”Performance är konsten att närvara”

(Obs. rödsvärtad text är länkar som det går att klicka sig vidare på)

Den här veckan fram till söndag 4.10, pågår den internationella performance- och scenkonstfestivalen New Performance Turku Festival på olika håll i Åbo.

Jämfört med till exempel bildkonst och scenkonst är performancekonsten en väldigt ung konstform. Performancen växte fram via modernistiska konstformer som surrealismen, dadaismen och futurismen. Det vill säga genom konstformen som tog ett tydligt avstånd från alla former av klassiska narrativ och tillät nya uttrycksformer.

Ordet etablerades på 1950–60-talet och utvecklades som mest intensivt på 1970-talet. Speciellt kvinnliga konstnärer som Yoko Ono och Carolee Schneemann och Marina Abramovich tog till sig konstformen, som till skillnad från klassisk bild- och scenkonst inte var lika djupt rotad i konstens misogyna kanonskapande.

Performancekonsten arbetar med element som tid, rum, konstnärens kropp och närvaro och med relationen mellan konstnären och publiken. Typiska teman är någon form av politiskhet eller rituell kroppslighet.

Olikt annan bildkonst går performancekonsten inte att ignorera, den upptar betraktarens tid och uppmärksamhet, men gör det sällan lätt för denna. Performancekonsten bygger ofta på någon form av provokation där mönster och konventioner synliggörs och utmanas genom att brytas. Att se ett performanceverk är ofta obekvämt, men lämnar en sällan oberörd.

Leena Kela i hennes senaste performance "The Alphabets of Performance Art (2015)"

Leena Kela i hennes senaste performance ”The Alphabets of Performance Art (2015)” Foto: Jussi Virkkumaa

Leena Kela, konstnärlig ledare för New Performance Turku Festival (NPT), anser att det är just det som är konstens uppgift. Att breda rum för de oslipade och obekväma diskussionerna.

Jag fick chansen att intervjua henne kort om den pågående festivalen och om performancekonsten i allmänhet.

Vad är New Performance Turku Festival (NPT) och när grundades festivalen?

New Performance Turku Festival är en festival för performance- och scenkonst som grundades år 2012 och arrangeras en gång om året.

Vad är din roll i festivalens arrangemang?

Jag och curator Christopher Hewitt är festivalens konstnärliga ledare, vilket betyder att vi ansvarar för festivalens konstnärliga innehåll. Ungefär ett år innan festivalen valde vi ut konstnärerna som skulle delta och har sedan fört fortgående diskussioner med dem under årets lopp. Vi vill erbjuda konstnärerna tillräckligt med tid och stöd vid själva produktionen av verken. Vid sidan av detta ansvarar jag för festivalens praktiska förverkligande tillsammans med vårt produktionsteam.

Varför vill du arbeta med just performancekonst, varför är det så intressant?

Jag är utexaminerad performancekonstnär från Åbo konstakademi år 2003 och har sedan dess arbetat med performancekonsten både som konstnär, curator, föreläsare, lärare och i text. Jag har också en magisterutbildning i scenkonst- och forskning från finska Teaterhögskolan och arbetar för tillfället med min doktorsavhandling vid Konstuniversitetets bildkonstakademi, med fokus på performancekonstens språk och tvärkonstnärliga grupper.

Efter femton år i branschen är jag fortfarande väldigt entusiastisk över performancen som konstform. Fältet är ständigt aktuellt och fungerar reaktionärt i förhållande till den omkringliggande verkligheten. Som konstnär har jag fastnat för att man själv får vara på plats och tillsammans med publiken dela stunden då verket möter betraktaren. Eftersom det är frågan om en live-föreställning, kan man också påverka hur det här mötet ser ut. Jag har fått starka konstupplevelser av performancekonst. Jag blir ofta överraskad, men måste också ibland möta känslor av tristess, som jag i mitt övriga liv så effektivt försöker undvika.

Venla Luoman och Armas Suomis performance "Avajaiset" från NPT:s öppningsfest.

Venla Luoman och Armas Suomis performance ”Avajaiset” från NPT:s öppningsfest i Manilla. Foto: Jussi Virkkumaa

Vad är festivalens teman i år?

I år handlar festivalen om samarbete och de diskussioner som pågår inom performance- och scenkonsten. Speciellt politiskhet på ett lokalt och internationellt plan, samt performancekonstens mångsidighet har lyfts fram i konstnärernas arbete.

Vad kommer att hända nu under festivalveckan. Något du vill lyfta fram?

Festivalen startade den 28.9 och fortsätter till söndagen 4.10. I tisdags och nu på onsdag visas performanceverk ur projektet Floating Platforms, där performancekonst och vetenskap kombineras. Under den här delen har tre performancekonstnärer arbetat i par med forskare inom kognitiv neurologi, assyriologi och internationell politik. Från torsdag till söndag visas performanceverk i teatrar, gallerier och anda rum för samtidskonsten samt i stadsrummet.

Publiken kan till exempel följa med byggandet av Antti Laitinens verk ”Armour” i Vårdbergsparken under hela festivalen. Det lönar sig också att gå och se den brittiska duon French&Mottersheads verk ”Afterlife” som handlar om den biologiska processen som sker i kroppen efter döden, som visas på fredag och söndag i museet Aboa Vetus & ars Nova.

I huvudbiblioteket arrangeras en diskussionsserie, där Ray Langenbach och David A.R. Ross från USA diskuterar Davids historia. David är en papperslös asylsökande i Finland som blev tvungen att fly från sitt hemland då han försökte avslöja en utbred korruption och människosmugglingsskandal med barn i USA.

Vid sidan av dessa kan man också se verk som hanterar bland annat skam, baletten Svansjön problematiserande av monumentkonsten och mycket mer. De flesta verken framförs på engelska eller ordlöst. Annika Tudeers performance ”Annika gör Svanlake” som visas i Kutomo på söndag, går på svenska.

(Hela programmet finns här)

Publik på NPT:s öppningsfest 28.9 i Manilla. Foto: Jussi Virkkumaa

Publik på NPT:s öppningsfest 28.9 i Manilla. Foto: Jussi Virkkumaa

Är performancekonsten på något sätt en speciellt utmanande konstform, jämfört med till exempel bildkonst?

Jag tycker inte att performancekonsten är speciellt utmanande, all konst kan vara någonstans mellan lätt och svårt. Kanske performancekonsten är utmanande så till vida att den kan vara svår att placera inom något färdigt ramverk. Ibland förvirras betraktaren av att det inte är så slätt att veta hur man borde bete sig inför ett performanceverk, till skillnad från till exempel i en traditionell galleri- eller museiföreställning där beteendekoderna är bekantare. Det är på konstnärens och arrangörernas ansvar att hjälpa betraktaren att möta verket och att skapa förutsättningar för att hen vet hur ett verk ska hanteras.

Men i bästa fall leder den här bristen på beteendekoder till att det skapas verk som bygger på en växelverkan där betraktaren får möta inte bara verket utan också sig själv. Verket kommer bildligt talat under huden, och påverkar din egen uppfattning om dig själv och om andra.

Vad vill du att betraktaren upplever/förstår/ser via NPT?

Jag hoppas att publiken får insikter som rör de aktuella politiska diskussionerna och världen i allmänhet. Det finns en bred skala olika verk på festivalen och ett verk som berör någon kan lämna en annan helt oberörd. Performancekonst är en sorts närvarokonst, där betraktaren samtidigt möter verket och upphovsmannen eller kvinnan bakom verket.

Leena Kela i hennes senaste performance "The Alphabets of Performance Art (2015)"

Leena Kela i hennes senaste performance ”The Alphabets of Performance Art (2015)” Foto: Jussi Virkkumaa

Och slutligen: vad är konstens mening?

Jag anser att konstens mening är att producera och frambringa mening. Konst får vara full att motsättningar, mångtydig, porös, konstig, otydlig och allt det som man i vanliga diskussioner försöker hejda och förenkla.

Här finns mera information om festivalen:  http://newperformance.fi

Blommor så in i *******!

Konstnären Heikki Marila (f.1966) har lyckats med något som få trodde var möjligt. Han har förnyat blomsterstillebenet.  Under sommaren visas Marilas utställning ”Kukkia ja perkeleitä” (blommor och djävlar) på Wäinö Aaltonens konstmuseum. Marila, som bor och arbetar i Åbo, har gjort sig känd bland annat för sina monumentala expressiva blommotiv. År 2012 väckte han stor internationell uppmärksamhet då han vann det prestigefyllda konstpriset Carnegie Art Award.

Heikki Marila. Kukat XXIX, 2010. Olja på duk. 250 x 200 cm. Foto: Jussi Tiainen

Heikki Marila. Kukat XXIX, 2010. Olja på duk. 250 x 200 cm. Foto: Jussi Tiainen

Marilas målningar har beskrivits som intensiva, laddade, kraftfulla på gränsen mellan abstrakt och föreställande. Han arbetar med bildtraditioner som självporträttet, kartor, religiös ikonografi och fram för allt 1600-tals stillebenmotiv med vanitas-tematiken (livets förgänglighet) i centrum. Genom att förverkliga konsthistoriskt konventionella motiv genom ett expressivt bildspråk, försöker Marila utmana den symbolik som finns inkapslad i vissa bildtyper, och ge dem nya materiella och symboliska dimensioner.

En av de viktigaste referenser för Marilas måleri är kombinationen av stillebenmåleriet – med starka band till borgerskapet och eliten, med expressionismen som teknik. Ursprungligen fungerade expressionismen som en motreaktion eller en konstnärlig frigörelse mot den borgerligt passande och behagande konsten. De här två kontrasterande konsthistoriska referenserna kan vara bra att ha i bakhuvudet då man möter Marilas konst. Själv säger han att det viktigaste är att betraktaren känner eller upplever överhuvudtaget något framför hans målningar.

Hur och när hittade du ditt konstnärliga uttryck och upplever du att du faktiskt har hittat det nu, eller är det en pågående process?

Mitt grundläggande uttryck fanns redan ganska snart efter att jag utexaminerades från Åbo ritskola år 1992. Jag intresserar mig nog hela tiden för nya saker, men vissa större teman och motiv har funnits med från början. Samtidigt är det ju motivet som bestämmer uttryckssättet och just därför förändras det också hela tiden.

Är stillebenmåleriet och expressionismen ”ytliga” konstformer eller innehåller de några djupare tankar?

Om innehåll tas på allvar i förhållande till ett uttryckssätt, kan det finnas politiska spänningar i sådana motiv som på ytan verkar enkla. Och nu menar jag politik ur ett ganska brett perspektiv. I mina blommotiv försöker jag bygga en kontrast mellan ett borgerligt motiv och mitt uttryckssätt. Till exempel genom att variera formatet (en storlek som är typisk för ett visst motiv), kan man påverka verkets karaktär. I det här fallet är det frågan om ett intimt ämne i en monumental storlek. Själv upplever jag de spänningar man kan åstadkomma genom ett visst uttryckssätt, som mycket betydelsefulla – i all konst, inte bara i min egen.

Heikki Marila. XXVII, 2010. olja på duk. 200 x 250 cm. Foto: Jussi Tiainen

Heikki Marila. XXVII, 2010. olja på duk. 200 x 250 cm. Foto: Jussi Tiainen

Tar du ställning till något i ditt måleri?

Under hela min karriär har jag tyckt att det är viktigt att konsten kommunicerar och tar ställning till fenomen i samtiden. Jag har alltid försökt hantera makt och belysa maktens kretslopp och symptom, dels i frågan om maktbärande individer och utgående från den som blir utsatt för maktutövandet. Till maktutövande hör också en emotionell dimension som går ut på psykologisk underkastelse eller förminskande. Jag tycker att de här aspekterna och mekanismerna kring maktutövande och deras visuella gestaltning är intressanta.

Vad vill du att människor ser, upplever eller förstår genom din konst?

För mig är det viktigt att betraktaren överhuvudtaget upplever något när de står framför ett konstverk. Jag vill inte definiera om det ska vara en negativ eller positiv känsla, huvudsaken är det föds en äkta och stark upplevelse. Betraktaren kanske kommer ihåg den där upplevelsen någon gång senare i livet och då kanske verkets innehåll eller budskap plötsligt öppnar sig. Konsten kan och får påverka betraktaren snabbt eller långsamt.

Heikki Marila. Krusifiks 5, 2015. 250 x 220 cm. Foto: Jussi Tiainen

Heikki Marila. Krusifiks 5, 2015. 250 x 220 cm. Foto: Jussi Tiainen

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?

Det beror väldigt mycket på i vilket skede av arbetsprocessen jag är. Utställningsprojekten strukturerar min tid och vanligen är nästa utställning i alla fall delvis redan bestämd. Ofta föds idéer för nya målningar medan jag arbetar med gamla. Innan jag konkret inleder ett nytt målningsprojekt planerar och funderar jag ändå noga efter. En stor del av tiden går år till praktiska saker, som att fixa material och förbereda målardukarna och i samma väva hinner också idéerna mogna. Då jag målar styrs arbetsdagens längd av hur tankarna formar det visuella uttrycket. Om tanken inte är med lönar det sig att arbeta med förberedelser istället för själva målandet.

Hur känns det att hålla en så omfattande utställning i din hemstad?

Att hålla en utställning i sin egen hemstad känns bara bra. WAM har redan under mina konststudier (1988-92) varit ett av Finlands viktigaste konstmuseer för mig, och nu känns det väldigt fint att få ställa ut där.

Är Åbo överlag en bra stad för en konstnär?

På sätt och vis ja. Det finns en bred konstnärskrets, flera museer, gallerier och en konstskola med långa anor. Med den här basen har staden egentligen mera potential än den just nu utnyttjar. Jag upplever att staden inte ännu heller förstår att finansieringen av den här sektorn ohjälpligt hasar efter. För konstnärerna del är till exempel bristen på arbetsutrymmen ett ständigt orosmoment.

Heikki Marila. Självporträtt som en västerländsk man. Olja på duk, 2007. 250 x 200 cm

Heikki Marila. Självporträtt som en västerländsk man. Olja på duk, 2007. 250 x 200 cm. Foto: Jussi Tiainen

Berätta något om dina kommande projekt

I september kommer jag att förverkliga en väggmålning i restaurangen i Mänttäs nya Gösta-museum. Motivet hör den här gången till min tidigare serie med kartan i fokus. Jag har också funderat på några nya teman, men det är ännu en pågående process, så det är bäst att jag inte talar om det nu.

Och till slut, den allra lättaste frågan: Vad är konstens mening enligt dig?

Att väcka tankar och känslor.

Heikki Marilas utställning visas i Wäinö Aaltonens konstmuseum till den 6.9.

Hej och välkomna till ÅU:s nya konstblogg!

PROFIL

Målet med den här bloggen är att skapa en plattform som kompletterar tidningens kulturbevakning, speciellt med fokus på bildkonst (och allt vad det kan betyda).

Här kommer att finnas korta intervjuer med konstnärer inför att utställningar öppnar, tips om evenemang som går utanför det traditionella galleriet, bilder, intryck och reflektioner kring kulturfenomen och eventuellt gästinlägg av lokala konstnärer och kulturarbetare.

Kort om mig för dem som inte vet vem jag är:

Jag heter Johanna Bruun är fil.kand i konstvetenskap och har skrivit konstkritik i ÅU sedan år 2008. Just nu skriver jag min gradu om plagiat och konstförfalskninagar i konstvärlden.

Parallellt studerar jag  grafisk design och illustration vid designinstitutet i Lahtis. Jag jobbar också som frilansjournalist och illustratör.

Jag dricker kopiösa mängder kaffe, tänker och gör mycket. Här är en länk till min portfolio om någon är nyfiken. http://johannabruun.tumblr.com/

Det blir bra det här, häng med!