Om appropriering i konsten

Kulturell appropriering är ett begrepp som präglat den kulturpolitiska diskussionen under de senaste åren, nu också i Finland. Begreppet är komplicerat och definitionerna slirar lätt omkring baserat på folks personliga tolkande av ordets innebörd. En enkel definition är att kulturell appropriering sker då medlemmar i en kultur använder eller liksom beslagtar element ur en annan kultur.

Detta blir enligt många teoretiker problematisk speciellt då element ur en minoritetskultur använts av majoritetskulturen. Det ses som en maktanvändning en sorts kolonialisering och ett förtryck mot minoritetskulturen, speciellt då elementen används utan att ta hänsyn till den roll/laddning eller symbolik elementet kan ha inom sin ”ursprungliga” kontext.

Det bästa sättet jag kan beskriva den psykologiska mekanismen bakom appropriering är den här ganska långsökta liknelsen. Jag använder den bara för att den på ett väldigt tydligt sätt förmedlar en av de känslor som hör ihop med approprieringen.

Tänk dig en grupp människor där folk har olika hierarkiska positioner, (…typ alla samlingar människor). Tänk dig känslan när du kommer på ett genialiskt skämt och säger det högt, men det noteras liksom inte. Tänk dig sen att gruppens populäraste person upprepar ditt skämt och då, tack vare att det är just den personen som säger det, skattar alla. Det var alltså ditt skämt men någon annan fick äran för det.

Poängen är att appropriering handlar om makt i det sociala rummet, vem som får synas och får sin röst hörd. Inom den visuella kulturen som mode, konst och design får mekanismen bakom approprieringen ett synligt uttryckt och därför står konst och kultur ofta i centrum för diskussionen. Kulturella referenser och jakten på en estetik som överraskar, känns ny, står ut eller upplevs exotiska har alltid använts i kapitalskapande, syfte, speciellt inom modebranschen. Med jämna mellanrum lyfter västerländska designers upp den afrikanska estetiken med de färggranna linnetygerna, stora smyckena och tilltagna volymen. Också inom litteraturen talar man om samma fenomen. Frågan där kretsar ofta kring vem som har rätt att berätta vilka historier. Är det till exempel okej att en vit, västerländsk man skriver om hur det är att vara en svart slav och kvinna i USA på 1800-talet?

Inom konsten i Finland är det färskaste och en av de första exemplet på den här diskursen verket ”Grind” av konstnären Jenni Hiltunen (regi Miika Lommi) där kvinnor iklädda samiska folkdräkter twerkar (skakar rumpa) inför kameran i slow motion.

Verket visades i Kiasma i somras som en del av museets samlingsutställning. Konstnärerna Marja Helander och Outi Pieski skrev då en insändare i Helsingin sanomat där de kritiserade att Kiasma hade köpt verket utan att ta hänsyn till eller ens kommentera den tydliga approprieringen av samernas folkdräkt. Dräkterna användes enligt skribenterna bara som dekoration och i exotiserande syfte och blev därmed ännu en pusselbit i den urgamla kolonialiserandet och skymfandet av samernas kultur.

Diskussionen om appropriering är oerhört komplex och ibland går den till överdrift. Ett exempel är då Lena Dunham, den amerikanska författaren, regissören och skaparen av serien Girls ansåg att all sushi som inte gjordes av en japan, var en sorts kulturell appropriering.

Målet med användningen av begreppet kan inte vara något sorts kulturell renhetsideal. Alla kulturen har alltid blandats, influerat varandra och utgör ju mera en smältdeg av kulturella element än något annat. MEN det är på alla sätt bra att utveckla en känslighet för de härfrågorna. Detta, som så många andra frågor gällande sociala hierarkier, handlar om att öva upp sin empatiska förmåga och försöka sätta sig in i och lyssna på röster som vanligen saknas och som man inte har tillgång till i sin egna sociala kontext.

Det lönar sig att komma ihåg att begreppet kulturell appropriering egentligen ÄR själva diskussionen. Det är ett begrepp som fungerar som ett redskap i en diskurs och det är därmed inte ens motiverat att försöka ge det en heltäckande definition. Definitionen skapas hela tiden och det görs av alla som är öppna nog att ta diskussionen.