Sanatoriet – hälsa, arkitektur och samtidskonst i symbios

Förra sommaren arrangerade konstnärsorganisationen Arte utställningen Valtio + i det gamla länsfängelset på Kakolabacken i Åbo. I år fortsätter satsiningen med att kombinera samtidskonsten med starkt historiskt laddade byggnader med utställningen ”Parantola” i Pemars sanatorium.

Pemars sanatorium är ett av huvudverken i arkitekt Alvar Aaltos tidiga funktionalism. Tuberkulossjukhuset som planerades mellan åren 1929–1933 byggdes som helhetskonstverk där både de yttre strukturerna och inredningen följer samma ideologi och vision. Aalto såg byggnaden som ett medicinskt instrument i sig. I sjukhuset kombinerandes den moderna arkitekturen och de mänskliga behoven i en helhet som var både praktisk och vacker. Viktiga element i bygget var platsen den byggdes på–mitt i en tallskog, med syrerik och ren lyft, den tilltagna terrassen där patienterna kunde sitta och andas, inredningens färger och ytor och ljuset.

Sanatoriet som ägs av Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt var i bruk ända fram till 60-talet. Numera används byggnaden av Mannerheims barnskyddsförbund, men en stor del av utrymmena står oanvända och vissa rum är lämnade i så gott som ursprungligt skick.

Nu intas rummen av samtidskonst av konstnärerna Anna Torkkel & Masi Tiitta, Anni Puolakka, Essi Kausalainen, Frank Brümmel, Harri Laakso, Hertta Kiiski, Jaakko Pallasvuo, Mikko Kuorinki & Lisa Radon och Tero Nauha och verken sträcker sig från installationer, till skulpturer, textverk, dansverk och performanser. Alla verk är gjorda enkom för den här utställningen med kravet att de på något sätt kommunicerar med byggnaden och/eller dess historia.

Jag fick chansen att intervjua galleri Titaniks chef Eliisa Suvanto och Artes vice ordförande Antti Turkko om hur det är att organisera konstutställningar på platser som redan har så mycket att säga och berätta.

Varifrån fick ni idén att arrangera en utställning i Pemars sanatorium?

A: Vi sökte efter intressanta platser som kunde inspirera oss och vilkas egenskaper man kunde hantera via konsten. Efter Valtio+ i det gamla länsfängelset Kakola, var det bara naturligt att flytta till en annan institution.

E: Vi ville ändå inte upprepa förra årets utställning utan funderade på nya utgångspunkter för utställningen på en tillfällig plats. Idén om Pemars sanatorium föddes ganska snabbt och arbetsgruppen blev genast entusiastisk. Förutom sanatoriets användning spelade också den arkitektoniska betydelsen och Alvar Aaltons arkitektoniska ideologi en stor roll. Tematiskt var det väldigt intressant att bygga en utställning i en plats som från början haft en vårdande uppgift.

Hur valde ni de konstnärer som deltar i utställningen?

A: En del valdes via en öppen ansökningsprocess och andra bjöd vi in. Det viktigaste var att ta i beaktande byggnaden, dess historia och samtid samt de impulser som och den inspiration av utrymmet som manifesterades i verken.

E: Det var viktigt att alla konstnärer ville arbeta platsspecifikt och att verken skulle skapas i och för den här utställningen. Vi tänkte också mycket på helheten framför de enskilda verken. En del av verken är performativa och framförs bara enstaka gånger på plats, det här passar enligt mig utmärkt ihop med utställningens tillfälliga karaktär.

Vad var det finaste med att arrangera utställningen just i Pemars sanatorium?

A: Att öppna upp byggnaden på ett nytt sätt, att hitta nya betydelser och fördjupa de gamla. Att jobba med byggnaden har varit intressant överlag, Det finns något magiskt över den. En gammal byggnad som då den byggdes antagligen var väldigt nytänkande och som fortfarande känns modern. Som att alla klichéer om byggnaden verkar vara sanna.

E: Det att det överhuvudtaget var möjligt att förverkliga idén och att få följa med processen när utställningen formas i byggnaden. Jag känner också stor tacksamhet till konstnärerna som hämtat nya betydelser och nivåer till byggnadens historia.

Hur är det att bygga en utställning i ett rum som avviker så mycket från det traditionella utställningsrummet, den vita kuben?

A: Inspirerande, överraskande. En plats som en har en stark laddning göder fantasin, men det betyder också att verkens utgångspunkt delvis blir att lyfta fram utställningsrummet. Rummen är inte bara en yta att hänga verk i. Det är inte frågan om en traditionell utställning och det finns inget etablerat sätt att göra saker på, utan allting händer på sätt och vis för fösta gången.

Hur mycket hanterar konstverket platsens egen historia, arkitektur och karaktär?

A: Det varierar. Några verk sammanfaller sömlöst med platsens betydelse och arkitektur. I andra fall är kopplingarna antydande och indirekta, men det är såklart också i betraktarens ögon hur man ser och upplever de här kopplingarna.

Kommer sådana här utställningar vara viktiga för Arte också i framtiden?

A: Det är svårt att säga, Artes styrelse byts ju ut med jämna mellanrum och då kan koncepten också förändras. Men Titanik och Arte har ju länge haft som mål att söka sig till ovanliga konstsituationer och plaster.

E: Arte har resurser att arrangera en utställning också nästa år, men det är helt öppet om det blir en utställning på sommaren eller under någon annan tidpunkt. Till Artes karaktär hör att vara flexibel och öppen. Att våga ta risker är en av kärnorna i vår verksamhet och det är en fin sak, så med tanke på det vill vi lämna det öppet för nya idéer.

Hurudan respons har ni fått från besökarna?

A: Väldigt positiv. Besökarna verkar vara intresserade av symbiosen mellan utrymmena och konsten, där både och kan ses i ett nytt ljus och nya betydelser och upplevelser kan födas. Vissa har å andra sidan retats upp av att utrymmena används på ett nytt sätt och för konstnärligare bruk och de har tydligen upplevt att vi på något sätt har stigit in på deras mark. Sanatoriets ägare och användare har däremot varit väldigt positiva och öppna och det är ju tack vare dem som vi överhuvudtaget kunnat ordna den här utställningen.

E: Utställningen har bara varit öppen i några dagar, så vi har inte fått så mycket feedback ännu. Många väntar sig kanske en liknande helhet som Valtio+, men jag hoppas att besökaren kan uppskatta på så många olika sätt man kan inta en plats för konstens bruk. Jag hoppas att besökaren får en helhetsupplevelse där omgivningen och konstverken blir ett.

Utställningen är öppen för allmänheten fram till den 22.7 och helt gratis, men för att besöka den måste man anmäla sig i förväg till adressen info@titanik.fi. Under öppettiderna finns det bara kapacitet att ta emot ett begränsat antal besökare. Bäst tar man sig till sanatoriet med buss 705, 706 och 709 från salutorget.

Mera info om utställningen finns här: http://www.titanik.fi/parantola/