Intervju med konstnär Benjamin Orlow

 

Benjamin Orlow växte upp i Åbo och studerade vid Åbo konstakademi men flyttade sen till London. År 2008 vann han tävlingen Premio Arteingenua på 30 000 euro, för sitt akvarellverk It’s an open case. Sedan dess har Orlow arbetat mycket med hittat videomaterial och konceptuella installationer. På Sinne visas nu, fram till den 5.2, det 24 timmar långa videoverket En opera i åtta akter.

Hej Benjamin, vi börjar med en lokal koppling, livet är ju ändå lokalt som vi vet. Finns det något i din uppväxt eller studietid i Åbo, som du speciellt burit med dig i ditt konstnärskap?

– Första året då jag studerade i Åbo var jag frustrerad över tempot och kunde inte vänta på att bli färdig från skolan för att äntligen kunna börja arbeta som konstnär. Då slog det mig att utexamineringen inte skulle ge mig något jag inte redan hade, och att jag istället för att vänta, omedelbart skulle börja arbeta på exakt det sätt jag ville. Från den stunden började jag utnyttja alla skolans resurser som om de varit mina egna, struntade mer eller mindre i läroplanen och satsade helt på det jag tyckte kändes intressant. Det arbetssättet har jag hållit mig till sen dess.

Berätta om ditt verk i galleri Sinne. Vad handlar det om, hur kom du på idén och hur har processen sett ut? Och när visste du att du ville göra ett videoverk som spänner över en så lång tid som 24 timmar. 

– Efter att ha skjutit upp värnplikten i nästan 12 år nådde jag den övre åldersgränsen och bestämde mig efter en tids fundering att rycka in. Det kändes för mig, som upplevelse, intressantare än civiltjänst och dessutom utgick jag ifrån att jag enbart skulle behöva vara där i 6 månader på grund av min ålder och livssituation. Jag var säker på att jag skulle göra någon form av verk av det men var osäker på vad det skulle vara. Jag försökte bli beväringskommitténs fotograf men blev satt i underofficersskolan och därefter Reservofficersskolan. Där blev jag vald att vara enhetsfotograf, och det var då som jag började dokumentera vardagen och det som skedde omkring mig. Vid det skedet var jag redan så inne i systemet att jag hade svårt att hålla något kritiskt avstånd eller försöka avgöra infallsvinklar på vad det var jag filmade. Så istället skapades den största delen av materialet i situationer då jag mer eller mindre satte på kameran i förbifarten, glömde bort den och sedan gjorde saker jag skulle ha gjort med eller utan kamera.

– Då armen var avklarad och jag började gå igenom de massor av material jag filmat hade jag till en början väldigt svårt att överhuvudtaget förhålla mig till det jag såg. Det kändes väldigt personligt och eftersom jag i tidigare videoverk arbetat mest med funnet material var närheten i detta material något som tog en stund att känna att jag kunde se och göra något med. Det tog nästan ett år innan jag nådde punkten då jag kände att jag var redo att påbörja verket.

– Materialet i sig innehöll intressanta scener men de hängde inte riktigt ihop med varandra på något dramaturgiskt sätt vilket fick mig att vilja skapa något som var genomgående och kunde funka som en röd tråd genom verket. Det ledde till beslutet att införa sång och dans i form av två metakaraktärer som agerar som ett slags berättare under filmens gång. Den ena spelas av skådespelerskan och operasångerskan Frida Josefin Österberg. Det är tillsammans med henne allt musikmaterial är skapat, hon är också berättarrösten i filmen. Den andra var dansaren Sandra Lolax och tillsammans skapade vi koreografin man ser i drömsekvenserna. Beslutet om att göra verket 24 timmar långt kom ur att jag ville att rytmen i filmen så autentiskt och ostiliserat som möjligt skulle återge hur jag upplevde tillvaron i armén, vilket innebar långa scener och stunder av väntan blandat med korta intensiva utbrott av aktivitet. 24 timmar skapade en loop som lät mig sätta verket i realtid och också göra det oberoende av åskådaren. Verket lever sitt eget liv oavsett om någon är där som betraktare eller inte och blir på så sätt en isolerad värld utan koppling till verkligheten, inte helt olikt tillvaron i armen. Även att varje dag är identisk känns rätt i sammanhanget.

1r1a024500_22_56_08still014

Vad tror du att effekten blir på betraktaren och hur skulle du rekommendera att man tar sig till verket?

– Jag var vid flera tillfällen rädd att verket var för personligt skulle bli outhärdligt tråkigt för en utomstående betraktare. Effekten tycks dock vara den motsatta och folk säger sig sugas in i den och bli sittandes i timmar, vilket är ganska otroligt med tanke på att rytmen filmen stundvis är väldigt monoton och upprepande i själva handlingen. Folk som varit i armén har sagt att dom blir indragna för att det väcker så mycket minnen och associationer, och folk som inte varit med själva har sagt att de känns som en smygtitt in i en hemlig värld. Framförallt har jag fått höra att det känns väldigt mänskligt.

Hur var det att rycka in i armén som trettioåring men en del livserfarenhet i bakfickan. Hur skulle du beskriva din upplevelse där?

– Jag tror på många sätt att det var en fördel att vara äldre, för att det hjälpte mig att inte ta de oundvikliga motgångarna och kritiken så personligt. Det hände ofta att folk blev väldigt nervösa och oroliga då vi tex blev tilldelade uppgifter eller fick göra om vissa saker och då kunde jag ofta anta rollen av den som lugnade ner de andra och påminde dem om att situationen kanske inte var så farlig som den kanske kändes just då.

– Det var även intressant att få uppleva ett sådant genomsnitt av den finska befolkningen som man får göra där, då människor från precis alla orter, bakgrunder och samhällsklasser blandas om och måste leva tillsammans dygnet runt. Den erfarenheten är jag väldigt tacksam för, och den gav mig även många insikter jag tidigare saknat.

screen shot 2016-01-10 at 120259

Benjamin Orlow till höger.

Gick det att ta upplevelsen på allvar, eller blev det mera som en socialt experiment?

– De första dagarna kändes det som att ha hamnat mitt i ett teaterstycke där alla spelade sina roller mer eller mindre lyckat. Men förvånansvärt snabbt sögs jag in och all distans försvann. Jag var imponerad över vissa, väldigt få, enskilda individer som hela tiden tycktes opåverkade av systemet och som alltid drev med alla auktoriteter och inte alls tog åt sig av disciplinen. Men för mig var det inte alls fallet. Jag fogade mig helt och hållet och var väl på alla sätt exakt vad de ville att man skulle omvandlas till. Om än något snällare.

Skulle du rekommendera andra att göra militärtjänst och borde den egentligen vara könsneutral?

– Jag tycker det måste vara upp till var och en att bestämma själv. En nackdel jag kan se med militärtjänst i uppfostringssyfte är att den skapar en onödigt stor respekt för auktoriteter. Själv är jag glad över min erfarenhet, även mycket för att jag upplevde att den gav mig en inblick i något jag inte kände till.

secretside

Tillbaka till konsten. Är London din stad nu? Är det där du vill arbeta och leva eller har du några andra planer på gångs (som man säger i Ekenäs)?

– London har nog blivit den stad jag starkast upplever som min hemstad, men jag reser ganska mycket för utställningar och projekt och får genom dem ofta känslan att jag egentligen är i rörelse mer eller mindre hela tiden.

Mera information om verket finns på Sinnes hemsida alltså här!

5 frågor till Makasiini Contemporarys grundare Frej Forsblom

mc1210

Den 18 november öpnade ett helt nytt galleri i Åbo. Makasiini Contemporary i Landhövdingens magasin, ett stenkast från Åbo domkyrka huserar i en fantastiskt byggnad. Byggnaden från 1832 har fungerat som häst- och vagnstall utgörs av nästan 200 kvadratmeter öppen yta med högt till tak.

Galleristen Frej Forsblom, med rötter i Åbo, har tidigare arbetat i hans pappas galleri galleri Forsblom i Helsingfors och före det i gallerier som hans familj drev i Åbo. Med sig tillbaka hämtar Frej djupgående erfarenheter från den internationella konstscenen, vilket har blivit hans specialområde.

I den allra första utställningen, som har öppet till söndag, visas en blandning av inhemska och internationella namn som Keltie FerrisRashid Johnson och Åbokonstnärerna IC-98Heikki MarilaKlaus Kopu och Tiina Elina Nurminen.

Varför ville ni öppna ett galleri just i Åbo och just här och vad är filosofin bakom Maksiini Contemporary?

Åbo är min gamla hemstad och jag har under mina Helsingfors-år hållit tät kontakt till staden. Landshövdingens magasin är en väldigt naturlig plats för ett galleri. Det var förstås överraskande att byggnaden var ledig och vi kom snabbt överens med Turun Yliopistosäätiö om samarbetet.

Efter tio år som gallerist på den internationella konstmarknaden har jag lärt mig att det inte är så viktigt med någon stor filosofi. Jag strävar helt enkelt efter att visa så högklassig konst som möjligt både från Finland och internationellt.

Är det så smart att starta ett galleri under en ekonomiskt recession?

Ett fungerande företag måste kunna stå sig också under ekonomiskt utmanande tider.

93eb3cafe9b51030b9bfc28404ed102cj

HEIKKI MARILA: LAST SUPPER I, 2016

Hurudan konst kommer vi att få se i galleriet och finns det någon röd tråd för den nuvarande utställningen?

Jag kommer att satsa på aktören i medelåldern, men vill också nu som då ge yngre konstnären en chans att synas.

Det finns ingen röd tråd i den här första utställningen. Mitt mål var snarare att visa vad det kommande konstprogrammet har att erbjuda, det vill säga hurudan konst vi kommer att visa här. Därför har den här utställningen så många olika konstnärer och stilar.

Vad är det intressantaste i konsten just nu?

Konstens mångsidighet, till exempel på hur många olika sätt man kan göra en målning i dag.

2b38d43621c5f87ced0b6590dab60235j

RASHID JOHNSON: THE CROWD, 2015

Är Åbo en intressant konst-stad enligt dig och vilken är den vackraste plasten i Åbo?

Det har alltid funnits ett bra museiutbud i Åbo. Gallerier finns det färre av, men jag tror att gallerierna och museerna stöder varandra och att vi kan erbjuda intressanta utställningar.

Den vackraste platsen är nog Puolalaparken.

Nästa utställning med verk av Viljami Heinonen öppnar den 14.1, i studion visas verk av Jenni Vakkilainen. Efter det visas verk av Marus Konttinen, Fabian Marcaccio från New york och Tommi Toija–känd för sin enorma utomhusskulptur ”Pissaava poika”. 

8361abea86d57e9c8a09ee3cedb2d7ddj

VILJAMI HEINONEN: SANDBLASTED, 2016

Bilderna är från Makasiini Contemporarys webbsida: http://makasiinicontemporary.com/

Där kan ni också läsa mer om galleriet!

Om appropriering i konsten

Kulturell appropriering är ett begrepp som präglat den kulturpolitiska diskussionen under de senaste åren, nu också i Finland. Begreppet är komplicerat och definitionerna slirar lätt omkring baserat på folks personliga tolkande av ordets innebörd. En enkel definition är att kulturell appropriering sker då medlemmar i en kultur använder eller liksom beslagtar element ur en annan kultur.

Detta blir enligt många teoretiker problematisk speciellt då element ur en minoritetskultur använts av majoritetskulturen. Det ses som en maktanvändning en sorts kolonialisering och ett förtryck mot minoritetskulturen, speciellt då elementen används utan att ta hänsyn till den roll/laddning eller symbolik elementet kan ha inom sin ”ursprungliga” kontext.

Det bästa sättet jag kan beskriva den psykologiska mekanismen bakom appropriering är den här ganska långsökta liknelsen. Jag använder den bara för att den på ett väldigt tydligt sätt förmedlar en av de känslor som hör ihop med approprieringen.

Tänk dig en grupp människor där folk har olika hierarkiska positioner, (…typ alla samlingar människor). Tänk dig känslan när du kommer på ett genialiskt skämt och säger det högt, men det noteras liksom inte. Tänk dig sen att gruppens populäraste person upprepar ditt skämt och då, tack vare att det är just den personen som säger det, skattar alla. Det var alltså ditt skämt men någon annan fick äran för det.

Poängen är att appropriering handlar om makt i det sociala rummet, vem som får synas och får sin röst hörd. Inom den visuella kulturen som mode, konst och design får mekanismen bakom approprieringen ett synligt uttryckt och därför står konst och kultur ofta i centrum för diskussionen. Kulturella referenser och jakten på en estetik som överraskar, känns ny, står ut eller upplevs exotiska har alltid använts i kapitalskapande, syfte, speciellt inom modebranschen. Med jämna mellanrum lyfter västerländska designers upp den afrikanska estetiken med de färggranna linnetygerna, stora smyckena och tilltagna volymen. Också inom litteraturen talar man om samma fenomen. Frågan där kretsar ofta kring vem som har rätt att berätta vilka historier. Är det till exempel okej att en vit, västerländsk man skriver om hur det är att vara en svart slav och kvinna i USA på 1800-talet?

Inom konsten i Finland är det färskaste och en av de första exemplet på den här diskursen verket ”Grind” av konstnären Jenni Hiltunen (regi Miika Lommi) där kvinnor iklädda samiska folkdräkter twerkar (skakar rumpa) inför kameran i slow motion.

Verket visades i Kiasma i somras som en del av museets samlingsutställning. Konstnärerna Marja Helander och Outi Pieski skrev då en insändare i Helsingin sanomat där de kritiserade att Kiasma hade köpt verket utan att ta hänsyn till eller ens kommentera den tydliga approprieringen av samernas folkdräkt. Dräkterna användes enligt skribenterna bara som dekoration och i exotiserande syfte och blev därmed ännu en pusselbit i den urgamla kolonialiserandet och skymfandet av samernas kultur.

Diskussionen om appropriering är oerhört komplex och ibland går den till överdrift. Ett exempel är då Lena Dunham, den amerikanska författaren, regissören och skaparen av serien Girls ansåg att all sushi som inte gjordes av en japan, var en sorts kulturell appropriering.

Målet med användningen av begreppet kan inte vara något sorts kulturell renhetsideal. Alla kulturen har alltid blandats, influerat varandra och utgör ju mera en smältdeg av kulturella element än något annat. MEN det är på alla sätt bra att utveckla en känslighet för de härfrågorna. Detta, som så många andra frågor gällande sociala hierarkier, handlar om att öva upp sin empatiska förmåga och försöka sätta sig in i och lyssna på röster som vanligen saknas och som man inte har tillgång till i sin egna sociala kontext.

Det lönar sig att komma ihåg att begreppet kulturell appropriering egentligen ÄR själva diskussionen. Det är ett begrepp som fungerar som ett redskap i en diskurs och det är därmed inte ens motiverat att försöka ge det en heltäckande definition. Definitionen skapas hela tiden och det görs av alla som är öppna nog att ta diskussionen.

Sanatoriet – hälsa, arkitektur och samtidskonst i symbios

Förra sommaren arrangerade konstnärsorganisationen Arte utställningen Valtio + i det gamla länsfängelset på Kakolabacken i Åbo. I år fortsätter satsiningen med att kombinera samtidskonsten med starkt historiskt laddade byggnader med utställningen ”Parantola” i Pemars sanatorium.

Pemars sanatorium är ett av huvudverken i arkitekt Alvar Aaltos tidiga funktionalism. Tuberkulossjukhuset som planerades mellan åren 1929–1933 byggdes som helhetskonstverk där både de yttre strukturerna och inredningen följer samma ideologi och vision. Aalto såg byggnaden som ett medicinskt instrument i sig. I sjukhuset kombinerandes den moderna arkitekturen och de mänskliga behoven i en helhet som var både praktisk och vacker. Viktiga element i bygget var platsen den byggdes på–mitt i en tallskog, med syrerik och ren lyft, den tilltagna terrassen där patienterna kunde sitta och andas, inredningens färger och ytor och ljuset.

Sanatoriet som ägs av Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt var i bruk ända fram till 60-talet. Numera används byggnaden av Mannerheims barnskyddsförbund, men en stor del av utrymmena står oanvända och vissa rum är lämnade i så gott som ursprungligt skick.

Nu intas rummen av samtidskonst av konstnärerna Anna Torkkel & Masi Tiitta, Anni Puolakka, Essi Kausalainen, Frank Brümmel, Harri Laakso, Hertta Kiiski, Jaakko Pallasvuo, Mikko Kuorinki & Lisa Radon och Tero Nauha och verken sträcker sig från installationer, till skulpturer, textverk, dansverk och performanser. Alla verk är gjorda enkom för den här utställningen med kravet att de på något sätt kommunicerar med byggnaden och/eller dess historia.

Jag fick chansen att intervjua galleri Titaniks chef Eliisa Suvanto och Artes vice ordförande Antti Turkko om hur det är att organisera konstutställningar på platser som redan har så mycket att säga och berätta.

Varifrån fick ni idén att arrangera en utställning i Pemars sanatorium?

A: Vi sökte efter intressanta platser som kunde inspirera oss och vilkas egenskaper man kunde hantera via konsten. Efter Valtio+ i det gamla länsfängelset Kakola, var det bara naturligt att flytta till en annan institution.

E: Vi ville ändå inte upprepa förra årets utställning utan funderade på nya utgångspunkter för utställningen på en tillfällig plats. Idén om Pemars sanatorium föddes ganska snabbt och arbetsgruppen blev genast entusiastisk. Förutom sanatoriets användning spelade också den arkitektoniska betydelsen och Alvar Aaltons arkitektoniska ideologi en stor roll. Tematiskt var det väldigt intressant att bygga en utställning i en plats som från början haft en vårdande uppgift.

Hur valde ni de konstnärer som deltar i utställningen?

A: En del valdes via en öppen ansökningsprocess och andra bjöd vi in. Det viktigaste var att ta i beaktande byggnaden, dess historia och samtid samt de impulser som och den inspiration av utrymmet som manifesterades i verken.

E: Det var viktigt att alla konstnärer ville arbeta platsspecifikt och att verken skulle skapas i och för den här utställningen. Vi tänkte också mycket på helheten framför de enskilda verken. En del av verken är performativa och framförs bara enstaka gånger på plats, det här passar enligt mig utmärkt ihop med utställningens tillfälliga karaktär.

Vad var det finaste med att arrangera utställningen just i Pemars sanatorium?

A: Att öppna upp byggnaden på ett nytt sätt, att hitta nya betydelser och fördjupa de gamla. Att jobba med byggnaden har varit intressant överlag, Det finns något magiskt över den. En gammal byggnad som då den byggdes antagligen var väldigt nytänkande och som fortfarande känns modern. Som att alla klichéer om byggnaden verkar vara sanna.

E: Det att det överhuvudtaget var möjligt att förverkliga idén och att få följa med processen när utställningen formas i byggnaden. Jag känner också stor tacksamhet till konstnärerna som hämtat nya betydelser och nivåer till byggnadens historia.

Hur är det att bygga en utställning i ett rum som avviker så mycket från det traditionella utställningsrummet, den vita kuben?

A: Inspirerande, överraskande. En plats som en har en stark laddning göder fantasin, men det betyder också att verkens utgångspunkt delvis blir att lyfta fram utställningsrummet. Rummen är inte bara en yta att hänga verk i. Det är inte frågan om en traditionell utställning och det finns inget etablerat sätt att göra saker på, utan allting händer på sätt och vis för fösta gången.

Hur mycket hanterar konstverket platsens egen historia, arkitektur och karaktär?

A: Det varierar. Några verk sammanfaller sömlöst med platsens betydelse och arkitektur. I andra fall är kopplingarna antydande och indirekta, men det är såklart också i betraktarens ögon hur man ser och upplever de här kopplingarna.

Kommer sådana här utställningar vara viktiga för Arte också i framtiden?

A: Det är svårt att säga, Artes styrelse byts ju ut med jämna mellanrum och då kan koncepten också förändras. Men Titanik och Arte har ju länge haft som mål att söka sig till ovanliga konstsituationer och plaster.

E: Arte har resurser att arrangera en utställning också nästa år, men det är helt öppet om det blir en utställning på sommaren eller under någon annan tidpunkt. Till Artes karaktär hör att vara flexibel och öppen. Att våga ta risker är en av kärnorna i vår verksamhet och det är en fin sak, så med tanke på det vill vi lämna det öppet för nya idéer.

Hurudan respons har ni fått från besökarna?

A: Väldigt positiv. Besökarna verkar vara intresserade av symbiosen mellan utrymmena och konsten, där både och kan ses i ett nytt ljus och nya betydelser och upplevelser kan födas. Vissa har å andra sidan retats upp av att utrymmena används på ett nytt sätt och för konstnärligare bruk och de har tydligen upplevt att vi på något sätt har stigit in på deras mark. Sanatoriets ägare och användare har däremot varit väldigt positiva och öppna och det är ju tack vare dem som vi överhuvudtaget kunnat ordna den här utställningen.

E: Utställningen har bara varit öppen i några dagar, så vi har inte fått så mycket feedback ännu. Många väntar sig kanske en liknande helhet som Valtio+, men jag hoppas att besökaren kan uppskatta på så många olika sätt man kan inta en plats för konstens bruk. Jag hoppas att besökaren får en helhetsupplevelse där omgivningen och konstverken blir ett.

Utställningen är öppen för allmänheten fram till den 22.7 och helt gratis, men för att besöka den måste man anmäla sig i förväg till adressen info@titanik.fi. Under öppettiderna finns det bara kapacitet att ta emot ett begränsat antal besökare. Bäst tar man sig till sanatoriet med buss 705, 706 och 709 från salutorget.

Mera info om utställningen finns här: http://www.titanik.fi/parantola/

Strumpbyxor, knackkorvar och böljande celluliter

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”Päiväkahvit” från serien ”Tuhma pulla” (2011–2012)

Åbobon Iiu susiraja är förortsungen som genom många krokar och omvägar blev den internationella avantgardekonstvärldens största selfiedrottning.

Susiraja är Kim Kardashians motsats. Hon visar två knackorvsprydda långfingrar åt betraktaren samtidigt som hon genom en finstilt och kraftfull dadaism komponerar bilder och helheter fulla av både skönhet, smärta och humor.

Jag intervjuade henne förra året för tidskriften Astra. Att Susiraja tar självporträtt handlar om att hon vill ha största möjliga kontroll över bilderna, samtidigt som hon  ansåg sig ha svårt att be andra göra sådant hon vill att ska händer i dem.

Hon tog avstånd från något uttalat politiskt budskap och sade att de främst handlade om en personlig revansch.

Fint så, men att hon betytt mycket för andra är för en utomstående uppenbart. Jag tror att Susirajas till exempel är en oersättlig del i rörelsen ”bodypositivism” som spridit sig på bland annat instagram. Bodypositivism handlar om att visa olika sorters kroppar i det offentliga mediaflödet, att få existera som man är och att få vara lycklig och nöjd oberoende av hur man ser ut. Det handlar om att återta tolkningsföreträdet och omdefiniera villkoren för en lycklig och vacker människa, genom bildens kraft.

Den 10.6–3.7, kommer Iiu Susiraja att ha en utställning med sina senaste verk i Fotocentret Peri i Åbo. Missa inte det!

HAISTA-NAKKI-2011-iiu-susiraja

”Haista Nakki”, från serien ”Tuhma Pulla” (2011-2012)

Voimanainen-2011-iiu-susiraja

”Voima nainen”, från serien ”Tuhma Pulla” (2011-2012)

nro2

”Nro 4” från serien ”Älä nyt suutu”, (2008–2009)

nro3

”Nro 3” från serien ”Älä nyt suutu”, (2008–2009)

Nonsenkulturens comeback –100 år sedan dadaismen

Det är hundra år sedan konströrelsen dadaismen såg dagens ljus. Året var 1916 och platsen sägs vara nattklubben Cabare voltaire i Zûrich i Schweiz. Rörelsen spred sig senare, från det politiskt sett neutrala Schweitz, vidare till konstcentrum som Berlin, Paris och New York.

Dadaismen är till sin natur svår att fånga och definiera. Det var en anti-rörelse som arbetade med att dekonstruera något av det mest heliga i vår kultur, det vill säga språket. Det gällde både det bokstavliga och det bildliga, och dess invanda, överenskomna betydelserna. Dadaismen yttrade sig såväl inom poesin som bildkonsten genom olika absurda nonsensexperiment. Inom bildkonsten arbetade konstnärerna ofta med nya sorters material och tekniker som readymades, fotografiet och kollage.

Dadaismens mål var att skapa en sorts tankemässig och estetisk gränslöshet och att ifrågasätta det vedertagna ”bondförnuftet”, den offentliga debatten, kultur- och utbildningsinstitutionerna, ”god smak” och andra maktbärande sociala och kulturella konstruktioner. Förespråkarna för rörelsen kallade det hela för anti-konst, de ansåg sig syssla med anti-borgerlighet, anti-krig och anti-kolonialism.

Frontkvinnorna och männen för rörelsen sökte ett nytt språk, utanför det gamla som upplevdes kontaminerat och otillräckligt. De ville göra en konst som rubbade de cementerade värderingarna i samhället, som skakade borgerskapet ur sin apati och väckte känslor.

I Europa hade rörelsen starka politiska kopplingar, i USA blev den här dimensionen mera urvattnad. Konststilen kom främst att handla om en kritik mot konstvärldens i sig och elitkulturens maktstrukturer. I Europa, likt de flesta andra modernistiska konströrelserna präglades dadaismen av nedskrivna pompösa manifest som målade upp framtidsvisioner i en världsordning som tycktes ha nått sitt slutskede. Kontexten utgjordes av det nyss inledda första världskriget medan den socialistiska arbetarrevolutionen hägrade bara något år in i framtiden.

Jag kan inte hjälpa att se en del likheter både gällande samhällsklimatet och den visuella kulturen då och nu, hundra år senare. Inte minst i och med att oroligheterna föregicks av enorma tekniska, ekonomiska och sociala framsteg och förändringar.

Då: industrialismen och urbaniseringen, stormakternas kamper om kolonier och en växande nationalism.

Nu: internets banbrytande förändring och demokratisering av informations- och pengaflödet, den pågående folkvandringen, den globala uppvärmningen och kampen om naturresurser i kombination med den globala kapitalismens slutskede (så som vi känner den). För att inte glömma återigen ett uppsving för nationalismen.

Då: utökade rättigheter (t.ex. rösträtt) för kvinnor och därpå följande manlighetskris.

Nu: återigen en stark feministisk våg och utökade rättigheter för hbtq–personer (t.ex. det samkönade äktenskapet), samt där tillhörande manlighetskris.

Snabba sociala och ekonomiska framsteg rubbar cirklarna, maktrelationerna, de skapar social progressivitet, olika sorters demokratiseringsprocess, de rör om i klassklyftornas maktförhållanden och skapar osäkerhet. Då som nu, lever vi i en turbulent tid av förändring.

Det som nu händer inom bildkonsten och den visuella konsten i allmänhet, i en värld där politiska frågor blivit allt mer brännande, är intressant. Det att Oscargalan i år blev så politisk är ett tydligt exempel. Det finns liksom en tid då man kan välja mellan att tala eller hålla tyst, det finns ett sorts momentum, och sen är det förbi.

Inom bildkonsten ser jag speciellt tre tendenser.

Å ena sidan finns en stark opolitiskhet –ett uppsving för konst som kretsar kring material och tekniken. Konstnärer som arbetar med att skapa vackra och visuellt tilltalande eller intressanta motiv. En annan tydlig tendens är konstnärer som arbetar främst utgående från den enskilda individens upplevelser, som en ny våg av abstrakt expressionism. Både materialismen och individualismen är tätt sammanbundna med kapitalismen. De är perspektiv som koncentrerar sig på yta eller den enskilda individens upplevelse och därmed avleder uppmärksamheten från strukturella och kollektiva frågor. Det här är konst som passar perfekt in i den elitistiska konstvärldens ekonomiska logik.

Å andra sidan finns det en konst som på något sätt lyckas kombinera de här två dimensionerna –individen och kollektivet, eller den individuella emotionella upplevelsen och större strukturella frågor. Den Åbobaserade konstnärsduon IC98 är ett exempel på konstnärer som skapar verk där betraktaren berörs av den estetiska dimensionen, men där bakgrunden till verken ligger djupt rotade i filosofin och speciellt frågor om maktutövning i form av kontroll genom arkitektur. Pilvi Takala är en annan konstnär som genom performansen, där hon själv spelar huvudrollen, skapar sociala situationer där samhälleliga tabun bryts. I verket Baglady från år 2006 vandrade hon runt i ett köpcentrum med en genomskinlig plastpåse full med pengar. Genom en simpel handling, synliggjorde Takala paradoxen i att det i ett rum vars hela existens kretsar kring utbyte av pengar, fortfarande upplevdes störande att skylta med det. Att liksom säga det öppet och krossa illusionen om att det skulle handla om något annat.

Och så finns det de nya dadaistiska yttringarna. Konst som försöker öppna eller skapa diskussion genom att provocera och ifrågasätta konventionerna kring vårt språk och vår smak och som använder humorn, nonsensyttringar eller satiren som främsta vapen. Genom humor, ironi och satir kan man bekämpa cynismen och penetrera olika diskurser på oväntade sätt. Humorn är en sorts offensiv skenmanöver, man överrumplar ”fienden” genom att framlägga sina argument på ett sätt som hen inte är beredd på.

De dadaistiska yttringarna som förekommer nu verkat härröra från liknande behov som för hundra år sedan, av att ifrågasätta rådande sociala, politiska och ekonomiska värderingar. Speciellt smak är en laddad hierarkiseringsmekanism som har ett starkt fotfäste i den visuella kulturen.

Grafisk deisign 2010-talet, Grmmxi

Grafisk deisign 2010-talet, Grmmxi

Den senaste trenden inom bild- och annan visuell kultur kan kort beskrivas som ”det fula är det nya snygga”. God smak och så kallade ”tidlös klassisk estetik” ifrågasätts till förmån för det oslipade, ologiska, råa och rent anstötande. Detta kan också ses som en reaktion mot den virtuella bildvärlden som genom plattformar som instagram, facebook, pinterest och bloggar skapar helt nya förväntningar och krav på hur folks privata liv rent visuellt ska se ut.

Den här oslipade nonsensestetiken syns extra tydligt inom fotokonsten och den grafiska designen, som genom sin starka koppling till den ”verkliga världen” utgör en naturlig plattform för en ny sorts spekulativ realism.

I nästa inlägg kommer jag att presentera en av de viktigaste finländska dadaistiska konstnärerna. Hon bor i Åbo men har blivit hyllad och storligen uppmärksammad på den internationella konstscenen.

Vad är konstens mening?

”The aim of art is to represent not the outward appearance of things, but their inward significance.”

Aristoteles

”I found I could say things with color and shapes that I couldn’t say any other way – things I had no words for.”
Georgia O’Keffe

”The purpose of art is washing the dust of daily life off our souls.”
 Pablo Picasso

Såhär säger Aristoteles, Georgia O’Keffe och Pablo Picasso om konstens mening. Själv tänker jag, ur ett väldigt brett perspektiv, att konstens uppgift är att skapa innehåll i livet. Och då menar jag verkligen innehåll eller mening- inte bara underhållning eller stimulans. Inte för att underhållning och mening på något sätt utesluter varandra.

För mig är konsten på ett väldigt konkret sätt mitt livs innehåll, både privat och i mitt jobb. Men jag inser ju att alla inte har eller vill ha ett liv som kretsar kring konsten. Jag vill veta hur andra upplever det här. Hur ser en diplomingenjör på konstens mening, eller en socialarbetare, vilken roll upplever en poet, bildkonstnär, litteraturkritiker eller journalist att konsten har? Jag bestämde mig för att helt enkelt fråga.

anna_torkkel

Anna Torkkel, danskonstnär, Åbo
Konsten kan inte definieras endast från ett nyttoperspektiv. Konstens är något karaktäristisk för människan, och dess mening kan vara att förmedla betydelser och skapa överraskande kopplingar mellan tid och rum. Jag vill också tro att konsten kan vara något mer är ett sätt att påverka samhället eller en dialog som förs inom konstfältet. Konsten har möjligheten att porträttera verkligheten och människan på ett sätt som sträcker sig förbi orden. Konsten bjuder in människan att verkligen betrakta, och att se saker och att möta sådant som är okänd för en själv.

leena-kela-BWLeena Kela, performancekonstnär Åbo
Jag anser att konstens mening är att producera och frambringa mening. Konst får vara full att motsättningar, mångtydig, porös, konstig, otydlig och allt det som man i vanliga diskussioner försöker hejda och förenkla.

 

 

heikki_marilaHeikki Marila, bildkonstnär, Åbo
Att väcka tankar och känslor.

 

 

 

Kalle_kevivn

Torbjörn Kevin, pensionerad chefredaktör på ÅU, aktiv samhällsdebattör, Åbo
Konstens mening handlar om att få nya och överraskande infallsvinklar genom en skenbar underhållning. Teatern är ett bra exempel på det. Sen är måleriet också någonting mycket fascinerande. Jag kan inte riktigt beskriva vad det är som fångar mig i en målning, det är något mera undermedvetet. Konsten kan ha ett budskap och ställa frågor, men de kan framföras finstilt och skickligt inte vräkas över en.

antin_snickarsAnn-Christine Snickars, frilansskribent och litteraturkritiker på Åbo Underrättelser, Åbo
Konstens uppgift, ja, man ska aldrig komma med en heltäckande definition av den, men en aspekt kunde vara att den kan – och ska – uppväcka och upprätthålla en känslighet och mottaglighet hos den som betraktar, läser, lyssnar …

Konsten ska också förskjuta och rubba perspektiven så att mottagaren har skäl (och förhoppningsvis förstånd) att ifrågasätta sina tidigare ståndpunkter och premisser. Det senare kan vara viktigt, för konst kan – liksom det mesta – missbrukas för olika syften. Dikt kan till exempel skrivas för att elda nationella känslor.

Att konstupplevelser ska ge välbefinnande och befrämja hälsa är en tanke som slagit rot i dag, men det är slarvigt tänkt. Konsten har inget folkhälsouppdrag, den biten ska alldeles andra instanser sköta.

Men det finns också ett njutningsmoment i konsten: färger, ordkombinationer, toner, kan ge en njutning, det ligger något fantastiskt och eftersträvansvärt i det.

sebastian_bergholmSebastian Bergholm, kulturjournalist på YLE, Åbo
Jag vill inte säga att konsten har någon speciell uppgift, trots alla de problem vår värld brottas med. Att handla är människans, inte konstens uppgift. Men den viktiga roll som konsten kan ha i arbetet för värden som frihet och förståelse (som är helt centrala för konsten också) är att visa på att olika sätt att tänka, gestalta och göra är möjligt. Det påminner mig om att en annan värld också är möjlig, att vi människor har kraft och fantasi till vad som helst.

Min kanske starkaste konstnärliga upplevelse i år var libanesiska sångerskan Yasmine Hamdans konsert i Helsingfors i augusti. Hennes musik andas samtidigt kärlek till en traditionell arabisk musik som den skapar ett helt nytt utrymme för konstnärligt uttryck. Hennes feminism är normbrytande och inspirerande långt bortom arabvärlden.

Jag kom att tänka på det här som ett exempel på vilken betydelsefull roll konst kan ha i en värld där många människor är i rörelse och fördomar och uppfattning om annanhet verkar hindra oss från att förstå varandra.

Yasmine Hamdan som själv tvingats fly Beirut och som levt som flykting i många länder uppträdde i Finland precis då som media dagligen rapporterade om drunknade i medelhavet.

Det politiska inhemska sammanhang som Hamdan dök upp i påminde mig om konstens starka roll, hur den i vissa situationer slår upp oss på vid gavel. Publiken fick se en estetiskt trollbindande konsert och beröras djupt av en människa som både tvingas fly och som tagit makten över sitt liv.

Jag minns att jag tänkte att det finns så många i Finland som skulle ha bordat se konserten, och uppleva gemenskapen i Huvilatältet.

Hamdan och konsten påminner mig om att olika sätt att tänka och vara på är möjliga och genom det här, att en annanslags värld också är möjlig. Vi har alla kort på vår hand, till ondska men också till frihet och solidaritet.

petter_holmström

Petter Holmström, diplomingenjör, bloggar under namnet Brandmuren på ÅU.fi, Pargas
Förmedla känslor som man känner igen men har svårt att sätta ord på.

 

 

pontus_ankar

Pontus Anckar, Praktiker i antigymnastik, Pargas
Konsten kan enligt mig i bästa fall fungera som terapi. Nu tänker jag inte på terapi i form av en liten undanflykt från den gråa vardagen. Jag menar att konsten verkligen kan utmana och skaka oss, den kan hjälpa oss att få syn på saker, i oss själva och andra. Till exempel en bra bok eller film kan, utan att ta till pekpinnar, visa oss svårigheterna med att vara människa, svårigheterna med oss själva och svårigheterna i våra relationer. En bra bok eller film kan ofta vara betydligt mera terapeutisk än en psykologisk självhjälpsbok.

mia_eklundMia Eklund, samordnare av social-, ungdoms- och mångkulturella verksamheten vid Röda korset, Åbo
Konstens mening är att förmedla något; en känsla, en tanke, ett synsätt. Konsten är viktig eftersom det är ett sätt att uttrycka sig genom, konsten väcker känslor hos människor och får oss att tänka till och reflektera.

 

lucas_voghtLucas Vogt, konstnär, Åbo
En strävan efter katarsis. Att utforska det kollektiva omedvetna och dela med sig sina fynd. Fynden kan erbjuda värdefulla insikter om samhället och tidsandan.

 

 

Heidi_von_wright

Heidi von Wright, poet, Åbo
För en tid sedan skrev jag ner en mening på baksidan av en inköpslista: ”jag kan bara vara på ett ställe – inte på flera, samtidigt – i konsten kan jag röra mig.”

Jag har listlappen kvar, instucken i min anteckningsbok tillsammans med andra tankar, reflektioner och uppslag. Den där meningen, ligger det någonting i den eller är det bara ord? (som jag kanske inte ens kommit ihåg nu om jag inte, kanske i frustration över kassakön, skrivit ner dem).

Jag kan alltid bara befinna mig där jag verkligen är men genom att läsa en bok eller betrakta en målning, se en film eller lyssna på musik förflyttar jag mig – eller någonting i mig förflyttar sig. Jag tar del av något som någon gjort – tar det till mig på någon sätt, utsätts: tycker om det, tycker inte om det, förundras, förfäras, förändras.

Frågor om konst: varför den är viktig? Vad som är meningen med konst? är svåra att besvara. Det kan till och med vara svårt att hitta en ingång, vad är viktigt att säga om konst? När blir det bara klichéer? Lite lättare är det att svara på varför konst är viktigt för mig. Genom att betrakta och med andra sinnen ta in konstyttringar får jag något behov tillfredsställt, min världsbild vidgas – jag vågar påstå att det här gäller de flesta konstarter och de flesta konstverk. Jag lär mig något, både av konst jag gillar och av sådant som jag inte gillar – bara jag tar mig tid att fördjupa mig, verkligen anstränger mig att se/höra verket.

Visst händer det att jag lägger ifrån mig en bok innan jag läst ut den – men väldigt sällan, faktiskt. Den inre ansträngningen tillför alltid nåt i mötet med det yttre konstverket. Och det är också någonstans där som meningen kommer in i bilden. Det här kan låta relativistiskt men jag menar inte att det måste vara det. Det största/innersta upplevelserna av konstverk är återvändningar – böcker jag läst tidigare, tavlor jag sett tidigare, låtar jag tidigare hört. Men så den där ena gången – kanske handlar det om vem jag ser tavlan i sällskap med, kanske handlar det om högtalaren som förstärker ljudet, kanske handlar det om vad som hänt mig dagen före jag läser den där ena diktsamlingen. Meningen uppstår mellan mig och konstverket.

Och ja, frågor om konst ska väl egentligen inte snabbt och kort besvaras, utan diskuteras – länge och väl.

Vanitas uppmanar en att fira livet!

Imorgon, torsdag, börjat dansfestivalen XS.vol 7 i Kutomo i Åbo. Festivalen som håller på tills lördag 28.11, koncentrerar sig på modern dans, arrangeras nu för sjunde gången av produktionsbolaget Ehkä-tuotanto.

Jag fick chansen att intervjua danskonstnär Anna Torkkel -en av Ehkäs och festivalens grundare, om hennes senaste verk Vanitas. I Vanitas uppträder Torkkel tillsammans med den japanska performancekonstnären Tashi Iwaoka, den visuella konstnären Elina Minn och ljudkonstnären och musikern Johanna Porola. Verket visades för första gången på scenkonstfestivalen Baltic Circle i Helsingfors, förra veckan. I morgon kl. 19 har Vanitas Åbopremiär på Kutomo.

Vanitas är ett av konstens mest klassiska teman. Ordet är latin för ”fåfänga eller tomhet och handlar om livets förgänglighet och om hur konsten nästan alltid, på något plan, hanterar tid och rum och människans förhållande till sin egen dödlighet.

Ordet ”vanitas”, kommer från boken Predikan (1:2) i Gamla testamentet, vars inledning lyder: Vanitas vanitatum omnia vanitas, ”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet”, eller, enligt en äldre översättning, ”Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet”. Den mest klassiska vanitastraditionen är 1600-talets stillebenmåleri där olika föremål fungerar som symboler för livet och döden.

Anna Torkkel tycker trots allt att vanitasmåleriet främst är en hyllning till livet och ljuset. Då ljuset ställs bredvid mörkret lyser det desto kraftigare.

Tashi Iwaokan & Anna Torkkel i "Vanitas" på Baltic Circle, 2015, Foto: Tani Simberg

Tashi Iwaoka & Anna Torkkel i ”Vanitas” på Baltic Circle, 2015, Foto: Tani Simberg

Anna Torkkel, berätta lite om din bakgrund?
Jag är en danskonstnär som arbetar som koreograf, dansare och konstnär inom dans- och scenkonst. Jag har studerat i Stockholm, Åbo, Helsingfors och Amsterdam. Produktionsbolaget Ehkä-tuotanto grundade jag tillsammans med scenkonstnär Tashi Iwaoka år 2004 i Amsterdam, och sedan år 2009 har Ehkä drivit Kutomo, ett rum för samtidskonst i Åbo. Vid sidan av mitt konstnärliga arbete, curaterandet och organiserandet fungerar jag också som danslärare.

Vad har varit det här verkets utgångspunkter?
Mitt nya verk Vanitas, är en fortsättning på mitt mångåriga intresse för att arbete med ett närvarobaserat, enkelt och upplevelsebetonat förhållande mellan scenkonstnären och publiken. Verket strävar inte nödvändigtvis efter att formulera eller proklamera något, utan efter att nå något mjukare och sinnligare, ett ögonblick som kan delas.

23162937281_1f28ab9429_z

Tashi Iwaoka & Elina Minn i ”Vanitas”, på Baltic Circle, 2015, foto: Tani Simberg

På vilket sätt hanterar du Vanitastematiken i ditt verk?
Jag har alltid fascinerats av vanitasmålningarna och hur symbolerna talar till en. En sorts direkt, ordlös konkreti, som uppmanar till meditation. Jag ville hitta en liknande igenkännbar styrka i dansföreställningen som kontext. Trots det ville jag inte utgå från förruttnelse och förfall, utan koncentrera mig på livskraften, ljuset och glädjen.

I 1600-talets stilleben är ljuset centralt och det söker sig mot den mest livskraftiga delen, fast målningen i sig visar hela livscirkeln, från blommans knopp till den utblommade blomman. Stillebenmålningarna uppmanar en egentligen till att fira livet!

Jag begränsade sedan arbetet till vissa teman som jag ville arbeta med: skönhet, hud, rosor, döden och ungdom. Vi började arbetet med de olika scenerna genom övning vars mål var att stärka scenkonstnärernas närvaro.

Scenernas slutgiltiga form, det vill säga verkets ramar finns, så att scenkonstnären kan verka och leva ut temat där i stunder och dansen kan så att säga ”hända”. Jag strävar efter att det sker något ”verkligt” på scenen, och att scenkonstnärens närvaro i rörelserna eller handlingen talar för sig. Som regissör hoppas jag att föreställningen kan föda en känsla av mening hos betraktaren. Föreställningen strävar efter att vända upp och ner på det som är överflödigt och frambringa en delad känsla av mening.

Är vanitastematiken alltid aktuell?
Vanitasmåleriets insikt om livets och varandets värde är såklart alltid aktuellt. Upplevelsen av livet som meningsfullt är ett tema som aldrig är färdig- eller slutbehandlat.

Är vanitastematiken speciellt aktuell just nu?
Kanske. Det känns som om det finns extra mycket frustration i luften just nu, som uttrycks som hat mot andra. Folk borde inse, på ett helt konkret plan, att precis allt levande är unikt och betydelsefullt, inte bara det egna livet.

22745757737_5a190d9e27_z

Ljudkonstnär Johanna Poroloa och Elina Minn, Baltic Circle, 2015, foto: Tani Simberg

Hur var det att visa upp föreställningen på teaterfestivalen Baltic Circle?
Jag är väldigt tacksam över möjligheten att ha Vanitas uruppförande på Baltic. Scenkonstfältet är väldigt aktivt och såklart större i Huvudstadsregionen än i Åbo. Det var roligt att visa upp verket för en full läktare! Stämningen på festen är också väldigt social och diskuterande, och det var fint att höra olika röster om föreställningen.

Hur känns det att framföra Vanitas på festivalen XS vol.7 på Kutomo?
Arbetet med verket gjordes i Kutomos utrymmen och för Baltic blev vi tvungna att göra ett stort anpassningsarbete. Det känns bra att nu föra tillbaka föreställningen till Kutomo, där delar av den kommer bättre till sin rätta. För Ehkä-tuotanto, känns det hisnande att det redan är frågan om den sjunde dansfestivalen!

Kan du beskriva ditt verk med fem ord?
Äkta, känsligt, koncentrerat, intensivt och humant.

Och slutligen: vad är konstens mening?
Konsten kan inte definieras endast från ett nyttoperspektiv. Konstens är något karaktäristisk för människan, och dess mening kan vara att förmedla betydelser och skapa överraskande kopplingar mellan tid och rum. Jag vill också tro att konsten kan vara något mer är ett sätt att påverka samhället eller en dialog som förs inom konstfältet. Konsten har möjligheten att porträttera verkligheten och människan på ett sätt som sträcker sig förbi orden. Konsten bjuder in människan att verkligen betrakta, och att se saker och att möta sådant som är okänd för en själv.

I väntan på tuppgeniet

Kenneth Bamberg, "Caligula" "Alejandro". Foto: http://www.kenbam.com

Kenneth Bamberg, ”Caligula” & ”Alejandro”. Foto: http://www.kenbam.com

Tankar kring Kenneth Bambergs utställning ”Cocks” i fotocentret Peri som visades till mitten av november. Just nu kan man se en dokumentär om Bamberg och hans förhållande till manligheten i konsten på Yle arenan i programmet Klick. (Tryck på länken så kommer du till programmet)

I Kenneth Bambergs utställning “Cocks” händer någonting spännande. Bamberg har fotograferat porträtt av tuppar och skapat ett fascinerande och effektfullt perspektivskifte. Det överraskande motivet väcker många tankar, speciellt gällande makt, manlighet och porträttkonsten.

Vem avbildas i ett porträtt och hur? Vem får vara subjektet eller objekt för beundran? Och fram för allt: vem avbildas inte?

Bamberg har undersökt maskulinitet genom fotokonsten under nästan ett helt decennium. I fotoserien ”Koteka Impressions” fotograferade han till exempel finska män prydda med imponerande fallosmundringar, inspirerad av stammar i Malesien, Sydamerika och Afrika. I vår kultur dyrkas manligheten kanske inte lika uppenbart, men konsten och manligheten och den manliga konstnären, är ett viktig och intressant tema som allt jämt är aktuellt.

Kenneth Bamberg, "Krister" & "Kenneth", Foto:http://www.kenbam.com

Kenneth Bamberg,”Krister” & ”Kenneth”, Foto:http://www.kenbam.com

För att närma sig ämnet, är genibegreppet en fruktsam grund.

Genibegreppet, som har sina rötter i renässansen, formulerades tydligast i och med 1700-talets essentialism och filosofen Immanuel Kants teorier om en universell estetisk upplevelse som bara vissa speciellt exceptionellt begåvade individer kunder frambringa. Geniet enligt Kant kopierade inte vad tidigare konstnärer gjort (likt en hantverkare och till skillnad från den antika uppfattning om memesis), utan skapade nya regler för konsten och livet, som mindre begåvade individer kunde följa.

Geniets rötter låg i ett allt mer sekulariserat samhälle och banade väg för ett dyrkande av individualismen och en större koncentration på den subjektiva upplevelsen såväl inom konstens ramar som utanför. I konsten, banade uppfattningen om geniet småningom väg för avantgardet och den abstrakta, autonoma konsten som inte tjänade några andra syften (ekonomiska eller politiska) än att finnas till för sin egen skull.

Den bohemiska konstnären levde vid samhällets gränspunkter, ifrågasatte borgerligheten och uppfattades drivas av en medfödd kreativ kraft som var lika oundviklig som ohejdbar. Geniet fick förlåtelse för dåligt beteende, arrogans och narcissism i kreativitetens namn. Han följde inte reglerna och reglerna följde inte honom. Livet blev en konst och konsten ett uttryck för upphovsmannens karaktär.

Albrecht Dûrer, "Självporträtt, 1498, 1500

Albrecht Dûrer, ”Självporträtt, 1498, 1500

I efterhand har 1700-tals estetiken omvärderats, och genom postmodern feministisk och postkolonial teori, har det kunnat visas att uppfattningen om den ordlösa, universella upplevelsen av skönhet och kvalitet, gömmer politiska och ekonomiska motiv som fram för allt stöder den vita, västerländska mannens sociala och ekonomiska positioner.

Geniet kan påstås vara en nästan religiös position (identitet) som ”vanliga” människor tillåtit existera helt enkelt för att vi behövt honom. I brist på Gud som övermänsklig kraft och ideal, uppstod ett behov av att skapa nya hjältemyter om fullständighet och excellens – ett rum som gick utöver den bedövande vardagligheten, som visade att något annat är möjligt och tvingade oss att ifrågasätta våra egna konventioner och beteendemönster.

Hyacinthe Rigaud, porträtt av Ludvig XIV, 1701 & Marcel Laroon "Självporträtt", ca. 1700.

Hyacinthe Rigaud, porträtt av Ludvig XIV, 1701 & Marcel Laroon ”Självporträtt”, ca. 1700.

I dag är problemet främst att det traditionella manliga geniet blivit en så oerhört konventionell och accepterad identitet. Ja-helt enkelt tråkig. Den där arroganta narcissisten känns inte längre farlig, spännande, intressant eller ens chockerande utan snarare tröttsam och löjlig. Tänk Kanye West till exempel, som trots allt kan tänkas förtjänar en eloge för att han försöker utvidga genibegreppet till att innefatta också afroamerikaner.

Trots detta är geniet en konstnärsidentitet och konstnärsnarrativ, som ständigt upprepas och som (konst)världen omfamnar med öppna armar. I konstvärlden är de stora pengarna beroende av uppfattningen om det unika, originella verket och verket som en förlängning och materialisering av det konstnärliga geniet. Det är basen på vilken det traditionella konstsamlandet och konstmuseernas verksamhet bygger.

Du betalar för att kunna visats i samma rum som en bit materialiserad genialitet. Och du vet att du ska dyrka verket och upphovsmakaren, fast du kanske varken förstår eller tycker om det.

I Bambergs tupporträtt personifieras den maskulina dominansen bland annat genom djurets kroppsspråk och blick. Tupparna är fotograferade enligt den klassiska renässanstraditionen. Vinkeln något underifrån för att ge subjektet en överordnad position och med motivets nedlåtande blick fixerad vit betraktaren. Bamberg själv beskriver tupparna som överlägsna, alerta och oräkneliga.

Bambergs porträtt tangerar också en annan aktuell och nära besläktad diskussion. Eftersom tupparna inte bara poserar likt renässansmän, utan också fått riktiga stark laddade namn, har de på sätt och vis blivit fullskaliga subjekt.

Det ligger något väldigt posthumant över just detta.

Posthumanismen är ett radikalt perspektivskifte från människans subjektiva upplevelse som den dominerande, till att utvidga uppfattningen om aktörsskap ytterligare. I kombination med klimatkrisen som synliggör människans litenhet i förhållande till naturkrafterna och teknisk utveckling som artificiell intelligens, väcks frågorna:

Är vi sist och slutligen så häftiga, vi människor? Har vi rätt att dominera hejdlöst över allt som finns omkring oss?

Borde vår identifikationsyta och empati sträcka sig förbi oss själva?

Och kan tolkningsföreträdet utvidgas helt utöver (till och med oberoende av) den mänskliga horisonten?

bamberg_albany_carl_gustav

Kenneth Bamberg, ”Albany” & ”Carl-Gustav”. Foto: http://www.kenbam.com

En av de här utvidgningarna blir tydliga i Bambergs porträtt. Det Bamberg tycks fråga är, om till och med en tupp kan vara subjekt.

Det har krävts omätliga ansträngningar för att utvidga och inviga något annat än den vita, västerländska mannen i genibegreppet, för att inte tala om begreppet människa (jmf. engelskans man). Det börjar sakta sjunka in att en kvinna till exempel i första hand är en människa, det vill säga en hel person, inte ”bara” en kvinna, liksom en rasifierad person i första hand är en människa, inte en afrikan, arab eller asiat. Samma sak gäller en flykting. En flykting är en person med integritet, tankar och drömmar, inte en abstrakt kategorisering.

Bambergs porträtt visar på bildens kraft. Genom en enkel perspektivskiftning, förändras allting.

I väntan på tuppgeniet…

”Performance är konsten att närvara”

(Obs. rödsvärtad text är länkar som det går att klicka sig vidare på)

Den här veckan fram till söndag 4.10, pågår den internationella performance- och scenkonstfestivalen New Performance Turku Festival på olika håll i Åbo.

Jämfört med till exempel bildkonst och scenkonst är performancekonsten en väldigt ung konstform. Performancen växte fram via modernistiska konstformer som surrealismen, dadaismen och futurismen. Det vill säga genom konstformen som tog ett tydligt avstånd från alla former av klassiska narrativ och tillät nya uttrycksformer.

Ordet etablerades på 1950–60-talet och utvecklades som mest intensivt på 1970-talet. Speciellt kvinnliga konstnärer som Yoko Ono och Carolee Schneemann och Marina Abramovich tog till sig konstformen, som till skillnad från klassisk bild- och scenkonst inte var lika djupt rotad i konstens misogyna kanonskapande.

Performancekonsten arbetar med element som tid, rum, konstnärens kropp och närvaro och med relationen mellan konstnären och publiken. Typiska teman är någon form av politiskhet eller rituell kroppslighet.

Olikt annan bildkonst går performancekonsten inte att ignorera, den upptar betraktarens tid och uppmärksamhet, men gör det sällan lätt för denna. Performancekonsten bygger ofta på någon form av provokation där mönster och konventioner synliggörs och utmanas genom att brytas. Att se ett performanceverk är ofta obekvämt, men lämnar en sällan oberörd.

Leena Kela i hennes senaste performance "The Alphabets of Performance Art (2015)"

Leena Kela i hennes senaste performance ”The Alphabets of Performance Art (2015)” Foto: Jussi Virkkumaa

Leena Kela, konstnärlig ledare för New Performance Turku Festival (NPT), anser att det är just det som är konstens uppgift. Att breda rum för de oslipade och obekväma diskussionerna.

Jag fick chansen att intervjua henne kort om den pågående festivalen och om performancekonsten i allmänhet.

Vad är New Performance Turku Festival (NPT) och när grundades festivalen?

New Performance Turku Festival är en festival för performance- och scenkonst som grundades år 2012 och arrangeras en gång om året.

Vad är din roll i festivalens arrangemang?

Jag och curator Christopher Hewitt är festivalens konstnärliga ledare, vilket betyder att vi ansvarar för festivalens konstnärliga innehåll. Ungefär ett år innan festivalen valde vi ut konstnärerna som skulle delta och har sedan fört fortgående diskussioner med dem under årets lopp. Vi vill erbjuda konstnärerna tillräckligt med tid och stöd vid själva produktionen av verken. Vid sidan av detta ansvarar jag för festivalens praktiska förverkligande tillsammans med vårt produktionsteam.

Varför vill du arbeta med just performancekonst, varför är det så intressant?

Jag är utexaminerad performancekonstnär från Åbo konstakademi år 2003 och har sedan dess arbetat med performancekonsten både som konstnär, curator, föreläsare, lärare och i text. Jag har också en magisterutbildning i scenkonst- och forskning från finska Teaterhögskolan och arbetar för tillfället med min doktorsavhandling vid Konstuniversitetets bildkonstakademi, med fokus på performancekonstens språk och tvärkonstnärliga grupper.

Efter femton år i branschen är jag fortfarande väldigt entusiastisk över performancen som konstform. Fältet är ständigt aktuellt och fungerar reaktionärt i förhållande till den omkringliggande verkligheten. Som konstnär har jag fastnat för att man själv får vara på plats och tillsammans med publiken dela stunden då verket möter betraktaren. Eftersom det är frågan om en live-föreställning, kan man också påverka hur det här mötet ser ut. Jag har fått starka konstupplevelser av performancekonst. Jag blir ofta överraskad, men måste också ibland möta känslor av tristess, som jag i mitt övriga liv så effektivt försöker undvika.

Venla Luoman och Armas Suomis performance "Avajaiset" från NPT:s öppningsfest.

Venla Luoman och Armas Suomis performance ”Avajaiset” från NPT:s öppningsfest i Manilla. Foto: Jussi Virkkumaa

Vad är festivalens teman i år?

I år handlar festivalen om samarbete och de diskussioner som pågår inom performance- och scenkonsten. Speciellt politiskhet på ett lokalt och internationellt plan, samt performancekonstens mångsidighet har lyfts fram i konstnärernas arbete.

Vad kommer att hända nu under festivalveckan. Något du vill lyfta fram?

Festivalen startade den 28.9 och fortsätter till söndagen 4.10. I tisdags och nu på onsdag visas performanceverk ur projektet Floating Platforms, där performancekonst och vetenskap kombineras. Under den här delen har tre performancekonstnärer arbetat i par med forskare inom kognitiv neurologi, assyriologi och internationell politik. Från torsdag till söndag visas performanceverk i teatrar, gallerier och anda rum för samtidskonsten samt i stadsrummet.

Publiken kan till exempel följa med byggandet av Antti Laitinens verk ”Armour” i Vårdbergsparken under hela festivalen. Det lönar sig också att gå och se den brittiska duon French&Mottersheads verk ”Afterlife” som handlar om den biologiska processen som sker i kroppen efter döden, som visas på fredag och söndag i museet Aboa Vetus & ars Nova.

I huvudbiblioteket arrangeras en diskussionsserie, där Ray Langenbach och David A.R. Ross från USA diskuterar Davids historia. David är en papperslös asylsökande i Finland som blev tvungen att fly från sitt hemland då han försökte avslöja en utbred korruption och människosmugglingsskandal med barn i USA.

Vid sidan av dessa kan man också se verk som hanterar bland annat skam, baletten Svansjön problematiserande av monumentkonsten och mycket mer. De flesta verken framförs på engelska eller ordlöst. Annika Tudeers performance ”Annika gör Svanlake” som visas i Kutomo på söndag, går på svenska.

(Hela programmet finns här)

Publik på NPT:s öppningsfest 28.9 i Manilla. Foto: Jussi Virkkumaa

Publik på NPT:s öppningsfest 28.9 i Manilla. Foto: Jussi Virkkumaa

Är performancekonsten på något sätt en speciellt utmanande konstform, jämfört med till exempel bildkonst?

Jag tycker inte att performancekonsten är speciellt utmanande, all konst kan vara någonstans mellan lätt och svårt. Kanske performancekonsten är utmanande så till vida att den kan vara svår att placera inom något färdigt ramverk. Ibland förvirras betraktaren av att det inte är så slätt att veta hur man borde bete sig inför ett performanceverk, till skillnad från till exempel i en traditionell galleri- eller museiföreställning där beteendekoderna är bekantare. Det är på konstnärens och arrangörernas ansvar att hjälpa betraktaren att möta verket och att skapa förutsättningar för att hen vet hur ett verk ska hanteras.

Men i bästa fall leder den här bristen på beteendekoder till att det skapas verk som bygger på en växelverkan där betraktaren får möta inte bara verket utan också sig själv. Verket kommer bildligt talat under huden, och påverkar din egen uppfattning om dig själv och om andra.

Vad vill du att betraktaren upplever/förstår/ser via NPT?

Jag hoppas att publiken får insikter som rör de aktuella politiska diskussionerna och världen i allmänhet. Det finns en bred skala olika verk på festivalen och ett verk som berör någon kan lämna en annan helt oberörd. Performancekonst är en sorts närvarokonst, där betraktaren samtidigt möter verket och upphovsmannen eller kvinnan bakom verket.

Leena Kela i hennes senaste performance "The Alphabets of Performance Art (2015)"

Leena Kela i hennes senaste performance ”The Alphabets of Performance Art (2015)” Foto: Jussi Virkkumaa

Och slutligen: vad är konstens mening?

Jag anser att konstens mening är att producera och frambringa mening. Konst får vara full att motsättningar, mångtydig, porös, konstig, otydlig och allt det som man i vanliga diskussioner försöker hejda och förenkla.

Här finns mera information om festivalen:  http://newperformance.fi