Vanitas uppmanar en att fira livet!

Imorgon, torsdag, börjat dansfestivalen XS.vol 7 i Kutomo i Åbo. Festivalen som håller på tills lördag 28.11, koncentrerar sig på modern dans, arrangeras nu för sjunde gången av produktionsbolaget Ehkä-tuotanto.

Jag fick chansen att intervjua danskonstnär Anna Torkkel -en av Ehkäs och festivalens grundare, om hennes senaste verk Vanitas. I Vanitas uppträder Torkkel tillsammans med den japanska performancekonstnären Tashi Iwaoka, den visuella konstnären Elina Minn och ljudkonstnären och musikern Johanna Porola. Verket visades för första gången på scenkonstfestivalen Baltic Circle i Helsingfors, förra veckan. I morgon kl. 19 har Vanitas Åbopremiär på Kutomo.

Vanitas är ett av konstens mest klassiska teman. Ordet är latin för ”fåfänga eller tomhet och handlar om livets förgänglighet och om hur konsten nästan alltid, på något plan, hanterar tid och rum och människans förhållande till sin egen dödlighet.

Ordet ”vanitas”, kommer från boken Predikan (1:2) i Gamla testamentet, vars inledning lyder: Vanitas vanitatum omnia vanitas, ”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet”, eller, enligt en äldre översättning, ”Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet”. Den mest klassiska vanitastraditionen är 1600-talets stillebenmåleri där olika föremål fungerar som symboler för livet och döden.

Anna Torkkel tycker trots allt att vanitasmåleriet främst är en hyllning till livet och ljuset. Då ljuset ställs bredvid mörkret lyser det desto kraftigare.

Tashi Iwaokan & Anna Torkkel i "Vanitas" på Baltic Circle, 2015, Foto: Tani Simberg

Tashi Iwaoka & Anna Torkkel i ”Vanitas” på Baltic Circle, 2015, Foto: Tani Simberg

Anna Torkkel, berätta lite om din bakgrund?
Jag är en danskonstnär som arbetar som koreograf, dansare och konstnär inom dans- och scenkonst. Jag har studerat i Stockholm, Åbo, Helsingfors och Amsterdam. Produktionsbolaget Ehkä-tuotanto grundade jag tillsammans med scenkonstnär Tashi Iwaoka år 2004 i Amsterdam, och sedan år 2009 har Ehkä drivit Kutomo, ett rum för samtidskonst i Åbo. Vid sidan av mitt konstnärliga arbete, curaterandet och organiserandet fungerar jag också som danslärare.

Vad har varit det här verkets utgångspunkter?
Mitt nya verk Vanitas, är en fortsättning på mitt mångåriga intresse för att arbete med ett närvarobaserat, enkelt och upplevelsebetonat förhållande mellan scenkonstnären och publiken. Verket strävar inte nödvändigtvis efter att formulera eller proklamera något, utan efter att nå något mjukare och sinnligare, ett ögonblick som kan delas.

23162937281_1f28ab9429_z

Tashi Iwaoka & Elina Minn i ”Vanitas”, på Baltic Circle, 2015, foto: Tani Simberg

På vilket sätt hanterar du Vanitastematiken i ditt verk?
Jag har alltid fascinerats av vanitasmålningarna och hur symbolerna talar till en. En sorts direkt, ordlös konkreti, som uppmanar till meditation. Jag ville hitta en liknande igenkännbar styrka i dansföreställningen som kontext. Trots det ville jag inte utgå från förruttnelse och förfall, utan koncentrera mig på livskraften, ljuset och glädjen.

I 1600-talets stilleben är ljuset centralt och det söker sig mot den mest livskraftiga delen, fast målningen i sig visar hela livscirkeln, från blommans knopp till den utblommade blomman. Stillebenmålningarna uppmanar en egentligen till att fira livet!

Jag begränsade sedan arbetet till vissa teman som jag ville arbeta med: skönhet, hud, rosor, döden och ungdom. Vi började arbetet med de olika scenerna genom övning vars mål var att stärka scenkonstnärernas närvaro.

Scenernas slutgiltiga form, det vill säga verkets ramar finns, så att scenkonstnären kan verka och leva ut temat där i stunder och dansen kan så att säga ”hända”. Jag strävar efter att det sker något ”verkligt” på scenen, och att scenkonstnärens närvaro i rörelserna eller handlingen talar för sig. Som regissör hoppas jag att föreställningen kan föda en känsla av mening hos betraktaren. Föreställningen strävar efter att vända upp och ner på det som är överflödigt och frambringa en delad känsla av mening.

Är vanitastematiken alltid aktuell?
Vanitasmåleriets insikt om livets och varandets värde är såklart alltid aktuellt. Upplevelsen av livet som meningsfullt är ett tema som aldrig är färdig- eller slutbehandlat.

Är vanitastematiken speciellt aktuell just nu?
Kanske. Det känns som om det finns extra mycket frustration i luften just nu, som uttrycks som hat mot andra. Folk borde inse, på ett helt konkret plan, att precis allt levande är unikt och betydelsefullt, inte bara det egna livet.

22745757737_5a190d9e27_z

Ljudkonstnär Johanna Poroloa och Elina Minn, Baltic Circle, 2015, foto: Tani Simberg

Hur var det att visa upp föreställningen på teaterfestivalen Baltic Circle?
Jag är väldigt tacksam över möjligheten att ha Vanitas uruppförande på Baltic. Scenkonstfältet är väldigt aktivt och såklart större i Huvudstadsregionen än i Åbo. Det var roligt att visa upp verket för en full läktare! Stämningen på festen är också väldigt social och diskuterande, och det var fint att höra olika röster om föreställningen.

Hur känns det att framföra Vanitas på festivalen XS vol.7 på Kutomo?
Arbetet med verket gjordes i Kutomos utrymmen och för Baltic blev vi tvungna att göra ett stort anpassningsarbete. Det känns bra att nu föra tillbaka föreställningen till Kutomo, där delar av den kommer bättre till sin rätta. För Ehkä-tuotanto, känns det hisnande att det redan är frågan om den sjunde dansfestivalen!

Kan du beskriva ditt verk med fem ord?
Äkta, känsligt, koncentrerat, intensivt och humant.

Och slutligen: vad är konstens mening?
Konsten kan inte definieras endast från ett nyttoperspektiv. Konstens är något karaktäristisk för människan, och dess mening kan vara att förmedla betydelser och skapa överraskande kopplingar mellan tid och rum. Jag vill också tro att konsten kan vara något mer är ett sätt att påverka samhället eller en dialog som förs inom konstfältet. Konsten har möjligheten att porträttera verkligheten och människan på ett sätt som sträcker sig förbi orden. Konsten bjuder in människan att verkligen betrakta, och att se saker och att möta sådant som är okänd för en själv.

I väntan på tuppgeniet

Kenneth Bamberg, "Caligula" "Alejandro". Foto: http://www.kenbam.com

Kenneth Bamberg, ”Caligula” & ”Alejandro”. Foto: http://www.kenbam.com

Tankar kring Kenneth Bambergs utställning ”Cocks” i fotocentret Peri som visades till mitten av november. Just nu kan man se en dokumentär om Bamberg och hans förhållande till manligheten i konsten på Yle arenan i programmet Klick. (Tryck på länken så kommer du till programmet)

I Kenneth Bambergs utställning “Cocks” händer någonting spännande. Bamberg har fotograferat porträtt av tuppar och skapat ett fascinerande och effektfullt perspektivskifte. Det överraskande motivet väcker många tankar, speciellt gällande makt, manlighet och porträttkonsten.

Vem avbildas i ett porträtt och hur? Vem får vara subjektet eller objekt för beundran? Och fram för allt: vem avbildas inte?

Bamberg har undersökt maskulinitet genom fotokonsten under nästan ett helt decennium. I fotoserien ”Koteka Impressions” fotograferade han till exempel finska män prydda med imponerande fallosmundringar, inspirerad av stammar i Malesien, Sydamerika och Afrika. I vår kultur dyrkas manligheten kanske inte lika uppenbart, men konsten och manligheten och den manliga konstnären, är ett viktig och intressant tema som allt jämt är aktuellt.

Kenneth Bamberg, "Krister" & "Kenneth", Foto:http://www.kenbam.com

Kenneth Bamberg,”Krister” & ”Kenneth”, Foto:http://www.kenbam.com

För att närma sig ämnet, är genibegreppet en fruktsam grund.

Genibegreppet, som har sina rötter i renässansen, formulerades tydligast i och med 1700-talets essentialism och filosofen Immanuel Kants teorier om en universell estetisk upplevelse som bara vissa speciellt exceptionellt begåvade individer kunder frambringa. Geniet enligt Kant kopierade inte vad tidigare konstnärer gjort (likt en hantverkare och till skillnad från den antika uppfattning om memesis), utan skapade nya regler för konsten och livet, som mindre begåvade individer kunde följa.

Geniets rötter låg i ett allt mer sekulariserat samhälle och banade väg för ett dyrkande av individualismen och en större koncentration på den subjektiva upplevelsen såväl inom konstens ramar som utanför. I konsten, banade uppfattningen om geniet småningom väg för avantgardet och den abstrakta, autonoma konsten som inte tjänade några andra syften (ekonomiska eller politiska) än att finnas till för sin egen skull.

Den bohemiska konstnären levde vid samhällets gränspunkter, ifrågasatte borgerligheten och uppfattades drivas av en medfödd kreativ kraft som var lika oundviklig som ohejdbar. Geniet fick förlåtelse för dåligt beteende, arrogans och narcissism i kreativitetens namn. Han följde inte reglerna och reglerna följde inte honom. Livet blev en konst och konsten ett uttryck för upphovsmannens karaktär.

Albrecht Dûrer, "Självporträtt, 1498, 1500

Albrecht Dûrer, ”Självporträtt, 1498, 1500

I efterhand har 1700-tals estetiken omvärderats, och genom postmodern feministisk och postkolonial teori, har det kunnat visas att uppfattningen om den ordlösa, universella upplevelsen av skönhet och kvalitet, gömmer politiska och ekonomiska motiv som fram för allt stöder den vita, västerländska mannens sociala och ekonomiska positioner.

Geniet kan påstås vara en nästan religiös position (identitet) som ”vanliga” människor tillåtit existera helt enkelt för att vi behövt honom. I brist på Gud som övermänsklig kraft och ideal, uppstod ett behov av att skapa nya hjältemyter om fullständighet och excellens – ett rum som gick utöver den bedövande vardagligheten, som visade att något annat är möjligt och tvingade oss att ifrågasätta våra egna konventioner och beteendemönster.

Hyacinthe Rigaud, porträtt av Ludvig XIV, 1701 & Marcel Laroon "Självporträtt", ca. 1700.

Hyacinthe Rigaud, porträtt av Ludvig XIV, 1701 & Marcel Laroon ”Självporträtt”, ca. 1700.

I dag är problemet främst att det traditionella manliga geniet blivit en så oerhört konventionell och accepterad identitet. Ja-helt enkelt tråkig. Den där arroganta narcissisten känns inte längre farlig, spännande, intressant eller ens chockerande utan snarare tröttsam och löjlig. Tänk Kanye West till exempel, som trots allt kan tänkas förtjänar en eloge för att han försöker utvidga genibegreppet till att innefatta också afroamerikaner.

Trots detta är geniet en konstnärsidentitet och konstnärsnarrativ, som ständigt upprepas och som (konst)världen omfamnar med öppna armar. I konstvärlden är de stora pengarna beroende av uppfattningen om det unika, originella verket och verket som en förlängning och materialisering av det konstnärliga geniet. Det är basen på vilken det traditionella konstsamlandet och konstmuseernas verksamhet bygger.

Du betalar för att kunna visats i samma rum som en bit materialiserad genialitet. Och du vet att du ska dyrka verket och upphovsmakaren, fast du kanske varken förstår eller tycker om det.

I Bambergs tupporträtt personifieras den maskulina dominansen bland annat genom djurets kroppsspråk och blick. Tupparna är fotograferade enligt den klassiska renässanstraditionen. Vinkeln något underifrån för att ge subjektet en överordnad position och med motivets nedlåtande blick fixerad vit betraktaren. Bamberg själv beskriver tupparna som överlägsna, alerta och oräkneliga.

Bambergs porträtt tangerar också en annan aktuell och nära besläktad diskussion. Eftersom tupparna inte bara poserar likt renässansmän, utan också fått riktiga stark laddade namn, har de på sätt och vis blivit fullskaliga subjekt.

Det ligger något väldigt posthumant över just detta.

Posthumanismen är ett radikalt perspektivskifte från människans subjektiva upplevelse som den dominerande, till att utvidga uppfattningen om aktörsskap ytterligare. I kombination med klimatkrisen som synliggör människans litenhet i förhållande till naturkrafterna och teknisk utveckling som artificiell intelligens, väcks frågorna:

Är vi sist och slutligen så häftiga, vi människor? Har vi rätt att dominera hejdlöst över allt som finns omkring oss?

Borde vår identifikationsyta och empati sträcka sig förbi oss själva?

Och kan tolkningsföreträdet utvidgas helt utöver (till och med oberoende av) den mänskliga horisonten?

bamberg_albany_carl_gustav

Kenneth Bamberg, ”Albany” & ”Carl-Gustav”. Foto: http://www.kenbam.com

En av de här utvidgningarna blir tydliga i Bambergs porträtt. Det Bamberg tycks fråga är, om till och med en tupp kan vara subjekt.

Det har krävts omätliga ansträngningar för att utvidga och inviga något annat än den vita, västerländska mannen i genibegreppet, för att inte tala om begreppet människa (jmf. engelskans man). Det börjar sakta sjunka in att en kvinna till exempel i första hand är en människa, det vill säga en hel person, inte ”bara” en kvinna, liksom en rasifierad person i första hand är en människa, inte en afrikan, arab eller asiat. Samma sak gäller en flykting. En flykting är en person med integritet, tankar och drömmar, inte en abstrakt kategorisering.

Bambergs porträtt visar på bildens kraft. Genom en enkel perspektivskiftning, förändras allting.

I väntan på tuppgeniet…