högsta punkt för att ta en närmare titt på lekplatsen.

Lite uppvärmning.

Ut i vågorna.

En liten paus.

Det blev en kort session till i vågorna innan lunch.

Hillebergs stora tarp är ett utmärkt nödskydd för 11 personer. Alla tar en plats vid en kant, stiger in under tarpen och sätter sig på den.

Lite räddningar och rollar efter lunch.

Sen blev det dags för det roliga. De flesta bilderna är tagna från land av Dansko.

Dags för en räddning. Jag är den enda som har en gul hjälm på bilderna.

Alla med igen. Det var bara tre av oss samt Benjamin som valde att vara i de största vågorna.

Benjamins tur att rädda.

Och ett varv till.

Benjamin försöker hoppa.

En potentiellt farlig situation. Jag kommer in för en räddning, men är för nära och får en tvångssurf, som ser ut att gå farligt nära Annika. Jag kastar omkull mig, precis som vi blivit instruerade, rollar upp när farten stannat och är i perfekt läge för räddningen.

En kort paus igen.

Jag fick bara till en riktigt fin surf i de stora vågorna. De var oregelbundna och så mycket större än de jag vara vana vid att en lite annan teknik krävdes. Den enda surf jag fick på video var dock längre in bland mindre vågor.

Det blev i alla fall så småningom dags att avsluta för dagen, en av de roligaste dagarna jag spenderat i en havskajak. En skön kväll med fint väder, middag och trevligt sällskap följde.

Reparation av torrdräktsmanschett innan läggdags.

Nästa morgon fanns lyckligtvis ännu vågor.

Frukost.

Vi paddlade söderut längs Vallerön på förmiddagen. Ön var åtskild från nästa ö med en smal kanal.

Genomgång av följande övningsmoment, mera räddningar i vågor.

Nästa övning, landning genom att simma till land och dra upp kajaken. Antagligen en brittgrej, då vi i Sverige och Finland i allmänhet har tillgång till acceptabala stränder.

Då man ska ge sig av igen, gäller givetvis motsatt förfarande. Man simmar ut med kajaken och tar sig sedan in i den.

Med en plastkajak kan man givetvis bara åka i.

Vi paddlade tillbaka till lägret för lunch.

Efter lunch tog vi en tur norrut till Härmanö.

En flotte var bra för att framkalla sjösjuka.

Några av oss stannade ute en stund för att leka lite i vågorna, men det blev så småningom dags att ta kväll.

Vårt matlag lagade pizza.

Natten var varm och fuktigt, men morgondimman skingrades snabbt av solen.

Dagens mål var Måseskär. Avfärden skedde i ebb.

Nu var det knappt några vågor, så vi kunde leka vid klipporna vi undvikit dagarna innan.

Benjamin gjorde en fin sidsurf, men jag lyckades inte med samma sak. Vågen bröt precis över mig, men mycket mera kraft än jag räknat med. Jag tappade snart allt stöd och när jag kom upp igen var jag precis i läge för att spolas över en klippa. Detta kunde ha varit farligt om jag gjort fel, men nu gjorde jag rätt och hade kajakens botten mellan mig och faran.

De andra var ovilliga att försöka efter mig, men vi hittade andra ställen att leka vid.

Mera räddningsövningar.

Jag söndrade sittbrunnssargen i en räddning, men det var inget som hindrade mig från att fortsätta.

En liten brännmanet.

Måseskär.

Lunch vid en viktig svensk artilleribas.

En makaonfjäril tyckte om min blåa Ikeakasse.

En grupp sälar simmade förbi.

Nudelsallad till lunch.

Efter lunch fortsatte vi till andra sidan av Måseskär för mera övningar.

Undertecknad. Foto Benjamin Donner.

Efter dessa uppfriskande övningar paddlade vi till Käringön, för bastu och en utsökt fiskmiddag.

Vi stannade på fiskrestaurangen tills det blev mörkt, för att sedan i små grupper göra en övning i nattpaddling och navigation. Rutten gick via ett antal öar och vi hade planerat kompasskurser, tider och sektorfyrar för att hitta fram. Det blev riktigt fin paddling.

Nästa morgon sov vi lite längre innan vi hoppade i kajakerna för lite lekar, övningar och träning i undervisning av nybörjare.

Ett specialfall av ett problem vi övade på i bassängen i våras. Vi fixade det snabbt och effektivt.

Efter lunch blev det Härmanö igen, för lite övningar och rockhopping.

Johan är ett med havet.

Ännu en räddningmetod. Med mig på bakdäcket gick kajaken djupt, men vi kom i säkerhet. Bild Benjamin Donner.

Väl tillbaka visade Benjamin hur man fixar en krånglande skäddavajer.

En ovanligt tjock strandglim eller smällglim?

Ännu en härlig kväll.

Tidig start, då vi skulle hinna med kvällsbåten från Stockholm.

Vi kom iväg klockan åtta.

Ankomst till Stocken igen.

Nu återstod att packa ihop allt och köra till färjan, vilket vi hann med, även om marginalen var ganska liten.

En lärorik och rolig kurs igen. Tack till alla deltagare och Benjamin för allt.

Mera bilder finns på min engelskspråkiga blogg.

På paddlingskurs i Skärgårdshavet

I början av juni var det dags för en sexdagars paddlingskurs i Skärgårdshavet, som en del av specialiseringen till havskajakguide i Vigustudierna. Denna kursdel höll Benjamin Donner inte själv. I stället var Niclas Perander som fungerade som instruktör.

Vi samlades i Pärnäs, packade kajakerna och åt en snabb lunch innan vi gav oss av. Vädret var soligt och fint, men lyckligtvis indikerade väderleksprognosen att vi nog skulle få bättre övningsförhållanden.

Moroten är säkrad.

Så småningom började skärgården öppna sig lite.

Sista biten till Konungskär blev jag bogserare. Jag tyckte det kändes lite tyngre än det borde, men funderade inte mera på saken. Väl framme blev det en ordentligt middag med nypotatis och lövbiff. (Bild Anna-Maria Bühler).

Kvällen var riktigt fin.

Jag sov riktigt dåligt under natten och det stod klart att förkylningen, som hållits i schack av riktigt mycket stress på jobbet, nu slagit ut.

Jag steg upp lite för sju på morgonen. Alf hade redan första koppen kaffe avklarad och underhöll sig med en bok. I vårt tältlag (Alf, Anna och jag) hade vi kommit överens om att man inte fick stiga upp före klockan sex.

Det blev en annan fin dag med tämligen händelselös paddling i fin skärgård.

Annas nya kajak, en Björn Thomasson Frej i fanér, den andra hon byggt i Nickes Kajakbod.

En kort paus på Brunskär för att fundera över våra möjligheter. Vår fart var överraskande låg, så rutten som planerats på morgonen kunde inte genomföras.

Vi kortade av rutten och paddlade till Besaskär för lunch.

Efter lunchen paddlade vi mot Långlandet, ungefär 12 km i sydlig riktning.

Annas kajak är döpt till Bitch och saknar inte attityd.

Vi hade en del övningar på vägen och speciellt vår instruktör hade tydligen svårt att hållas i kajaken.

Den sista biten fick jag äran att dra 2 km med en hastighet av 8 km/h, något som inte vållade mig problem trots min förkylning. En del får dock jobba en del på sin fart.

Väl framme, efter 25 km paddling, kungjorde Nicke att det var dags för den oerhört prestigefyllda kocktävlingen, som traditionellt hålls under denna kursdel. Maten skulle vara klar klockan nio.

Det första bidraget var en vegetarisk thailändsk curry med ris och brödost kokad i kokosmjölk med hjortronsylt till efterrätt.

Vårt tältlag hade behövt en förvarning på sex timmar för att hinna marinera det torkade köttet i vin, så vi fick improvisera. Det blev i stället en förrätt med tomat, basilika och mozzarella toppat med balsamico, avokadopasta till huvudrätt och jordgubbar med vispgrädde till efterrätt.

Det tredje matlaget vann med laxpizza till förrätt, en indisk linscurry till huvudrätt och cheesecake med persika till efterrätt.

Nu blev det en väntan på följande tävlande, men det gick ju bra då det fanns både mat och vin.

Nicke var hopplöst sen, men hade i alla fall en kreativ lösning med fänkål karamelliserad i apelsinsaft, serverad med råris.

Det sista laget hade en tortillamåltid och nybakad jättecookie.

Dags att sova.

Jag sov åter ganska dåligt. Ett väderomslag skedde under natten och det småregnade under morgonen. Våra övningsförhållanden hade anlänt.

Tanken var att surfa till Jurmo, ungefär 13 km söderut över mestadels helt exponerat hav. Vindprognosen var 12-15 m/s och mera i byarna, så allt pekade på att det skulle bli kul.

I början bara att åka med vinden.

I något skede började vågorna öka i storlek och kom även från olika håll. Nicke fick bråttom då de första höll på att fara på fel sida om en ö.

Jag hade inga problem i vågorna, men måste hålla tillbaka hela tiden för att hållas med gruppen. Det hade varit kul att surfa, och kajaken var villig, men det hade gått för snabbt.

Vågorna var runt metern, med några enstaka högre. Jag har varit ute i värre med en mindre stabil kajak.

Det var i alla fall alldeles för mycket för en del deltagare, så vi tog iland på en liten kobbe för att kontemplera situationen.

Då jag inte paddlade kände jag mig riktigt sjuk med en hel del feber och hade mycket svårt att hålla värmen, så en paus var problematisk. Vi beslöt oss för att paddla till Aspö i stället för Jurmo, då Jurmo hade blivit för riskabelt. Det skulle ge vinden snett framifrån, vilket är en säker, om än långsam, vinkel. De starkare paddlarna sattes att bogsera de andra, för att hjälpa till att hålla fören i rätt riktning. Jag fick inte bogsera då jag var sjuk och blev i stället tilldelad navigationen. Jag hittade rätt utan problem, men avdriftens storlek var något jag aldrig varit med om.

En liten respit från vågorna, men inte vinden.

Ut i vågorna igen.

Ankomst till lunchstället, Gråharu.

När koncentrationen släppte, frös jag så jag skakade och tillbringade största delen av lunchpausen i sovsäcken med torra kläder. (Bild Anna-Maria Bühler).

Den sista biten.

S.k bra övningsförhållanden. Benjamin och Nicke var säkert överlyckliga.

Lite dramatik. Annika bogserade Åsa, men orkade inte hålla avståndet till en klippa, som båda spolades upp på. Åsa kom bort och jag lyckades få av hennes bogserlina, men Annika gick ur kajaken. Nicke bogserade bort Annika och kajak och gjorde sedan en räddning.

Vi anlände till Aspö efter endast 9 km den dagen, men det må ursäktas då det ändå blåste en del.

Det blev lite teori och avslappning.

De övriga gick i bastun, men jag passade på att sova en och en halv timme, efter vilket jag kände mig lite piggare igen och kunde ansluta mig till de andra för middag. Vårt matlag lagade pizza. Mycket gott.

Som en helhet förstärkte dagen ändå självförtroendet för mig. Jag kunde slappna av i vinden och vågorna och hade ingen brist på paddlingsstyrka, trots att jag klart hade feber. Dock sov jag som en stock hela natten, så visst tog det på. På morgonen kände jag mig i alla fall piggare, men Nicke tillät mig inte komma med, då det utlovades tunga och kalla räddningsövningar i det fortfarande hårda vädret. Ett bra beslut, som jag kanske inte kunnat ta själv. Tre deltagare hade nu även tagit M/S Eivor tillbaka till Pärnäs, så vi var nu bara nio deltagare samt Nicke kvar.

De andra paddlade iväg för att öva…

… medan jag tog mig en liten promenad. Detta hade t.ex varit en inbjudande tältplats.

Jag hittade platsen där Jarmo från Utö, en paddlings- och fatbikebekant, bodde i en tältkåta under ett års tid med sin flickvän, sedermera fru. Läs berättelsen om det här.

En solig plats. Smultronen var redan mogna.

Läsidan.

Nattviol.

Efter promenaden hade jag ännu tid att sova i två timmar innan de andra kom och det blev dags för lunch. På eftermiddagen blev det mera övningar i vind.

Jag ser inte helt normal ut ännu.

På kvällen var det dags att äta middagen som skulle ha varit vårt tävlingsbidrag. Sparrisen lämnade vi dock bort.

Själva middagen var utsökt.

Under fredagen var det min grupps tur att fungera som ledare. Kursen var lika mycket om ledarskap som direkt paddlingsteknik. Ett önskemål från Nicke (och Benjamin) var en lite längre dag. Den första biten tog oss från Aspö till Fårskär.

Magnus och Åsa utövar en urgammal skarvteknik för att torka vi…armarna.

Långgrunt.

Vi hade planerat en fin rutt med flera trånga passager, något som är extra roligt med kajak.

Lunch vid Långören.

Efter lunchen gjorde vi överfarten till det grunda området som skulle leda oss tilll Jurmo. På bilden Sanden.

Alf är lite blek.

Eftermiddagskaffe vid Jurmo. Nu var det dags att bestämma oss för om vi skulle till Utö eller inte. Alla ville eller åtminstone sade sig vilja det, något vi som ledare inte förväntat oss, då det skulle bli en lång dag. P.g.a fågelskydd finns det knappt några ställen att ta i land på mellan Utö och Jurmo i juli. Vi presenterade i alla fall ett alternativ som gick ut på att utforska haruna söder om Jurmo och stanna på Jurmo, och förslaget föll i god jord.

Paddling söder om Jurmo.

Sandvik harun. Trots att detta bara är mitt andra besök här hamnar stället mycket högt i min topplista. Det är något fascinerande med hela holmen.

På väg igen.

Det blev grunt vid västra Jurmo.

Stenigt som i Kvarken.

Jurmost västligaste udde.

Avslappnad paddling den sista biten.

Det slutliga gänget, med undantag av Nicke bakom kameran.

Landning vid Jurmo efter 43 km och tältning vid Moringharun, den officiella tältplatsen på Jurmo, som jag inte tycker är vidare bra. En så fin och unik holme som Jurmo skulle förtjäna något bättre.

Vi gick och sova i tid, vilket resulterade i att vi i mitt tält började kolla på klockan redan vid halv femtiden. Genast då det blev tillåtet klockan sex steg vi upp. Jag tog frukostsakerna med mig till berget mellan byn och hamnen och njöt av en lugn och fin morgon med kaffet.

Lite för tio på morgonen kom M/S Eivor och vi lastade allt ombord. Under resan hade vi en slutligt genomgång och en utmärkt kurs var över. Tack till alla medverkande för en lärorik och rolig vecka i Skärgårdshavet.

 

Försommar i skärgården

Det har varit alldeles för mycket att göra på jobbet under våren, ett mönster som tycks upprepa sig varje år. Jag skulle gärna ta det lugnare under den i mitt tycker mest intressanta tiden i naturen, men det tycks aldrig bli så. Första veckoslutet i maj var jag på en tvådagars paddlingskurs, men hann inte skriva något om den. Förra veckoslutet var dock så fint att jag bara måste dela med mig av det.

Som en del av utbildningen till havspaddlingsguide jag går i Vigu ska jag göra 80 timmar arbetspraktik. Jag har planerat att leda några av paddlingsföreningens turer och den första av dem gjordes 20-22.5. Som hjälpguide fick jag Annika. Deltagarna, till antal fem, hade varit med på höstens veckoslutstur till Örö, så de var inte helt obekanta, även om jag inte direkt kände dem. Turen klassade jag som en medelkrävande tur, med torrdräktstvång p.g.a det fortfarande kalla vattnet (knappt tio grader varmt).

Veckoslutet innan turen var en vädermässig olycka, med riktigt mycket regn. I det skedet var väderleksprognosen inför turen tämligen avskräckande, men situationen förbättrades ju närmare veckoslutet vi kom. Det slutliga vädret överträffade vida alla prognoser och förväntningar. På fredag kväll 20.5 packade vi bilar och kajaksläp och körde till Pargas port. Av olika orsaker kom vi iväg nästan en timme senare än planerat, först kl. 20:15, men vädret var fint och det var ännu två timmar till solnedgången.

Jag hade grovplanerat tre huvudsakliga rutter med olika vädertålighet. Alternativet jag i förstahand själv föredrog hade en del exponerade partier som skulle vara för krävande i hård vind, men nu visade väderleksprognosen att den skulle vara möjlig. Första kvällen paddlade vi således från Pargas port till Sandön längs pärlbandet av små öar och holmar, en riktigt fin sträcka på 14 km. Vädret var härligt.

Farten var inte hisnande p.g.a allt fotograferande, men det gjorde ju ingenting när alla ändå bara ville njuta av den fina kvällen.

När solen just gått ner undrade Annika, van vid att guida barngrupper, varför ingen verkade bekymra sig över det annalkande mörkret. Hon visste inte att vi paddlat två timmar i först mörket och sedan till ljuset av fullmånen på väg till Örö förra hösten. Inget nytt med andra ord.

Vi kom fram till Sandön lite för elva på kvällen. Det var fortfarande relativt ljust.

Jag hade kommit överens om att dela matlagning med Jarkko och gjorde första kvällen burritos med malet kött, avokado, tomat, gurka, gräddfil och en chipotlesalsa. Kryddrikt och smakligt, och en lätt veteöl passade bra som måltidsdryck. Den planerade efterrätten, en äppel- och rabarberpaj, stod vi över då det ändå var relativt sent och det tar en stund att förbereda och grädda en paj. Det blev i alla fall sovdags först en stund efter midnatt.

Morgonen var för fin för att sova bort, och de flesta steg upp vid sjutiden. Vi hade kommit överens om avfärd klockan tio, så det var gott om tid att äta frukost och utforska ön.

Det var också ett gäng fisketurister på ön samtidigt. Största delen av dem verkade vara ivriga fiskare, som gav sig av för att fiska i god tid på morgonen. För de få som var mindre ivriga fanns en liten fångst på kylning i vattnet, något de också verkade förse sig med.

Sandön är en del av Stängselåsen (Salpausselkä) III, en lång ändmorän som fortsätter ut förbi Jurmo.

Tecken på djurliv.

Det inre av ön domineras av en torr moskog, med lite inslag av frisk moskog, enligt definitionerna i grundskolan på åttiotalet.

Blåbären tar sig.

Vi kom iväg nästan på utsatt tid. Även med kajak måste sandryggen på nordostsidan rundas långt ut i vattnet.

Vi paddlade runt Sandön, och sedan söder om Helsingholmen för att via Dömmaskär ta oss till Konungskär.

En liten paus på Västra Dömmaskär för att sträcka på benen. Stranden vi tog i land på var bra, men vi vände snabbt tillbaka efter att ha gått en bit in på holmen, då det var uppenbart att risken att störa häckande fåglar var överhängade. Just den här sortens karga små holmar tilltalar mig mycket, men man ska nog hellre besöka dom på hösten för att inte störa fåglarna.

Vi tog oss vidare mot Konungskär.

Konungskär Skogslandet verkade vara lovande för en lunchpaus. Den närmaste udden såg ut att kunna hysa många häckande fåglar, men en annan landningsplats nära skogen visade sig vara acceptabel.

Jag gjorde en avokadopasta till lunch, vilket ju alltid smakar bra. Ena avokadon var obrukbar då den inte var tillräckligt mogen, men lite extra parmesanost kompenserade väl för det.

Vi tog en lång lunchpaus och det fanns tid att kolla upp holmen. En sjungade näktergal var en liten överraskning, och det tog lite tid för det att smälta in, men sången, som trots att den inte var lika intensiv som den brukar vara på morgonnatten, kan man inte missta sig på och även biotopen med en fuktig lövskog var helt rätt. Mycket av holmen var ändå karg.

Innan vi for planerade vi, som inför alla andra etapper, tillsammans rutten. Jag överlät själva navigeringen till deltagarna, som turades om med den roliga uppgiften. Det blev genomgående trevliga vägval. Efter Konungskär fortsatte vi lite mot sydväst för att få en trevlig rutt till Gullkrona.

En liten paus på Korsskär sydväst om Gullkrona.

Vi rundade sedan Gullkrona och Blyglo och började sedan tas oss österut. Tanken var att stanna vid första tillräckligt fina tältplats. Färden gick snabbt då vi hade runt 6 m/s medvind.

Att hitta en lämplig holme för sex tält var dock inte det lättaste och vi var slutligen framme vid Järvskär vid sjutiden, en timme senare än planerat. Trots långa pauser och ett avslappnat tempo paddlade vi ändå 31 km under dagen, vilket överraskade alla.

Nu var det Jarkkos tur att laga maten. Jarkko började paddla för ett år sedan och har avancerat snabbt. Lite rester av vår gemensamma bikepackingbakgrund syntes ännu för en månad sedan, då han på en övernattningstur med kajak endast hade en frystorkad middag med sig. Nu såg det dock bättre ut med bacon-kyckling-getostrullar i gräddsås och wokgrönsaker med nudlar som tilltugg. Och halvtorrt vittvin som måltidsdryck.

Till efterrätt blev det äppelsmulpaj med vaniljsås, gräddad på plats i en liten fältugn.

En riktigt fin kväll.

Denna gång gick vi och sova i tid. En orre hördes spela genom natten, vilket var tämlligen överraskande för mig, då det inte finns någon riktigt lämplig biotop i närheten.

På söndag morgon var de flesta igen upp vid sjutiden. Morgonen var åter fin.

Det visade sig att tre snokar höll till vid några stenar nära tälten. En av dem var särskilt fin med en längd på över en meter.

Det blev så småningom dags att fara igen. Den nästan obefintliga vinden samt solen och värmen i kombination med en torrdräkt innebär att risken för hypertermi (solsting och i allvarligare fall värmeslag) inte är obefintlig. Det hände faktiskt för en deltagare i paddlingskursen två veckor tidigare. Ett alldeles utmärkt sätt att undvika detta är att kyla ner sig t.ex genom en roll.

Vi paddlade till Högland där vi tog en liten kaffepaus med utsikt.

Den sista biten från Högland tillbaka till Pargas port gick snabbt.

Vi var tillbaka i Åbo lite efter fyra efter en fantastiskt fin tur. Tack till alla medverkande för det trevliga sällskapet!

Jarkkos reseberättelse på finska är läsvärd och Rita gjorde en fantastiskt fin presentation över turen.