I väntan på tuppgeniet

Kenneth Bamberg, "Caligula" "Alejandro". Foto: http://www.kenbam.com

Kenneth Bamberg, ”Caligula” & ”Alejandro”. Foto: http://www.kenbam.com

Tankar kring Kenneth Bambergs utställning ”Cocks” i fotocentret Peri som visades till mitten av november. Just nu kan man se en dokumentär om Bamberg och hans förhållande till manligheten i konsten på Yle arenan i programmet Klick. (Tryck på länken så kommer du till programmet)

I Kenneth Bambergs utställning “Cocks” händer någonting spännande. Bamberg har fotograferat porträtt av tuppar och skapat ett fascinerande och effektfullt perspektivskifte. Det överraskande motivet väcker många tankar, speciellt gällande makt, manlighet och porträttkonsten.

Vem avbildas i ett porträtt och hur? Vem får vara subjektet eller objekt för beundran? Och fram för allt: vem avbildas inte?

Bamberg har undersökt maskulinitet genom fotokonsten under nästan ett helt decennium. I fotoserien ”Koteka Impressions” fotograferade han till exempel finska män prydda med imponerande fallosmundringar, inspirerad av stammar i Malesien, Sydamerika och Afrika. I vår kultur dyrkas manligheten kanske inte lika uppenbart, men konsten och manligheten och den manliga konstnären, är ett viktig och intressant tema som allt jämt är aktuellt.

Kenneth Bamberg, "Krister" & "Kenneth", Foto:http://www.kenbam.com

Kenneth Bamberg,”Krister” & ”Kenneth”, Foto:http://www.kenbam.com

För att närma sig ämnet, är genibegreppet en fruktsam grund.

Genibegreppet, som har sina rötter i renässansen, formulerades tydligast i och med 1700-talets essentialism och filosofen Immanuel Kants teorier om en universell estetisk upplevelse som bara vissa speciellt exceptionellt begåvade individer kunder frambringa. Geniet enligt Kant kopierade inte vad tidigare konstnärer gjort (likt en hantverkare och till skillnad från den antika uppfattning om memesis), utan skapade nya regler för konsten och livet, som mindre begåvade individer kunde följa.

Geniets rötter låg i ett allt mer sekulariserat samhälle och banade väg för ett dyrkande av individualismen och en större koncentration på den subjektiva upplevelsen såväl inom konstens ramar som utanför. I konsten, banade uppfattningen om geniet småningom väg för avantgardet och den abstrakta, autonoma konsten som inte tjänade några andra syften (ekonomiska eller politiska) än att finnas till för sin egen skull.

Den bohemiska konstnären levde vid samhällets gränspunkter, ifrågasatte borgerligheten och uppfattades drivas av en medfödd kreativ kraft som var lika oundviklig som ohejdbar. Geniet fick förlåtelse för dåligt beteende, arrogans och narcissism i kreativitetens namn. Han följde inte reglerna och reglerna följde inte honom. Livet blev en konst och konsten ett uttryck för upphovsmannens karaktär.

Albrecht Dûrer, "Självporträtt, 1498, 1500

Albrecht Dûrer, ”Självporträtt, 1498, 1500

I efterhand har 1700-tals estetiken omvärderats, och genom postmodern feministisk och postkolonial teori, har det kunnat visas att uppfattningen om den ordlösa, universella upplevelsen av skönhet och kvalitet, gömmer politiska och ekonomiska motiv som fram för allt stöder den vita, västerländska mannens sociala och ekonomiska positioner.

Geniet kan påstås vara en nästan religiös position (identitet) som ”vanliga” människor tillåtit existera helt enkelt för att vi behövt honom. I brist på Gud som övermänsklig kraft och ideal, uppstod ett behov av att skapa nya hjältemyter om fullständighet och excellens – ett rum som gick utöver den bedövande vardagligheten, som visade att något annat är möjligt och tvingade oss att ifrågasätta våra egna konventioner och beteendemönster.

Hyacinthe Rigaud, porträtt av Ludvig XIV, 1701 & Marcel Laroon "Självporträtt", ca. 1700.

Hyacinthe Rigaud, porträtt av Ludvig XIV, 1701 & Marcel Laroon ”Självporträtt”, ca. 1700.

I dag är problemet främst att det traditionella manliga geniet blivit en så oerhört konventionell och accepterad identitet. Ja-helt enkelt tråkig. Den där arroganta narcissisten känns inte längre farlig, spännande, intressant eller ens chockerande utan snarare tröttsam och löjlig. Tänk Kanye West till exempel, som trots allt kan tänkas förtjänar en eloge för att han försöker utvidga genibegreppet till att innefatta också afroamerikaner.

Trots detta är geniet en konstnärsidentitet och konstnärsnarrativ, som ständigt upprepas och som (konst)världen omfamnar med öppna armar. I konstvärlden är de stora pengarna beroende av uppfattningen om det unika, originella verket och verket som en förlängning och materialisering av det konstnärliga geniet. Det är basen på vilken det traditionella konstsamlandet och konstmuseernas verksamhet bygger.

Du betalar för att kunna visats i samma rum som en bit materialiserad genialitet. Och du vet att du ska dyrka verket och upphovsmakaren, fast du kanske varken förstår eller tycker om det.

I Bambergs tupporträtt personifieras den maskulina dominansen bland annat genom djurets kroppsspråk och blick. Tupparna är fotograferade enligt den klassiska renässanstraditionen. Vinkeln något underifrån för att ge subjektet en överordnad position och med motivets nedlåtande blick fixerad vit betraktaren. Bamberg själv beskriver tupparna som överlägsna, alerta och oräkneliga.

Bambergs porträtt tangerar också en annan aktuell och nära besläktad diskussion. Eftersom tupparna inte bara poserar likt renässansmän, utan också fått riktiga stark laddade namn, har de på sätt och vis blivit fullskaliga subjekt.

Det ligger något väldigt posthumant över just detta.

Posthumanismen är ett radikalt perspektivskifte från människans subjektiva upplevelse som den dominerande, till att utvidga uppfattningen om aktörsskap ytterligare. I kombination med klimatkrisen som synliggör människans litenhet i förhållande till naturkrafterna och teknisk utveckling som artificiell intelligens, väcks frågorna:

Är vi sist och slutligen så häftiga, vi människor? Har vi rätt att dominera hejdlöst över allt som finns omkring oss?

Borde vår identifikationsyta och empati sträcka sig förbi oss själva?

Och kan tolkningsföreträdet utvidgas helt utöver (till och med oberoende av) den mänskliga horisonten?

bamberg_albany_carl_gustav

Kenneth Bamberg, ”Albany” & ”Carl-Gustav”. Foto: http://www.kenbam.com

En av de här utvidgningarna blir tydliga i Bambergs porträtt. Det Bamberg tycks fråga är, om till och med en tupp kan vara subjekt.

Det har krävts omätliga ansträngningar för att utvidga och inviga något annat än den vita, västerländska mannen i genibegreppet, för att inte tala om begreppet människa (jmf. engelskans man). Det börjar sakta sjunka in att en kvinna till exempel i första hand är en människa, det vill säga en hel person, inte ”bara” en kvinna, liksom en rasifierad person i första hand är en människa, inte en afrikan, arab eller asiat. Samma sak gäller en flykting. En flykting är en person med integritet, tankar och drömmar, inte en abstrakt kategorisering.

Bambergs porträtt visar på bildens kraft. Genom en enkel perspektivskiftning, förändras allting.

I väntan på tuppgeniet…

Be Sociable, Share!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *