Bara i Åbo? -den offentliga konsten i farozonen

I ett hårdnande samhällsklimat blir den offentliga konsten ett lätt byte. Offentliga konstverk väcker ofta debatt och känslor. Genom att placera ett konstverk i stadsrummet förändrars en miljö som delas av många.

I samband med utställningen Åbobiennalen, som arrangerades vid konstmuseet Aboa Vetus & Ars Nova i sommar, har stadens förhållande till den offentliga konsten synliggjorts igen. Under tre repriser stals delar av den tyska konstnären Ottmar Hörls verk ”Existens”, som utgjordes av en rad människofigurer hängde längs muren utanför museet. Museet beslöt till slut att avlägsna verket.

Foto: Aboa Vetus & ARs Nova

Foto: Aboa Vetus & ARs Nova

I ett pressmeddelande säger Hörl att incidenterna överraskat honom och att han aldrig varit med om något liknande. Samma verk hade ställts ut förut på olika håll i världen, en gång med över 200 figurer och bara en gång tidigare hade en av dem stulits. Den gången erkände gärningsmannen på eget initiativ och lämnade sedan tillbaka skulpturen. I Åbo stals sammanlagt åtta figurer, som fortfarande är försvunna.

Bara någon månad senare höll galleriet Titanik utställningen ”Handmade politics” där en rad tvättlinor med kläder i regnbågens färger spänts upp i träden utanför galleriet. Verket var en del av Heidi Lunabba och Gunilla Perssons projekt ”Tvättlina i regnbågens färger – en vänlig gäst” och fungerade som ett ställningstagande för sexuella minoriteters rättigheter. Redan första natten efter vernissagen stals en stor del av kläderna och efter konstens natt i mitten av augusti, hade alla linor klippts av.

Heidi Lunabba och Gunilla Perssons verk ”Tvättlina i regnbågens färger – en vänlig gäst”

Heidi Lunabba och Gunilla Perssons verk ”Tvättlina i regnbågens färger – en vänlig gäst”

För några dagar sedan skriver Titanik att ett av den mexikanska konstnären Mó Iturribarríans verk stulits från samma utställning. Galleriet ber gärningsmannen återlämna verket och understryker att de kommer att göra en brottsanmälning om så inte sker.

Det är inte bara privatpersoner som angriper konstverken, också offentliga instanser visar total oförståelse för konstverket integritet.

I fjol blev det stora rubriker då postföretaget Itella placerat en brandgul postlåda cirka tio centimeter ifrån Laila Pullinens stenskulptur ”Ikaros” utanför stadshuset. Placeringen var tillfällig, men gav upphov till starka reaktioner både från museiverkets och konstnären sida, och i sociala medier.

”Only in Turku”

“Åbo..”kulturens vagga””

Placeringen sågs enligt konstnären som ett brott mot upphovsrättslagen.

22155985

Only in Turku? Bild: Pirjo RInne

Och listan fortsätter.

För ett par veckor sedan skrev Åbo Underrättelser om konstnären Jan-Erik Anderssons verk, det så kallade Ådjuret på Katedralskolans innergård, som hotades av att slängas på soptippen. Verket som fungerade som en bänk i färggrann mosaik hade tillverkats tillsammans med skoleleverna under kulturhuvudstadsåret. Byggarbetarna hade plockad det i bitar som vilka cementklumpar som helst och slängd dem i en hög, i väntan på att bli avhämtade av konstnären eller föras bort.

Enligt byggarbetarna saknade verket ett bestående bygglov och eftersom det inte hörde till stadens konstsamling, ansåg de att konstnären själv ansvarade för verket. Det visade sig sedan att det var skolan som ägde verket och att alla lov var i sin ordning, byggarbetarna hade bara inte bemödat sig att kolla upp saken.

Jan-Erik Anderssons verk Ådjuret. Bild: Emma Strömberg/ÅU

Jan-Erik Anderssons verk Ådjuret. Bild: Emma Strömberg/ÅU

Bara i Åbo.

Stämmer det? Finns det en speciellt stark klyfta mellan den offentliga konsten och just Åbo som stad?

Offentliga konstverk och monument är ofta symboliska och politiskt laddade. Vad ett verk representerar är viktigt och det är viktigt att de som ”utsätts” för verket kan identifiera sig med det. Att tvättlinorna i regnbågens färger klipptes av kan således ses som en politisk akt i sig, riktad mot det tvättlinorna ville säga. Samma sak gäller Hörlrs skulpturer. I många fall utsätts offentlig konst för vandalism helt enkelt för att konsten i en bredare konstext anses symbolisera ”mjukare värderingar”, värderingar som inte baserar sig på tillväxt och vars nytta inte direkt går att mäta.

I Åbo kretsar kulturdebatten i regel kring konsten som ett instrument för något annat, till exempel välmående, vilket leder till att konstverken behandlas som objekt bland andra. De blir kommoditeter som en cykel eller en tandborste, och förlorar sitt egenvärde. Vilket i sin tur banar väg för en bristande respekt gentemot den kreativa arbetsprestation som ligger bakom verket.

I takt med att det allmänna illamåendet ökar, värderingarna hårdnar och resurserna tryter blir de offentliga konstverkens öde osäkrare. Det vi ser nu är in inte enstaka incidenter utan symptomen på en allmän frustration och en kristallisering av just vår stads attityd gentemot det konsten står för. Det blir en debatt mellan välmående och överlevnad, där konsten är den naturliga förloraren. Det är en lyx att må bra, men en nödvändighet att överleva.

Den större frågan är i vilken av dessa två kategorier konsten egentligen hör hemma. Konsten påstås ge livet innehåll, men ses sällan som livsviktig på samma sätt som till exempel mat eller tak över huvudet. Ändå har det visat sig att folk som under långa tider lever i extremt pressade former, utan mat eller trygghet, ofta vänder sig till konsten just för att överleva.

Maslow1

Människan är inte helt rationellt och förutsägbar, i motsats till vad ekonomen Abraham Maslovs behovspyramid stipulerar. Enligt teorin ställs olika behov i en strikt hierarki där det överliggande behovet inte blir aktuellt före de underliggande är fyllda. Enligt Maslov bryr du dig till exempel inte om att förverkliga dig själv om du inte först är mätt, har sovit tillräckligt, har motionerat, är sexuellt tillfredsställd, har en trygg familj och vänner, ett jobb och ett bra självförtroende.

Den som någonsin träffat en riktig människa eller kanske rent av är människa själv, kan konstatera att detta inte är fallet. Man kan vara både trött, fet och sexuellt frustrerad och ändå få ut någonting av ett konstverk.

If you can’t do the time – Don’t do the crime

Tankar kring utställningen Valtio+ i det gamla länsfängelset på Kakolabacken.

Öppen ti-fre kl 12-18, lö-sö 12-16. Till den 31.7.

kakola4

nabb_teeri

Nabb + Teeri

kakola9

Utställningen Valtio +, som arrangeras i det före detta länsfängelset Kakola, av konstnärsföreningen Arte i samarbete med helsingforsgalleriet Huuto, fria konstgrupper och enskilda konstnärer, är en fascinerande, tankeväckande och utmattande upplevelse.Projektet har verkställts i rekordfart och själva utställningen byggts på bara några veckor.

Plustecknet i slutet av namnet hänvisar dels till den röda tegelbyggnadens planritning som har formen av ett plus och till en s.a.s. odefinierad överflödig faktor. Det är egentligen en ganska bra beskrivning av utställningen som helhet. Någon strikt gallring har inte skett bland varken och i många fall finns varken konstnären eller namnet på verken utskrivna. Som helhet är Valtio+ nästan övermäktig. De över hundratalet celler i fyra våningar utgör ett sådant myller av intryck, att det till slut är svårt att fokusera.

Idén bakom Valtio+ är att sammanföra en plats som byggts för absolut statlig kontroll, med samtidskonsten som i sin ideala form representerar frihet och ett utmanande av samhällets kontrollmekanismer och maktutövande. Utställningen är gratis och öppen tisdag till söndag. Sedan fängelseportarna slogs upp den 11 juli har i medelsnitt över 500 personer per dag tagit sig upp till Kakolabacken. Besökarna kommer antagligen mera för fängelset än för konsten, vilket betyder att många som inte annars söker sig till samtidskonst här möter verk av ett hundratal samtidskonstnärer på en gång.

Mari Hokkanen

Mari Hokkanen

odotus1

Del av verket Odotus.

kakola6

Egentligen pågår två utställningar samtidigt: fängelset i sig själv som symbolisk kropp och konstverken som placerats däri. Det går inte att skala av den starka laddningen och de konkreta spåren av den hårda fängelsetillvaron.  Människoödena ekar i kvar rummen. Porrtidningsurklippen, väggklottret och galghumorn som bokstavligen sitter fast i väggarna vittnar om en tillvaro baserat på regler och upplevelser som känns främmande för världen utanför. ”Juniorelle! Eka 10 vuotta on vaikeeta, sit se on ku jäitä polttelis T. Picasso”. ”If you can’t do the time, don’t do the crime”.

Kakola stängdes år 2007, på grund av att fängelsebyggnaden, som byggdes i mitten av 1800 talet, inte fyllde minimunkraven gällande bl.a. hygien för ett västländskt fängelse. I en stor del av cellerna fanns till exempel ingen toalett utan bara ett ämbar som ställdes in i ett skåp över natten. Det nuvarande fängelset byggdes sedan långt utanför stadens centrum i stadsdelen Starrbacken.

kakola5

kakola2

”Room service”

Kakola_arte

Trots att fångarnas väggklotter i cellerna känns mera (upp)rörande än kontverken som fyller dem medverkar en mängd skickliga konstnärer, en stor del av Åbos konstnärselit och stora nationella namn i Valtio+. De åbobaserade konstgrupperna Videokaffe och Anna Breu, Jan-Erik Andersson, årets unga konstnär 2014 paret Nabb + Teeri och Marjo Levlin för att bara nämna några. Den fulla listan finns på evenemangets webbsida: www.valtioplus.com.

Men få av verken kommunicerar på något innovativt sätt med den unika miljön.Givna teman som maktutövande och kontroll eller helt enkelt ondskan och godheten finns visserligen, men de flesta verken är formalistiska eller på något sätt väldigt förutsägbara, och fram för allt förvånansvärt opolitiska. Jag hade förväntat mig något i stil med den kinesiska konstnären Ai Weiweis sätt att undersöka materians politiska laddningar.

Det var egentligen inte meningen att detta skulle bli konstkritisk text, men som kritiker är det svårt att stänga av den analytiska apparaten. Att se på Vatio+ som en utställning bland andra går inte riktigt. Om jag lägger mina förväntningar åt sidan kan jag se att det är frågan om något annat här, om konstnärens frihet som en kristallisering av själva begreppet, om förmågan (rätten) att bara tuta och köra, om att vara opolerad, överdriven och om att misslyckas och att i just misslyckandet hitta en sorts grundläggande medmänsklighet och vitalitet.

Eller som sista meningen i projektets stipendieansökan uttrycker det:

”Istället för att göra kompromisser är projketet ett öppet sår som blöder över den påtvingade likriktningen.”

Valtio+ är öppen till den 31.7 och definitivt värd ett besök.

kakola3

 

Blommor så in i *******!

Konstnären Heikki Marila (f.1966) har lyckats med något som få trodde var möjligt. Han har förnyat blomsterstillebenet.  Under sommaren visas Marilas utställning ”Kukkia ja perkeleitä” (blommor och djävlar) på Wäinö Aaltonens konstmuseum. Marila, som bor och arbetar i Åbo, har gjort sig känd bland annat för sina monumentala expressiva blommotiv. År 2012 väckte han stor internationell uppmärksamhet då han vann det prestigefyllda konstpriset Carnegie Art Award.

Heikki Marila. Kukat XXIX, 2010. Olja på duk. 250 x 200 cm. Foto: Jussi Tiainen

Heikki Marila. Kukat XXIX, 2010. Olja på duk. 250 x 200 cm. Foto: Jussi Tiainen

Marilas målningar har beskrivits som intensiva, laddade, kraftfulla på gränsen mellan abstrakt och föreställande. Han arbetar med bildtraditioner som självporträttet, kartor, religiös ikonografi och fram för allt 1600-tals stillebenmotiv med vanitas-tematiken (livets förgänglighet) i centrum. Genom att förverkliga konsthistoriskt konventionella motiv genom ett expressivt bildspråk, försöker Marila utmana den symbolik som finns inkapslad i vissa bildtyper, och ge dem nya materiella och symboliska dimensioner.

En av de viktigaste referenser för Marilas måleri är kombinationen av stillebenmåleriet – med starka band till borgerskapet och eliten, med expressionismen som teknik. Ursprungligen fungerade expressionismen som en motreaktion eller en konstnärlig frigörelse mot den borgerligt passande och behagande konsten. De här två kontrasterande konsthistoriska referenserna kan vara bra att ha i bakhuvudet då man möter Marilas konst. Själv säger han att det viktigaste är att betraktaren känner eller upplever överhuvudtaget något framför hans målningar.

Hur och när hittade du ditt konstnärliga uttryck och upplever du att du faktiskt har hittat det nu, eller är det en pågående process?

Mitt grundläggande uttryck fanns redan ganska snart efter att jag utexaminerades från Åbo ritskola år 1992. Jag intresserar mig nog hela tiden för nya saker, men vissa större teman och motiv har funnits med från början. Samtidigt är det ju motivet som bestämmer uttryckssättet och just därför förändras det också hela tiden.

Är stillebenmåleriet och expressionismen ”ytliga” konstformer eller innehåller de några djupare tankar?

Om innehåll tas på allvar i förhållande till ett uttryckssätt, kan det finnas politiska spänningar i sådana motiv som på ytan verkar enkla. Och nu menar jag politik ur ett ganska brett perspektiv. I mina blommotiv försöker jag bygga en kontrast mellan ett borgerligt motiv och mitt uttryckssätt. Till exempel genom att variera formatet (en storlek som är typisk för ett visst motiv), kan man påverka verkets karaktär. I det här fallet är det frågan om ett intimt ämne i en monumental storlek. Själv upplever jag de spänningar man kan åstadkomma genom ett visst uttryckssätt, som mycket betydelsefulla – i all konst, inte bara i min egen.

Heikki Marila. XXVII, 2010. olja på duk. 200 x 250 cm. Foto: Jussi Tiainen

Heikki Marila. XXVII, 2010. olja på duk. 200 x 250 cm. Foto: Jussi Tiainen

Tar du ställning till något i ditt måleri?

Under hela min karriär har jag tyckt att det är viktigt att konsten kommunicerar och tar ställning till fenomen i samtiden. Jag har alltid försökt hantera makt och belysa maktens kretslopp och symptom, dels i frågan om maktbärande individer och utgående från den som blir utsatt för maktutövandet. Till maktutövande hör också en emotionell dimension som går ut på psykologisk underkastelse eller förminskande. Jag tycker att de här aspekterna och mekanismerna kring maktutövande och deras visuella gestaltning är intressanta.

Vad vill du att människor ser, upplever eller förstår genom din konst?

För mig är det viktigt att betraktaren överhuvudtaget upplever något när de står framför ett konstverk. Jag vill inte definiera om det ska vara en negativ eller positiv känsla, huvudsaken är det föds en äkta och stark upplevelse. Betraktaren kanske kommer ihåg den där upplevelsen någon gång senare i livet och då kanske verkets innehåll eller budskap plötsligt öppnar sig. Konsten kan och får påverka betraktaren snabbt eller långsamt.

Heikki Marila. Krusifiks 5, 2015. 250 x 220 cm. Foto: Jussi Tiainen

Heikki Marila. Krusifiks 5, 2015. 250 x 220 cm. Foto: Jussi Tiainen

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?

Det beror väldigt mycket på i vilket skede av arbetsprocessen jag är. Utställningsprojekten strukturerar min tid och vanligen är nästa utställning i alla fall delvis redan bestämd. Ofta föds idéer för nya målningar medan jag arbetar med gamla. Innan jag konkret inleder ett nytt målningsprojekt planerar och funderar jag ändå noga efter. En stor del av tiden går år till praktiska saker, som att fixa material och förbereda målardukarna och i samma väva hinner också idéerna mogna. Då jag målar styrs arbetsdagens längd av hur tankarna formar det visuella uttrycket. Om tanken inte är med lönar det sig att arbeta med förberedelser istället för själva målandet.

Hur känns det att hålla en så omfattande utställning i din hemstad?

Att hålla en utställning i sin egen hemstad känns bara bra. WAM har redan under mina konststudier (1988-92) varit ett av Finlands viktigaste konstmuseer för mig, och nu känns det väldigt fint att få ställa ut där.

Är Åbo överlag en bra stad för en konstnär?

På sätt och vis ja. Det finns en bred konstnärskrets, flera museer, gallerier och en konstskola med långa anor. Med den här basen har staden egentligen mera potential än den just nu utnyttjar. Jag upplever att staden inte ännu heller förstår att finansieringen av den här sektorn ohjälpligt hasar efter. För konstnärerna del är till exempel bristen på arbetsutrymmen ett ständigt orosmoment.

Heikki Marila. Självporträtt som en västerländsk man. Olja på duk, 2007. 250 x 200 cm

Heikki Marila. Självporträtt som en västerländsk man. Olja på duk, 2007. 250 x 200 cm. Foto: Jussi Tiainen

Berätta något om dina kommande projekt

I september kommer jag att förverkliga en väggmålning i restaurangen i Mänttäs nya Gösta-museum. Motivet hör den här gången till min tidigare serie med kartan i fokus. Jag har också funderat på några nya teman, men det är ännu en pågående process, så det är bäst att jag inte talar om det nu.

Och till slut, den allra lättaste frågan: Vad är konstens mening enligt dig?

Att väcka tankar och känslor.

Heikki Marilas utställning visas i Wäinö Aaltonens konstmuseum till den 6.9.

Hej och välkomna till ÅU:s nya konstblogg!

PROFIL

Målet med den här bloggen är att skapa en plattform som kompletterar tidningens kulturbevakning, speciellt med fokus på bildkonst (och allt vad det kan betyda).

Här kommer att finnas korta intervjuer med konstnärer inför att utställningar öppnar, tips om evenemang som går utanför det traditionella galleriet, bilder, intryck och reflektioner kring kulturfenomen och eventuellt gästinlägg av lokala konstnärer och kulturarbetare.

Kort om mig för dem som inte vet vem jag är:

Jag heter Johanna Bruun är fil.kand i konstvetenskap och har skrivit konstkritik i ÅU sedan år 2008. Just nu skriver jag min gradu om plagiat och konstförfalskninagar i konstvärlden.

Parallellt studerar jag  grafisk design och illustration vid designinstitutet i Lahtis. Jag jobbar också som frilansjournalist och illustratör.

Jag dricker kopiösa mängder kaffe, tänker och gör mycket. Här är en länk till min portfolio om någon är nyfiken. http://johannabruun.tumblr.com/

Det blir bra det här, häng med!

Ett rum där konsten kan andas

Intervju med åbokonstnären och grundaren av evenemanget Breathing Pop-up Workspace/ Art Event Antti-Juhani Manninen.

Breathing är ett konstevenemang som sedan år 2012 ordnats flera gånger om året på olika håll i Åbo. Nu ordnas vårens tredje Breathing-”Konstens vårfest”, som går av stapeln från måndag den 18 maj till lördag den 23 maj på Tehdasteatteri.

(Evenemangets facebooksida: https://www.facebook.com/events/899276910113821/)

007

Vad är Breathing och varifrån kom idén till evenemanget?

Breathing är ett rörligt och levande evenemang för samtidskonsten. Breathing fungerar enligt pop up-konceptet, det vill säga söker hela tiden sin form och ordnas varje gång på olika ställen.Breathing är en plats där man kan dela, testa och slösa bort sina idéer och sin tid.

I praktiken består Breathings program av tre överlappande linjer. För det första har vi samlat ihop ett gäng konstnärer, antingen genom en ansökningsprocess eller genom att bjuda in dem. För det andra har evenemanget delat ut arbetsrum åt de konstnärer som behöver, för olika tidsperioder, från en timme till en vecka. För det tredje har vi bjudit in olika konstnärer till evenemangets öppningsdag då vi tillsammans funderar på vad som skulle vara relevant och viktigt att göra just nu. Sedan börjar vi genast utveckla och verkställa de här tankarna tillsammans och i olika arbetsgrupper.

Idén till Breathing föddes under kulturhuvudstadsåret 2011. Det var många konstnärer inom skilda grenar som upplevde ett behov av att se och göra konst som inte liknar en stipendieansökans arbetsplan. Jag ville se konst som inte är så strikt definierad för mig, deltagaren och som inte behövde rättfärdigas genom något välmåendeprojekt. Mindre kontroll, mera diskussion och snabbare action, risktagning och en känsla av fara. Ett historielös konstrum för nyare konstformer kändes som rätt lösning.

För vem är Breathing?

Jag har försökt skapa ett evenemang som genuint intresserar mig som deltagare. Grundtanken från början till slut är att arrangörerna, de som uppträder och besökarna är på samma linje. Alla är på sätt och vis deltagare och kan påverka hur evenemanget utvecklas. Jag hoppas att de som deltar upplever det så. Det är inte obetydligt vem som kommer på Breathing, det är inte för alla, utan just för dig.

006
Hurudana evenemang har ordnas i samband med Breathing tidigare och vad kommer att hända den här gången?
Breathing har ser ut på många olika sätt och innehållit en stor variation i programmet. Som en en månad lång festival i en tom affärslokal i Åbos kärncentrum, ett en veckas långt evenemang i galleri Titanik, en tredagar lång festival i samband med Turku International Puppetry Festival, som en enstaka hemmafest och en gång bara närvarade genom Facebook-statusar. I vår är Breathing en sexdagar lång festival i teatern TEHDAS teatteri:s lokaler.

Allt från konserter, performancer, scenkonst och dans till curaterad samvaro, installationer, foto- och videokonst, diskussionstillfällen, föreläsningar, stipendiespel, workshops och så vidare har ordnats i samband med Breathing. Sammanlagt har Breathing sysselsatt nästan trehundra konstnärer från femton olika länder.

Nu är det dags för vårens tredje Breating. ”Konstens vårfest” börjar på måndag kl. 10 på Tehdas teatteri, med en måndagspalaver där vi tillsammans diskuterar vad valresultatet betyder för konsten, kulturen och Finland.

Stora nedskärningar är att vänta, och som vanligt kommer detta att drabba de som är mest utsatta, till vilka en stor del av konstnärerna hör. Hurudan konst kan vi förvänta oss om de konstnärer som verkar på det fria fältet inte längre kan arbeta och bara de stora konstinstitutionerna finns kvar?

Vad vill du att folk upplever, ser eller förstår genom Breathing?

Jag vill lyfta fram sådan konst, och sådana konstformer, tankar och konstnärer som är viktig för mig och som inte får så mycket uppmärksamhet i media. Jag vill också möjliggöra nya kombinationer och sammarbeten och underlätta delandet av produktionsmedel konstnärer emellan och sedan samla ihop allt detta under ett öppet och synligt konstevenemang.
Det är också viktigt att deltagrana får en upplevelse av meningsfullhet, att det är betydelsefullt att just jag är här. Det betyder inte att alla ska känna sig som konstnärer, trots att man rör sig i konstens kontext är man viktig och har någon form a expertis.

Deltagarnas konstupplevelser får vara just sådana som de är. Det finns inga fel sätt att förstå konsten på.

breathing2

Var finns det mera information om Breathing?

Lättast får man info via Breathings Facebook-grupp (Breathing Work Space / Art Event) och den här gången också via Tehdas teattters sidor www.tehdasteatteri.com. Vill man vara med går det också bara att skicka ett mail till wemakebreathing@gmail.com.

Beskriv ännu Breating med fem adjektiv
Kiva, lätt, inspirerande, härlig och gemensam.

breathing3

Foton: Jussi
Virkkumaa