Vigus downhillkurs i Åre

Det har varit lite tyst i bloggen, inte för att jag inte gjort något, utan för att jag gjort så mycket att jag inte hunnit skriva något. Nu har allt lugnat ner sig lite, så det blir lite uppdateringar igen. Först i tur är Vigus downhillcyklingskurs i Åre.

Vi tog nattfärjan till Stockholm måndagen 5.9 och körde följande dag 650 km till Åre, vilket tog nästan hela dagen.

Vi hann ändå prova pumptrackbanan nära lägenheten innan middagen.
De flesta kvällar lagade vi middag själv i lägenheten.
Åre bike park var stängt på onsdagen, men vi fick hyrde vanliga terrängcyklar för en lite tur. Vi tog bil till Vålådalen och cyklade den 12 km korta Blanktjärnsrundan.
Vi delade upp oss i två grupper och den mera erfarna gruppen tog den vänstra stigen, som var tämligen teknisk och krävande med relativt stor stigning.

En paus vid Blanktjärnen.

Nedfärden var enkel på flowiga och tekniskt enkla stigar.

Min grupp hann ännu köra den mera krävande rutten Issjödalen-Pyramiderna på 22 km. Första halvan var en ganska teknisk stigning och andra halvan teknisk nedförsbacke, delvis på samma stigar i andra riktningen.
Vår andra guide, Fredrik från manfredbikes.net.

Landskapet öppnade sig.

Utanför Issjödalens stugor.

En fascinerande grusplatå.

Pyramiderna.

Nedförsbacken var snabb och Matts åkte snabbt på en punktering.

Vi fortsatte tills Matts fick sin andra punktering.

Resten skedde utan missöden, men 35 km på relativt teknisk stig var något ansträngande. En liten video.

På torsdagen blev det dags för DH-cyklarna.

Vi började med grunderna.

Så småningom blev det dags för de första enkla och försiktiga åken.

Mera övningar, som att få cykeln att lyfta lite.

Efter lunchen var det ingen orsak att inte ta kabinliften ända upp. Vädret var strålande.

Landskapet var öppet och rutten Easy rider ner var pur åkglädje. 

Undertecknad.

Matts skådar ut över landskapet.

Vi hann med ännu ett åk, men denna gång valde jag på ett ställe en dålig körlinje och fick punktering. Vi hade lyckligtvis en extra innerslang i vår grupp, något som föreföll vara ovanligt.

Följande dag började vi med de enkla banorna längre ner.

Bananpannkaka.

Lone visar grunderna i kurvtagning, det moment jag hade mest problem med att göra rätt. Jag har åkt mycket teknisk stig, men mestadels i låg hastighet. Byggda banor med doserade kurvor var nytt för mig och min vanliga körteknik kostade för mycket fart.

Lunch och kaffe.

Efter lunchen tog vi kabinbanan ända upp. Tyvärr började det nu regna, vilket betydde hala klippor och lera på cykelglasögonen. En liten video finns här.

Ekerbrott.

Min hyrcykel.

My tidigare rena skjorta, under vilken jag hade ett fullt skyddspansar.


Vädret klarnade upp lite på eftermiddagen.

Easy rider var rolig, men bäst var skogsstigarna längre ner, Månskogen och Getrappet. Snabbt, smal och flowig skogscykling på ganska jämna stigar. Något helt annat om rötterna och stenarna hemma.

Luftning av bromsar på morgonen.

Lite underhåll av människa också. Ironiskt nog hände inget under DH-dagarna, men jag gjorde handleden illa första dagen i ett långsamt fall, något som höll i sig i mer än en månad. Matts gjorde sig också illa första dagen och det visade sig efter kursen att han brutit ett revben.

Lördag morgon var aningen dimmig.

En bit uppåt var det klarare. Ganska fint, i själva verket.

På eftermiddagen åkte vi bara, utan formell undervisning. Renodlat kul.

Jag igen.

Dagen tog ändå slut och vi lämnade tillbaka all utrustning för att nästa dag köra till Stockholm och ta nattbåten tillbaka till Åbo.

En utmärkt kurs där jag lärde mig massor. En bike park är ett bra sätt att lära sig tekniker man under normala förhållanden sällan kan öva.Tack till instruktörerna och de övriga deltagarna för en rolig och lärorik vecka.

På paddlingskurs vid svenska västkusten.

Så var det äntligen dags för den femte kursdelen av Vigus specialisering till havskajakguide. Tanken med den är att öva färdigheter och räddningar i högre sjö, som en förberedelse för den stora avslutningen i Cornvall. Som instruktör fungerade igen Benjamin Donner från Aavameri.

Vi tog båten från Åbo till Stockholm på torsdag kväll och körde på fredagen genom Sverige till Orust, en stor ö en bit norr om Göteborg.

Vi packade  kajakerna, gick genom rutten och började paddla lite efter sex på kvällen.

Det regnade en del och var rätt kraftig motvind, så vi hann inte fram till Vallerö i tid för att fara ut och känna på de stora vågorna på kvällen. På bilden Benjamin.

Bara att slå upp tälten, lagade middag och sova.

Nästa morgon såg lovande ut…

.. och var även i övrigt fin.

Frukost…

.. och lite instruktioner inför vågorna, som nog skulle vara de största vi paddlat i för de flesta av oss.

Det blev en lite tur upp till öns högsta punkt för att ta en närmare titt på lekplatsen.

Lite uppvärmning.

Ut i vågorna.

En liten paus.

Det blev en kort session till i vågorna innan lunch.

Hillebergs stora tarp är ett utmärkt nödskydd för 11 personer. Alla tar en plats vid en kant, stiger in under tarpen och sätter sig på den.

Lite räddningar och rollar efter lunch.

Sen blev det dags för det roliga. De flesta bilderna är tagna från land av Dansko.

Dags för en räddning. Jag är den enda som har en gul hjälm på bilderna.

Alla med igen. Det var bara tre av oss samt Benjamin som valde att vara i de största vågorna.

Benjamins tur att rädda.

Och ett varv till.

Benjamin försöker hoppa.

En potentiellt farlig situation. Jag kommer in för en räddning, men är för nära och får en tvångssurf, som ser ut att gå farligt nära Annika. Jag kastar omkull mig, precis som vi blivit instruerade, rollar upp när farten stannat och är i perfekt läge för räddningen.

En kort paus igen.

Jag fick bara till en riktigt fin surf i de stora vågorna. De var oregelbundna och så mycket större än de jag vara vana vid att en lite annan teknik krävdes. Den enda surf jag fick på video var dock längre in bland mindre vågor.

Det blev i alla fall så småningom dags att avsluta för dagen, en av de roligaste dagarna jag spenderat i en havskajak. En skön kväll med fint väder, middag och trevligt sällskap följde.

Reparation av torrdräktsmanschett innan läggdags.

Nästa morgon fanns lyckligtvis ännu vågor.

Frukost.

Vi paddlade söderut längs Vallerön på förmiddagen. Ön var åtskild från nästa ö med en smal kanal.

Genomgång av följande övningsmoment, mera räddningar i vågor.

Nästa övning, landning genom att simma till land och dra upp kajaken. Antagligen en brittgrej, då vi i Sverige och Finland i allmänhet har tillgång till acceptabala stränder.

Då man ska ge sig av igen, gäller givetvis motsatt förfarande. Man simmar ut med kajaken och tar sig sedan in i den.

Med en plastkajak kan man givetvis bara åka i.

Vi paddlade tillbaka till lägret för lunch.

Efter lunch tog vi en tur norrut till Härmanö.

En flotte var bra för att framkalla sjösjuka.

Några av oss stannade ute en stund för att leka lite i vågorna, men det blev så småningom dags att ta kväll.

Vårt matlag lagade pizza.

Natten var varm och fuktigt, men morgondimman skingrades snabbt av solen.

Dagens mål var Måseskär. Avfärden skedde i ebb.

Nu var det knappt några vågor, så vi kunde leka vid klipporna vi undvikit dagarna innan.

Benjamin gjorde en fin sidsurf, men jag lyckades inte med samma sak. Vågen bröt precis över mig, men mycket mera kraft än jag räknat med. Jag tappade snart allt stöd och när jag kom upp igen var jag precis i läge för att spolas över en klippa. Detta kunde ha varit farligt om jag gjort fel, men nu gjorde jag rätt och hade kajakens botten mellan mig och faran.

De andra var ovilliga att försöka efter mig, men vi hittade andra ställen att leka vid.

Mera räddningsövningar.

Jag söndrade sittbrunnssargen i en räddning, men det var inget som hindrade mig från att fortsätta.

En liten brännmanet.

Måseskär.

Lunch vid en viktig svensk artilleribas.

En makaonfjäril tyckte om min blåa Ikeakasse.

En grupp sälar simmade förbi.

Nudelsallad till lunch.

Efter lunch fortsatte vi till andra sidan av Måseskär för mera övningar.

Undertecknad. Foto Benjamin Donner.

Efter dessa uppfriskande övningar paddlade vi till Käringön, för bastu och en utsökt fiskmiddag.

Vi stannade på fiskrestaurangen tills det blev mörkt, för att sedan i små grupper göra en övning i nattpaddling och navigation. Rutten gick via ett antal öar och vi hade planerat kompasskurser, tider och sektorfyrar för att hitta fram. Det blev riktigt fin paddling.

Nästa morgon sov vi lite längre innan vi hoppade i kajakerna för lite lekar, övningar och träning i undervisning av nybörjare.

Ett specialfall av ett problem vi övade på i bassängen i våras. Vi fixade det snabbt och effektivt.

Efter lunch blev det Härmanö igen, för lite övningar och rockhopping.

Johan är ett med havet.

Ännu en räddningmetod. Med mig på bakdäcket gick kajaken djupt, men vi kom i säkerhet. Bild Benjamin Donner.

Väl tillbaka visade Benjamin hur man fixar en krånglande skäddavajer.

En ovanligt tjock strandglim eller smällglim?

Ännu en härlig kväll.

Tidig start, då vi skulle hinna med kvällsbåten från Stockholm.

Vi kom iväg klockan åtta.

Ankomst till Stocken igen.

Nu återstod att packa ihop allt och köra till färjan, vilket vi hann med, även om marginalen var ganska liten.

En lärorik och rolig kurs igen. Tack till alla deltagare och Benjamin för allt.

Mera bilder finns på min engelskspråkiga blogg.

På paddlingskurs i Skärgårdshavet

I början av juni var det dags för en sexdagars paddlingskurs i Skärgårdshavet, som en del av specialiseringen till havskajakguide i Vigustudierna. Denna kursdel höll Benjamin Donner inte själv. I stället var Niclas Perander som fungerade som instruktör.

Vi samlades i Pärnäs, packade kajakerna och åt en snabb lunch innan vi gav oss av. Vädret var soligt och fint, men lyckligtvis indikerade väderleksprognosen att vi nog skulle få bättre övningsförhållanden.

Moroten är säkrad.

Så småningom började skärgården öppna sig lite.

Sista biten till Konungskär blev jag bogserare. Jag tyckte det kändes lite tyngre än det borde, men funderade inte mera på saken. Väl framme blev det en ordentligt middag med nypotatis och lövbiff. (Bild Anna-Maria Bühler).

Kvällen var riktigt fin.

Jag sov riktigt dåligt under natten och det stod klart att förkylningen, som hållits i schack av riktigt mycket stress på jobbet, nu slagit ut.

Jag steg upp lite för sju på morgonen. Alf hade redan första koppen kaffe avklarad och underhöll sig med en bok. I vårt tältlag (Alf, Anna och jag) hade vi kommit överens om att man inte fick stiga upp före klockan sex.

Det blev en annan fin dag med tämligen händelselös paddling i fin skärgård.

Annas nya kajak, en Björn Thomasson Frej i fanér, den andra hon byggt i Nickes Kajakbod.

En kort paus på Brunskär för att fundera över våra möjligheter. Vår fart var överraskande låg, så rutten som planerats på morgonen kunde inte genomföras.

Vi kortade av rutten och paddlade till Besaskär för lunch.

Efter lunchen paddlade vi mot Långlandet, ungefär 12 km i sydlig riktning.

Annas kajak är döpt till Bitch och saknar inte attityd.

Vi hade en del övningar på vägen och speciellt vår instruktör hade tydligen svårt att hållas i kajaken.

Den sista biten fick jag äran att dra 2 km med en hastighet av 8 km/h, något som inte vållade mig problem trots min förkylning. En del får dock jobba en del på sin fart.

Väl framme, efter 25 km paddling, kungjorde Nicke att det var dags för den oerhört prestigefyllda kocktävlingen, som traditionellt hålls under denna kursdel. Maten skulle vara klar klockan nio.

Det första bidraget var en vegetarisk thailändsk curry med ris och brödost kokad i kokosmjölk med hjortronsylt till efterrätt.

Vårt tältlag hade behövt en förvarning på sex timmar för att hinna marinera det torkade köttet i vin, så vi fick improvisera. Det blev i stället en förrätt med tomat, basilika och mozzarella toppat med balsamico, avokadopasta till huvudrätt och jordgubbar med vispgrädde till efterrätt.

Det tredje matlaget vann med laxpizza till förrätt, en indisk linscurry till huvudrätt och cheesecake med persika till efterrätt.

Nu blev det en väntan på följande tävlande, men det gick ju bra då det fanns både mat och vin.

Nicke var hopplöst sen, men hade i alla fall en kreativ lösning med fänkål karamelliserad i apelsinsaft, serverad med råris.

Det sista laget hade en tortillamåltid och nybakad jättecookie.

Dags att sova.

Jag sov åter ganska dåligt. Ett väderomslag skedde under natten och det småregnade under morgonen. Våra övningsförhållanden hade anlänt.

Tanken var att surfa till Jurmo, ungefär 13 km söderut över mestadels helt exponerat hav. Vindprognosen var 12-15 m/s och mera i byarna, så allt pekade på att det skulle bli kul.

I början bara att åka med vinden.

I något skede började vågorna öka i storlek och kom även från olika håll. Nicke fick bråttom då de första höll på att fara på fel sida om en ö.

Jag hade inga problem i vågorna, men måste hålla tillbaka hela tiden för att hållas med gruppen. Det hade varit kul att surfa, och kajaken var villig, men det hade gått för snabbt.

Vågorna var runt metern, med några enstaka högre. Jag har varit ute i värre med en mindre stabil kajak.

Det var i alla fall alldeles för mycket för en del deltagare, så vi tog iland på en liten kobbe för att kontemplera situationen.

Då jag inte paddlade kände jag mig riktigt sjuk med en hel del feber och hade mycket svårt att hålla värmen, så en paus var problematisk. Vi beslöt oss för att paddla till Aspö i stället för Jurmo, då Jurmo hade blivit för riskabelt. Det skulle ge vinden snett framifrån, vilket är en säker, om än långsam, vinkel. De starkare paddlarna sattes att bogsera de andra, för att hjälpa till att hålla fören i rätt riktning. Jag fick inte bogsera då jag var sjuk och blev i stället tilldelad navigationen. Jag hittade rätt utan problem, men avdriftens storlek var något jag aldrig varit med om.

En liten respit från vågorna, men inte vinden.

Ut i vågorna igen.

Ankomst till lunchstället, Gråharu.

När koncentrationen släppte, frös jag så jag skakade och tillbringade största delen av lunchpausen i sovsäcken med torra kläder. (Bild Anna-Maria Bühler).

Den sista biten.

S.k bra övningsförhållanden. Benjamin och Nicke var säkert överlyckliga.

Lite dramatik. Annika bogserade Åsa, men orkade inte hålla avståndet till en klippa, som båda spolades upp på. Åsa kom bort och jag lyckades få av hennes bogserlina, men Annika gick ur kajaken. Nicke bogserade bort Annika och kajak och gjorde sedan en räddning.

Vi anlände till Aspö efter endast 9 km den dagen, men det må ursäktas då det ändå blåste en del.

Det blev lite teori och avslappning.

De övriga gick i bastun, men jag passade på att sova en och en halv timme, efter vilket jag kände mig lite piggare igen och kunde ansluta mig till de andra för middag. Vårt matlag lagade pizza. Mycket gott.

Som en helhet förstärkte dagen ändå självförtroendet för mig. Jag kunde slappna av i vinden och vågorna och hade ingen brist på paddlingsstyrka, trots att jag klart hade feber. Dock sov jag som en stock hela natten, så visst tog det på. På morgonen kände jag mig i alla fall piggare, men Nicke tillät mig inte komma med, då det utlovades tunga och kalla räddningsövningar i det fortfarande hårda vädret. Ett bra beslut, som jag kanske inte kunnat ta själv. Tre deltagare hade nu även tagit M/S Eivor tillbaka till Pärnäs, så vi var nu bara nio deltagare samt Nicke kvar.

De andra paddlade iväg för att öva…

… medan jag tog mig en liten promenad. Detta hade t.ex varit en inbjudande tältplats.

Jag hittade platsen där Jarmo från Utö, en paddlings- och fatbikebekant, bodde i en tältkåta under ett års tid med sin flickvän, sedermera fru. Läs berättelsen om det här.

En solig plats. Smultronen var redan mogna.

Läsidan.

Nattviol.

Efter promenaden hade jag ännu tid att sova i två timmar innan de andra kom och det blev dags för lunch. På eftermiddagen blev det mera övningar i vind.

Jag ser inte helt normal ut ännu.

På kvällen var det dags att äta middagen som skulle ha varit vårt tävlingsbidrag. Sparrisen lämnade vi dock bort.

Själva middagen var utsökt.

Under fredagen var det min grupps tur att fungera som ledare. Kursen var lika mycket om ledarskap som direkt paddlingsteknik. Ett önskemål från Nicke (och Benjamin) var en lite längre dag. Den första biten tog oss från Aspö till Fårskär.

Magnus och Åsa utövar en urgammal skarvteknik för att torka vi…armarna.

Långgrunt.

Vi hade planerat en fin rutt med flera trånga passager, något som är extra roligt med kajak.

Lunch vid Långören.

Efter lunchen gjorde vi överfarten till det grunda området som skulle leda oss tilll Jurmo. På bilden Sanden.

Alf är lite blek.

Eftermiddagskaffe vid Jurmo. Nu var det dags att bestämma oss för om vi skulle till Utö eller inte. Alla ville eller åtminstone sade sig vilja det, något vi som ledare inte förväntat oss, då det skulle bli en lång dag. P.g.a fågelskydd finns det knappt några ställen att ta i land på mellan Utö och Jurmo i juli. Vi presenterade i alla fall ett alternativ som gick ut på att utforska haruna söder om Jurmo och stanna på Jurmo, och förslaget föll i god jord.

Paddling söder om Jurmo.

Sandvik harun. Trots att detta bara är mitt andra besök här hamnar stället mycket högt i min topplista. Det är något fascinerande med hela holmen.

På väg igen.

Det blev grunt vid västra Jurmo.

Stenigt som i Kvarken.

Jurmost västligaste udde.

Avslappnad paddling den sista biten.

Det slutliga gänget, med undantag av Nicke bakom kameran.

Landning vid Jurmo efter 43 km och tältning vid Moringharun, den officiella tältplatsen på Jurmo, som jag inte tycker är vidare bra. En så fin och unik holme som Jurmo skulle förtjäna något bättre.

Vi gick och sova i tid, vilket resulterade i att vi i mitt tält började kolla på klockan redan vid halv femtiden. Genast då det blev tillåtet klockan sex steg vi upp. Jag tog frukostsakerna med mig till berget mellan byn och hamnen och njöt av en lugn och fin morgon med kaffet.

Lite för tio på morgonen kom M/S Eivor och vi lastade allt ombord. Under resan hade vi en slutligt genomgång och en utmärkt kurs var över. Tack till alla medverkande för en lärorik och rolig vecka i Skärgårdshavet.

 

Försommar i skärgården

Det har varit alldeles för mycket att göra på jobbet under våren, ett mönster som tycks upprepa sig varje år. Jag skulle gärna ta det lugnare under den i mitt tycker mest intressanta tiden i naturen, men det tycks aldrig bli så. Första veckoslutet i maj var jag på en tvådagars paddlingskurs, men hann inte skriva något om den. Förra veckoslutet var dock så fint att jag bara måste dela med mig av det.

Som en del av utbildningen till havspaddlingsguide jag går i Vigu ska jag göra 80 timmar arbetspraktik. Jag har planerat att leda några av paddlingsföreningens turer och den första av dem gjordes 20-22.5. Som hjälpguide fick jag Annika. Deltagarna, till antal fem, hade varit med på höstens veckoslutstur till Örö, så de var inte helt obekanta, även om jag inte direkt kände dem. Turen klassade jag som en medelkrävande tur, med torrdräktstvång p.g.a det fortfarande kalla vattnet (knappt tio grader varmt).

Veckoslutet innan turen var en vädermässig olycka, med riktigt mycket regn. I det skedet var väderleksprognosen inför turen tämligen avskräckande, men situationen förbättrades ju närmare veckoslutet vi kom. Det slutliga vädret överträffade vida alla prognoser och förväntningar. På fredag kväll 20.5 packade vi bilar och kajaksläp och körde till Pargas port. Av olika orsaker kom vi iväg nästan en timme senare än planerat, först kl. 20:15, men vädret var fint och det var ännu två timmar till solnedgången.

Jag hade grovplanerat tre huvudsakliga rutter med olika vädertålighet. Alternativet jag i förstahand själv föredrog hade en del exponerade partier som skulle vara för krävande i hård vind, men nu visade väderleksprognosen att den skulle vara möjlig. Första kvällen paddlade vi således från Pargas port till Sandön längs pärlbandet av små öar och holmar, en riktigt fin sträcka på 14 km. Vädret var härligt.

Farten var inte hisnande p.g.a allt fotograferande, men det gjorde ju ingenting när alla ändå bara ville njuta av den fina kvällen.

När solen just gått ner undrade Annika, van vid att guida barngrupper, varför ingen verkade bekymra sig över det annalkande mörkret. Hon visste inte att vi paddlat två timmar i först mörket och sedan till ljuset av fullmånen på väg till Örö förra hösten. Inget nytt med andra ord.

Vi kom fram till Sandön lite för elva på kvällen. Det var fortfarande relativt ljust.

Jag hade kommit överens om att dela matlagning med Jarkko och gjorde första kvällen burritos med malet kött, avokado, tomat, gurka, gräddfil och en chipotlesalsa. Kryddrikt och smakligt, och en lätt veteöl passade bra som måltidsdryck. Den planerade efterrätten, en äppel- och rabarberpaj, stod vi över då det ändå var relativt sent och det tar en stund att förbereda och grädda en paj. Det blev i alla fall sovdags först en stund efter midnatt.

Morgonen var för fin för att sova bort, och de flesta steg upp vid sjutiden. Vi hade kommit överens om avfärd klockan tio, så det var gott om tid att äta frukost och utforska ön.

Det var också ett gäng fisketurister på ön samtidigt. Största delen av dem verkade vara ivriga fiskare, som gav sig av för att fiska i god tid på morgonen. För de få som var mindre ivriga fanns en liten fångst på kylning i vattnet, något de också verkade förse sig med.

Sandön är en del av Stängselåsen (Salpausselkä) III, en lång ändmorän som fortsätter ut förbi Jurmo.

Tecken på djurliv.

Det inre av ön domineras av en torr moskog, med lite inslag av frisk moskog, enligt definitionerna i grundskolan på åttiotalet.

Blåbären tar sig.

Vi kom iväg nästan på utsatt tid. Även med kajak måste sandryggen på nordostsidan rundas långt ut i vattnet.

Vi paddlade runt Sandön, och sedan söder om Helsingholmen för att via Dömmaskär ta oss till Konungskär.

En liten paus på Västra Dömmaskär för att sträcka på benen. Stranden vi tog i land på var bra, men vi vände snabbt tillbaka efter att ha gått en bit in på holmen, då det var uppenbart att risken att störa häckande fåglar var överhängade. Just den här sortens karga små holmar tilltalar mig mycket, men man ska nog hellre besöka dom på hösten för att inte störa fåglarna.

Vi tog oss vidare mot Konungskär.

Konungskär Skogslandet verkade vara lovande för en lunchpaus. Den närmaste udden såg ut att kunna hysa många häckande fåglar, men en annan landningsplats nära skogen visade sig vara acceptabel.

Jag gjorde en avokadopasta till lunch, vilket ju alltid smakar bra. Ena avokadon var obrukbar då den inte var tillräckligt mogen, men lite extra parmesanost kompenserade väl för det.

Vi tog en lång lunchpaus och det fanns tid att kolla upp holmen. En sjungade näktergal var en liten överraskning, och det tog lite tid för det att smälta in, men sången, som trots att den inte var lika intensiv som den brukar vara på morgonnatten, kan man inte missta sig på och även biotopen med en fuktig lövskog var helt rätt. Mycket av holmen var ändå karg.

Innan vi for planerade vi, som inför alla andra etapper, tillsammans rutten. Jag överlät själva navigeringen till deltagarna, som turades om med den roliga uppgiften. Det blev genomgående trevliga vägval. Efter Konungskär fortsatte vi lite mot sydväst för att få en trevlig rutt till Gullkrona.

En liten paus på Korsskär sydväst om Gullkrona.

Vi rundade sedan Gullkrona och Blyglo och började sedan tas oss österut. Tanken var att stanna vid första tillräckligt fina tältplats. Färden gick snabbt då vi hade runt 6 m/s medvind.

Att hitta en lämplig holme för sex tält var dock inte det lättaste och vi var slutligen framme vid Järvskär vid sjutiden, en timme senare än planerat. Trots långa pauser och ett avslappnat tempo paddlade vi ändå 31 km under dagen, vilket överraskade alla.

Nu var det Jarkkos tur att laga maten. Jarkko började paddla för ett år sedan och har avancerat snabbt. Lite rester av vår gemensamma bikepackingbakgrund syntes ännu för en månad sedan, då han på en övernattningstur med kajak endast hade en frystorkad middag med sig. Nu såg det dock bättre ut med bacon-kyckling-getostrullar i gräddsås och wokgrönsaker med nudlar som tilltugg. Och halvtorrt vittvin som måltidsdryck.

Till efterrätt blev det äppelsmulpaj med vaniljsås, gräddad på plats i en liten fältugn.

En riktigt fin kväll.

Denna gång gick vi och sova i tid. En orre hördes spela genom natten, vilket var tämlligen överraskande för mig, då det inte finns någon riktigt lämplig biotop i närheten.

På söndag morgon var de flesta igen upp vid sjutiden. Morgonen var åter fin.

Det visade sig att tre snokar höll till vid några stenar nära tälten. En av dem var särskilt fin med en längd på över en meter.

Det blev så småningom dags att fara igen. Den nästan obefintliga vinden samt solen och värmen i kombination med en torrdräkt innebär att risken för hypertermi (solsting och i allvarligare fall värmeslag) inte är obefintlig. Det hände faktiskt för en deltagare i paddlingskursen två veckor tidigare. Ett alldeles utmärkt sätt att undvika detta är att kyla ner sig t.ex genom en roll.

Vi paddlade till Högland där vi tog en liten kaffepaus med utsikt.

Den sista biten från Högland tillbaka till Pargas port gick snabbt.

Vi var tillbaka i Åbo lite efter fyra efter en fantastiskt fin tur. Tack till alla medverkande för det trevliga sällskapet!

Jarkkos reseberättelse på finska är läsvärd och Rita gjorde en fantastiskt fin presentation över turen.

 

Vårpaddling

Först en liten stämningsfilm från en utflykt i början av april.

Vårpaddling skiljer sig egentligen inte mycket från vinterpaddling. Vattnet är fortfarande mycket kallt och som klädsel gäller torrdräkt, om man inte håller sig inom några meters avstånd från stranden, vilket praktiken är omöjligt. Det kan t.ex finnas långa sträckor av vass som ändå hindrar landstigning. Under torrdräkten bör man ha kläder som värmer även i fall man hamnar i vattnet. Eventuellt kan man ha en tröja mindre på våren, men man behöver i alla fall ett underställ under torrdräkten. Fingrarna är också lite lättare att hålla varma på våren, men annars är allt ganska likt vinterpaddling.

Ibland ifrågasätts ändå behovet av torrdräkt, då risken att kantra ju ändå är mycket liten om man inte ger sig ut i förhållanden som överskrider ens gränser. Även det osannolika kan dock inträffa, och det skedde senast en deltagare i utflykt jag ledde i mitten av februari. Alla hade torrdräkt med sig och den som plurrat var tillbaka i sin kajak på två minuter, fortfarande torr och varm. Utan torrdräkt kan situationen dock snabbt bli kritisk om man hamnar i vattnet, även om man har sällskap som kan hjälpa. Överhuvudtaget är vattnet i Finland så kallt att en torrdräkt i praktiken är helt nödvändig för en kajakpaddlare, med undantag av högst tre månader i året och även då främst i skyddade vatten.

Att paddla ensam har sin charm, men speciellt då vattnet är kallt gäller det att ha goda marginaler och inte ens komma i närheten av de personliga gränserna. Två personer är mycket bättre än en, och tre personer mycket bättre än två. I fall av kantring i kallt vatten är det inte helt osannolikt att den kantrade får så mycket kallt vatten i örongångarna att balansen blir dålig för ett tag. I ett sådant fall ger tre personer möjlighet att en person hjälper den kantrade (och sedan räddade) personen att hålla balansen och den tredje personen bogserar båda två. Med två personer blir den metoden genast mycket svårare (men inte omöjlig) och är man ensam får det inte hända.

Det om säkerheten. Under den tidiga våren behöver man inte långt ut i skärgården för att uppleva lugnet och fågellivet. Båtarna sjösätts först senare och avsaknaden av motorljud märks tydligt.

Gudingarna håller konsert långt inne i skärgården och en kväll på klipporna vid solnedgången blir en härlig upplevelse.

Har man dessutom ordnat en bra utsikt åt sig från sovsäcken kan natten bli helt perfekt.

Med rätt utrustning, kunskap och sällskap kan vårpaddling varmt rekommenderas. Varför begränsa paddlingssäsongen till den tid alla andra är ute?

Vigu Kajakguide 16

I början av mars inleddes äntligen Vigus specialisering till havskajakguide, något som jag sett fram emot en längre tid. För min del är det nästan fråga om den stora finalen för mina studier till vildmarks- och naturguide, även om det ändå återstår någon kurs efter det.

Specialiseringen till havskajakguide är en helhet på 10 studieveckor, och är således tämligen omfattande. Till skillnad från en del akademiska studier kräver dessa 10 studieveckor faktiskt en hel del arbete: Jag kvitterade en gång bort ett paket på 15 studieveckor med företagsekonomi, bokföring och marknadsföring med knappt tjugo timmars arbete vid Åbo Akademi. Kursen består av ett antal kurstillfällen och däremellan mycket övning på egen hand, för att få ut det mesta av kursen och nå upp till målsättningarna. Kursen dras av den mycket erfarne Benjamin Donner från Aavameri.

Det två första kurstillfällena ägde rum i en vågbassäng på Åland, samt teori på färjan till och från Åland. Nedan är två videon jag klippte ihop från dessa veckoslut.

Nästa kurstillfälle är teknikträning vid Skärgårdshavet ett veckoslut i början av maj.

 

 

Tidig vårpaddling

I början av april var vintern definitivt över. Visserligen snöade det lite ännu första april och det var köldgrader nattetid, men ändå var det vår. Inte vår med ens begynnande blomsterprakt, trots enstaka blåsippor och tussilagon, men i alla fall vår med ljusa kvällar och fåglar som återvänt efter vintern. Efter att klockan ställts om till sommartid är kvällarna åter långa och man hinner vara ute efter jobbet. (Sommartiden skulle gärna får börja en eller två månader tidigare).

Jag hade en tid redan planerat en övernattningstur med kajak. men isen höll sig kvar längre än väntat. Ännu under påsk var det mycket is kvar på skyddade ställen. På första april blev det i alla fall dags för en kort övernattningstur av det familjevänliga slaget som jag ofta utövar. Inte familjevänlig så att barnen kommer med, även om det också händer, utan familjevänlig på så vis att jag inte är länge borta. Jag åt middag med familjen på fredag kväll och gav mig sedan av. Denna gång var tanken att prova filma en del, så paddlingsturens längd i kilometer var tämligen ringa.

Jag gav mig av kl 18:45 från stranden vid Saaro udde och hade en och en halv timme kvar till solnedgången. Vädret var fint och vinden relativt svag när jag paddlade över farleden mot Leppäkari.

Jag tog iland, riggade upp två kameror för filmning och krokade lite tillbaka för att komma på bild.

Solen gick ner och jag tog så småningom iland vid Lapila Pitkäluoto.

Stranden är ett fint ställe öppet mot ost. Närmaste stuga är 300 meter bort, bakom skog och berg, så jag anser det vara helt acceptabelt att slå läger för en natt där, åtminstone den tiden på året när det är tomt på stugorna.

Jag stannade upp och njöt av det fina vädret och tyckte att jag nog hade det bättre än de som åkte förbi i Sverigebåtarna. En kopp varm choklad och en smörgås smakade bra.

Så småningom blev det i alla fall dags att sova. Jag satte upp en kamera för att ta en timelapse av stjärnhimlen, men glömde byta batteri innan, så jag fick inte tillräckligt många bilder för att den skulle gå att använda.

Jag sov till soluppgången klockan sju, då jag var trött och hade lite sömnskuld. För att få visuellt bra material borde man egentligen stiga upp en timme innan solen går upp, men så blev det alltså inte denna gång.

Morgonen var i alla fall riktigt fin och kylig.

Morgonkaffet avnjöts länge till ljudet av ejdrar och andra sjöfåglar.

Så småningom blev det i alla fall dags att ge sig av.

Jag paddlade runt Lapila. Under natten hade det bildats tunn nyis på förvånansvärt stora områden, men ändå inget som påverkade paddlingen. Det bara låter lite mera och man får trycka ner paddeln mera resolut i dylik is.

En vecka tidigare kom man inte fram mellan Iso-Harte och Lapila. Isen var så tjock att man kunde gå på den vilket jag faktiskt också provade. Nu var dock största delen av isen borta och det gick komma runt Lapila.

Färden gick nu tillbaka mot Saaro udde.

Jag kom till stranden, packade ihop allt i bilen och körde hem i tid för att laga lunch åt familjen. En härlig liten (familjevänlig) utflykt nära staden, med mycket upplevelse på lite tid.

 

Tour de Kurjenrahka – de sista resterna av vintern

I skrivande stund verkar vintern definitivt vara över. Vintern var mestadels allt annat än vad man önskat, trots att det fanns några höjdpunkter. Lagom till påsk blev vädret i alla fall mildare och det var dags för en sista avlutningstur på gränsen till våren. Denna gång blev det fatbike tillsammans med Toni och Juha i Kurjenrahka nationalpark. Förväntningarna var inte alltför höga, men överträffades denna gång av verkligheten.

Planen var att stanna vid Vajosuo skärmskydd över natten och sedan cykla några timmar på den förhoppningsvis ännu frysta myren. Jag anlände vid solnedgången, lite tidigare än de andra, och beslöt mig för att kolla myren innan det blev mörkt.

Snart anlände Toni.

Det visade sig att det gick relativt bra att cykla på myren. Mestadels var det lite snö ovanpå is. Då det redan var folk vid Vajosuo skärmskydd beslöt vi oss för att cykla över myren till Rettu i stället.

En papperskarta hade gjort orienteringen lite säkrare, men jag har området ganska bra i minnet och har dessutom kartor i telefonen vid behov. Utan problem kom vi till stället där avståndet mellan den öppna myren och stigen till Rettu är som minst. Det visade sig veden tagit slut vid Rettu skärmskydd. Några tidigare besökare hade visserligen varit företagsamma nog att fälla en torraka i närheten, men det är ju inte riktigt önskvärt i en nationalpark, så Rettu var inte längre ett alternativ. Vi inväntade Juha och tog oss sedan ut till myren igen. Nu var planen att cykla till Töykkälä skärmskydd.

I något skede kom vi lite för långt österut och terrängen blev svårcyklad, men vi hittade sedan ett dike som gick åt rätt håll att åka på.

Efter två och en halv timmes cykling för min del var vi framme vid Töykkälä. Hungern kändes nu i magen, så jag satte genast ett paket grynkorv att grillas.

Efter att den värsta hungern stillats sattes en större köttbit samt rotfrukter i folie på grillning.

Resten av kvällen gick åt till diskussioner och att karva kött åt sig efterhand som det blev färdigt.

Vi sov ända till klockan sju följande morgon.

Här duger inte snabbkaffe. Toni malde till och med bönorna på plats.

Vi kom iväg vid niotiden och tog oss snabbaste vägen ut till den öppna myren. Rismossen på vägen dit var faktiskt cykelbar, då det fanns tillräckligt med snö och is för att jämna ut underlaget.

Myren öppnas upp.

Jag var lite förvånad över att inte höra orrar under natten. Tidpunkten och platsen borde ha varit den rätta, men det visade sig att de hållit till en bit längre bort.

Sångsvan? Åtminstone är spåren av den storleken.

Det gick så bra att cykla på myren att vi bestämde oss för att göra en längre runda. Isen och snön på myren skyddade också underlaget från cykeldäcken, vilket jag tycker är viktigt, speciellt i en nationalpark. En bärplockare på hösten gör mera åverkan på underlaget än vad vi gjorde under denna tur.

Isen var inte helt stark överallt. Jag fick ett hjul genom isen några gånger och i bilden nedan har Juha just fått framhjulet genom isen.

Vi fortsatte på öppen myr till Savojärvi, varefter vi tog vandringsleden mot Lakjärvi.

En gammal bekanting. Åtmonstone har jag stött på tjäder på samma ställe tidigare.

Även i denna ringa kyla blir chokladstänger sega, men Toni kämpar på.

Efter Lakjärvi följde en bit myr som inte var cykelbar.

Efter en stund kom vi fram till laggzonen, som var cykelbar.

För att hinna hem i tid till lunch borde jag nu har cyklat rakt över Lammenrahka till Pukkipalo och sedan tagit vägen till bilen, men tillfället var alltför bra och sällsynt för att inte utnyttja det till att cykla hela Tour de Kurjanrahka-turen. Det blev således en travers till nästa myr.

Lättcyklat igen, Toni tyckte det påminde om Alaska milslånga myrar med tussockgräs, där han cyklade förra vintern.

En tätare sektion innan den sista myren, Laidassuo.

En lite paus behövs då och då.

Den perfekta rutten mellan Laidassuo och Kiikonkylä by har alltid varit lite knepig att orientera rätt, men från detta håll var det inget problem. Snart var cirkeln sluten och vi var tillbaka på Vajosuo myr.

 

Efter knappt fyra timmars cykling var vi tillbaka där vi startade. En riktigt trevlig tur trots allt och bara tredje gången jag cyklat denna rutt. Jag har skidat den ett antal gånger, men det är inte ofta möjligt att cykla den.

Nu får våren gärna snabbt komma!

Ansvar och risker

Det nya året har börjat med kyla och is på sjöarna, ett kanonväder för långfärdsskridskoåkare. Istäcket på sjöarna har också lockat ut människor som inte borde befinna sig på svag is. Flera skridskoåkare har drunknat och flera har blivit räddade av räddningstjänsten. Då en skridskoåkare gått genom isen och drunknat i Bodom träsk, skrev Bettina Sågbom en artikel på Svenska Yle där hon bl.a undrade om hon på något sätt borde känna ett (moraliskt) ansvar för att hon kanske med sina bilder lockat ut människor på isen innan den var stark nog. Fina bilder på härlig skridskoåkning i solen berättar ju inte hela historien. En sådan bild säger ingenting om hela säkerhetstänket inom långfärdsskridskoåkningen, ett säkerhetstänk som med mycket stor sannolikhet hade förhindrat tragedierna som nyss inträffat.

Kommentarerna som följde på artikeln representerade mestadels det vanliga negativa gnällandet, som dominerar en stor del av nätdebatten idag. Många var av åsikten att Bettina Sågbom som en offentlig person som följs av många absolut inte borde glädja sig över sin härliga skridskoåkning officiellt på sociala medier. Bland kommentarerna fanns också direkt livsfarliga råd och det verkar nog som om många inte ens läst artikeln de kommenterat. Min första reaktion var i alla fall att ingen ju kan beskyllas för någonting bara för att ha visat en fin bild. Världen är ju full av fina bilder från platser som för många kan vara farliga. Några kommentarer varnade i alla fall för att långfärdsskridskoåkare, som kan ta sig fram tryggt på svaga isar, även kan locka barn som inte förstår bättre ut på isen och det argumentet är ju svårt att skjuta i sank. Isboken, ett referensverk för långfärdsskridskoåkare, säger följande om ansvar:

När vi ger oss ut på isar som inte är hundraprocentigt bäriga överallt tar vi på oss ett ansvar: vår närvaro kan ju locka ut andra.

Många som t.ex aldrig skulle drömma om att med segelbåten bara följa efter andra båtar utan att ha egna sjökort, ger sig gladeligt ut på okända isar utan vare sig kunskaper eller utrustning, bara för att de ser att andra klarar sig.

Låt oss hålla detta i minnet och inte ”fresta” isarna på sådana områden där vi direkt kan locka ut barn och okunniga.

Är det så? Har man ett ansvar för att andra kan gå och göra något livsfarligt de inte behärskar när de ser att man själv gör det? Gäller samma sak för häftiga bilder man visar på nätet?

De flesta friluftsgrenar är till sin natur sådana att frågeställningen inte direkt är aktuell. Allt är inte farligt och de flesta potentiellt farliga grenar, som t.ex klättring och terrängcykling, kräver så pass mycket skicklighet och grenspecifika färdigheter att gemene man inte faller för att göra något dumt. Alla förstår helt enkelt att det inte bara är något man genast kan göra, att det kräver träning för att uppnå nödvändiga färdigheter. Så är det inte på isen. Alla kan gå på is, men alla kan inte enkelt bedöma isens hållbarhet och alla kan inte ta sig upp om de går ner sig i isen. Ändå är det många som går ut på svag is utan att överhuvudtaget reflektera över riskerna.

Potentiellt farliga sporter (jag gillar inte ordet extrema, som är helt överanvänt) är hela tiden utsatta för en normaliseringsprocess, då allt fler människor utövar dem och skriver om det på nätet. ”De andra gör det utan problem, då kan även jag”-fenomenet. Och så är det ju också till en viss grad. Allt fler utövare av diverse grenar blir allt duktigare och utrustningen blir bättre. De objektiva farorna, som t.ex lavinrisk och kallt vatten, kvarstår dock. Och ju flera utövare, desto flera kommer i kontakt med dessa objektiva faror, vilket potentiellt kan vara förknippat med livsfara. Och människor dör.

Ändå gäller det att hålla ordning på perspektivet. Det vardagliga livet innehåller också en mängd risker som bara accepteras av alla utan att man tänker på det. Den farligaste delen av en tur är ofta trafiken på väg till turens början.

Ut och njut, men gör det vettigt!

Friluftsåret 2015

Efter en jul i vinterns tecken återvände gråvädret och värmen i tid till nyår. Just den kombinationen är inget som inspirerar mig till storartade friluftsdåd, så jag blev mycket glad när jag fick en inbjudan att tillsammans med tre andra paddla till Örö genast på nyårsdagens morgon, för att vara de första där då ön blivit nationalpark efter ett sekel som sluten befästningsö. Året började således med en värdig liten utflykt.

Januari fortsatte utan snö, men det fanns ett visst hopp om vinter. Åtminstone kändes kylan i fingrarna när man paddlade.

I slutet av januari var det äntligen dags. Snömängden i Åbo var oansenlig men i Kuhankuono nationalpark 25 km norrut var det full vinter och det måste ju firas med en övernattningstur.

Vigus isskidning i Replot var härlig…

… och jag lyckades även pricka in vinterns sannolikt kallaste veckoslut med en övernattningstur.

Vintern varade bara fyra veckor i Åbo, varefter det varma höstlika vädret tog vid. Nätterna var ibland dock kalla och jag fick mer än en gång problem med is då jag skulle återvända från övernattningsturer med kajak.

Trots en varm vinter kom våren inte tidigt, men i april började marken så småningom torka upp.

I maj hade vi den kanske roligaste kursen under hela vildmarksguideutbildningen, forspaddling med kanoter. Bara skoj, adrenalin och massor av nytt att lära sig.

Under resten av maj och juni jobbade jag långa dagar, men lyckades ändå med några övernattningsturer, några dagar på Legoland med familjen samt någon Vigukurs.

I juni var det dags för fyra veckor semester. Hälften av tiden tillbringades med familjen och resten på paddlingsturer, då jag gått och lovat bort mig till lite för mycket. Vädret var mestadels ganska svalt och regnigt. Då jag inte är en vän av värme passade det mig alldeles utmärkt.

I august blev det igen bråttom på jobbet, men jag hann ändå med två Vigukurser.

Hösten var torr och fin ända fram till november. Jag hade mycket att göra på jobbet, men tog mig i alla fall ut på en del övernattningsturer.

Detta år koncentrerade jag mig ganska långt på paddling, med över 1000 km i kajak och närmare 100 km i kanadensare. Det blir nog en hel del paddlat nästa år också, då jag har för avsikt att delta i Vigus ganska omfattande havskajakspecialisering. Förhoppningsvis blir det också mera terrängcykling nästa år. De två senaste årens urusla vintrar har tärt en hel del på min motivation då det gäller cykling, men förhoppningsvis blir denna vinter bättre.

Det blev lite över fyrtio nätter ute detta år, något jag som heltidsjobbande familjefar är helt nöjd med. Mycket mera än så kanske blir lite för mycket i min nuvarande livssituation.

Ett stort tack till alla som följt med på mina utflykter i år. Vi ses 2016!