Vigu Fjällskidning 2

Så var det dags för Vigu Fjällskidning 2. Egentligen hade jag mentalt redan lämnat vintern, vilket förstås var aningen obegåvat, då våren kommer i mitten av april, oberoende av hur lång vintern är. Vigu Fjällskidning 1 tre år tidigare fokuserade på tyngre utrustning, boende i snöbivack, lavinskunskap och telemarkteknik. Fjällskidning 2 skulle bygga vidare med mera lavinkunskap och randonnéteknik i en brantare omgivning.

Nattåget till Pello kändes oändligt, då jag trots att jag bokade biljett två månader före resan inte lyckades få en sovplats. Resten av gänget hade kört bil från södra Finland och jag hoppade på i Pello på lördag morgon. Under den 6 timmar långa bilresa började vintern så småningom intressera igen.

Vi anlände till Trollviken Lodge tidigt på kvällen. Utsikten var acceptabel.

Narvik på andra sidan fjorden.

Söndagen tillbringades vid skidcentret i Narvik, där vi filade på teknik, med början i pisten.

Vi delade upp oss i två grupper och min grupp fick Danni från Vigu Office som instruktör. Danni har en av de estetiskt mest tilltalande skidstilar jag någonsin sett.

Fortfarande acceptabel utsikt.

Så småningom blev det dags för lite offpist, som man bra kommer åt från skidliftarna. Denna bild är just bredvid toppliften som går upp till 1006 m.ö.h.

Åkningen gick ok för mig, även om jag föll ett antal gånger, främst för att skidorna löste ut för lätt. Efter att ha skruvat upp DIN-inställningen ett snäpp föll jag inte en enda gång under resten av veckan.

Tillbaka vid basen gjorde vi middag och förberedde oss för morgondagens dagstur.

På måndagen delade vi åter upp oss i två grupper. Denna gång var Petter Reuter instruktör. Petter Reuter är en av de få UIAGM-certifierade bergsguiderna i Finland och han har guidat i 25 år. Morgonen var fin.

På med stighudarna…

… kontroll att lavinsändaren fungerar…

… och till skogs.

Rombakstøttas kännspaka form i bakgrunden.

Ett brantare avsnitt efter skogen. Petter ger instruktioner, då lavinfaran i alla fall teoretiskt sett var högre här.

En blick bakåt.

En självis för att bevisa att jag var där.

Vi hade inte planerat att gå ända upp och vinden var ändå för hård för det. Det blev en tämligen avsvalkande lunchpaus, men Petter verkar trivas.

En tortillawrap smakade alldeles utmärkt.

Gullbrød, råmarsipan overtrukket med mørk sjokolade. Min absoluta favorit. Enligt Petter kan man med ungefär åttio procents säkerhet säga om någon är finlandssvensk eller finskspråkig, beroende på huruvida hen gillar marsipan.

Visst syntes det ställen med solsken, men vi hade det inte varmt och skönt. Den andra gruppen, som var på andra sidan av berget hade förstås solsken och ingen vind…

Vi gick först en bit upp, för att få tillbaka värmen, innan vi tog av stighudarna och bytte till utförsläge. Snön var tämligen svår i börjande med bristande skare (eller fostrande skare som jag senare hörde att det heter).

Lite längre ner blev snön lättare och för en liten stund var det riktigt njutningsfull åkning.

Sista biten igen genom tät skog.

Efter tre timmar uppför, en lunchpaus och en och en halv timme utför var vi igen tillbaka vid bilarna. Nu följde proviantering och packning för en hyttetur på tre dagar. Lavinprognosen rekommenderade inte turer på högfjällen, men vi hade ju en bergsguide med oss.

Följande morgon började vi skida vid Bogen, igen med ett skogsparti i början. Ryggsäckarna var nu relativt tunga.

Skogen blev glesare…

… och efter kanske två timmar befann vi oss ovanför trädgränsen.

Lunch.

Fortfarande flera timmars skidning kvar.

Vi anlände till Blåvatnhytta efterr 7,5 timmar.

Kvällen gick snabbt med mat och vila. Det var riktigt fint nästa morgon.

Utrustning på tork.

Pojkarna har roligt.

Danni kom och förhörde oss om gårdagens rutt på kartan. En vässad tändsticka gav den nödvändiga noggrannheten.

Bård är norrman, vilket knappast undgår någon.

På onsdagen blev det en tur till Niingen, om än inte ända till toppen.

Lunchpaus.

Ännu en självis.

Tyvärr hade jag inte min Kupilka-kåsa för en-kopp-i-landskapet-bilden.

Parkerade skidor.

Lite uppför igen, för att få upp värmen.

På vägen upp hörde vi ett kraftigt ljud när snön satte sig. Vi hittade sprickan, som syns ganska otydligt på bilden. Detta hade varit en hyfsat stor flaklavin om det hade varit tillräcklig lutning på sluttningen.

På vägen rådde flatljus, vilket inte gjorde saken lättare.

Tillbaka vid stugorna fortsatte vi med lite lavinteori, eller kanske snarare praktik. Petter hittade med lavinsonden mark under ungefär 2,5 m snö, och vi började gräva för att komma ner till lagret av sockersnö, som kan vara avgörande för lavinrisken. Efter att ha grävt ner två meter visade sig marken vara ett tjockare lager is. Lavingsonden gick ännu 2,5 m ner utan att stöta på marken, vilket innebär att det var minst 5 m snö i denna sluttning. Vi kollade sockersnön på en annan plats.

Lite lavinsökövningar. Det första offret (en väska med nedgrävd lavinsändare) hittades inte i tid, men efter lite instruktioner kom jag in i det igen. De tre följande offren hittade jag riktigt snabbt.

En annan slumpmässig plats med mera snö än lavinsonden var lång.

Även instruktörerna fick träna lavinsök, här Danni i farten.

En fin dag följdes av en utmärkt middag.

Efter maten var det dags för bastu. Jag svalkade mig fem gånger i isbadkaret och allt var toppen.

Runt midnatt, då vi alla sov, vaknade jag upp till huvudvärk och magont. En stund senare steg jag upp och spydde upp allt som fanns i magen. Jag återgick till sovandet, men det kändes inte som sömn, då jag låg fångad av märkliga feberdrömmar. Nu och då vaknade jag upp av att andra, totalt tre under natten, kom upp för att spy. Situationen hade tagit en helt ny vändning på några timmar.

Jag var utslagen för resten av natten och morgonen, och ber om ursäkt för att jag inte kunde vara med och städa upp allt. Jag lyckades i alla fall packa ryggsäcken och tog en Ibuprofen och sov i två timmar tills vi skulle ge oss av. Tabletten fick ner febern så mycket att jag kunde stiga upp och göra mig klar för avfärd. Vi gav oss av vid tolvtiden. Vid det här laget hade alla i min stuga blivit sjuka, även om somliga ännu hade det värsta framför sig.

Vädret var fint, men det gick mig helt förbi. Kroppen var helt tom på energi redan innan vi började skida, och det var tämligen tungt att röra på sig.

På med stighudarna igen, efter ett avsnitt med utförsåkning.

Snart framme vid den sista utförssektionen.

Snön var faktiskt riktigt fin under nerfärden, och det skulle säkert ha varit roligt med lite energi i kroppen och en lättare ryggsäck.

Återfärden från Blåvatnhytta tog fem och en halv timme, och var tung för de flesta andra också. Tillbaka vid Trollviken Lodge lade jag mig genast i fosterställning och låg och skakade i två timmar innan jag vilat tillräckligt för att orka med en dusch. Efter duschen sov jag ytterligare tio timmar. Huset var tämligen tyst…

 

På fredagen hade endast våra instruktörer, som hade bott i en annan stuga och inte blivit sjuka, energi nog att åka till skidbacken för att roa sig. Några av oss tog oss in till Narvik för att se på staden och jag åt nästan en hel fiskburgare. Hela fredagen rann allt dock ännu rätt genom kroppen.

Jag är i skrivande stund ganska säker på att vi fick magsjukan genom ett förorenat vattenkärl. Vattnet är den minsta gemensamma nämnaren, då alla inte åt samma mat och den andra stugan inte drabbades, trots att de tog vatten från samma sjö. Då jag väl hemma tömde termosen med varmt vatten (det hade bara varit varmt vatten i den) fanns en skvätt kvar, och den luktade vedervärdigt. Hade det varit ett virus från civilisationen hade sannolikt den andra stugan också drabbats, och illaluktande vatten är ju alltid en indikator.

På lördagen, då vi började köra mot södra Finland, var vädret utmärkt.

Tack till alla deltagare och instruktörer. Vi hade både roligt och mindre roligt under veckan, men sällskapet var i alla fall det bästa.

Vigu Skridsko 2

Denna vinter, om ordet tillåts i detta sammanhang, har visat på vikten eller åtminstone nyttan och nöjet av att ha en tillräckligt bred repertoar av friluftsaktiviteter att välja mellan. På vintern vill man ju gärna skida och även cykla fatbike i vintrig miljö, och till det duger inte en kort bana med konstsnö. Det kan vara bra motion, men för mig infinner sig i alla fall ingen skidglädje på sådana ställen. Helst ska det vara ordentligt med snö, så att det känns vettigt att ta sig fram med skogsskidor. Denna vinter har det sett vintrigt ut i skogen i kanske två veckor, och i inget skede har det varit tillräckligt med snö för att åka utanför färdiga spår i skogen. Trots att det inte funnits snö har temperaturen lyckligtvis varit tillräckligt låg för att det ska finnas is, så det har varit möjligt att åka skridsko. Långfärdsskridskoåkningen har i själva verket varit den bästa och längst varande på många år, vilket nog räddat mig från frustration och galenskap.

Sedan Vigu Skridsko 1 för några år sedan, då jag var ganska ny inom grenen, har jag lärt mig mycket. Jag anser mig kunna bedöma isen och åka säkert i de flesta förhållanden, men när isen blivit tunn har jag varit försiktig. Då ispiken gått igenom med ett slag har jag i allmänhet sökt en annan rutt, trots att det ännu finns en marginal inom vilken man kan röra sig förhållandevis säkert, speciellt med min pessimistpik, som går genom 6 cm kärnis. För två veckor sedan gick Vigus Skridsko 2 av stapeln, och där hoppades jag lära mig mera om just svagare isar och när man ska anse att de blir för svaga.

Vi träffades på fredag morgon i Axxells utrymmen i Ekenäs för att gå genom lite teori och planera veckoslutets åkning. Som instruktörer fungerade Henrik och Danni.

Efter att ha kollat på olika källor till isinformation delade vi in oss i grupper och gav oss av för att rekognosera olika alternativ för lördag och söndag. Jag for med Tjurre och Kim för att kolla isen norr om Hangö udd.

I början var isen riktigt jämn och fin, men det tog inte länge att hitta det första svaga stället.

Det blev en liten tur på 12 km runt Bengtsår, vilket gav en bra bild av isen i trakten. Innan det blev mörkt for vi alla ännu på plurrningsövning i närheten av Baggö bro. Som långfärdsskridskoåkare ska man alltid vara beredd på att man kan gå genom isen. Trots flitigt pikande kan det finnas svaga ställen som inte låter sig avslöjas i tid. Detta händer sällan och det finns dom som skrinnat i 40 år utan att plurra, medan andra har en tendens att göra det oftare, sannolikt p.g.a större riskbenägenhet. Naturis är ändå sällan helt säker, så man bör vara förberedd.

Att gå genom isen behöver inte vara något dramatiskt, men det är bra att nu och då träna på det. Man har en ryggsäck med vattentätt packade reservkläder, vilket ger flytkraft så att man är i en bra position för att ta sig upp på isen igen med hjälp av isdubbarna, som man har placerade högt upp runt halsen. Efter att ha tagit sig upp på stark is igen, i allmänhet i riktningen man kom från, är det bara att byta till sina torra kläder. Är det riktigt kallt blir det en tävling mot tiden, innan fingrarna stelnar och blir obrukbara, men man kan alltid be om hjälp av en kompis. Ensam ska man helst inte ge sig ut på isen.

Jag for först.

Tjurre hamnade helt under vattnet när isen brast.

Lone vill upp.

När isen brister.

På lördagen blev det start från Bromarv.

Överis. Mörka områdan ska alltid kollas. Det kan vara överis, tunn is eller överis på tunn is. Kommer man med fart in på överis kan man göra sig riktigt illa när den brister.

I detta fall var det mörka området svagt.

Vi åkte vidare…

… och tog lunchpaus vid Pettu.

Vi turades om att leda gruppen. En del av kursen var övning i ledarskap, men främst koncentrerade vi oss ändå på att lära oss bedöma isen.

I ett skede började isen låta märkligt. Ett kraftigt slag med ispiken visade att den var tunnare, men ändå inte för tunn. Ispiken gick inte genom, men det sipprade vatten ur hålet, vilket också är en användbar indikation. Det var ändå något märkligt med den och Jöns hackade ur en bit, som visas senare.

Lite senare blev det tunnt, så tunnt att jag innan denna kurs inte velat åka där. Ispiken gick genom ganska lätt och isen knakade oroväckande under skridskorna, men det var just detta jag kommit för att lära mig.

Jöns från Paddlingsfabriken med isbiten. Det syns inte på bilden, men isen bestod av vertikala rör som var fastfrusna överst, i själva verket ganska likt våris.

Ett område med starkare strömmar. 2-3 cm is håller inte för en människa.

En andra lunch.

Resten av dagen gick huvudsakligen på tjockare is, inklusive en liten sjö. Det blev 37 km på skridsko på lördagen.

På söndagen var planen att åka från Hangö udd till Bromarv på kaffe och sedan tillbaka. Det hade snöat lite, vilket inte var önskvärt. Snö på isen försvårar isbedömningen.

Det var trots allt nästan ingen snö på isen.

Henrik blev bredbent innan han konstaterade att isen var för svag.

Det svaga stället passerades på land.

Åsa göra sig redo att pika på det mörka området som närmar sig.

Ismönster.

Den andra gruppen (vi var uppdelade i två grupper) ansåg denna is vara för svag för att ta sig över, men vi försökte och hittade en hyfsad rutt över.

Här blev det i alla fall för svagt.

Tillbaka på isen.

Lunchpaus. Underteckad i andra bilden.

Vi fortsatte mot Bromarv.

Nära kyrkbyn blev det igen lite svagare, men det var inget problem att hitta en rutt över.

I Bromarv. Jag hade hoppats hitta en Runebergstårta dagen till ära. Det hade varit en fosterländsk kulturgärning att äta en sådan, men det var bara att nöja sig med det som fanns.

Returen gick en annan rutt och började i motvind, men vi ändrade snart riktning. Jag ledde oss tillbaka och hade inga problem att hitta en rutt med hållbar is. Endast en gång knakade det till under skridskorna när jag belastade isen ordenligt. (Om någon ska gå genom är det ledaren, därför försöker man belasta isen mera).

På söndagen blev det 31.5 km skridskoåkning, inte värst mycket, men det var ju inte heller målet med kursen. Jag lärde mig i alla fall en hel del mera om svag is och var nöjd med kursen.

Följande veckoslut var isarna i Ekenäs riktigt bra och Henrik kallade till en tur i Ekenäs skärgård. Jag åkte dit från Åbo tillsammans med Magnus och det blev för min del en inofficiell fortsättning på skridskokursen, med möjlighet att lära mig ännu mera. Vi startade från Baggö och började med att åka utåt. Till vår förvåning kom vi till och med över Getskärsfjärden, även om isen där var lite spännande, dvs tunn och mjuk.

När man ser en isbro som denna lärde jag mig senare att man ska tänka på Ridö-olyckan. I detta fall var det i alla fall bärig is på ena sidan, vilket gjorde den acceptabel. Dessutom var det bara en mycket kort sträcka.

Ett smärre plurr. Jag gick genom en ishylla med ena benet upp till knät. Märkligt mjuk is.

Det blev en trevlig liten tur på 27 km i Ekenäs skärgård.

På söndagen var det sedan dags att sätta de nya kunskaperna i användning. Vädret var fantastiskt och jag startade en tur från Mielisholm tillsammans med Magnus. Det var soligt och mycket nyis.

Mätning av istjocklek.

Fjärden sydost om Heisala var för svag.

En liten ishylla som det gällde att hållas på. En räddning här hade blivit obehaglig, men ändå inte direkt farlig.

På väg ut mot Gullkrona fjärd från Pargas Port.

Gullkrona fjärd till vänster, islagd så långt ögat kunde nå.

Det blev en tur runt Attu, Jermo och Tammo på runt 30 km. Säkert skridskosäsongens absoluta höjdpunkt.

Sex dagar terrängcykling i Egentliga Finland

I slutet av oktober var det dags för tredje delen av Vigus terrängcykelspecialisering. Första delen var en fyra dagars introduktionskurs i slutet av juli med mig som instruktör, andra delen en donwhillkurs i Åre, där jag var med som deltagare, och nu då tredje delen, en sexdagars bikepackingtur med mig som instruktör igen.

Oktober kan vara en krävande tid för terrängcykling, med större sannolikhet för regn och blöta, samt korta dagar ifall man åker norrut. Jag valde Egentliga Finland som spelplats, då det ligger logistiskt sett bra till och det vore även enkelt att ordna evakuering vid behov, då alla deltagare inte var värst erfarna terrängcyklister. Nu visade det sig i alla fall att stigarna var mycket torra, liksom hösten varit. Höstregnen började egentligen först under själva cykelturen.

Då tidpunkten för turen närmade sig, sjönk deltagarantalet ordentligt. Brutna ben, feber och nytt jobb förklarade en del, men flera deltagare fattades ändå. Slutligen blev det bara de två mest erfarna cyklisterna som dök upp, vilket påverkade kursen upplägg en hel del. Med endast tre personer är det ingen idé att försöka träna ledarskapscenarion, då det bara skulle bli konstgjort, utan det fick vi ta mera i teorin. I stället blev fokus på personliga färdigheter och gränser.

Jag och M startade från Salo vid lunchtid på tisdagen, P skulle komma sent på kvällen. Efter 14 km asfalt kom vi in på en grusväg…

… och kom snart till Lehmijärvi, där stigarna började.

Orientering ingick i kursen. Inte alltid helt lätt, då den topografiska kartan inte innehåller alla stigar.

Hamarijärvi.

Repfärjan till en ö på Sahajärvi, där vi tog en kaffepaus vid vindskyddet. Vädret var nu bättre, efter en del smått duggregn.

En stig nära Ängsdal.

Vi cyklade så länge dagsljuset tillät, dock så att vi sparade stigar för morgondagen som skulle ta oss tillbaka till Salo.

Framme vid Teerisaari vindskydd nära Mathildedal lite för solnedgången klockan sex. Bra stigar med 44 km och 6.5 h. Nu blev det mat och vila.

Plättar är aldrig fel som efterrätt och passar speciellt bra efter Härkistorilla.

P hade problem och kunde inte komma på kvällen, så det vara bara att lägga sig. Jag hade inte speciellt varmt i min 600 g sommarsovsäck, men sov ändå nästan ända till åtta på morgonen, som var riktigt fin.

Lite is på sjön.

Klockan tio anländer P i shorts, trots det något svala vädret. Han påstod att man alltid ska ha short när man cyklar på stigar, något åtminstone inte jag lärt ut.

På väg.

Den första myren och spångarna orsakade problem för P, som inte vant sig vid packningen ännu.

Myren Punassuo (rödmyren) har kanske fått sitt namn efter rubinvitmossan.

Fina stigar och hala spångar.

Hoppsan.

Ett märkligt område med ett stort antal stora myrstackar.

En kort paus vid Nenustannokka.

Hoppsan igen. P föll och fastnade faktiskt, för vilket han fick en del feedback av mig. Ska man falla ska man göra det där det är mindre riskabelt.

Höstväg.

Sen lunch Nikkallio.

Fortsättning på stigar…

… och ickestigar.

Vi låg nu efter i tidtabellen och somliga även i energiintaget.

Vi fick skippa stigrutten till Salo och börja cykla landsväg i 26 km. Vi kom till Halikko vid solnedgången, där vi provianterade, innan vi fortsatte mot St:Mårtens. Nu började det gå långsamt, och P, trots sin ungdom och goda kondition, hamnade att kämpa riktigt ordentligt. 1-2 timmars rundor kanske inte alltid räcker för att bygga upp uthållighet för längre cykeldagar.

En sista stigsektion innan vi kom till Lotikonkellari vindskydd nära St: Mårtens. Vi kom fram klockan nio på kvällen efter 71 km och 10,5 h cykling, inkluderande en del pauser. Själv hade jag inga problem med orken, men var nog mindre än en timme från att köra in i väggen helt när vi kom fram. Jag kan varningstecknen bra vid det här laget och skulle ha stannat för att äta om vi inte varit så nära vindskyddet.

Ingen var intresserad av en brasa utan vi bara lagade middag och lade oss för att sova. Det regnade under natten och var vått på morgonen.

Vi inledde dagen med en liten del av stigarna i St: Mårtens.
P föll igen där man inte ska falla.

Efter stigarna hade vi 45 km asfalt och en del riktigt långsam grusväg till Haukkavuori, där stigarna åter skulle börja. Det var något svalt och regnade hela tiden. Vi tog lunch vid en restaurang, där det fanns möjlighet att tina upp tårna.

Haukkavuori-stigarna skulle leda oss till Kurjenrahka nationalpark.

Regnet gjorde underlaget riktigt halt.

Jag hade hyrt en enkel stuga utan rinnande vatten och elektricitet för två dagar. Lite före turen började fick jag ett meddelande att det knappast skulle bli någon bastu, då brunnen var tom p.g.a torkan. När vi anlände efter 65 km och 7,5 h, blev vi mottagna av ett äldre par som hade gjort allt i ordning. Stugan var varm, bastun het och regnvattentunnorna fulla. Sällan har en varm bastu uppskattats så mycket.

Gott om tid att laga middag och spela kort i den sällsynt mysiga stugan.

Mysigt med vedspis.

Nu blev det en dagstur med lätt packning, vilket uppskattades.

Vaskijärvi-stigarna.

Spångarna var våta och i dåligt skick.

Kajavajärvi.

Mera fina stigar.

Efter den västra delen av Vaskijärvi-rutten cyklade vi in till Yläne för en burgerlunch. Det fanns stigar för en dag kvar att cykla, men vi hann inte med dem. Vi började på Pirunkirkko-rutten, som inte lämpar sig för cykling.

Efter en stund blev det klart att det var för svårt och tungt för att alla skulle ha komma genom, så vi ett lämpligt tillfälle tog vi oss ut till en skogsväg för en lättare rutt tillbaka till stugan. Det blev en kortare dag med 7 h och 40 km.

Väl framme var bastun första prioritet…

… tillsammans med pizzadegen.

Allt som behövs för en god pizza.

P kollar på pizzan med stearinljus, precis som generationer av finländare gjort i hundratals år innan elektriciteten tyglades.

Vi somnade i tid och vaknade upp till en fin morgon. Stugnätterna råkade korrellera med regnvädret och nu hade vi klarblå himmel.

Vi städade stugan och kom iväg lite efter tio på morgonen. Inledning med lite grusväg. 

Lakjärvi är ett traditionellt fotoställe.

Lite brantare.

P fuskade dock och tog av sadeln först.

Mera trevlig stig.

Ska vi verkligen cykla där? 

Närmare Vajosuo had spångarna förnyats.

Mot Kangenmiekka, där vi tog lunch och kaffe.

Vi hoppade över Rehtsuo-avsnittet och cyklade i stället genom Vahto, där vi kunde proviantera. Nu började P hade det riktigt jobbigt igen.

Tillbaka på stig, med något krävande spångar.

Choklad är bra bränsle.

Karevansuo.

Ankomst till Kullaanvuori en halv timme efter solnedgången, efter 61 km och 8 h.

Vindskyddet.

Tortilla till middag och plättar till efterrätt.

Den sista morgonen.

Min Salsa Mukluk är numera en 29+-cykel, och är alldeles utmärkt för utflykter av detta slag.

M körde men en 29-tums hardtail.

P hade en 26-tums heldämpad cykel.

Söndagen blev en kort cyklingsdag med 14 km och 1.5h 

Det var det. Några relativt långa dagar och tämligen krävande cykling med tunga cyklar var över. Roligt var det, trots att det inte var helt lätt.

På det personliga planet är jag ändå ganska överraskad att det går att göra turer av detta slag av gammal vana. Jag hade inga problem med orken och blev endast lite styv i ryggen den sista dagen. Två år av kajakpaddling borde ju inte göra mycket positivt åt cykelkonditionen, men kanske de längre cykeldagarna jag då och då gör räcker till, i tillägg till cyklingen till jobbet.

På paddlingskurs i Cornwall

I mitten av september var det dags för den avslutande delen, och samtidigt det stora klimaxet, av Vigus specialisering till havskajakguide. Det blev lite bråttom, då jag på måndag morgon kom hem från Vigus kurs i downhillcykling och gav mig av till England på natten till onsdagen. Med två fulla arbetsdagar däremellan blev det ingen tid över. Några hade rest till England några dagar tidigare, men de flesta av oss tog samma plan. Planet anlände i tid, men ett järnvägsspår utanför London var stängt, så det var osäkert om vi skulle hinna i tid till Reading för vårt tåg. Till allas överraskning hann vi och tillbringade de följande fem timmarna i tåget till Cornwall.

Vi anlände till Falmouth sent på eftermiddagen, 16 timmar efter att ha åkt hemifrån. Vi bodde på det mysiga Falmouth lodge. Elkablarna väckte munterhet bland vårt även i övrigt glada gäng.

Rastlöshet från en lång resedag och finsk tid i kroppen fick oss att stiga upp tidigt för ett morgondopp.

Väntan på skjuts.

De hade monterat ratten på fel sida av bilen, men Benjamin lät sig inte bekomma.

Vi fick kajaker och en andra instruktör, Ben, från Sea Kayaking Cornwall.

Vi åkte bil till startpunkten, som valdes med hänsyn till vind, tidvatten och dyning.

Vi började vid Praa Sands, där det var lite surf.

Samt lite surfare.

Det var förhållandevis lätt surf och vi tränade grundfärdigheter.

Då vågorna avtagit tog vi lunch vid stranden och fortsatte efteråt med att uforska strandlinjen och prova på lite lätt rockhopping.

Stranden hade blivit mindre.

Vi avslutade med lite tidvattenteori vid Sea Kayaking Cornwall, men alla var nog inte helt mottagliga för Benjamins undervisning i det skedet längre.

Vi började nästa morgon med mera teori. Tidvattnet är ju ett främmande fenomen för finländare, men i Cornwall är sker all paddling på tidvattnets villkor. På söndagen var det springflod och skillnaden mellan låg- och högvatten var hela 7,4 m vid Portreath. Mängderna av vatten som flyttas orsakar starka strömmar, som man måste ta hänsyn till.

På fredagen började vi vid Kennack Sands och paddlade till Lizard Point (och tillbaka), den sydligaste punkten på det brittiska fastlandet.

Vid ebb blir det att bära kajak.

Största delen av strandlinjen mellan Kennack Sands och Lizard Point hade inga bra landningsplatser.

Vid lågvatten fanns dock några fina sandstränder, men de var oftast under vatten vid högvatten. Vi hittade dock en fin strand för lunchen.

Rockhopping och kul på tillbakavägen.

Planering av lördagens paddling.

Vi sjösatte vid Carbis Bay denna gång och hade en ny lokal instruktör från Sea Kayaking Cornwall, Joe Leach, en riktigt bra instruktör och duktig paddlare med en del ordentliga expeditioner bakom sig.

Lite lätt surfning till att börja med och sedan lunch vid stranden.

Efter lunchen delade vi upp oss i två grupper och jag anslöt mig till den mera ivriga gruppen i större surfvågor med Benjamin. Riktigt kul och förhållanden där man lär sig mycket snabbt. Här tappade jag min första vattentäta kamera. Den satt för löst i kamerafickan och flög tydligen ut i en snabbare surfroll.

Jocke har roligt.

På väg tillbaka till Falmouth. Jag fann de smala vägarna fascinerande. De var mestadels kantade av helt övervuxna stenmurar och gick ibland genom skog i en bokstavligen grön tunnel.

På söndagen for vi till Portreath. Vi hade nu mera avancerad rockhopping och jag fick en hel del riktigt bra material på min GoPro, med paddlare som sköljdes högt upp på torra klippor av enstaka stora vågor. Lunchen intogs vid en intressant sandstrand, som skulle vara en ren dödsfälla utan någon vattenfarkost vid högvatten. De branta väggarna skulle hindra varje försök att ta sig bort.

Utmärkt rockhopping.

Vi fortsatte en stund i förhållanden som var en god bit förbi vår förväntade nivå BCU 3* (det brittiska BCU-systemet har klart definierade gränser för när olika nivåers paddlare får fara ut). Jag kapsejsade t.o.m en gång då jag såg en stor brytande våg komma över mig. Jag lutade ordentligt in mot vågen, men det fanns inget stöd där. Det vara bara en stor stående våg, en clapotis, som lurade mig. Min eskimåsväng är dock ganska säker, så det var bara att rolla upp.

Vi tränade förstås räddningar också och vid ett sådant tillfälle miste jag min GoPro Hero 4 Black. Sugkoppen och stativet var fortfarande kvar. Den hade bara lossat från snabbkopplingen, något som knappast ska kunna hända.

Vi avslutade med surfar i ordentliga vågor, för de som ännu hade energi kvar. Vid det här laget var jag ganska säker på mig själv i större vågor och rollade gladeligen på i surfen. Några bilder på mig följer.

Benjamin och Joe försökte få till en halv backflip.

Benjamin.

Vi började från Carbis Bay den sista morgonen. Vågorna var nu längre och innehöll mycket mera energi. Jag försökte bryta mig ut genom surfen, men lyckades inte. Längre in var det inga problem, men längre ut bröt vågorna med en sådan kraft att jag kastades bakåt nästan lika långt som jag kommit fram mellan vågorna. Att rolla när vågen bröt hjälpte en del, men blev också tungt. En ström tog mig i själva verket sidledes snabbare än jag kom fram. En mycket lärorik erfarenhet.

Det var ändå roligt i vågorna.

Antagligen tyckte instruktörerna att vi tog oss vatten över huvudet, även om några av oss trivdes där, då vi fick order att avbryta och åka tillbaka till Falmouth för att tilIbringa eftermiddagen i lugnare vatten. Det blev avslappnad paddling och lite slutliga räddningsövningar för BCU 3* Assesment.

Lodgen var fint pyntad med paddlingsutrustning.

På tisdag morgon började resan hem. Jag var hemma igen några timmar efter midnatt.

Kursdelen i Cornwall var fantastiskt bra och en värdig avslutning på Vigus specialisering till havskajakguide. Man får tack alla för sällskapet, vi hade mycket kul.

Med undantag av lite mobiltelefonbilder av tvivelaktig teknisk kvalitet är de flesta bilder tagna av vår huvudinstruktör Benjamin Donner/Aavameri. Själv förlorade jag två kameror till havet där.

För min del hade jag ännu en sak kvar. I min iver hade jag anmält mig till examensprov för NIL (Nordisk instruktörslicens) veckoslutet genast efter Cornwall-kursen, så det var bara att hoppa i bilen och köra till Porkala på fredag eftermiddag. Jag var trött och definitivt inte helt skärpt efter två veckor på kurs (DH + paddling), men lärde mig ändå massor under veckoslutet, där våra kunskaper sattes på prov ganska grundligt. Jag klarade min examen och fick en bra utvärdering på mina styrkor och på vad jag ännu bör jobba på. Anssi Nupponen och Mika Björkman var mycket kunniga och inspirerande och jag kommer nog att gå kurser med dem ännu.

Vigus downhillkurs i Åre

Det har varit lite tyst i bloggen, inte för att jag inte gjort något, utan för att jag gjort så mycket att jag inte hunnit skriva något. Nu har allt lugnat ner sig lite, så det blir lite uppdateringar igen. Först i tur är Vigus downhillcyklingskurs i Åre.

Vi tog nattfärjan till Stockholm måndagen 5.9 och körde följande dag 650 km till Åre, vilket tog nästan hela dagen.

Vi hann ändå prova pumptrackbanan nära lägenheten innan middagen.
De flesta kvällar lagade vi middag själv i lägenheten.
Åre bike park var stängt på onsdagen, men vi fick hyrde vanliga terrängcyklar för en lite tur. Vi tog bil till Vålådalen och cyklade den 12 km korta Blanktjärnsrundan.
Vi delade upp oss i två grupper och den mera erfarna gruppen tog den vänstra stigen, som var tämligen teknisk och krävande med relativt stor stigning.

En paus vid Blanktjärnen.

Nedfärden var enkel på flowiga och tekniskt enkla stigar.

Min grupp hann ännu köra den mera krävande rutten Issjödalen-Pyramiderna på 22 km. Första halvan var en ganska teknisk stigning och andra halvan teknisk nedförsbacke, delvis på samma stigar i andra riktningen.
Vår andra guide, Fredrik från manfredbikes.net.

Landskapet öppnade sig.

Utanför Issjödalens stugor.

En fascinerande grusplatå.

Pyramiderna.

Nedförsbacken var snabb och Matts åkte snabbt på en punktering.

Vi fortsatte tills Matts fick sin andra punktering.

Resten skedde utan missöden, men 35 km på relativt teknisk stig var något ansträngande. En liten video.

På torsdagen blev det dags för DH-cyklarna.

Vi började med grunderna.

Så småningom blev det dags för de första enkla och försiktiga åken.

Mera övningar, som att få cykeln att lyfta lite.

Efter lunchen var det ingen orsak att inte ta kabinliften ända upp. Vädret var strålande.

Landskapet var öppet och rutten Easy rider ner var pur åkglädje. 

Undertecknad.

Matts skådar ut över landskapet.

Vi hann med ännu ett åk, men denna gång valde jag på ett ställe en dålig körlinje och fick punktering. Vi hade lyckligtvis en extra innerslang i vår grupp, något som föreföll vara ovanligt.

Följande dag började vi med de enkla banorna längre ner.

Bananpannkaka.

Lone visar grunderna i kurvtagning, det moment jag hade mest problem med att göra rätt. Jag har åkt mycket teknisk stig, men mestadels i låg hastighet. Byggda banor med doserade kurvor var nytt för mig och min vanliga körteknik kostade för mycket fart.

Lunch och kaffe.

Efter lunchen tog vi kabinbanan ända upp. Tyvärr började det nu regna, vilket betydde hala klippor och lera på cykelglasögonen. En liten video finns här.

Ekerbrott.

Min hyrcykel.

My tidigare rena skjorta, under vilken jag hade ett fullt skyddspansar.


Vädret klarnade upp lite på eftermiddagen.

Easy rider var rolig, men bäst var skogsstigarna längre ner, Månskogen och Getrappet. Snabbt, smal och flowig skogscykling på ganska jämna stigar. Något helt annat om rötterna och stenarna hemma.

Luftning av bromsar på morgonen.

Lite underhåll av människa också. Ironiskt nog hände inget under DH-dagarna, men jag gjorde handleden illa första dagen i ett långsamt fall, något som höll i sig i mer än en månad. Matts gjorde sig också illa första dagen och det visade sig efter kursen att han brutit ett revben.

Lördag morgon var aningen dimmig.

En bit uppåt var det klarare. Ganska fint, i själva verket.

På eftermiddagen åkte vi bara, utan formell undervisning. Renodlat kul.

Jag igen.

Dagen tog ändå slut och vi lämnade tillbaka all utrustning för att nästa dag köra till Stockholm och ta nattbåten tillbaka till Åbo.

En utmärkt kurs där jag lärde mig massor. En bike park är ett bra sätt att lära sig tekniker man under normala förhållanden sällan kan öva.Tack till instruktörerna och de övriga deltagarna för en rolig och lärorik vecka.

På paddlingskurs vid svenska västkusten.

Så var det äntligen dags för den femte kursdelen av Vigus specialisering till havskajakguide. Tanken med den är att öva färdigheter och räddningar i högre sjö, som en förberedelse för den stora avslutningen i Cornvall. Som instruktör fungerade igen Benjamin Donner från Aavameri.

Vi tog båten från Åbo till Stockholm på torsdag kväll och körde på fredagen genom Sverige till Orust, en stor ö en bit norr om Göteborg.

Vi packade  kajakerna, gick genom rutten och började paddla lite efter sex på kvällen.

Det regnade en del och var rätt kraftig motvind, så vi hann inte fram till Vallerö i tid för att fara ut och känna på de stora vågorna på kvällen. På bilden Benjamin.

Bara att slå upp tälten, lagade middag och sova.

Nästa morgon såg lovande ut…

.. och var även i övrigt fin.

Frukost…

.. och lite instruktioner inför vågorna, som nog skulle vara de största vi paddlat i för de flesta av oss.

Det blev en lite tur upp till öns högsta punkt för att ta en närmare titt på lekplatsen.

Lite uppvärmning.

Ut i vågorna.

En liten paus.

Det blev en kort session till i vågorna innan lunch.

Hillebergs stora tarp är ett utmärkt nödskydd för 11 personer. Alla tar en plats vid en kant, stiger in under tarpen och sätter sig på den.

Lite räddningar och rollar efter lunch.

Sen blev det dags för det roliga. De flesta bilderna är tagna från land av Dansko.

Dags för en räddning. Jag är den enda som har en gul hjälm på bilderna.

Alla med igen. Det var bara tre av oss samt Benjamin som valde att vara i de största vågorna.

Benjamins tur att rädda.

Och ett varv till.

Benjamin försöker hoppa.

En potentiellt farlig situation. Jag kommer in för en räddning, men är för nära och får en tvångssurf, som ser ut att gå farligt nära Annika. Jag kastar omkull mig, precis som vi blivit instruerade, rollar upp när farten stannat och är i perfekt läge för räddningen.

En kort paus igen.

Jag fick bara till en riktigt fin surf i de stora vågorna. De var oregelbundna och så mycket större än de jag vara vana vid att en lite annan teknik krävdes. Den enda surf jag fick på video var dock längre in bland mindre vågor.

Det blev i alla fall så småningom dags att avsluta för dagen, en av de roligaste dagarna jag spenderat i en havskajak. En skön kväll med fint väder, middag och trevligt sällskap följde.

Reparation av torrdräktsmanschett innan läggdags.

Nästa morgon fanns lyckligtvis ännu vågor.

Frukost.

Vi paddlade söderut längs Vallerön på förmiddagen. Ön var åtskild från nästa ö med en smal kanal.

Genomgång av följande övningsmoment, mera räddningar i vågor.

Nästa övning, landning genom att simma till land och dra upp kajaken. Antagligen en brittgrej, då vi i Sverige och Finland i allmänhet har tillgång till acceptabala stränder.

Då man ska ge sig av igen, gäller givetvis motsatt förfarande. Man simmar ut med kajaken och tar sig sedan in i den.

Med en plastkajak kan man givetvis bara åka i.

Vi paddlade tillbaka till lägret för lunch.

Efter lunch tog vi en tur norrut till Härmanö.

En flotte var bra för att framkalla sjösjuka.

Några av oss stannade ute en stund för att leka lite i vågorna, men det blev så småningom dags att ta kväll.

Vårt matlag lagade pizza.

Natten var varm och fuktigt, men morgondimman skingrades snabbt av solen.

Dagens mål var Måseskär. Avfärden skedde i ebb.

Nu var det knappt några vågor, så vi kunde leka vid klipporna vi undvikit dagarna innan.

Benjamin gjorde en fin sidsurf, men jag lyckades inte med samma sak. Vågen bröt precis över mig, men mycket mera kraft än jag räknat med. Jag tappade snart allt stöd och när jag kom upp igen var jag precis i läge för att spolas över en klippa. Detta kunde ha varit farligt om jag gjort fel, men nu gjorde jag rätt och hade kajakens botten mellan mig och faran.

De andra var ovilliga att försöka efter mig, men vi hittade andra ställen att leka vid.

Mera räddningsövningar.

Jag söndrade sittbrunnssargen i en räddning, men det var inget som hindrade mig från att fortsätta.

En liten brännmanet.

Måseskär.

Lunch vid en viktig svensk artilleribas.

En makaonfjäril tyckte om min blåa Ikeakasse.

En grupp sälar simmade förbi.

Nudelsallad till lunch.

Efter lunch fortsatte vi till andra sidan av Måseskär för mera övningar.

Undertecknad. Foto Benjamin Donner.

Efter dessa uppfriskande övningar paddlade vi till Käringön, för bastu och en utsökt fiskmiddag.

Vi stannade på fiskrestaurangen tills det blev mörkt, för att sedan i små grupper göra en övning i nattpaddling och navigation. Rutten gick via ett antal öar och vi hade planerat kompasskurser, tider och sektorfyrar för att hitta fram. Det blev riktigt fin paddling.

Nästa morgon sov vi lite längre innan vi hoppade i kajakerna för lite lekar, övningar och träning i undervisning av nybörjare.

Ett specialfall av ett problem vi övade på i bassängen i våras. Vi fixade det snabbt och effektivt.

Efter lunch blev det Härmanö igen, för lite övningar och rockhopping.

Johan är ett med havet.

Ännu en räddningmetod. Med mig på bakdäcket gick kajaken djupt, men vi kom i säkerhet. Bild Benjamin Donner.

Väl tillbaka visade Benjamin hur man fixar en krånglande skäddavajer.

En ovanligt tjock strandglim eller smällglim?

Ännu en härlig kväll.

Tidig start, då vi skulle hinna med kvällsbåten från Stockholm.

Vi kom iväg klockan åtta.

Ankomst till Stocken igen.

Nu återstod att packa ihop allt och köra till färjan, vilket vi hann med, även om marginalen var ganska liten.

En lärorik och rolig kurs igen. Tack till alla deltagare och Benjamin för allt.

Mera bilder finns på min engelskspråkiga blogg.

På paddlingskurs i Skärgårdshavet

I början av juni var det dags för en sexdagars paddlingskurs i Skärgårdshavet, som en del av specialiseringen till havskajakguide i Vigustudierna. Denna kursdel höll Benjamin Donner inte själv. I stället var Niclas Perander som fungerade som instruktör.

Vi samlades i Pärnäs, packade kajakerna och åt en snabb lunch innan vi gav oss av. Vädret var soligt och fint, men lyckligtvis indikerade väderleksprognosen att vi nog skulle få bättre övningsförhållanden.

Moroten är säkrad.

Så småningom började skärgården öppna sig lite.

Sista biten till Konungskär blev jag bogserare. Jag tyckte det kändes lite tyngre än det borde, men funderade inte mera på saken. Väl framme blev det en ordentligt middag med nypotatis och lövbiff. (Bild Anna-Maria Bühler).

Kvällen var riktigt fin.

Jag sov riktigt dåligt under natten och det stod klart att förkylningen, som hållits i schack av riktigt mycket stress på jobbet, nu slagit ut.

Jag steg upp lite för sju på morgonen. Alf hade redan första koppen kaffe avklarad och underhöll sig med en bok. I vårt tältlag (Alf, Anna och jag) hade vi kommit överens om att man inte fick stiga upp före klockan sex.

Det blev en annan fin dag med tämligen händelselös paddling i fin skärgård.

Annas nya kajak, en Björn Thomasson Frej i fanér, den andra hon byggt i Nickes Kajakbod.

En kort paus på Brunskär för att fundera över våra möjligheter. Vår fart var överraskande låg, så rutten som planerats på morgonen kunde inte genomföras.

Vi kortade av rutten och paddlade till Besaskär för lunch.

Efter lunchen paddlade vi mot Långlandet, ungefär 12 km i sydlig riktning.

Annas kajak är döpt till Bitch och saknar inte attityd.

Vi hade en del övningar på vägen och speciellt vår instruktör hade tydligen svårt att hållas i kajaken.

Den sista biten fick jag äran att dra 2 km med en hastighet av 8 km/h, något som inte vållade mig problem trots min förkylning. En del får dock jobba en del på sin fart.

Väl framme, efter 25 km paddling, kungjorde Nicke att det var dags för den oerhört prestigefyllda kocktävlingen, som traditionellt hålls under denna kursdel. Maten skulle vara klar klockan nio.

Det första bidraget var en vegetarisk thailändsk curry med ris och brödost kokad i kokosmjölk med hjortronsylt till efterrätt.

Vårt tältlag hade behövt en förvarning på sex timmar för att hinna marinera det torkade köttet i vin, så vi fick improvisera. Det blev i stället en förrätt med tomat, basilika och mozzarella toppat med balsamico, avokadopasta till huvudrätt och jordgubbar med vispgrädde till efterrätt.

Det tredje matlaget vann med laxpizza till förrätt, en indisk linscurry till huvudrätt och cheesecake med persika till efterrätt.

Nu blev det en väntan på följande tävlande, men det gick ju bra då det fanns både mat och vin.

Nicke var hopplöst sen, men hade i alla fall en kreativ lösning med fänkål karamelliserad i apelsinsaft, serverad med råris.

Det sista laget hade en tortillamåltid och nybakad jättecookie.

Dags att sova.

Jag sov åter ganska dåligt. Ett väderomslag skedde under natten och det småregnade under morgonen. Våra övningsförhållanden hade anlänt.

Tanken var att surfa till Jurmo, ungefär 13 km söderut över mestadels helt exponerat hav. Vindprognosen var 12-15 m/s och mera i byarna, så allt pekade på att det skulle bli kul.

I början bara att åka med vinden.

I något skede började vågorna öka i storlek och kom även från olika håll. Nicke fick bråttom då de första höll på att fara på fel sida om en ö.

Jag hade inga problem i vågorna, men måste hålla tillbaka hela tiden för att hållas med gruppen. Det hade varit kul att surfa, och kajaken var villig, men det hade gått för snabbt.

Vågorna var runt metern, med några enstaka högre. Jag har varit ute i värre med en mindre stabil kajak.

Det var i alla fall alldeles för mycket för en del deltagare, så vi tog iland på en liten kobbe för att kontemplera situationen.

Då jag inte paddlade kände jag mig riktigt sjuk med en hel del feber och hade mycket svårt att hålla värmen, så en paus var problematisk. Vi beslöt oss för att paddla till Aspö i stället för Jurmo, då Jurmo hade blivit för riskabelt. Det skulle ge vinden snett framifrån, vilket är en säker, om än långsam, vinkel. De starkare paddlarna sattes att bogsera de andra, för att hjälpa till att hålla fören i rätt riktning. Jag fick inte bogsera då jag var sjuk och blev i stället tilldelad navigationen. Jag hittade rätt utan problem, men avdriftens storlek var något jag aldrig varit med om.

En liten respit från vågorna, men inte vinden.

Ut i vågorna igen.

Ankomst till lunchstället, Gråharu.

När koncentrationen släppte, frös jag så jag skakade och tillbringade största delen av lunchpausen i sovsäcken med torra kläder. (Bild Anna-Maria Bühler).

Den sista biten.

S.k bra övningsförhållanden. Benjamin och Nicke var säkert överlyckliga.

Lite dramatik. Annika bogserade Åsa, men orkade inte hålla avståndet till en klippa, som båda spolades upp på. Åsa kom bort och jag lyckades få av hennes bogserlina, men Annika gick ur kajaken. Nicke bogserade bort Annika och kajak och gjorde sedan en räddning.

Vi anlände till Aspö efter endast 9 km den dagen, men det må ursäktas då det ändå blåste en del.

Det blev lite teori och avslappning.

De övriga gick i bastun, men jag passade på att sova en och en halv timme, efter vilket jag kände mig lite piggare igen och kunde ansluta mig till de andra för middag. Vårt matlag lagade pizza. Mycket gott.

Som en helhet förstärkte dagen ändå självförtroendet för mig. Jag kunde slappna av i vinden och vågorna och hade ingen brist på paddlingsstyrka, trots att jag klart hade feber. Dock sov jag som en stock hela natten, så visst tog det på. På morgonen kände jag mig i alla fall piggare, men Nicke tillät mig inte komma med, då det utlovades tunga och kalla räddningsövningar i det fortfarande hårda vädret. Ett bra beslut, som jag kanske inte kunnat ta själv. Tre deltagare hade nu även tagit M/S Eivor tillbaka till Pärnäs, så vi var nu bara nio deltagare samt Nicke kvar.

De andra paddlade iväg för att öva…

… medan jag tog mig en liten promenad. Detta hade t.ex varit en inbjudande tältplats.

Jag hittade platsen där Jarmo från Utö, en paddlings- och fatbikebekant, bodde i en tältkåta under ett års tid med sin flickvän, sedermera fru. Läs berättelsen om det här.

En solig plats. Smultronen var redan mogna.

Läsidan.

Nattviol.

Efter promenaden hade jag ännu tid att sova i två timmar innan de andra kom och det blev dags för lunch. På eftermiddagen blev det mera övningar i vind.

Jag ser inte helt normal ut ännu.

På kvällen var det dags att äta middagen som skulle ha varit vårt tävlingsbidrag. Sparrisen lämnade vi dock bort.

Själva middagen var utsökt.

Under fredagen var det min grupps tur att fungera som ledare. Kursen var lika mycket om ledarskap som direkt paddlingsteknik. Ett önskemål från Nicke (och Benjamin) var en lite längre dag. Den första biten tog oss från Aspö till Fårskär.

Magnus och Åsa utövar en urgammal skarvteknik för att torka vi…armarna.

Långgrunt.

Vi hade planerat en fin rutt med flera trånga passager, något som är extra roligt med kajak.

Lunch vid Långören.

Efter lunchen gjorde vi överfarten till det grunda området som skulle leda oss tilll Jurmo. På bilden Sanden.

Alf är lite blek.

Eftermiddagskaffe vid Jurmo. Nu var det dags att bestämma oss för om vi skulle till Utö eller inte. Alla ville eller åtminstone sade sig vilja det, något vi som ledare inte förväntat oss, då det skulle bli en lång dag. P.g.a fågelskydd finns det knappt några ställen att ta i land på mellan Utö och Jurmo i juli. Vi presenterade i alla fall ett alternativ som gick ut på att utforska haruna söder om Jurmo och stanna på Jurmo, och förslaget föll i god jord.

Paddling söder om Jurmo.

Sandvik harun. Trots att detta bara är mitt andra besök här hamnar stället mycket högt i min topplista. Det är något fascinerande med hela holmen.

På väg igen.

Det blev grunt vid västra Jurmo.

Stenigt som i Kvarken.

Jurmost västligaste udde.

Avslappnad paddling den sista biten.

Det slutliga gänget, med undantag av Nicke bakom kameran.

Landning vid Jurmo efter 43 km och tältning vid Moringharun, den officiella tältplatsen på Jurmo, som jag inte tycker är vidare bra. En så fin och unik holme som Jurmo skulle förtjäna något bättre.

Vi gick och sova i tid, vilket resulterade i att vi i mitt tält började kolla på klockan redan vid halv femtiden. Genast då det blev tillåtet klockan sex steg vi upp. Jag tog frukostsakerna med mig till berget mellan byn och hamnen och njöt av en lugn och fin morgon med kaffet.

Lite för tio på morgonen kom M/S Eivor och vi lastade allt ombord. Under resan hade vi en slutligt genomgång och en utmärkt kurs var över. Tack till alla medverkande för en lärorik och rolig vecka i Skärgårdshavet.

 

Vigu Kajakguide 16

I början av mars inleddes äntligen Vigus specialisering till havskajakguide, något som jag sett fram emot en längre tid. För min del är det nästan fråga om den stora finalen för mina studier till vildmarks- och naturguide, även om det ändå återstår någon kurs efter det.

Specialiseringen till havskajakguide är en helhet på 10 studieveckor, och är således tämligen omfattande. Till skillnad från en del akademiska studier kräver dessa 10 studieveckor faktiskt en hel del arbete: Jag kvitterade en gång bort ett paket på 15 studieveckor med företagsekonomi, bokföring och marknadsföring med knappt tjugo timmars arbete vid Åbo Akademi. Kursen består av ett antal kurstillfällen och däremellan mycket övning på egen hand, för att få ut det mesta av kursen och nå upp till målsättningarna. Kursen dras av den mycket erfarne Benjamin Donner från Aavameri.

Det två första kurstillfällena ägde rum i en vågbassäng på Åland, samt teori på färjan till och från Åland. Nedan är två videon jag klippte ihop från dessa veckoslut.

Nästa kurstillfälle är teknikträning vid Skärgårdshavet ett veckoslut i början av maj.