”Performance är konsten att närvara”

(Obs. rödsvärtad text är länkar som det går att klicka sig vidare på)

Den här veckan fram till söndag 4.10, pågår den internationella performance- och scenkonstfestivalen New Performance Turku Festival på olika håll i Åbo.

Jämfört med till exempel bildkonst och scenkonst är performancekonsten en väldigt ung konstform. Performancen växte fram via modernistiska konstformer som surrealismen, dadaismen och futurismen. Det vill säga genom konstformen som tog ett tydligt avstånd från alla former av klassiska narrativ och tillät nya uttrycksformer.

Ordet etablerades på 1950–60-talet och utvecklades som mest intensivt på 1970-talet. Speciellt kvinnliga konstnärer som Yoko Ono och Carolee Schneemann och Marina Abramovich tog till sig konstformen, som till skillnad från klassisk bild- och scenkonst inte var lika djupt rotad i konstens misogyna kanonskapande.

Performancekonsten arbetar med element som tid, rum, konstnärens kropp och närvaro och med relationen mellan konstnären och publiken. Typiska teman är någon form av politiskhet eller rituell kroppslighet.

Olikt annan bildkonst går performancekonsten inte att ignorera, den upptar betraktarens tid och uppmärksamhet, men gör det sällan lätt för denna. Performancekonsten bygger ofta på någon form av provokation där mönster och konventioner synliggörs och utmanas genom att brytas. Att se ett performanceverk är ofta obekvämt, men lämnar en sällan oberörd.

Leena Kela i hennes senaste performance "The Alphabets of Performance Art (2015)"

Leena Kela i hennes senaste performance ”The Alphabets of Performance Art (2015)” Foto: Jussi Virkkumaa

Leena Kela, konstnärlig ledare för New Performance Turku Festival (NPT), anser att det är just det som är konstens uppgift. Att breda rum för de oslipade och obekväma diskussionerna.

Jag fick chansen att intervjua henne kort om den pågående festivalen och om performancekonsten i allmänhet.

Vad är New Performance Turku Festival (NPT) och när grundades festivalen?

New Performance Turku Festival är en festival för performance- och scenkonst som grundades år 2012 och arrangeras en gång om året.

Vad är din roll i festivalens arrangemang?

Jag och curator Christopher Hewitt är festivalens konstnärliga ledare, vilket betyder att vi ansvarar för festivalens konstnärliga innehåll. Ungefär ett år innan festivalen valde vi ut konstnärerna som skulle delta och har sedan fört fortgående diskussioner med dem under årets lopp. Vi vill erbjuda konstnärerna tillräckligt med tid och stöd vid själva produktionen av verken. Vid sidan av detta ansvarar jag för festivalens praktiska förverkligande tillsammans med vårt produktionsteam.

Varför vill du arbeta med just performancekonst, varför är det så intressant?

Jag är utexaminerad performancekonstnär från Åbo konstakademi år 2003 och har sedan dess arbetat med performancekonsten både som konstnär, curator, föreläsare, lärare och i text. Jag har också en magisterutbildning i scenkonst- och forskning från finska Teaterhögskolan och arbetar för tillfället med min doktorsavhandling vid Konstuniversitetets bildkonstakademi, med fokus på performancekonstens språk och tvärkonstnärliga grupper.

Efter femton år i branschen är jag fortfarande väldigt entusiastisk över performancen som konstform. Fältet är ständigt aktuellt och fungerar reaktionärt i förhållande till den omkringliggande verkligheten. Som konstnär har jag fastnat för att man själv får vara på plats och tillsammans med publiken dela stunden då verket möter betraktaren. Eftersom det är frågan om en live-föreställning, kan man också påverka hur det här mötet ser ut. Jag har fått starka konstupplevelser av performancekonst. Jag blir ofta överraskad, men måste också ibland möta känslor av tristess, som jag i mitt övriga liv så effektivt försöker undvika.

Venla Luoman och Armas Suomis performance "Avajaiset" från NPT:s öppningsfest.

Venla Luoman och Armas Suomis performance ”Avajaiset” från NPT:s öppningsfest i Manilla. Foto: Jussi Virkkumaa

Vad är festivalens teman i år?

I år handlar festivalen om samarbete och de diskussioner som pågår inom performance- och scenkonsten. Speciellt politiskhet på ett lokalt och internationellt plan, samt performancekonstens mångsidighet har lyfts fram i konstnärernas arbete.

Vad kommer att hända nu under festivalveckan. Något du vill lyfta fram?

Festivalen startade den 28.9 och fortsätter till söndagen 4.10. I tisdags och nu på onsdag visas performanceverk ur projektet Floating Platforms, där performancekonst och vetenskap kombineras. Under den här delen har tre performancekonstnärer arbetat i par med forskare inom kognitiv neurologi, assyriologi och internationell politik. Från torsdag till söndag visas performanceverk i teatrar, gallerier och anda rum för samtidskonsten samt i stadsrummet.

Publiken kan till exempel följa med byggandet av Antti Laitinens verk ”Armour” i Vårdbergsparken under hela festivalen. Det lönar sig också att gå och se den brittiska duon French&Mottersheads verk ”Afterlife” som handlar om den biologiska processen som sker i kroppen efter döden, som visas på fredag och söndag i museet Aboa Vetus & ars Nova.

I huvudbiblioteket arrangeras en diskussionsserie, där Ray Langenbach och David A.R. Ross från USA diskuterar Davids historia. David är en papperslös asylsökande i Finland som blev tvungen att fly från sitt hemland då han försökte avslöja en utbred korruption och människosmugglingsskandal med barn i USA.

Vid sidan av dessa kan man också se verk som hanterar bland annat skam, baletten Svansjön problematiserande av monumentkonsten och mycket mer. De flesta verken framförs på engelska eller ordlöst. Annika Tudeers performance ”Annika gör Svanlake” som visas i Kutomo på söndag, går på svenska.

(Hela programmet finns här)

Publik på NPT:s öppningsfest 28.9 i Manilla. Foto: Jussi Virkkumaa

Publik på NPT:s öppningsfest 28.9 i Manilla. Foto: Jussi Virkkumaa

Är performancekonsten på något sätt en speciellt utmanande konstform, jämfört med till exempel bildkonst?

Jag tycker inte att performancekonsten är speciellt utmanande, all konst kan vara någonstans mellan lätt och svårt. Kanske performancekonsten är utmanande så till vida att den kan vara svår att placera inom något färdigt ramverk. Ibland förvirras betraktaren av att det inte är så slätt att veta hur man borde bete sig inför ett performanceverk, till skillnad från till exempel i en traditionell galleri- eller museiföreställning där beteendekoderna är bekantare. Det är på konstnärens och arrangörernas ansvar att hjälpa betraktaren att möta verket och att skapa förutsättningar för att hen vet hur ett verk ska hanteras.

Men i bästa fall leder den här bristen på beteendekoder till att det skapas verk som bygger på en växelverkan där betraktaren får möta inte bara verket utan också sig själv. Verket kommer bildligt talat under huden, och påverkar din egen uppfattning om dig själv och om andra.

Vad vill du att betraktaren upplever/förstår/ser via NPT?

Jag hoppas att publiken får insikter som rör de aktuella politiska diskussionerna och världen i allmänhet. Det finns en bred skala olika verk på festivalen och ett verk som berör någon kan lämna en annan helt oberörd. Performancekonst är en sorts närvarokonst, där betraktaren samtidigt möter verket och upphovsmannen eller kvinnan bakom verket.

Leena Kela i hennes senaste performance "The Alphabets of Performance Art (2015)"

Leena Kela i hennes senaste performance ”The Alphabets of Performance Art (2015)” Foto: Jussi Virkkumaa

Och slutligen: vad är konstens mening?

Jag anser att konstens mening är att producera och frambringa mening. Konst får vara full att motsättningar, mångtydig, porös, konstig, otydlig och allt det som man i vanliga diskussioner försöker hejda och förenkla.

Här finns mera information om festivalen:  http://newperformance.fi

Bara i Åbo? -den offentliga konsten i farozonen

I ett hårdnande samhällsklimat blir den offentliga konsten ett lätt byte. Offentliga konstverk väcker ofta debatt och känslor. Genom att placera ett konstverk i stadsrummet förändrars en miljö som delas av många.

I samband med utställningen Åbobiennalen, som arrangerades vid konstmuseet Aboa Vetus & Ars Nova i sommar, har stadens förhållande till den offentliga konsten synliggjorts igen. Under tre repriser stals delar av den tyska konstnären Ottmar Hörls verk ”Existens”, som utgjordes av en rad människofigurer hängde längs muren utanför museet. Museet beslöt till slut att avlägsna verket.

Foto: Aboa Vetus & ARs Nova

Foto: Aboa Vetus & ARs Nova

I ett pressmeddelande säger Hörl att incidenterna överraskat honom och att han aldrig varit med om något liknande. Samma verk hade ställts ut förut på olika håll i världen, en gång med över 200 figurer och bara en gång tidigare hade en av dem stulits. Den gången erkände gärningsmannen på eget initiativ och lämnade sedan tillbaka skulpturen. I Åbo stals sammanlagt åtta figurer, som fortfarande är försvunna.

Bara någon månad senare höll galleriet Titanik utställningen ”Handmade politics” där en rad tvättlinor med kläder i regnbågens färger spänts upp i träden utanför galleriet. Verket var en del av Heidi Lunabba och Gunilla Perssons projekt ”Tvättlina i regnbågens färger – en vänlig gäst” och fungerade som ett ställningstagande för sexuella minoriteters rättigheter. Redan första natten efter vernissagen stals en stor del av kläderna och efter konstens natt i mitten av augusti, hade alla linor klippts av.

Heidi Lunabba och Gunilla Perssons verk ”Tvättlina i regnbågens färger – en vänlig gäst”

Heidi Lunabba och Gunilla Perssons verk ”Tvättlina i regnbågens färger – en vänlig gäst”

För några dagar sedan skriver Titanik att ett av den mexikanska konstnären Mó Iturribarríans verk stulits från samma utställning. Galleriet ber gärningsmannen återlämna verket och understryker att de kommer att göra en brottsanmälning om så inte sker.

Det är inte bara privatpersoner som angriper konstverken, också offentliga instanser visar total oförståelse för konstverket integritet.

I fjol blev det stora rubriker då postföretaget Itella placerat en brandgul postlåda cirka tio centimeter ifrån Laila Pullinens stenskulptur ”Ikaros” utanför stadshuset. Placeringen var tillfällig, men gav upphov till starka reaktioner både från museiverkets och konstnären sida, och i sociala medier.

”Only in Turku”

“Åbo..”kulturens vagga””

Placeringen sågs enligt konstnären som ett brott mot upphovsrättslagen.

22155985

Only in Turku? Bild: Pirjo RInne

Och listan fortsätter.

För ett par veckor sedan skrev Åbo Underrättelser om konstnären Jan-Erik Anderssons verk, det så kallade Ådjuret på Katedralskolans innergård, som hotades av att slängas på soptippen. Verket som fungerade som en bänk i färggrann mosaik hade tillverkats tillsammans med skoleleverna under kulturhuvudstadsåret. Byggarbetarna hade plockad det i bitar som vilka cementklumpar som helst och slängd dem i en hög, i väntan på att bli avhämtade av konstnären eller föras bort.

Enligt byggarbetarna saknade verket ett bestående bygglov och eftersom det inte hörde till stadens konstsamling, ansåg de att konstnären själv ansvarade för verket. Det visade sig sedan att det var skolan som ägde verket och att alla lov var i sin ordning, byggarbetarna hade bara inte bemödat sig att kolla upp saken.

Jan-Erik Anderssons verk Ådjuret. Bild: Emma Strömberg/ÅU

Jan-Erik Anderssons verk Ådjuret. Bild: Emma Strömberg/ÅU

Bara i Åbo.

Stämmer det? Finns det en speciellt stark klyfta mellan den offentliga konsten och just Åbo som stad?

Offentliga konstverk och monument är ofta symboliska och politiskt laddade. Vad ett verk representerar är viktigt och det är viktigt att de som ”utsätts” för verket kan identifiera sig med det. Att tvättlinorna i regnbågens färger klipptes av kan således ses som en politisk akt i sig, riktad mot det tvättlinorna ville säga. Samma sak gäller Hörlrs skulpturer. I många fall utsätts offentlig konst för vandalism helt enkelt för att konsten i en bredare konstext anses symbolisera ”mjukare värderingar”, värderingar som inte baserar sig på tillväxt och vars nytta inte direkt går att mäta.

I Åbo kretsar kulturdebatten i regel kring konsten som ett instrument för något annat, till exempel välmående, vilket leder till att konstverken behandlas som objekt bland andra. De blir kommoditeter som en cykel eller en tandborste, och förlorar sitt egenvärde. Vilket i sin tur banar väg för en bristande respekt gentemot den kreativa arbetsprestation som ligger bakom verket.

I takt med att det allmänna illamåendet ökar, värderingarna hårdnar och resurserna tryter blir de offentliga konstverkens öde osäkrare. Det vi ser nu är in inte enstaka incidenter utan symptomen på en allmän frustration och en kristallisering av just vår stads attityd gentemot det konsten står för. Det blir en debatt mellan välmående och överlevnad, där konsten är den naturliga förloraren. Det är en lyx att må bra, men en nödvändighet att överleva.

Den större frågan är i vilken av dessa två kategorier konsten egentligen hör hemma. Konsten påstås ge livet innehåll, men ses sällan som livsviktig på samma sätt som till exempel mat eller tak över huvudet. Ändå har det visat sig att folk som under långa tider lever i extremt pressade former, utan mat eller trygghet, ofta vänder sig till konsten just för att överleva.

Maslow1

Människan är inte helt rationellt och förutsägbar, i motsats till vad ekonomen Abraham Maslovs behovspyramid stipulerar. Enligt teorin ställs olika behov i en strikt hierarki där det överliggande behovet inte blir aktuellt före de underliggande är fyllda. Enligt Maslov bryr du dig till exempel inte om att förverkliga dig själv om du inte först är mätt, har sovit tillräckligt, har motionerat, är sexuellt tillfredsställd, har en trygg familj och vänner, ett jobb och ett bra självförtroende.

Den som någonsin träffat en riktig människa eller kanske rent av är människa själv, kan konstatera att detta inte är fallet. Man kan vara både trött, fet och sexuellt frustrerad och ändå få ut någonting av ett konstverk.