Nonsenkulturens comeback –100 år sedan dadaismen

Det är hundra år sedan konströrelsen dadaismen såg dagens ljus. Året var 1916 och platsen sägs vara nattklubben Cabare voltaire i Zûrich i Schweiz. Rörelsen spred sig senare, från det politiskt sett neutrala Schweitz, vidare till konstcentrum som Berlin, Paris och New York.

Dadaismen är till sin natur svår att fånga och definiera. Det var en anti-rörelse som arbetade med att dekonstruera något av det mest heliga i vår kultur, det vill säga språket. Det gällde både det bokstavliga och det bildliga, och dess invanda, överenskomna betydelserna. Dadaismen yttrade sig såväl inom poesin som bildkonsten genom olika absurda nonsensexperiment. Inom bildkonsten arbetade konstnärerna ofta med nya sorters material och tekniker som readymades, fotografiet och kollage.

Dadaismens mål var att skapa en sorts tankemässig och estetisk gränslöshet och att ifrågasätta det vedertagna ”bondförnuftet”, den offentliga debatten, kultur- och utbildningsinstitutionerna, ”god smak” och andra maktbärande sociala och kulturella konstruktioner. Förespråkarna för rörelsen kallade det hela för anti-konst, de ansåg sig syssla med anti-borgerlighet, anti-krig och anti-kolonialism.

Frontkvinnorna och männen för rörelsen sökte ett nytt språk, utanför det gamla som upplevdes kontaminerat och otillräckligt. De ville göra en konst som rubbade de cementerade värderingarna i samhället, som skakade borgerskapet ur sin apati och väckte känslor.

I Europa hade rörelsen starka politiska kopplingar, i USA blev den här dimensionen mera urvattnad. Konststilen kom främst att handla om en kritik mot konstvärldens i sig och elitkulturens maktstrukturer. I Europa, likt de flesta andra modernistiska konströrelserna präglades dadaismen av nedskrivna pompösa manifest som målade upp framtidsvisioner i en världsordning som tycktes ha nått sitt slutskede. Kontexten utgjordes av det nyss inledda första världskriget medan den socialistiska arbetarrevolutionen hägrade bara något år in i framtiden.

Jag kan inte hjälpa att se en del likheter både gällande samhällsklimatet och den visuella kulturen då och nu, hundra år senare. Inte minst i och med att oroligheterna föregicks av enorma tekniska, ekonomiska och sociala framsteg och förändringar.

Då: industrialismen och urbaniseringen, stormakternas kamper om kolonier och en växande nationalism.

Nu: internets banbrytande förändring och demokratisering av informations- och pengaflödet, den pågående folkvandringen, den globala uppvärmningen och kampen om naturresurser i kombination med den globala kapitalismens slutskede (så som vi känner den). För att inte glömma återigen ett uppsving för nationalismen.

Då: utökade rättigheter (t.ex. rösträtt) för kvinnor och därpå följande manlighetskris.

Nu: återigen en stark feministisk våg och utökade rättigheter för hbtq–personer (t.ex. det samkönade äktenskapet), samt där tillhörande manlighetskris.

Snabba sociala och ekonomiska framsteg rubbar cirklarna, maktrelationerna, de skapar social progressivitet, olika sorters demokratiseringsprocess, de rör om i klassklyftornas maktförhållanden och skapar osäkerhet. Då som nu, lever vi i en turbulent tid av förändring.

Det som nu händer inom bildkonsten och den visuella konsten i allmänhet, i en värld där politiska frågor blivit allt mer brännande, är intressant. Det att Oscargalan i år blev så politisk är ett tydligt exempel. Det finns liksom en tid då man kan välja mellan att tala eller hålla tyst, det finns ett sorts momentum, och sen är det förbi.

Inom bildkonsten ser jag speciellt tre tendenser.

Å ena sidan finns en stark opolitiskhet –ett uppsving för konst som kretsar kring material och tekniken. Konstnärer som arbetar med att skapa vackra och visuellt tilltalande eller intressanta motiv. En annan tydlig tendens är konstnärer som arbetar främst utgående från den enskilda individens upplevelser, som en ny våg av abstrakt expressionism. Både materialismen och individualismen är tätt sammanbundna med kapitalismen. De är perspektiv som koncentrerar sig på yta eller den enskilda individens upplevelse och därmed avleder uppmärksamheten från strukturella och kollektiva frågor. Det här är konst som passar perfekt in i den elitistiska konstvärldens ekonomiska logik.

Å andra sidan finns det en konst som på något sätt lyckas kombinera de här två dimensionerna –individen och kollektivet, eller den individuella emotionella upplevelsen och större strukturella frågor. Den Åbobaserade konstnärsduon IC98 är ett exempel på konstnärer som skapar verk där betraktaren berörs av den estetiska dimensionen, men där bakgrunden till verken ligger djupt rotade i filosofin och speciellt frågor om maktutövning i form av kontroll genom arkitektur. Pilvi Takala är en annan konstnär som genom performansen, där hon själv spelar huvudrollen, skapar sociala situationer där samhälleliga tabun bryts. I verket Baglady från år 2006 vandrade hon runt i ett köpcentrum med en genomskinlig plastpåse full med pengar. Genom en simpel handling, synliggjorde Takala paradoxen i att det i ett rum vars hela existens kretsar kring utbyte av pengar, fortfarande upplevdes störande att skylta med det. Att liksom säga det öppet och krossa illusionen om att det skulle handla om något annat.

Och så finns det de nya dadaistiska yttringarna. Konst som försöker öppna eller skapa diskussion genom att provocera och ifrågasätta konventionerna kring vårt språk och vår smak och som använder humorn, nonsensyttringar eller satiren som främsta vapen. Genom humor, ironi och satir kan man bekämpa cynismen och penetrera olika diskurser på oväntade sätt. Humorn är en sorts offensiv skenmanöver, man överrumplar ”fienden” genom att framlägga sina argument på ett sätt som hen inte är beredd på.

De dadaistiska yttringarna som förekommer nu verkat härröra från liknande behov som för hundra år sedan, av att ifrågasätta rådande sociala, politiska och ekonomiska värderingar. Speciellt smak är en laddad hierarkiseringsmekanism som har ett starkt fotfäste i den visuella kulturen.

Grafisk deisign 2010-talet, Grmmxi

Grafisk deisign 2010-talet, Grmmxi

Den senaste trenden inom bild- och annan visuell kultur kan kort beskrivas som ”det fula är det nya snygga”. God smak och så kallade ”tidlös klassisk estetik” ifrågasätts till förmån för det oslipade, ologiska, råa och rent anstötande. Detta kan också ses som en reaktion mot den virtuella bildvärlden som genom plattformar som instagram, facebook, pinterest och bloggar skapar helt nya förväntningar och krav på hur folks privata liv rent visuellt ska se ut.

Den här oslipade nonsensestetiken syns extra tydligt inom fotokonsten och den grafiska designen, som genom sin starka koppling till den ”verkliga världen” utgör en naturlig plattform för en ny sorts spekulativ realism.

I nästa inlägg kommer jag att presentera en av de viktigaste finländska dadaistiska konstnärerna. Hon bor i Åbo men har blivit hyllad och storligen uppmärksammad på den internationella konstscenen.

Be Sociable, Share!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *