5 frågor till Makasiini Contemporarys grundare Frej Forsblom

mc1210

Den 18 november öpnade ett helt nytt galleri i Åbo. Makasiini Contemporary i Landhövdingens magasin, ett stenkast från Åbo domkyrka huserar i en fantastiskt byggnad. Byggnaden från 1832 har fungerat som häst- och vagnstall utgörs av nästan 200 kvadratmeter öppen yta med högt till tak.

Galleristen Frej Forsblom, med rötter i Åbo, har tidigare arbetat i hans pappas galleri galleri Forsblom i Helsingfors och före det i gallerier som hans familj drev i Åbo. Med sig tillbaka hämtar Frej djupgående erfarenheter från den internationella konstscenen, vilket har blivit hans specialområde.

I den allra första utställningen, som har öppet till söndag, visas en blandning av inhemska och internationella namn som Keltie FerrisRashid Johnson och Åbokonstnärerna IC-98Heikki MarilaKlaus Kopu och Tiina Elina Nurminen.

Varför ville ni öppna ett galleri just i Åbo och just här och vad är filosofin bakom Maksiini Contemporary?

Åbo är min gamla hemstad och jag har under mina Helsingfors-år hållit tät kontakt till staden. Landshövdingens magasin är en väldigt naturlig plats för ett galleri. Det var förstås överraskande att byggnaden var ledig och vi kom snabbt överens med Turun Yliopistosäätiö om samarbetet.

Efter tio år som gallerist på den internationella konstmarknaden har jag lärt mig att det inte är så viktigt med någon stor filosofi. Jag strävar helt enkelt efter att visa så högklassig konst som möjligt både från Finland och internationellt.

Är det så smart att starta ett galleri under en ekonomiskt recession?

Ett fungerande företag måste kunna stå sig också under ekonomiskt utmanande tider.

93eb3cafe9b51030b9bfc28404ed102cj

HEIKKI MARILA: LAST SUPPER I, 2016

Hurudan konst kommer vi att få se i galleriet och finns det någon röd tråd för den nuvarande utställningen?

Jag kommer att satsa på aktören i medelåldern, men vill också nu som då ge yngre konstnären en chans att synas.

Det finns ingen röd tråd i den här första utställningen. Mitt mål var snarare att visa vad det kommande konstprogrammet har att erbjuda, det vill säga hurudan konst vi kommer att visa här. Därför har den här utställningen så många olika konstnärer och stilar.

Vad är det intressantaste i konsten just nu?

Konstens mångsidighet, till exempel på hur många olika sätt man kan göra en målning i dag.

2b38d43621c5f87ced0b6590dab60235j

RASHID JOHNSON: THE CROWD, 2015

Är Åbo en intressant konst-stad enligt dig och vilken är den vackraste plasten i Åbo?

Det har alltid funnits ett bra museiutbud i Åbo. Gallerier finns det färre av, men jag tror att gallerierna och museerna stöder varandra och att vi kan erbjuda intressanta utställningar.

Den vackraste platsen är nog Puolalaparken.

Nästa utställning med verk av Viljami Heinonen öppnar den 14.1, i studion visas verk av Jenni Vakkilainen. Efter det visas verk av Marus Konttinen, Fabian Marcaccio från New york och Tommi Toija–känd för sin enorma utomhusskulptur ”Pissaava poika”. 

8361abea86d57e9c8a09ee3cedb2d7ddj

VILJAMI HEINONEN: SANDBLASTED, 2016

Bilderna är från Makasiini Contemporarys webbsida: http://makasiinicontemporary.com/

Där kan ni också läsa mer om galleriet!

Om appropriering i konsten

Kulturell appropriering är ett begrepp som präglat den kulturpolitiska diskussionen under de senaste åren, nu också i Finland. Begreppet är komplicerat och definitionerna slirar lätt omkring baserat på folks personliga tolkande av ordets innebörd. En enkel definition är att kulturell appropriering sker då medlemmar i en kultur använder eller liksom beslagtar element ur en annan kultur.

Detta blir enligt många teoretiker problematisk speciellt då element ur en minoritetskultur använts av majoritetskulturen. Det ses som en maktanvändning en sorts kolonialisering och ett förtryck mot minoritetskulturen, speciellt då elementen används utan att ta hänsyn till den roll/laddning eller symbolik elementet kan ha inom sin ”ursprungliga” kontext.

Det bästa sättet jag kan beskriva den psykologiska mekanismen bakom appropriering är den här ganska långsökta liknelsen. Jag använder den bara för att den på ett väldigt tydligt sätt förmedlar en av de känslor som hör ihop med approprieringen.

Tänk dig en grupp människor där folk har olika hierarkiska positioner, (…typ alla samlingar människor). Tänk dig känslan när du kommer på ett genialiskt skämt och säger det högt, men det noteras liksom inte. Tänk dig sen att gruppens populäraste person upprepar ditt skämt och då, tack vare att det är just den personen som säger det, skattar alla. Det var alltså ditt skämt men någon annan fick äran för det.

Poängen är att appropriering handlar om makt i det sociala rummet, vem som får synas och får sin röst hörd. Inom den visuella kulturen som mode, konst och design får mekanismen bakom approprieringen ett synligt uttryckt och därför står konst och kultur ofta i centrum för diskussionen. Kulturella referenser och jakten på en estetik som överraskar, känns ny, står ut eller upplevs exotiska har alltid använts i kapitalskapande, syfte, speciellt inom modebranschen. Med jämna mellanrum lyfter västerländska designers upp den afrikanska estetiken med de färggranna linnetygerna, stora smyckena och tilltagna volymen. Också inom litteraturen talar man om samma fenomen. Frågan där kretsar ofta kring vem som har rätt att berätta vilka historier. Är det till exempel okej att en vit, västerländsk man skriver om hur det är att vara en svart slav och kvinna i USA på 1800-talet?

Inom konsten i Finland är det färskaste och en av de första exemplet på den här diskursen verket ”Grind” av konstnären Jenni Hiltunen (regi Miika Lommi) där kvinnor iklädda samiska folkdräkter twerkar (skakar rumpa) inför kameran i slow motion.

Verket visades i Kiasma i somras som en del av museets samlingsutställning. Konstnärerna Marja Helander och Outi Pieski skrev då en insändare i Helsingin sanomat där de kritiserade att Kiasma hade köpt verket utan att ta hänsyn till eller ens kommentera den tydliga approprieringen av samernas folkdräkt. Dräkterna användes enligt skribenterna bara som dekoration och i exotiserande syfte och blev därmed ännu en pusselbit i den urgamla kolonialiserandet och skymfandet av samernas kultur.

Diskussionen om appropriering är oerhört komplex och ibland går den till överdrift. Ett exempel är då Lena Dunham, den amerikanska författaren, regissören och skaparen av serien Girls ansåg att all sushi som inte gjordes av en japan, var en sorts kulturell appropriering.

Målet med användningen av begreppet kan inte vara något sorts kulturell renhetsideal. Alla kulturen har alltid blandats, influerat varandra och utgör ju mera en smältdeg av kulturella element än något annat. MEN det är på alla sätt bra att utveckla en känslighet för de härfrågorna. Detta, som så många andra frågor gällande sociala hierarkier, handlar om att öva upp sin empatiska förmåga och försöka sätta sig in i och lyssna på röster som vanligen saknas och som man inte har tillgång till i sin egna sociala kontext.

Det lönar sig att komma ihåg att begreppet kulturell appropriering egentligen ÄR själva diskussionen. Det är ett begrepp som fungerar som ett redskap i en diskurs och det är därmed inte ens motiverat att försöka ge det en heltäckande definition. Definitionen skapas hela tiden och det görs av alla som är öppna nog att ta diskussionen.

Sanatoriet – hälsa, arkitektur och samtidskonst i symbios

Förra sommaren arrangerade konstnärsorganisationen Arte utställningen Valtio + i det gamla länsfängelset på Kakolabacken i Åbo. I år fortsätter satsiningen med att kombinera samtidskonsten med starkt historiskt laddade byggnader med utställningen ”Parantola” i Pemars sanatorium.

Pemars sanatorium är ett av huvudverken i arkitekt Alvar Aaltos tidiga funktionalism. Tuberkulossjukhuset som planerades mellan åren 1929–1933 byggdes som helhetskonstverk där både de yttre strukturerna och inredningen följer samma ideologi och vision. Aalto såg byggnaden som ett medicinskt instrument i sig. I sjukhuset kombinerandes den moderna arkitekturen och de mänskliga behoven i en helhet som var både praktisk och vacker. Viktiga element i bygget var platsen den byggdes på–mitt i en tallskog, med syrerik och ren lyft, den tilltagna terrassen där patienterna kunde sitta och andas, inredningens färger och ytor och ljuset.

Sanatoriet som ägs av Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt var i bruk ända fram till 60-talet. Numera används byggnaden av Mannerheims barnskyddsförbund, men en stor del av utrymmena står oanvända och vissa rum är lämnade i så gott som ursprungligt skick.

Nu intas rummen av samtidskonst av konstnärerna Anna Torkkel & Masi Tiitta, Anni Puolakka, Essi Kausalainen, Frank Brümmel, Harri Laakso, Hertta Kiiski, Jaakko Pallasvuo, Mikko Kuorinki & Lisa Radon och Tero Nauha och verken sträcker sig från installationer, till skulpturer, textverk, dansverk och performanser. Alla verk är gjorda enkom för den här utställningen med kravet att de på något sätt kommunicerar med byggnaden och/eller dess historia.

Jag fick chansen att intervjua galleri Titaniks chef Eliisa Suvanto och Artes vice ordförande Antti Turkko om hur det är att organisera konstutställningar på platser som redan har så mycket att säga och berätta.

Varifrån fick ni idén att arrangera en utställning i Pemars sanatorium?

A: Vi sökte efter intressanta platser som kunde inspirera oss och vilkas egenskaper man kunde hantera via konsten. Efter Valtio+ i det gamla länsfängelset Kakola, var det bara naturligt att flytta till en annan institution.

E: Vi ville ändå inte upprepa förra årets utställning utan funderade på nya utgångspunkter för utställningen på en tillfällig plats. Idén om Pemars sanatorium föddes ganska snabbt och arbetsgruppen blev genast entusiastisk. Förutom sanatoriets användning spelade också den arkitektoniska betydelsen och Alvar Aaltons arkitektoniska ideologi en stor roll. Tematiskt var det väldigt intressant att bygga en utställning i en plats som från början haft en vårdande uppgift.

Hur valde ni de konstnärer som deltar i utställningen?

A: En del valdes via en öppen ansökningsprocess och andra bjöd vi in. Det viktigaste var att ta i beaktande byggnaden, dess historia och samtid samt de impulser som och den inspiration av utrymmet som manifesterades i verken.

E: Det var viktigt att alla konstnärer ville arbeta platsspecifikt och att verken skulle skapas i och för den här utställningen. Vi tänkte också mycket på helheten framför de enskilda verken. En del av verken är performativa och framförs bara enstaka gånger på plats, det här passar enligt mig utmärkt ihop med utställningens tillfälliga karaktär.

Vad var det finaste med att arrangera utställningen just i Pemars sanatorium?

A: Att öppna upp byggnaden på ett nytt sätt, att hitta nya betydelser och fördjupa de gamla. Att jobba med byggnaden har varit intressant överlag, Det finns något magiskt över den. En gammal byggnad som då den byggdes antagligen var väldigt nytänkande och som fortfarande känns modern. Som att alla klichéer om byggnaden verkar vara sanna.

E: Det att det överhuvudtaget var möjligt att förverkliga idén och att få följa med processen när utställningen formas i byggnaden. Jag känner också stor tacksamhet till konstnärerna som hämtat nya betydelser och nivåer till byggnadens historia.

Hur är det att bygga en utställning i ett rum som avviker så mycket från det traditionella utställningsrummet, den vita kuben?

A: Inspirerande, överraskande. En plats som en har en stark laddning göder fantasin, men det betyder också att verkens utgångspunkt delvis blir att lyfta fram utställningsrummet. Rummen är inte bara en yta att hänga verk i. Det är inte frågan om en traditionell utställning och det finns inget etablerat sätt att göra saker på, utan allting händer på sätt och vis för fösta gången.

Hur mycket hanterar konstverket platsens egen historia, arkitektur och karaktär?

A: Det varierar. Några verk sammanfaller sömlöst med platsens betydelse och arkitektur. I andra fall är kopplingarna antydande och indirekta, men det är såklart också i betraktarens ögon hur man ser och upplever de här kopplingarna.

Kommer sådana här utställningar vara viktiga för Arte också i framtiden?

A: Det är svårt att säga, Artes styrelse byts ju ut med jämna mellanrum och då kan koncepten också förändras. Men Titanik och Arte har ju länge haft som mål att söka sig till ovanliga konstsituationer och plaster.

E: Arte har resurser att arrangera en utställning också nästa år, men det är helt öppet om det blir en utställning på sommaren eller under någon annan tidpunkt. Till Artes karaktär hör att vara flexibel och öppen. Att våga ta risker är en av kärnorna i vår verksamhet och det är en fin sak, så med tanke på det vill vi lämna det öppet för nya idéer.

Hurudan respons har ni fått från besökarna?

A: Väldigt positiv. Besökarna verkar vara intresserade av symbiosen mellan utrymmena och konsten, där både och kan ses i ett nytt ljus och nya betydelser och upplevelser kan födas. Vissa har å andra sidan retats upp av att utrymmena används på ett nytt sätt och för konstnärligare bruk och de har tydligen upplevt att vi på något sätt har stigit in på deras mark. Sanatoriets ägare och användare har däremot varit väldigt positiva och öppna och det är ju tack vare dem som vi överhuvudtaget kunnat ordna den här utställningen.

E: Utställningen har bara varit öppen i några dagar, så vi har inte fått så mycket feedback ännu. Många väntar sig kanske en liknande helhet som Valtio+, men jag hoppas att besökaren kan uppskatta på så många olika sätt man kan inta en plats för konstens bruk. Jag hoppas att besökaren får en helhetsupplevelse där omgivningen och konstverken blir ett.

Utställningen är öppen för allmänheten fram till den 22.7 och helt gratis, men för att besöka den måste man anmäla sig i förväg till adressen info@titanik.fi. Under öppettiderna finns det bara kapacitet att ta emot ett begränsat antal besökare. Bäst tar man sig till sanatoriet med buss 705, 706 och 709 från salutorget.

Mera info om utställningen finns här: http://www.titanik.fi/parantola/

Strumpbyxor, knackkorvar och böljande celluliter

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”Päiväkahvit” från serien ”Tuhma pulla” (2011–2012)

Åbobon Iiu susiraja är förortsungen som genom många krokar och omvägar blev den internationella avantgardekonstvärldens största selfiedrottning.

Susiraja är Kim Kardashians motsats. Hon visar två knackorvsprydda långfingrar åt betraktaren samtidigt som hon genom en finstilt och kraftfull dadaism komponerar bilder och helheter fulla av både skönhet, smärta och humor.

Jag intervjuade henne förra året för tidskriften Astra. Att Susiraja tar självporträtt handlar om att hon vill ha största möjliga kontroll över bilderna, samtidigt som hon  ansåg sig ha svårt att be andra göra sådant hon vill att ska händer i dem.

Hon tog avstånd från något uttalat politiskt budskap och sade att de främst handlade om en personlig revansch.

Fint så, men att hon betytt mycket för andra är för en utomstående uppenbart. Jag tror att Susirajas till exempel är en oersättlig del i rörelsen ”bodypositivism” som spridit sig på bland annat instagram. Bodypositivism handlar om att visa olika sorters kroppar i det offentliga mediaflödet, att få existera som man är och att få vara lycklig och nöjd oberoende av hur man ser ut. Det handlar om att återta tolkningsföreträdet och omdefiniera villkoren för en lycklig och vacker människa, genom bildens kraft.

Den 10.6–3.7, kommer Iiu Susiraja att ha en utställning med sina senaste verk i Fotocentret Peri i Åbo. Missa inte det!

HAISTA-NAKKI-2011-iiu-susiraja

”Haista Nakki”, från serien ”Tuhma Pulla” (2011-2012)

Voimanainen-2011-iiu-susiraja

”Voima nainen”, från serien ”Tuhma Pulla” (2011-2012)

nro2

”Nro 4” från serien ”Älä nyt suutu”, (2008–2009)

nro3

”Nro 3” från serien ”Älä nyt suutu”, (2008–2009)

Vanitas uppmanar en att fira livet!

Imorgon, torsdag, börjat dansfestivalen XS.vol 7 i Kutomo i Åbo. Festivalen som håller på tills lördag 28.11, koncentrerar sig på modern dans, arrangeras nu för sjunde gången av produktionsbolaget Ehkä-tuotanto.

Jag fick chansen att intervjua danskonstnär Anna Torkkel -en av Ehkäs och festivalens grundare, om hennes senaste verk Vanitas. I Vanitas uppträder Torkkel tillsammans med den japanska performancekonstnären Tashi Iwaoka, den visuella konstnären Elina Minn och ljudkonstnären och musikern Johanna Porola. Verket visades för första gången på scenkonstfestivalen Baltic Circle i Helsingfors, förra veckan. I morgon kl. 19 har Vanitas Åbopremiär på Kutomo.

Vanitas är ett av konstens mest klassiska teman. Ordet är latin för ”fåfänga eller tomhet och handlar om livets förgänglighet och om hur konsten nästan alltid, på något plan, hanterar tid och rum och människans förhållande till sin egen dödlighet.

Ordet ”vanitas”, kommer från boken Predikan (1:2) i Gamla testamentet, vars inledning lyder: Vanitas vanitatum omnia vanitas, ”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet”, eller, enligt en äldre översättning, ”Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet”. Den mest klassiska vanitastraditionen är 1600-talets stillebenmåleri där olika föremål fungerar som symboler för livet och döden.

Anna Torkkel tycker trots allt att vanitasmåleriet främst är en hyllning till livet och ljuset. Då ljuset ställs bredvid mörkret lyser det desto kraftigare.

Tashi Iwaokan & Anna Torkkel i "Vanitas" på Baltic Circle, 2015, Foto: Tani Simberg

Tashi Iwaoka & Anna Torkkel i ”Vanitas” på Baltic Circle, 2015, Foto: Tani Simberg

Anna Torkkel, berätta lite om din bakgrund?
Jag är en danskonstnär som arbetar som koreograf, dansare och konstnär inom dans- och scenkonst. Jag har studerat i Stockholm, Åbo, Helsingfors och Amsterdam. Produktionsbolaget Ehkä-tuotanto grundade jag tillsammans med scenkonstnär Tashi Iwaoka år 2004 i Amsterdam, och sedan år 2009 har Ehkä drivit Kutomo, ett rum för samtidskonst i Åbo. Vid sidan av mitt konstnärliga arbete, curaterandet och organiserandet fungerar jag också som danslärare.

Vad har varit det här verkets utgångspunkter?
Mitt nya verk Vanitas, är en fortsättning på mitt mångåriga intresse för att arbete med ett närvarobaserat, enkelt och upplevelsebetonat förhållande mellan scenkonstnären och publiken. Verket strävar inte nödvändigtvis efter att formulera eller proklamera något, utan efter att nå något mjukare och sinnligare, ett ögonblick som kan delas.

23162937281_1f28ab9429_z

Tashi Iwaoka & Elina Minn i ”Vanitas”, på Baltic Circle, 2015, foto: Tani Simberg

På vilket sätt hanterar du Vanitastematiken i ditt verk?
Jag har alltid fascinerats av vanitasmålningarna och hur symbolerna talar till en. En sorts direkt, ordlös konkreti, som uppmanar till meditation. Jag ville hitta en liknande igenkännbar styrka i dansföreställningen som kontext. Trots det ville jag inte utgå från förruttnelse och förfall, utan koncentrera mig på livskraften, ljuset och glädjen.

I 1600-talets stilleben är ljuset centralt och det söker sig mot den mest livskraftiga delen, fast målningen i sig visar hela livscirkeln, från blommans knopp till den utblommade blomman. Stillebenmålningarna uppmanar en egentligen till att fira livet!

Jag begränsade sedan arbetet till vissa teman som jag ville arbeta med: skönhet, hud, rosor, döden och ungdom. Vi började arbetet med de olika scenerna genom övning vars mål var att stärka scenkonstnärernas närvaro.

Scenernas slutgiltiga form, det vill säga verkets ramar finns, så att scenkonstnären kan verka och leva ut temat där i stunder och dansen kan så att säga ”hända”. Jag strävar efter att det sker något ”verkligt” på scenen, och att scenkonstnärens närvaro i rörelserna eller handlingen talar för sig. Som regissör hoppas jag att föreställningen kan föda en känsla av mening hos betraktaren. Föreställningen strävar efter att vända upp och ner på det som är överflödigt och frambringa en delad känsla av mening.

Är vanitastematiken alltid aktuell?
Vanitasmåleriets insikt om livets och varandets värde är såklart alltid aktuellt. Upplevelsen av livet som meningsfullt är ett tema som aldrig är färdig- eller slutbehandlat.

Är vanitastematiken speciellt aktuell just nu?
Kanske. Det känns som om det finns extra mycket frustration i luften just nu, som uttrycks som hat mot andra. Folk borde inse, på ett helt konkret plan, att precis allt levande är unikt och betydelsefullt, inte bara det egna livet.

22745757737_5a190d9e27_z

Ljudkonstnär Johanna Poroloa och Elina Minn, Baltic Circle, 2015, foto: Tani Simberg

Hur var det att visa upp föreställningen på teaterfestivalen Baltic Circle?
Jag är väldigt tacksam över möjligheten att ha Vanitas uruppförande på Baltic. Scenkonstfältet är väldigt aktivt och såklart större i Huvudstadsregionen än i Åbo. Det var roligt att visa upp verket för en full läktare! Stämningen på festen är också väldigt social och diskuterande, och det var fint att höra olika röster om föreställningen.

Hur känns det att framföra Vanitas på festivalen XS vol.7 på Kutomo?
Arbetet med verket gjordes i Kutomos utrymmen och för Baltic blev vi tvungna att göra ett stort anpassningsarbete. Det känns bra att nu föra tillbaka föreställningen till Kutomo, där delar av den kommer bättre till sin rätta. För Ehkä-tuotanto, känns det hisnande att det redan är frågan om den sjunde dansfestivalen!

Kan du beskriva ditt verk med fem ord?
Äkta, känsligt, koncentrerat, intensivt och humant.

Och slutligen: vad är konstens mening?
Konsten kan inte definieras endast från ett nyttoperspektiv. Konstens är något karaktäristisk för människan, och dess mening kan vara att förmedla betydelser och skapa överraskande kopplingar mellan tid och rum. Jag vill också tro att konsten kan vara något mer är ett sätt att påverka samhället eller en dialog som förs inom konstfältet. Konsten har möjligheten att porträttera verkligheten och människan på ett sätt som sträcker sig förbi orden. Konsten bjuder in människan att verkligen betrakta, och att se saker och att möta sådant som är okänd för en själv.