Intervju med konstnär Benjamin Orlow

 

Benjamin Orlow växte upp i Åbo och studerade vid Åbo konstakademi men flyttade sen till London. År 2008 vann han tävlingen Premio Arteingenua på 30 000 euro, för sitt akvarellverk It’s an open case. Sedan dess har Orlow arbetat mycket med hittat videomaterial och konceptuella installationer. På Sinne visas nu, fram till den 5.2, det 24 timmar långa videoverket En opera i åtta akter.

Hej Benjamin, vi börjar med en lokal koppling, livet är ju ändå lokalt som vi vet. Finns det något i din uppväxt eller studietid i Åbo, som du speciellt burit med dig i ditt konstnärskap?

– Första året då jag studerade i Åbo var jag frustrerad över tempot och kunde inte vänta på att bli färdig från skolan för att äntligen kunna börja arbeta som konstnär. Då slog det mig att utexamineringen inte skulle ge mig något jag inte redan hade, och att jag istället för att vänta, omedelbart skulle börja arbeta på exakt det sätt jag ville. Från den stunden började jag utnyttja alla skolans resurser som om de varit mina egna, struntade mer eller mindre i läroplanen och satsade helt på det jag tyckte kändes intressant. Det arbetssättet har jag hållit mig till sen dess.

Berätta om ditt verk i galleri Sinne. Vad handlar det om, hur kom du på idén och hur har processen sett ut? Och när visste du att du ville göra ett videoverk som spänner över en så lång tid som 24 timmar. 

– Efter att ha skjutit upp värnplikten i nästan 12 år nådde jag den övre åldersgränsen och bestämde mig efter en tids fundering att rycka in. Det kändes för mig, som upplevelse, intressantare än civiltjänst och dessutom utgick jag ifrån att jag enbart skulle behöva vara där i 6 månader på grund av min ålder och livssituation. Jag var säker på att jag skulle göra någon form av verk av det men var osäker på vad det skulle vara. Jag försökte bli beväringskommitténs fotograf men blev satt i underofficersskolan och därefter Reservofficersskolan. Där blev jag vald att vara enhetsfotograf, och det var då som jag började dokumentera vardagen och det som skedde omkring mig. Vid det skedet var jag redan så inne i systemet att jag hade svårt att hålla något kritiskt avstånd eller försöka avgöra infallsvinklar på vad det var jag filmade. Så istället skapades den största delen av materialet i situationer då jag mer eller mindre satte på kameran i förbifarten, glömde bort den och sedan gjorde saker jag skulle ha gjort med eller utan kamera.

– Då armen var avklarad och jag började gå igenom de massor av material jag filmat hade jag till en början väldigt svårt att överhuvudtaget förhålla mig till det jag såg. Det kändes väldigt personligt och eftersom jag i tidigare videoverk arbetat mest med funnet material var närheten i detta material något som tog en stund att känna att jag kunde se och göra något med. Det tog nästan ett år innan jag nådde punkten då jag kände att jag var redo att påbörja verket.

– Materialet i sig innehöll intressanta scener men de hängde inte riktigt ihop med varandra på något dramaturgiskt sätt vilket fick mig att vilja skapa något som var genomgående och kunde funka som en röd tråd genom verket. Det ledde till beslutet att införa sång och dans i form av två metakaraktärer som agerar som ett slags berättare under filmens gång. Den ena spelas av skådespelerskan och operasångerskan Frida Josefin Österberg. Det är tillsammans med henne allt musikmaterial är skapat, hon är också berättarrösten i filmen. Den andra var dansaren Sandra Lolax och tillsammans skapade vi koreografin man ser i drömsekvenserna. Beslutet om att göra verket 24 timmar långt kom ur att jag ville att rytmen i filmen så autentiskt och ostiliserat som möjligt skulle återge hur jag upplevde tillvaron i armén, vilket innebar långa scener och stunder av väntan blandat med korta intensiva utbrott av aktivitet. 24 timmar skapade en loop som lät mig sätta verket i realtid och också göra det oberoende av åskådaren. Verket lever sitt eget liv oavsett om någon är där som betraktare eller inte och blir på så sätt en isolerad värld utan koppling till verkligheten, inte helt olikt tillvaron i armen. Även att varje dag är identisk känns rätt i sammanhanget.

1r1a024500_22_56_08still014

Vad tror du att effekten blir på betraktaren och hur skulle du rekommendera att man tar sig till verket?

– Jag var vid flera tillfällen rädd att verket var för personligt skulle bli outhärdligt tråkigt för en utomstående betraktare. Effekten tycks dock vara den motsatta och folk säger sig sugas in i den och bli sittandes i timmar, vilket är ganska otroligt med tanke på att rytmen filmen stundvis är väldigt monoton och upprepande i själva handlingen. Folk som varit i armén har sagt att dom blir indragna för att det väcker så mycket minnen och associationer, och folk som inte varit med själva har sagt att de känns som en smygtitt in i en hemlig värld. Framförallt har jag fått höra att det känns väldigt mänskligt.

Hur var det att rycka in i armén som trettioåring men en del livserfarenhet i bakfickan. Hur skulle du beskriva din upplevelse där?

– Jag tror på många sätt att det var en fördel att vara äldre, för att det hjälpte mig att inte ta de oundvikliga motgångarna och kritiken så personligt. Det hände ofta att folk blev väldigt nervösa och oroliga då vi tex blev tilldelade uppgifter eller fick göra om vissa saker och då kunde jag ofta anta rollen av den som lugnade ner de andra och påminde dem om att situationen kanske inte var så farlig som den kanske kändes just då.

– Det var även intressant att få uppleva ett sådant genomsnitt av den finska befolkningen som man får göra där, då människor från precis alla orter, bakgrunder och samhällsklasser blandas om och måste leva tillsammans dygnet runt. Den erfarenheten är jag väldigt tacksam för, och den gav mig även många insikter jag tidigare saknat.

screen shot 2016-01-10 at 120259

Benjamin Orlow till höger.

Gick det att ta upplevelsen på allvar, eller blev det mera som en socialt experiment?

– De första dagarna kändes det som att ha hamnat mitt i ett teaterstycke där alla spelade sina roller mer eller mindre lyckat. Men förvånansvärt snabbt sögs jag in och all distans försvann. Jag var imponerad över vissa, väldigt få, enskilda individer som hela tiden tycktes opåverkade av systemet och som alltid drev med alla auktoriteter och inte alls tog åt sig av disciplinen. Men för mig var det inte alls fallet. Jag fogade mig helt och hållet och var väl på alla sätt exakt vad de ville att man skulle omvandlas till. Om än något snällare.

Skulle du rekommendera andra att göra militärtjänst och borde den egentligen vara könsneutral?

– Jag tycker det måste vara upp till var och en att bestämma själv. En nackdel jag kan se med militärtjänst i uppfostringssyfte är att den skapar en onödigt stor respekt för auktoriteter. Själv är jag glad över min erfarenhet, även mycket för att jag upplevde att den gav mig en inblick i något jag inte kände till.

secretside

Tillbaka till konsten. Är London din stad nu? Är det där du vill arbeta och leva eller har du några andra planer på gångs (som man säger i Ekenäs)?

– London har nog blivit den stad jag starkast upplever som min hemstad, men jag reser ganska mycket för utställningar och projekt och får genom dem ofta känslan att jag egentligen är i rörelse mer eller mindre hela tiden.

Mera information om verket finns på Sinnes hemsida alltså här!

Be Sociable, Share!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *