Blommor så in i *******!

Konstnären Heikki Marila (f.1966) har lyckats med något som få trodde var möjligt. Han har förnyat blomsterstillebenet.  Under sommaren visas Marilas utställning ”Kukkia ja perkeleitä” (blommor och djävlar) på Wäinö Aaltonens konstmuseum. Marila, som bor och arbetar i Åbo, har gjort sig känd bland annat för sina monumentala expressiva blommotiv. År 2012 väckte han stor internationell uppmärksamhet då han vann det prestigefyllda konstpriset Carnegie Art Award.

Heikki Marila. Kukat XXIX, 2010. Olja på duk. 250 x 200 cm. Foto: Jussi Tiainen

Heikki Marila. Kukat XXIX, 2010. Olja på duk. 250 x 200 cm. Foto: Jussi Tiainen

Marilas målningar har beskrivits som intensiva, laddade, kraftfulla på gränsen mellan abstrakt och föreställande. Han arbetar med bildtraditioner som självporträttet, kartor, religiös ikonografi och fram för allt 1600-tals stillebenmotiv med vanitas-tematiken (livets förgänglighet) i centrum. Genom att förverkliga konsthistoriskt konventionella motiv genom ett expressivt bildspråk, försöker Marila utmana den symbolik som finns inkapslad i vissa bildtyper, och ge dem nya materiella och symboliska dimensioner.

En av de viktigaste referenser för Marilas måleri är kombinationen av stillebenmåleriet – med starka band till borgerskapet och eliten, med expressionismen som teknik. Ursprungligen fungerade expressionismen som en motreaktion eller en konstnärlig frigörelse mot den borgerligt passande och behagande konsten. De här två kontrasterande konsthistoriska referenserna kan vara bra att ha i bakhuvudet då man möter Marilas konst. Själv säger han att det viktigaste är att betraktaren känner eller upplever överhuvudtaget något framför hans målningar.

Hur och när hittade du ditt konstnärliga uttryck och upplever du att du faktiskt har hittat det nu, eller är det en pågående process?

Mitt grundläggande uttryck fanns redan ganska snart efter att jag utexaminerades från Åbo ritskola år 1992. Jag intresserar mig nog hela tiden för nya saker, men vissa större teman och motiv har funnits med från början. Samtidigt är det ju motivet som bestämmer uttryckssättet och just därför förändras det också hela tiden.

Är stillebenmåleriet och expressionismen ”ytliga” konstformer eller innehåller de några djupare tankar?

Om innehåll tas på allvar i förhållande till ett uttryckssätt, kan det finnas politiska spänningar i sådana motiv som på ytan verkar enkla. Och nu menar jag politik ur ett ganska brett perspektiv. I mina blommotiv försöker jag bygga en kontrast mellan ett borgerligt motiv och mitt uttryckssätt. Till exempel genom att variera formatet (en storlek som är typisk för ett visst motiv), kan man påverka verkets karaktär. I det här fallet är det frågan om ett intimt ämne i en monumental storlek. Själv upplever jag de spänningar man kan åstadkomma genom ett visst uttryckssätt, som mycket betydelsefulla – i all konst, inte bara i min egen.

Heikki Marila. XXVII, 2010. olja på duk. 200 x 250 cm. Foto: Jussi Tiainen

Heikki Marila. XXVII, 2010. olja på duk. 200 x 250 cm. Foto: Jussi Tiainen

Tar du ställning till något i ditt måleri?

Under hela min karriär har jag tyckt att det är viktigt att konsten kommunicerar och tar ställning till fenomen i samtiden. Jag har alltid försökt hantera makt och belysa maktens kretslopp och symptom, dels i frågan om maktbärande individer och utgående från den som blir utsatt för maktutövandet. Till maktutövande hör också en emotionell dimension som går ut på psykologisk underkastelse eller förminskande. Jag tycker att de här aspekterna och mekanismerna kring maktutövande och deras visuella gestaltning är intressanta.

Vad vill du att människor ser, upplever eller förstår genom din konst?

För mig är det viktigt att betraktaren överhuvudtaget upplever något när de står framför ett konstverk. Jag vill inte definiera om det ska vara en negativ eller positiv känsla, huvudsaken är det föds en äkta och stark upplevelse. Betraktaren kanske kommer ihåg den där upplevelsen någon gång senare i livet och då kanske verkets innehåll eller budskap plötsligt öppnar sig. Konsten kan och får påverka betraktaren snabbt eller långsamt.

Heikki Marila. Krusifiks 5, 2015. 250 x 220 cm. Foto: Jussi Tiainen

Heikki Marila. Krusifiks 5, 2015. 250 x 220 cm. Foto: Jussi Tiainen

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?

Det beror väldigt mycket på i vilket skede av arbetsprocessen jag är. Utställningsprojekten strukturerar min tid och vanligen är nästa utställning i alla fall delvis redan bestämd. Ofta föds idéer för nya målningar medan jag arbetar med gamla. Innan jag konkret inleder ett nytt målningsprojekt planerar och funderar jag ändå noga efter. En stor del av tiden går år till praktiska saker, som att fixa material och förbereda målardukarna och i samma väva hinner också idéerna mogna. Då jag målar styrs arbetsdagens längd av hur tankarna formar det visuella uttrycket. Om tanken inte är med lönar det sig att arbeta med förberedelser istället för själva målandet.

Hur känns det att hålla en så omfattande utställning i din hemstad?

Att hålla en utställning i sin egen hemstad känns bara bra. WAM har redan under mina konststudier (1988-92) varit ett av Finlands viktigaste konstmuseer för mig, och nu känns det väldigt fint att få ställa ut där.

Är Åbo överlag en bra stad för en konstnär?

På sätt och vis ja. Det finns en bred konstnärskrets, flera museer, gallerier och en konstskola med långa anor. Med den här basen har staden egentligen mera potential än den just nu utnyttjar. Jag upplever att staden inte ännu heller förstår att finansieringen av den här sektorn ohjälpligt hasar efter. För konstnärerna del är till exempel bristen på arbetsutrymmen ett ständigt orosmoment.

Heikki Marila. Självporträtt som en västerländsk man. Olja på duk, 2007. 250 x 200 cm

Heikki Marila. Självporträtt som en västerländsk man. Olja på duk, 2007. 250 x 200 cm. Foto: Jussi Tiainen

Berätta något om dina kommande projekt

I september kommer jag att förverkliga en väggmålning i restaurangen i Mänttäs nya Gösta-museum. Motivet hör den här gången till min tidigare serie med kartan i fokus. Jag har också funderat på några nya teman, men det är ännu en pågående process, så det är bäst att jag inte talar om det nu.

Och till slut, den allra lättaste frågan: Vad är konstens mening enligt dig?

Att väcka tankar och känslor.

Heikki Marilas utställning visas i Wäinö Aaltonens konstmuseum till den 6.9.