Performance: Anna Torkkel – Present

Present är ett nytt verk av Anna Torkkel. Enligt presentationen på Facebook är det en fortsättning på hennes arbete kring närvaro och enkelhet. Jag gick och tittade på urpremiären på Titanik 5.10. Titanik är relativt litet och blev fullt på några minuter. Alla som köade utanför kom inte in och flera stannade till utanför eller tittade på hela performansen genom galleriets stora fönster.

En rytm börjar låta och fyra personer intar golvet. Publiken har instruerats att hålla sig till stolarna längs med väggarna. Personerna börjar röra sig. De verkar inte ta notis varken om publiken eller varandra. I lokalen finns en viss scenografi som ger intrycket av ett landskap. Chiffong som böljar i vindraget av en fläkt ger landskapet liv.

Endast ett par gånger ser jag någon form av försök till interaktivitet mellan personerna på golvet. En gång tar en av dem i inredningen. Annars verkar de rikta sig inåt. De utforskar sin kropp och känner efter hur den fungerar. Oftast ser det ut som dans och personerna tar till vara olika element i musiken. Någon rör sig till basen medan någon annan lyssnar på melodin.

Musiken hinner byta många gånger under performansen som räcker cirka 40 minuter. Ett par gånger stiger tempot och det känns som om en skulle vara på en nattklubb med lysrörsbelysning. Ibland är tempot långsamt och ödesmättat. Mina tankar går till domkyrkans klockslag och soundtrack Petra Lindholm gör till sina videoverk.

Jag funderar på om de hört musiken innan, men drar slutsatsen att de nog inte gjort det. Jag tänker mig att eftersträvan att undersöka närvaro fungerar bättre om personerna på golvet måste koncentrera sig på musiken för att kunna reagera på den. Det är väl här den mesta interaktionen finns, mellan dansaren och musiken.

Tyvärr lämnar performansen mig ganska oberörd. Scenografin är intressant och tillför ett viktigt element. Närvaron i stunden finns också där och en kan låta sig ryckas med i den. Det är också intressant att notera hur personerna reagerar olika till samma ljudvärld och en kan känna efter i sin egen kropp vilken del av musiken de lyssnar på i stunden. Inget av det här blir kvar efteråt, men flyktighet är också en fundamental del av performancekonst. Kanske det är nog.

Performansen kommer att visas igen, men varje föreställning är unik. Vill du se den kan du passa på:
sö 8.10 kl. 17 Kutomo, Åbo. Inträde: 15/10€
to 16.11 kl. 18-20 Sorbus, Helsingfors. Fritt inträde.
lö 18.11 kl. 15 SIC, Helsingfors. Inträde: 15/10€
lö 2.12 kl. 15 Wäinö Aaltonens musum. Muséets inträde.

 

Ny författare på bloggen

Hej bästa läsare!

Konstbloggen har fått en ny författare. Jag heter Julia Nyman och jag är Konstmagister till utbildningen. Ursprungligen kommer jag från Ekenäs, men nuförtiden är jag bosatt i Åbo. Det ska bli riktigt roligt att skriva om konst både här på bloggen och i tidningen.

Planen för bloggen är att lägga upp rapporter av varierande längd från olika konstevenemang i Åboland eller från andra ställen där jag råkar befinna mig. Personligen intresserar jag mig för samhällskritisk konst och nonsenskonst. Samtidskonst upplevs ofta som svår att förstå och det här fascinerar mig. Ingen kan väl förstå sig på allt och det gör inte heller jag, men jag försöker vända och vrida på det jag ser och upplever för att hitta olika ingångar.

Jag jobbar också som projektkoordinator för Konstrundan och som frilansande konstkurator.


Julia Nyman

Intervju med konstnär Benjamin Orlow

 

Benjamin Orlow växte upp i Åbo och studerade vid Åbo konstakademi men flyttade sen till London. År 2008 vann han tävlingen Premio Arteingenua på 30 000 euro, för sitt akvarellverk It’s an open case. Sedan dess har Orlow arbetat mycket med hittat videomaterial och konceptuella installationer. På Sinne visas nu, fram till den 5.2, det 24 timmar långa videoverket En opera i åtta akter.

Hej Benjamin, vi börjar med en lokal koppling, livet är ju ändå lokalt som vi vet. Finns det något i din uppväxt eller studietid i Åbo, som du speciellt burit med dig i ditt konstnärskap?

– Första året då jag studerade i Åbo var jag frustrerad över tempot och kunde inte vänta på att bli färdig från skolan för att äntligen kunna börja arbeta som konstnär. Då slog det mig att utexamineringen inte skulle ge mig något jag inte redan hade, och att jag istället för att vänta, omedelbart skulle börja arbeta på exakt det sätt jag ville. Från den stunden började jag utnyttja alla skolans resurser som om de varit mina egna, struntade mer eller mindre i läroplanen och satsade helt på det jag tyckte kändes intressant. Det arbetssättet har jag hållit mig till sen dess.

Berätta om ditt verk i galleri Sinne. Vad handlar det om, hur kom du på idén och hur har processen sett ut? Och när visste du att du ville göra ett videoverk som spänner över en så lång tid som 24 timmar. 

– Efter att ha skjutit upp värnplikten i nästan 12 år nådde jag den övre åldersgränsen och bestämde mig efter en tids fundering att rycka in. Det kändes för mig, som upplevelse, intressantare än civiltjänst och dessutom utgick jag ifrån att jag enbart skulle behöva vara där i 6 månader på grund av min ålder och livssituation. Jag var säker på att jag skulle göra någon form av verk av det men var osäker på vad det skulle vara. Jag försökte bli beväringskommitténs fotograf men blev satt i underofficersskolan och därefter Reservofficersskolan. Där blev jag vald att vara enhetsfotograf, och det var då som jag började dokumentera vardagen och det som skedde omkring mig. Vid det skedet var jag redan så inne i systemet att jag hade svårt att hålla något kritiskt avstånd eller försöka avgöra infallsvinklar på vad det var jag filmade. Så istället skapades den största delen av materialet i situationer då jag mer eller mindre satte på kameran i förbifarten, glömde bort den och sedan gjorde saker jag skulle ha gjort med eller utan kamera.

– Då armen var avklarad och jag började gå igenom de massor av material jag filmat hade jag till en början väldigt svårt att överhuvudtaget förhålla mig till det jag såg. Det kändes väldigt personligt och eftersom jag i tidigare videoverk arbetat mest med funnet material var närheten i detta material något som tog en stund att känna att jag kunde se och göra något med. Det tog nästan ett år innan jag nådde punkten då jag kände att jag var redo att påbörja verket.

– Materialet i sig innehöll intressanta scener men de hängde inte riktigt ihop med varandra på något dramaturgiskt sätt vilket fick mig att vilja skapa något som var genomgående och kunde funka som en röd tråd genom verket. Det ledde till beslutet att införa sång och dans i form av två metakaraktärer som agerar som ett slags berättare under filmens gång. Den ena spelas av skådespelerskan och operasångerskan Frida Josefin Österberg. Det är tillsammans med henne allt musikmaterial är skapat, hon är också berättarrösten i filmen. Den andra var dansaren Sandra Lolax och tillsammans skapade vi koreografin man ser i drömsekvenserna. Beslutet om att göra verket 24 timmar långt kom ur att jag ville att rytmen i filmen så autentiskt och ostiliserat som möjligt skulle återge hur jag upplevde tillvaron i armén, vilket innebar långa scener och stunder av väntan blandat med korta intensiva utbrott av aktivitet. 24 timmar skapade en loop som lät mig sätta verket i realtid och också göra det oberoende av åskådaren. Verket lever sitt eget liv oavsett om någon är där som betraktare eller inte och blir på så sätt en isolerad värld utan koppling till verkligheten, inte helt olikt tillvaron i armen. Även att varje dag är identisk känns rätt i sammanhanget.

1r1a024500_22_56_08still014

Vad tror du att effekten blir på betraktaren och hur skulle du rekommendera att man tar sig till verket?

– Jag var vid flera tillfällen rädd att verket var för personligt skulle bli outhärdligt tråkigt för en utomstående betraktare. Effekten tycks dock vara den motsatta och folk säger sig sugas in i den och bli sittandes i timmar, vilket är ganska otroligt med tanke på att rytmen filmen stundvis är väldigt monoton och upprepande i själva handlingen. Folk som varit i armén har sagt att dom blir indragna för att det väcker så mycket minnen och associationer, och folk som inte varit med själva har sagt att de känns som en smygtitt in i en hemlig värld. Framförallt har jag fått höra att det känns väldigt mänskligt.

Hur var det att rycka in i armén som trettioåring men en del livserfarenhet i bakfickan. Hur skulle du beskriva din upplevelse där?

– Jag tror på många sätt att det var en fördel att vara äldre, för att det hjälpte mig att inte ta de oundvikliga motgångarna och kritiken så personligt. Det hände ofta att folk blev väldigt nervösa och oroliga då vi tex blev tilldelade uppgifter eller fick göra om vissa saker och då kunde jag ofta anta rollen av den som lugnade ner de andra och påminde dem om att situationen kanske inte var så farlig som den kanske kändes just då.

– Det var även intressant att få uppleva ett sådant genomsnitt av den finska befolkningen som man får göra där, då människor från precis alla orter, bakgrunder och samhällsklasser blandas om och måste leva tillsammans dygnet runt. Den erfarenheten är jag väldigt tacksam för, och den gav mig även många insikter jag tidigare saknat.

screen shot 2016-01-10 at 120259

Benjamin Orlow till höger.

Gick det att ta upplevelsen på allvar, eller blev det mera som en socialt experiment?

– De första dagarna kändes det som att ha hamnat mitt i ett teaterstycke där alla spelade sina roller mer eller mindre lyckat. Men förvånansvärt snabbt sögs jag in och all distans försvann. Jag var imponerad över vissa, väldigt få, enskilda individer som hela tiden tycktes opåverkade av systemet och som alltid drev med alla auktoriteter och inte alls tog åt sig av disciplinen. Men för mig var det inte alls fallet. Jag fogade mig helt och hållet och var väl på alla sätt exakt vad de ville att man skulle omvandlas till. Om än något snällare.

Skulle du rekommendera andra att göra militärtjänst och borde den egentligen vara könsneutral?

– Jag tycker det måste vara upp till var och en att bestämma själv. En nackdel jag kan se med militärtjänst i uppfostringssyfte är att den skapar en onödigt stor respekt för auktoriteter. Själv är jag glad över min erfarenhet, även mycket för att jag upplevde att den gav mig en inblick i något jag inte kände till.

secretside

Tillbaka till konsten. Är London din stad nu? Är det där du vill arbeta och leva eller har du några andra planer på gångs (som man säger i Ekenäs)?

– London har nog blivit den stad jag starkast upplever som min hemstad, men jag reser ganska mycket för utställningar och projekt och får genom dem ofta känslan att jag egentligen är i rörelse mer eller mindre hela tiden.

Mera information om verket finns på Sinnes hemsida alltså här!

Om appropriering i konsten

Kulturell appropriering är ett begrepp som präglat den kulturpolitiska diskussionen under de senaste åren, nu också i Finland. Begreppet är komplicerat och definitionerna slirar lätt omkring baserat på folks personliga tolkande av ordets innebörd. En enkel definition är att kulturell appropriering sker då medlemmar i en kultur använder eller liksom beslagtar element ur en annan kultur.

Detta blir enligt många teoretiker problematisk speciellt då element ur en minoritetskultur använts av majoritetskulturen. Det ses som en maktanvändning en sorts kolonialisering och ett förtryck mot minoritetskulturen, speciellt då elementen används utan att ta hänsyn till den roll/laddning eller symbolik elementet kan ha inom sin ”ursprungliga” kontext.

Det bästa sättet jag kan beskriva den psykologiska mekanismen bakom appropriering är den här ganska långsökta liknelsen. Jag använder den bara för att den på ett väldigt tydligt sätt förmedlar en av de känslor som hör ihop med approprieringen.

Tänk dig en grupp människor där folk har olika hierarkiska positioner, (…typ alla samlingar människor). Tänk dig känslan när du kommer på ett genialiskt skämt och säger det högt, men det noteras liksom inte. Tänk dig sen att gruppens populäraste person upprepar ditt skämt och då, tack vare att det är just den personen som säger det, skattar alla. Det var alltså ditt skämt men någon annan fick äran för det.

Poängen är att appropriering handlar om makt i det sociala rummet, vem som får synas och får sin röst hörd. Inom den visuella kulturen som mode, konst och design får mekanismen bakom approprieringen ett synligt uttryckt och därför står konst och kultur ofta i centrum för diskussionen. Kulturella referenser och jakten på en estetik som överraskar, känns ny, står ut eller upplevs exotiska har alltid använts i kapitalskapande, syfte, speciellt inom modebranschen. Med jämna mellanrum lyfter västerländska designers upp den afrikanska estetiken med de färggranna linnetygerna, stora smyckena och tilltagna volymen. Också inom litteraturen talar man om samma fenomen. Frågan där kretsar ofta kring vem som har rätt att berätta vilka historier. Är det till exempel okej att en vit, västerländsk man skriver om hur det är att vara en svart slav och kvinna i USA på 1800-talet?

Inom konsten i Finland är det färskaste och en av de första exemplet på den här diskursen verket ”Grind” av konstnären Jenni Hiltunen (regi Miika Lommi) där kvinnor iklädda samiska folkdräkter twerkar (skakar rumpa) inför kameran i slow motion.

Verket visades i Kiasma i somras som en del av museets samlingsutställning. Konstnärerna Marja Helander och Outi Pieski skrev då en insändare i Helsingin sanomat där de kritiserade att Kiasma hade köpt verket utan att ta hänsyn till eller ens kommentera den tydliga approprieringen av samernas folkdräkt. Dräkterna användes enligt skribenterna bara som dekoration och i exotiserande syfte och blev därmed ännu en pusselbit i den urgamla kolonialiserandet och skymfandet av samernas kultur.

Diskussionen om appropriering är oerhört komplex och ibland går den till överdrift. Ett exempel är då Lena Dunham, den amerikanska författaren, regissören och skaparen av serien Girls ansåg att all sushi som inte gjordes av en japan, var en sorts kulturell appropriering.

Målet med användningen av begreppet kan inte vara något sorts kulturell renhetsideal. Alla kulturen har alltid blandats, influerat varandra och utgör ju mera en smältdeg av kulturella element än något annat. MEN det är på alla sätt bra att utveckla en känslighet för de härfrågorna. Detta, som så många andra frågor gällande sociala hierarkier, handlar om att öva upp sin empatiska förmåga och försöka sätta sig in i och lyssna på röster som vanligen saknas och som man inte har tillgång till i sin egna sociala kontext.

Det lönar sig att komma ihåg att begreppet kulturell appropriering egentligen ÄR själva diskussionen. Det är ett begrepp som fungerar som ett redskap i en diskurs och det är därmed inte ens motiverat att försöka ge det en heltäckande definition. Definitionen skapas hela tiden och det görs av alla som är öppna nog att ta diskussionen.

Strumpbyxor, knackkorvar och böljande celluliter

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”Päiväkahvit” från serien ”Tuhma pulla” (2011–2012)

Åbobon Iiu susiraja är förortsungen som genom många krokar och omvägar blev den internationella avantgardekonstvärldens största selfiedrottning.

Susiraja är Kim Kardashians motsats. Hon visar två knackorvsprydda långfingrar åt betraktaren samtidigt som hon genom en finstilt och kraftfull dadaism komponerar bilder och helheter fulla av både skönhet, smärta och humor.

Jag intervjuade henne förra året för tidskriften Astra. Att Susiraja tar självporträtt handlar om att hon vill ha största möjliga kontroll över bilderna, samtidigt som hon  ansåg sig ha svårt att be andra göra sådant hon vill att ska händer i dem.

Hon tog avstånd från något uttalat politiskt budskap och sade att de främst handlade om en personlig revansch.

Fint så, men att hon betytt mycket för andra är för en utomstående uppenbart. Jag tror att Susirajas till exempel är en oersättlig del i rörelsen ”bodypositivism” som spridit sig på bland annat instagram. Bodypositivism handlar om att visa olika sorters kroppar i det offentliga mediaflödet, att få existera som man är och att få vara lycklig och nöjd oberoende av hur man ser ut. Det handlar om att återta tolkningsföreträdet och omdefiniera villkoren för en lycklig och vacker människa, genom bildens kraft.

Den 10.6–3.7, kommer Iiu Susiraja att ha en utställning med sina senaste verk i Fotocentret Peri i Åbo. Missa inte det!

HAISTA-NAKKI-2011-iiu-susiraja

”Haista Nakki”, från serien ”Tuhma Pulla” (2011-2012)

Voimanainen-2011-iiu-susiraja

”Voima nainen”, från serien ”Tuhma Pulla” (2011-2012)

nro2

”Nro 4” från serien ”Älä nyt suutu”, (2008–2009)

nro3

”Nro 3” från serien ”Älä nyt suutu”, (2008–2009)

Nonsenkulturens comeback –100 år sedan dadaismen

Det är hundra år sedan konströrelsen dadaismen såg dagens ljus. Året var 1916 och platsen sägs vara nattklubben Cabare voltaire i Zûrich i Schweiz. Rörelsen spred sig senare, från det politiskt sett neutrala Schweitz, vidare till konstcentrum som Berlin, Paris och New York.

Dadaismen är till sin natur svår att fånga och definiera. Det var en anti-rörelse som arbetade med att dekonstruera något av det mest heliga i vår kultur, det vill säga språket. Det gällde både det bokstavliga och det bildliga, och dess invanda, överenskomna betydelserna. Dadaismen yttrade sig såväl inom poesin som bildkonsten genom olika absurda nonsensexperiment. Inom bildkonsten arbetade konstnärerna ofta med nya sorters material och tekniker som readymades, fotografiet och kollage.

Dadaismens mål var att skapa en sorts tankemässig och estetisk gränslöshet och att ifrågasätta det vedertagna ”bondförnuftet”, den offentliga debatten, kultur- och utbildningsinstitutionerna, ”god smak” och andra maktbärande sociala och kulturella konstruktioner. Förespråkarna för rörelsen kallade det hela för anti-konst, de ansåg sig syssla med anti-borgerlighet, anti-krig och anti-kolonialism.

Frontkvinnorna och männen för rörelsen sökte ett nytt språk, utanför det gamla som upplevdes kontaminerat och otillräckligt. De ville göra en konst som rubbade de cementerade värderingarna i samhället, som skakade borgerskapet ur sin apati och väckte känslor.

I Europa hade rörelsen starka politiska kopplingar, i USA blev den här dimensionen mera urvattnad. Konststilen kom främst att handla om en kritik mot konstvärldens i sig och elitkulturens maktstrukturer. I Europa, likt de flesta andra modernistiska konströrelserna präglades dadaismen av nedskrivna pompösa manifest som målade upp framtidsvisioner i en världsordning som tycktes ha nått sitt slutskede. Kontexten utgjordes av det nyss inledda första världskriget medan den socialistiska arbetarrevolutionen hägrade bara något år in i framtiden.

Jag kan inte hjälpa att se en del likheter både gällande samhällsklimatet och den visuella kulturen då och nu, hundra år senare. Inte minst i och med att oroligheterna föregicks av enorma tekniska, ekonomiska och sociala framsteg och förändringar.

Då: industrialismen och urbaniseringen, stormakternas kamper om kolonier och en växande nationalism.

Nu: internets banbrytande förändring och demokratisering av informations- och pengaflödet, den pågående folkvandringen, den globala uppvärmningen och kampen om naturresurser i kombination med den globala kapitalismens slutskede (så som vi känner den). För att inte glömma återigen ett uppsving för nationalismen.

Då: utökade rättigheter (t.ex. rösträtt) för kvinnor och därpå följande manlighetskris.

Nu: återigen en stark feministisk våg och utökade rättigheter för hbtq–personer (t.ex. det samkönade äktenskapet), samt där tillhörande manlighetskris.

Snabba sociala och ekonomiska framsteg rubbar cirklarna, maktrelationerna, de skapar social progressivitet, olika sorters demokratiseringsprocess, de rör om i klassklyftornas maktförhållanden och skapar osäkerhet. Då som nu, lever vi i en turbulent tid av förändring.

Det som nu händer inom bildkonsten och den visuella konsten i allmänhet, i en värld där politiska frågor blivit allt mer brännande, är intressant. Det att Oscargalan i år blev så politisk är ett tydligt exempel. Det finns liksom en tid då man kan välja mellan att tala eller hålla tyst, det finns ett sorts momentum, och sen är det förbi.

Inom bildkonsten ser jag speciellt tre tendenser.

Å ena sidan finns en stark opolitiskhet –ett uppsving för konst som kretsar kring material och tekniken. Konstnärer som arbetar med att skapa vackra och visuellt tilltalande eller intressanta motiv. En annan tydlig tendens är konstnärer som arbetar främst utgående från den enskilda individens upplevelser, som en ny våg av abstrakt expressionism. Både materialismen och individualismen är tätt sammanbundna med kapitalismen. De är perspektiv som koncentrerar sig på yta eller den enskilda individens upplevelse och därmed avleder uppmärksamheten från strukturella och kollektiva frågor. Det här är konst som passar perfekt in i den elitistiska konstvärldens ekonomiska logik.

Å andra sidan finns det en konst som på något sätt lyckas kombinera de här två dimensionerna –individen och kollektivet, eller den individuella emotionella upplevelsen och större strukturella frågor. Den Åbobaserade konstnärsduon IC98 är ett exempel på konstnärer som skapar verk där betraktaren berörs av den estetiska dimensionen, men där bakgrunden till verken ligger djupt rotade i filosofin och speciellt frågor om maktutövning i form av kontroll genom arkitektur. Pilvi Takala är en annan konstnär som genom performansen, där hon själv spelar huvudrollen, skapar sociala situationer där samhälleliga tabun bryts. I verket Baglady från år 2006 vandrade hon runt i ett köpcentrum med en genomskinlig plastpåse full med pengar. Genom en simpel handling, synliggjorde Takala paradoxen i att det i ett rum vars hela existens kretsar kring utbyte av pengar, fortfarande upplevdes störande att skylta med det. Att liksom säga det öppet och krossa illusionen om att det skulle handla om något annat.

Och så finns det de nya dadaistiska yttringarna. Konst som försöker öppna eller skapa diskussion genom att provocera och ifrågasätta konventionerna kring vårt språk och vår smak och som använder humorn, nonsensyttringar eller satiren som främsta vapen. Genom humor, ironi och satir kan man bekämpa cynismen och penetrera olika diskurser på oväntade sätt. Humorn är en sorts offensiv skenmanöver, man överrumplar ”fienden” genom att framlägga sina argument på ett sätt som hen inte är beredd på.

De dadaistiska yttringarna som förekommer nu verkat härröra från liknande behov som för hundra år sedan, av att ifrågasätta rådande sociala, politiska och ekonomiska värderingar. Speciellt smak är en laddad hierarkiseringsmekanism som har ett starkt fotfäste i den visuella kulturen.

Grafisk deisign 2010-talet, Grmmxi

Grafisk deisign 2010-talet, Grmmxi

Den senaste trenden inom bild- och annan visuell kultur kan kort beskrivas som ”det fula är det nya snygga”. God smak och så kallade ”tidlös klassisk estetik” ifrågasätts till förmån för det oslipade, ologiska, råa och rent anstötande. Detta kan också ses som en reaktion mot den virtuella bildvärlden som genom plattformar som instagram, facebook, pinterest och bloggar skapar helt nya förväntningar och krav på hur folks privata liv rent visuellt ska se ut.

Den här oslipade nonsensestetiken syns extra tydligt inom fotokonsten och den grafiska designen, som genom sin starka koppling till den ”verkliga världen” utgör en naturlig plattform för en ny sorts spekulativ realism.

I nästa inlägg kommer jag att presentera en av de viktigaste finländska dadaistiska konstnärerna. Hon bor i Åbo men har blivit hyllad och storligen uppmärksammad på den internationella konstscenen.

Vad är konstens mening?

”The aim of art is to represent not the outward appearance of things, but their inward significance.”

Aristoteles

”I found I could say things with color and shapes that I couldn’t say any other way – things I had no words for.”
Georgia O’Keffe

”The purpose of art is washing the dust of daily life off our souls.”
 Pablo Picasso

Såhär säger Aristoteles, Georgia O’Keffe och Pablo Picasso om konstens mening. Själv tänker jag, ur ett väldigt brett perspektiv, att konstens uppgift är att skapa innehåll i livet. Och då menar jag verkligen innehåll eller mening- inte bara underhållning eller stimulans. Inte för att underhållning och mening på något sätt utesluter varandra.

För mig är konsten på ett väldigt konkret sätt mitt livs innehåll, både privat och i mitt jobb. Men jag inser ju att alla inte har eller vill ha ett liv som kretsar kring konsten. Jag vill veta hur andra upplever det här. Hur ser en diplomingenjör på konstens mening, eller en socialarbetare, vilken roll upplever en poet, bildkonstnär, litteraturkritiker eller journalist att konsten har? Jag bestämde mig för att helt enkelt fråga.

anna_torkkel

Anna Torkkel, danskonstnär, Åbo
Konsten kan inte definieras endast från ett nyttoperspektiv. Konstens är något karaktäristisk för människan, och dess mening kan vara att förmedla betydelser och skapa överraskande kopplingar mellan tid och rum. Jag vill också tro att konsten kan vara något mer är ett sätt att påverka samhället eller en dialog som förs inom konstfältet. Konsten har möjligheten att porträttera verkligheten och människan på ett sätt som sträcker sig förbi orden. Konsten bjuder in människan att verkligen betrakta, och att se saker och att möta sådant som är okänd för en själv.

leena-kela-BWLeena Kela, performancekonstnär Åbo
Jag anser att konstens mening är att producera och frambringa mening. Konst får vara full att motsättningar, mångtydig, porös, konstig, otydlig och allt det som man i vanliga diskussioner försöker hejda och förenkla.

 

 

heikki_marilaHeikki Marila, bildkonstnär, Åbo
Att väcka tankar och känslor.

 

 

 

Kalle_kevivn

Torbjörn Kevin, pensionerad chefredaktör på ÅU, aktiv samhällsdebattör, Åbo
Konstens mening handlar om att få nya och överraskande infallsvinklar genom en skenbar underhållning. Teatern är ett bra exempel på det. Sen är måleriet också någonting mycket fascinerande. Jag kan inte riktigt beskriva vad det är som fångar mig i en målning, det är något mera undermedvetet. Konsten kan ha ett budskap och ställa frågor, men de kan framföras finstilt och skickligt inte vräkas över en.

antin_snickarsAnn-Christine Snickars, frilansskribent och litteraturkritiker på Åbo Underrättelser, Åbo
Konstens uppgift, ja, man ska aldrig komma med en heltäckande definition av den, men en aspekt kunde vara att den kan – och ska – uppväcka och upprätthålla en känslighet och mottaglighet hos den som betraktar, läser, lyssnar …

Konsten ska också förskjuta och rubba perspektiven så att mottagaren har skäl (och förhoppningsvis förstånd) att ifrågasätta sina tidigare ståndpunkter och premisser. Det senare kan vara viktigt, för konst kan – liksom det mesta – missbrukas för olika syften. Dikt kan till exempel skrivas för att elda nationella känslor.

Att konstupplevelser ska ge välbefinnande och befrämja hälsa är en tanke som slagit rot i dag, men det är slarvigt tänkt. Konsten har inget folkhälsouppdrag, den biten ska alldeles andra instanser sköta.

Men det finns också ett njutningsmoment i konsten: färger, ordkombinationer, toner, kan ge en njutning, det ligger något fantastiskt och eftersträvansvärt i det.

sebastian_bergholmSebastian Bergholm, kulturjournalist på YLE, Åbo
Jag vill inte säga att konsten har någon speciell uppgift, trots alla de problem vår värld brottas med. Att handla är människans, inte konstens uppgift. Men den viktiga roll som konsten kan ha i arbetet för värden som frihet och förståelse (som är helt centrala för konsten också) är att visa på att olika sätt att tänka, gestalta och göra är möjligt. Det påminner mig om att en annan värld också är möjlig, att vi människor har kraft och fantasi till vad som helst.

Min kanske starkaste konstnärliga upplevelse i år var libanesiska sångerskan Yasmine Hamdans konsert i Helsingfors i augusti. Hennes musik andas samtidigt kärlek till en traditionell arabisk musik som den skapar ett helt nytt utrymme för konstnärligt uttryck. Hennes feminism är normbrytande och inspirerande långt bortom arabvärlden.

Jag kom att tänka på det här som ett exempel på vilken betydelsefull roll konst kan ha i en värld där många människor är i rörelse och fördomar och uppfattning om annanhet verkar hindra oss från att förstå varandra.

Yasmine Hamdan som själv tvingats fly Beirut och som levt som flykting i många länder uppträdde i Finland precis då som media dagligen rapporterade om drunknade i medelhavet.

Det politiska inhemska sammanhang som Hamdan dök upp i påminde mig om konstens starka roll, hur den i vissa situationer slår upp oss på vid gavel. Publiken fick se en estetiskt trollbindande konsert och beröras djupt av en människa som både tvingas fly och som tagit makten över sitt liv.

Jag minns att jag tänkte att det finns så många i Finland som skulle ha bordat se konserten, och uppleva gemenskapen i Huvilatältet.

Hamdan och konsten påminner mig om att olika sätt att tänka och vara på är möjliga och genom det här, att en annanslags värld också är möjlig. Vi har alla kort på vår hand, till ondska men också till frihet och solidaritet.

petter_holmström

Petter Holmström, diplomingenjör, bloggar under namnet Brandmuren på ÅU.fi, Pargas
Förmedla känslor som man känner igen men har svårt att sätta ord på.

 

 

pontus_ankar

Pontus Anckar, Praktiker i antigymnastik, Pargas
Konsten kan enligt mig i bästa fall fungera som terapi. Nu tänker jag inte på terapi i form av en liten undanflykt från den gråa vardagen. Jag menar att konsten verkligen kan utmana och skaka oss, den kan hjälpa oss att få syn på saker, i oss själva och andra. Till exempel en bra bok eller film kan, utan att ta till pekpinnar, visa oss svårigheterna med att vara människa, svårigheterna med oss själva och svårigheterna i våra relationer. En bra bok eller film kan ofta vara betydligt mera terapeutisk än en psykologisk självhjälpsbok.

mia_eklundMia Eklund, samordnare av social-, ungdoms- och mångkulturella verksamheten vid Röda korset, Åbo
Konstens mening är att förmedla något; en känsla, en tanke, ett synsätt. Konsten är viktig eftersom det är ett sätt att uttrycka sig genom, konsten väcker känslor hos människor och får oss att tänka till och reflektera.

 

lucas_voghtLucas Vogt, konstnär, Åbo
En strävan efter katarsis. Att utforska det kollektiva omedvetna och dela med sig sina fynd. Fynden kan erbjuda värdefulla insikter om samhället och tidsandan.

 

 

Heidi_von_wright

Heidi von Wright, poet, Åbo
För en tid sedan skrev jag ner en mening på baksidan av en inköpslista: ”jag kan bara vara på ett ställe – inte på flera, samtidigt – i konsten kan jag röra mig.”

Jag har listlappen kvar, instucken i min anteckningsbok tillsammans med andra tankar, reflektioner och uppslag. Den där meningen, ligger det någonting i den eller är det bara ord? (som jag kanske inte ens kommit ihåg nu om jag inte, kanske i frustration över kassakön, skrivit ner dem).

Jag kan alltid bara befinna mig där jag verkligen är men genom att läsa en bok eller betrakta en målning, se en film eller lyssna på musik förflyttar jag mig – eller någonting i mig förflyttar sig. Jag tar del av något som någon gjort – tar det till mig på någon sätt, utsätts: tycker om det, tycker inte om det, förundras, förfäras, förändras.

Frågor om konst: varför den är viktig? Vad som är meningen med konst? är svåra att besvara. Det kan till och med vara svårt att hitta en ingång, vad är viktigt att säga om konst? När blir det bara klichéer? Lite lättare är det att svara på varför konst är viktigt för mig. Genom att betrakta och med andra sinnen ta in konstyttringar får jag något behov tillfredsställt, min världsbild vidgas – jag vågar påstå att det här gäller de flesta konstarter och de flesta konstverk. Jag lär mig något, både av konst jag gillar och av sådant som jag inte gillar – bara jag tar mig tid att fördjupa mig, verkligen anstränger mig att se/höra verket.

Visst händer det att jag lägger ifrån mig en bok innan jag läst ut den – men väldigt sällan, faktiskt. Den inre ansträngningen tillför alltid nåt i mötet med det yttre konstverket. Och det är också någonstans där som meningen kommer in i bilden. Det här kan låta relativistiskt men jag menar inte att det måste vara det. Det största/innersta upplevelserna av konstverk är återvändningar – böcker jag läst tidigare, tavlor jag sett tidigare, låtar jag tidigare hört. Men så den där ena gången – kanske handlar det om vem jag ser tavlan i sällskap med, kanske handlar det om högtalaren som förstärker ljudet, kanske handlar det om vad som hänt mig dagen före jag läser den där ena diktsamlingen. Meningen uppstår mellan mig och konstverket.

Och ja, frågor om konst ska väl egentligen inte snabbt och kort besvaras, utan diskuteras – länge och väl.

I väntan på tuppgeniet

Kenneth Bamberg, "Caligula" "Alejandro". Foto: http://www.kenbam.com

Kenneth Bamberg, ”Caligula” & ”Alejandro”. Foto: http://www.kenbam.com

Tankar kring Kenneth Bambergs utställning ”Cocks” i fotocentret Peri som visades till mitten av november. Just nu kan man se en dokumentär om Bamberg och hans förhållande till manligheten i konsten på Yle arenan i programmet Klick. (Tryck på länken så kommer du till programmet)

I Kenneth Bambergs utställning “Cocks” händer någonting spännande. Bamberg har fotograferat porträtt av tuppar och skapat ett fascinerande och effektfullt perspektivskifte. Det överraskande motivet väcker många tankar, speciellt gällande makt, manlighet och porträttkonsten.

Vem avbildas i ett porträtt och hur? Vem får vara subjektet eller objekt för beundran? Och fram för allt: vem avbildas inte?

Bamberg har undersökt maskulinitet genom fotokonsten under nästan ett helt decennium. I fotoserien ”Koteka Impressions” fotograferade han till exempel finska män prydda med imponerande fallosmundringar, inspirerad av stammar i Malesien, Sydamerika och Afrika. I vår kultur dyrkas manligheten kanske inte lika uppenbart, men konsten och manligheten och den manliga konstnären, är ett viktig och intressant tema som allt jämt är aktuellt.

Kenneth Bamberg, "Krister" & "Kenneth", Foto:http://www.kenbam.com

Kenneth Bamberg,”Krister” & ”Kenneth”, Foto:http://www.kenbam.com

För att närma sig ämnet, är genibegreppet en fruktsam grund.

Genibegreppet, som har sina rötter i renässansen, formulerades tydligast i och med 1700-talets essentialism och filosofen Immanuel Kants teorier om en universell estetisk upplevelse som bara vissa speciellt exceptionellt begåvade individer kunder frambringa. Geniet enligt Kant kopierade inte vad tidigare konstnärer gjort (likt en hantverkare och till skillnad från den antika uppfattning om memesis), utan skapade nya regler för konsten och livet, som mindre begåvade individer kunde följa.

Geniets rötter låg i ett allt mer sekulariserat samhälle och banade väg för ett dyrkande av individualismen och en större koncentration på den subjektiva upplevelsen såväl inom konstens ramar som utanför. I konsten, banade uppfattningen om geniet småningom väg för avantgardet och den abstrakta, autonoma konsten som inte tjänade några andra syften (ekonomiska eller politiska) än att finnas till för sin egen skull.

Den bohemiska konstnären levde vid samhällets gränspunkter, ifrågasatte borgerligheten och uppfattades drivas av en medfödd kreativ kraft som var lika oundviklig som ohejdbar. Geniet fick förlåtelse för dåligt beteende, arrogans och narcissism i kreativitetens namn. Han följde inte reglerna och reglerna följde inte honom. Livet blev en konst och konsten ett uttryck för upphovsmannens karaktär.

Albrecht Dûrer, "Självporträtt, 1498, 1500

Albrecht Dûrer, ”Självporträtt, 1498, 1500

I efterhand har 1700-tals estetiken omvärderats, och genom postmodern feministisk och postkolonial teori, har det kunnat visas att uppfattningen om den ordlösa, universella upplevelsen av skönhet och kvalitet, gömmer politiska och ekonomiska motiv som fram för allt stöder den vita, västerländska mannens sociala och ekonomiska positioner.

Geniet kan påstås vara en nästan religiös position (identitet) som ”vanliga” människor tillåtit existera helt enkelt för att vi behövt honom. I brist på Gud som övermänsklig kraft och ideal, uppstod ett behov av att skapa nya hjältemyter om fullständighet och excellens – ett rum som gick utöver den bedövande vardagligheten, som visade att något annat är möjligt och tvingade oss att ifrågasätta våra egna konventioner och beteendemönster.

Hyacinthe Rigaud, porträtt av Ludvig XIV, 1701 & Marcel Laroon "Självporträtt", ca. 1700.

Hyacinthe Rigaud, porträtt av Ludvig XIV, 1701 & Marcel Laroon ”Självporträtt”, ca. 1700.

I dag är problemet främst att det traditionella manliga geniet blivit en så oerhört konventionell och accepterad identitet. Ja-helt enkelt tråkig. Den där arroganta narcissisten känns inte längre farlig, spännande, intressant eller ens chockerande utan snarare tröttsam och löjlig. Tänk Kanye West till exempel, som trots allt kan tänkas förtjänar en eloge för att han försöker utvidga genibegreppet till att innefatta också afroamerikaner.

Trots detta är geniet en konstnärsidentitet och konstnärsnarrativ, som ständigt upprepas och som (konst)världen omfamnar med öppna armar. I konstvärlden är de stora pengarna beroende av uppfattningen om det unika, originella verket och verket som en förlängning och materialisering av det konstnärliga geniet. Det är basen på vilken det traditionella konstsamlandet och konstmuseernas verksamhet bygger.

Du betalar för att kunna visats i samma rum som en bit materialiserad genialitet. Och du vet att du ska dyrka verket och upphovsmakaren, fast du kanske varken förstår eller tycker om det.

I Bambergs tupporträtt personifieras den maskulina dominansen bland annat genom djurets kroppsspråk och blick. Tupparna är fotograferade enligt den klassiska renässanstraditionen. Vinkeln något underifrån för att ge subjektet en överordnad position och med motivets nedlåtande blick fixerad vit betraktaren. Bamberg själv beskriver tupparna som överlägsna, alerta och oräkneliga.

Bambergs porträtt tangerar också en annan aktuell och nära besläktad diskussion. Eftersom tupparna inte bara poserar likt renässansmän, utan också fått riktiga stark laddade namn, har de på sätt och vis blivit fullskaliga subjekt.

Det ligger något väldigt posthumant över just detta.

Posthumanismen är ett radikalt perspektivskifte från människans subjektiva upplevelse som den dominerande, till att utvidga uppfattningen om aktörsskap ytterligare. I kombination med klimatkrisen som synliggör människans litenhet i förhållande till naturkrafterna och teknisk utveckling som artificiell intelligens, väcks frågorna:

Är vi sist och slutligen så häftiga, vi människor? Har vi rätt att dominera hejdlöst över allt som finns omkring oss?

Borde vår identifikationsyta och empati sträcka sig förbi oss själva?

Och kan tolkningsföreträdet utvidgas helt utöver (till och med oberoende av) den mänskliga horisonten?

bamberg_albany_carl_gustav

Kenneth Bamberg, ”Albany” & ”Carl-Gustav”. Foto: http://www.kenbam.com

En av de här utvidgningarna blir tydliga i Bambergs porträtt. Det Bamberg tycks fråga är, om till och med en tupp kan vara subjekt.

Det har krävts omätliga ansträngningar för att utvidga och inviga något annat än den vita, västerländska mannen i genibegreppet, för att inte tala om begreppet människa (jmf. engelskans man). Det börjar sakta sjunka in att en kvinna till exempel i första hand är en människa, det vill säga en hel person, inte ”bara” en kvinna, liksom en rasifierad person i första hand är en människa, inte en afrikan, arab eller asiat. Samma sak gäller en flykting. En flykting är en person med integritet, tankar och drömmar, inte en abstrakt kategorisering.

Bambergs porträtt visar på bildens kraft. Genom en enkel perspektivskiftning, förändras allting.

I väntan på tuppgeniet…

”Performance är konsten att närvara”

(Obs. rödsvärtad text är länkar som det går att klicka sig vidare på)

Den här veckan fram till söndag 4.10, pågår den internationella performance- och scenkonstfestivalen New Performance Turku Festival på olika håll i Åbo.

Jämfört med till exempel bildkonst och scenkonst är performancekonsten en väldigt ung konstform. Performancen växte fram via modernistiska konstformer som surrealismen, dadaismen och futurismen. Det vill säga genom konstformen som tog ett tydligt avstånd från alla former av klassiska narrativ och tillät nya uttrycksformer.

Ordet etablerades på 1950–60-talet och utvecklades som mest intensivt på 1970-talet. Speciellt kvinnliga konstnärer som Yoko Ono och Carolee Schneemann och Marina Abramovich tog till sig konstformen, som till skillnad från klassisk bild- och scenkonst inte var lika djupt rotad i konstens misogyna kanonskapande.

Performancekonsten arbetar med element som tid, rum, konstnärens kropp och närvaro och med relationen mellan konstnären och publiken. Typiska teman är någon form av politiskhet eller rituell kroppslighet.

Olikt annan bildkonst går performancekonsten inte att ignorera, den upptar betraktarens tid och uppmärksamhet, men gör det sällan lätt för denna. Performancekonsten bygger ofta på någon form av provokation där mönster och konventioner synliggörs och utmanas genom att brytas. Att se ett performanceverk är ofta obekvämt, men lämnar en sällan oberörd.

Leena Kela i hennes senaste performance "The Alphabets of Performance Art (2015)"

Leena Kela i hennes senaste performance ”The Alphabets of Performance Art (2015)” Foto: Jussi Virkkumaa

Leena Kela, konstnärlig ledare för New Performance Turku Festival (NPT), anser att det är just det som är konstens uppgift. Att breda rum för de oslipade och obekväma diskussionerna.

Jag fick chansen att intervjua henne kort om den pågående festivalen och om performancekonsten i allmänhet.

Vad är New Performance Turku Festival (NPT) och när grundades festivalen?

New Performance Turku Festival är en festival för performance- och scenkonst som grundades år 2012 och arrangeras en gång om året.

Vad är din roll i festivalens arrangemang?

Jag och curator Christopher Hewitt är festivalens konstnärliga ledare, vilket betyder att vi ansvarar för festivalens konstnärliga innehåll. Ungefär ett år innan festivalen valde vi ut konstnärerna som skulle delta och har sedan fört fortgående diskussioner med dem under årets lopp. Vi vill erbjuda konstnärerna tillräckligt med tid och stöd vid själva produktionen av verken. Vid sidan av detta ansvarar jag för festivalens praktiska förverkligande tillsammans med vårt produktionsteam.

Varför vill du arbeta med just performancekonst, varför är det så intressant?

Jag är utexaminerad performancekonstnär från Åbo konstakademi år 2003 och har sedan dess arbetat med performancekonsten både som konstnär, curator, föreläsare, lärare och i text. Jag har också en magisterutbildning i scenkonst- och forskning från finska Teaterhögskolan och arbetar för tillfället med min doktorsavhandling vid Konstuniversitetets bildkonstakademi, med fokus på performancekonstens språk och tvärkonstnärliga grupper.

Efter femton år i branschen är jag fortfarande väldigt entusiastisk över performancen som konstform. Fältet är ständigt aktuellt och fungerar reaktionärt i förhållande till den omkringliggande verkligheten. Som konstnär har jag fastnat för att man själv får vara på plats och tillsammans med publiken dela stunden då verket möter betraktaren. Eftersom det är frågan om en live-föreställning, kan man också påverka hur det här mötet ser ut. Jag har fått starka konstupplevelser av performancekonst. Jag blir ofta överraskad, men måste också ibland möta känslor av tristess, som jag i mitt övriga liv så effektivt försöker undvika.

Venla Luoman och Armas Suomis performance "Avajaiset" från NPT:s öppningsfest.

Venla Luoman och Armas Suomis performance ”Avajaiset” från NPT:s öppningsfest i Manilla. Foto: Jussi Virkkumaa

Vad är festivalens teman i år?

I år handlar festivalen om samarbete och de diskussioner som pågår inom performance- och scenkonsten. Speciellt politiskhet på ett lokalt och internationellt plan, samt performancekonstens mångsidighet har lyfts fram i konstnärernas arbete.

Vad kommer att hända nu under festivalveckan. Något du vill lyfta fram?

Festivalen startade den 28.9 och fortsätter till söndagen 4.10. I tisdags och nu på onsdag visas performanceverk ur projektet Floating Platforms, där performancekonst och vetenskap kombineras. Under den här delen har tre performancekonstnärer arbetat i par med forskare inom kognitiv neurologi, assyriologi och internationell politik. Från torsdag till söndag visas performanceverk i teatrar, gallerier och anda rum för samtidskonsten samt i stadsrummet.

Publiken kan till exempel följa med byggandet av Antti Laitinens verk ”Armour” i Vårdbergsparken under hela festivalen. Det lönar sig också att gå och se den brittiska duon French&Mottersheads verk ”Afterlife” som handlar om den biologiska processen som sker i kroppen efter döden, som visas på fredag och söndag i museet Aboa Vetus & ars Nova.

I huvudbiblioteket arrangeras en diskussionsserie, där Ray Langenbach och David A.R. Ross från USA diskuterar Davids historia. David är en papperslös asylsökande i Finland som blev tvungen att fly från sitt hemland då han försökte avslöja en utbred korruption och människosmugglingsskandal med barn i USA.

Vid sidan av dessa kan man också se verk som hanterar bland annat skam, baletten Svansjön problematiserande av monumentkonsten och mycket mer. De flesta verken framförs på engelska eller ordlöst. Annika Tudeers performance ”Annika gör Svanlake” som visas i Kutomo på söndag, går på svenska.

(Hela programmet finns här)

Publik på NPT:s öppningsfest 28.9 i Manilla. Foto: Jussi Virkkumaa

Publik på NPT:s öppningsfest 28.9 i Manilla. Foto: Jussi Virkkumaa

Är performancekonsten på något sätt en speciellt utmanande konstform, jämfört med till exempel bildkonst?

Jag tycker inte att performancekonsten är speciellt utmanande, all konst kan vara någonstans mellan lätt och svårt. Kanske performancekonsten är utmanande så till vida att den kan vara svår att placera inom något färdigt ramverk. Ibland förvirras betraktaren av att det inte är så slätt att veta hur man borde bete sig inför ett performanceverk, till skillnad från till exempel i en traditionell galleri- eller museiföreställning där beteendekoderna är bekantare. Det är på konstnärens och arrangörernas ansvar att hjälpa betraktaren att möta verket och att skapa förutsättningar för att hen vet hur ett verk ska hanteras.

Men i bästa fall leder den här bristen på beteendekoder till att det skapas verk som bygger på en växelverkan där betraktaren får möta inte bara verket utan också sig själv. Verket kommer bildligt talat under huden, och påverkar din egen uppfattning om dig själv och om andra.

Vad vill du att betraktaren upplever/förstår/ser via NPT?

Jag hoppas att publiken får insikter som rör de aktuella politiska diskussionerna och världen i allmänhet. Det finns en bred skala olika verk på festivalen och ett verk som berör någon kan lämna en annan helt oberörd. Performancekonst är en sorts närvarokonst, där betraktaren samtidigt möter verket och upphovsmannen eller kvinnan bakom verket.

Leena Kela i hennes senaste performance "The Alphabets of Performance Art (2015)"

Leena Kela i hennes senaste performance ”The Alphabets of Performance Art (2015)” Foto: Jussi Virkkumaa

Och slutligen: vad är konstens mening?

Jag anser att konstens mening är att producera och frambringa mening. Konst får vara full att motsättningar, mångtydig, porös, konstig, otydlig och allt det som man i vanliga diskussioner försöker hejda och förenkla.

Här finns mera information om festivalen:  http://newperformance.fi

Bara i Åbo? -den offentliga konsten i farozonen

I ett hårdnande samhällsklimat blir den offentliga konsten ett lätt byte. Offentliga konstverk väcker ofta debatt och känslor. Genom att placera ett konstverk i stadsrummet förändrars en miljö som delas av många.

I samband med utställningen Åbobiennalen, som arrangerades vid konstmuseet Aboa Vetus & Ars Nova i sommar, har stadens förhållande till den offentliga konsten synliggjorts igen. Under tre repriser stals delar av den tyska konstnären Ottmar Hörls verk ”Existens”, som utgjordes av en rad människofigurer hängde längs muren utanför museet. Museet beslöt till slut att avlägsna verket.

Foto: Aboa Vetus & ARs Nova

Foto: Aboa Vetus & ARs Nova

I ett pressmeddelande säger Hörl att incidenterna överraskat honom och att han aldrig varit med om något liknande. Samma verk hade ställts ut förut på olika håll i världen, en gång med över 200 figurer och bara en gång tidigare hade en av dem stulits. Den gången erkände gärningsmannen på eget initiativ och lämnade sedan tillbaka skulpturen. I Åbo stals sammanlagt åtta figurer, som fortfarande är försvunna.

Bara någon månad senare höll galleriet Titanik utställningen ”Handmade politics” där en rad tvättlinor med kläder i regnbågens färger spänts upp i träden utanför galleriet. Verket var en del av Heidi Lunabba och Gunilla Perssons projekt ”Tvättlina i regnbågens färger – en vänlig gäst” och fungerade som ett ställningstagande för sexuella minoriteters rättigheter. Redan första natten efter vernissagen stals en stor del av kläderna och efter konstens natt i mitten av augusti, hade alla linor klippts av.

Heidi Lunabba och Gunilla Perssons verk ”Tvättlina i regnbågens färger – en vänlig gäst”

Heidi Lunabba och Gunilla Perssons verk ”Tvättlina i regnbågens färger – en vänlig gäst”

För några dagar sedan skriver Titanik att ett av den mexikanska konstnären Mó Iturribarríans verk stulits från samma utställning. Galleriet ber gärningsmannen återlämna verket och understryker att de kommer att göra en brottsanmälning om så inte sker.

Det är inte bara privatpersoner som angriper konstverken, också offentliga instanser visar total oförståelse för konstverket integritet.

I fjol blev det stora rubriker då postföretaget Itella placerat en brandgul postlåda cirka tio centimeter ifrån Laila Pullinens stenskulptur ”Ikaros” utanför stadshuset. Placeringen var tillfällig, men gav upphov till starka reaktioner både från museiverkets och konstnären sida, och i sociala medier.

”Only in Turku”

“Åbo..”kulturens vagga””

Placeringen sågs enligt konstnären som ett brott mot upphovsrättslagen.

22155985

Only in Turku? Bild: Pirjo RInne

Och listan fortsätter.

För ett par veckor sedan skrev Åbo Underrättelser om konstnären Jan-Erik Anderssons verk, det så kallade Ådjuret på Katedralskolans innergård, som hotades av att slängas på soptippen. Verket som fungerade som en bänk i färggrann mosaik hade tillverkats tillsammans med skoleleverna under kulturhuvudstadsåret. Byggarbetarna hade plockad det i bitar som vilka cementklumpar som helst och slängd dem i en hög, i väntan på att bli avhämtade av konstnären eller föras bort.

Enligt byggarbetarna saknade verket ett bestående bygglov och eftersom det inte hörde till stadens konstsamling, ansåg de att konstnären själv ansvarade för verket. Det visade sig sedan att det var skolan som ägde verket och att alla lov var i sin ordning, byggarbetarna hade bara inte bemödat sig att kolla upp saken.

Jan-Erik Anderssons verk Ådjuret. Bild: Emma Strömberg/ÅU

Jan-Erik Anderssons verk Ådjuret. Bild: Emma Strömberg/ÅU

Bara i Åbo.

Stämmer det? Finns det en speciellt stark klyfta mellan den offentliga konsten och just Åbo som stad?

Offentliga konstverk och monument är ofta symboliska och politiskt laddade. Vad ett verk representerar är viktigt och det är viktigt att de som ”utsätts” för verket kan identifiera sig med det. Att tvättlinorna i regnbågens färger klipptes av kan således ses som en politisk akt i sig, riktad mot det tvättlinorna ville säga. Samma sak gäller Hörlrs skulpturer. I många fall utsätts offentlig konst för vandalism helt enkelt för att konsten i en bredare konstext anses symbolisera ”mjukare värderingar”, värderingar som inte baserar sig på tillväxt och vars nytta inte direkt går att mäta.

I Åbo kretsar kulturdebatten i regel kring konsten som ett instrument för något annat, till exempel välmående, vilket leder till att konstverken behandlas som objekt bland andra. De blir kommoditeter som en cykel eller en tandborste, och förlorar sitt egenvärde. Vilket i sin tur banar väg för en bristande respekt gentemot den kreativa arbetsprestation som ligger bakom verket.

I takt med att det allmänna illamåendet ökar, värderingarna hårdnar och resurserna tryter blir de offentliga konstverkens öde osäkrare. Det vi ser nu är in inte enstaka incidenter utan symptomen på en allmän frustration och en kristallisering av just vår stads attityd gentemot det konsten står för. Det blir en debatt mellan välmående och överlevnad, där konsten är den naturliga förloraren. Det är en lyx att må bra, men en nödvändighet att överleva.

Den större frågan är i vilken av dessa två kategorier konsten egentligen hör hemma. Konsten påstås ge livet innehåll, men ses sällan som livsviktig på samma sätt som till exempel mat eller tak över huvudet. Ändå har det visat sig att folk som under långa tider lever i extremt pressade former, utan mat eller trygghet, ofta vänder sig till konsten just för att överleva.

Maslow1

Människan är inte helt rationellt och förutsägbar, i motsats till vad ekonomen Abraham Maslovs behovspyramid stipulerar. Enligt teorin ställs olika behov i en strikt hierarki där det överliggande behovet inte blir aktuellt före de underliggande är fyllda. Enligt Maslov bryr du dig till exempel inte om att förverkliga dig själv om du inte först är mätt, har sovit tillräckligt, har motionerat, är sexuellt tillfredsställd, har en trygg familj och vänner, ett jobb och ett bra självförtroende.

Den som någonsin träffat en riktig människa eller kanske rent av är människa själv, kan konstatera att detta inte är fallet. Man kan vara både trött, fet och sexuellt frustrerad och ändå få ut någonting av ett konstverk.