Ludu skeppar sin mat till havs

En av fördelarna med att driva en matblogg är att det kan dimpa in oanade inbjudningar ibland. Åborestaurangen Ludu och Tallink Silja gör ett samarbete där Ludus meny severas ombord på Baltic Princess och som ett steg i marknadsföringen bjöds pressen in för att provsmaka menyn.

Eftersom jag redan är inne på ett område som handlar om skamlös reklam så kan jag lika gärna berätta att menyn, designad av Ludus kökschef Tomi Rosenberg (till vänster på bilden ovan – till höger ägaren Joonas Sippo), kommer att serveras på Baltic Princess de närmaste två månaderna till ett pris av 38 Europadollar. Efter att ha smakat på menyn får jag medge att det handlar om en prisvärd uppsättning maträtter. Vinpaket går också att få till menyn, men jag har ingen aning om vad det kostar eller hur väl det passar till maten, eftersom det inte ingick i provsmakningen.

– Det var svårt att designa en meny för ett så lågt pris som det handlar om och vi fick skära ner på antalet komponenter, men överlag är det en lyckad meny, sade Rosenberg under middagen.

Menyn ser ut så här:

Ludu1Lättgravad regnbågsforell
med lättpicklad gurka, persiljecréme, enbärs- och surmjölksgranita och enbärs- och surmjölksvinägrett.

En välbalanserad förrätt där fiskens sälta balanseras upp av den sötsura vinägretten, den sura gurkan och den mjuka persiljecrémen. I botten på allt ligger en angenäm smak av enbär som inte tar över.  8/10

 

Ludu2Friterad kalvbräss
med blomkål på tre sätt, citronbuljong och körvel.

Kalvbräss är något man inte ser alltför ofta på menyn i dagens läge, men funkar bra i den här rätten. Friteringen tar bort en del av råvarans charm hos den milda kalvbrässen, men som Rosenberg sade: ”Friterat är enkelt att tillreda i färjornas små kök”. Rättens komponenter är enskilt ganska starka i smaken, men blomkålspuddingen som ligger underst gör underverk och lyckas knyta ihop smakerna till en läcker helhet. 8/10

 

Ludu3Bräserad griskind
med rostad sellerirot, sellerirotspuré, äpple och löksky.

Om man vill flörta med mig så är det här en bra rätt att ställa framför mig, speciellt om den är så vältillagad som den här. Till skillnad från de två inledande rätternas mer mjuka och lätta smaker är den här portionen som en smäll på käften – fast på ett mycket behagligt vis. Lökskyn har simmat med griskinderna i sex timmar och det märks på fylligheten, medan selleripurén är silkeslen och full av smak. Griskinderna går att äta utan kniv om man vill, och är perfekt tillagade så att de är på gränsen mellan att falla sönder och hålla ihop. Det enda som jag saknade var ett gott vin till för att lätta på den fyllighet som den här rätten har – för den är fullpackad med smak! 9/10

 

Ludu4Blåbärs- och vaniljsavarin
med honungsglass, rosmarincrumble, kvarkmousse, blåbärsgelé och blåbärssås

Det här är det enda på menyn jag egentligen inte gillar och det är ju synd då rätten avslutar tillställningen. För det första är det svårt att göra sockerkaka intressant, oberoende om man dränker den i saft eller sprit, men när balansen dessutom inte riktigt håller så fungerar det inte alls. Hela rätten är för söt och alla element som borde motarbeta detta misslyckas fatalt i sin uppgift. Honungsglassen hade mått bra av att vara någon citrusglass istället, kvarkmoussen och blåbärssåsen ger ingendera några dimensioner till rätten då de båda två späder på sötheten (underligt nog när det gäller kvark). Det enda som ger lite syrlighet är blåbärsgelén, men den är inte tillräcklig. Rosmarincrumblen ger inte tillräckligt med textur till hela rätten och saknar dessutom rosmarinsmak (och det här kommer från mig, som inte ens är särskilt förtjust i rosmarin). Rätten är inte dålig, men långt ifrån bra. 5/10

/Robin

Snabb grön tomatchutney

När man har rensat rabatten en oktoberkväll så kan man göra chutney på det som trillar ut.
När man har rensat rabatten en oktoberkväll så kan man göra chutney på det som trillar ut.

I kväll rensade jag rabatten. Det betyder att jag drog bort den tomatplanta som råkat växa upp i år trots att jag inte planterat någon sedan förra året – och tog vara på de tomater som inte hunnit bli färdiga i somras och har varit gröna i några månader nu. Samtidigt tog jag också upp vitlökarna som blev något misslyckade i år – eller egentligen mest små. Resultatet fick bli en chutney för jag hade inget bättre för mig. Easy peasy stuff:

Grön tomatchutney (ungefär 2 dl)
Ca. 300 g tomater (kan bytas ut mot äppelkart, paradisäpplen eller ofärdiga bär/frukter av något slag)
Ca. 100 g lök/vitlök eller en blandning av båda1 dl vitvinsvinäger
1 dl socker
3 stjärnanis
2 kapslar brun (svart) kardemumma
2 kryddnejlikor
1 tsk bruna senapsfrön
4 torkade chilin (eller 1 msk chiliflingor)
4 dl vatten
1 msk salt

1. Sätt alla ingredienser i en kastrull med teflonbotten, gärna runt 3 liter.
2. Koka och rör om med jämna mellanrum tills tomaterna är mjuka och det nästan inte finns någon vätska kvar (ungefär 1-2 dl)
3. Plocka bort kryddor som syns och du inte vill tugga på.
4. Vill du ha en chunkig (det blev just ett ord) chutney är den klar, vill du ha en lite jämnare chutney kan du snabbt mixa de största bitarna, som jag gjorde.

Om du funderar på vad man kan använda en chutney till så är följande tips riktigt användbara.

/Robin

Guinnesskaffe och BBQ på streetfestivalen

I går körde ÅA en stor happening på Arkens innergård – en gatufestival. Där ingick diverse mat, dryck och en turnering i human foosball. Jag var där med ÅU för att visa de studerande att äldre är äldst och fullständigt dominera i foosballen, men jag kunde ju inte låta bli att titta lite på maten och drycken som fanns tillgänglig heller.

Som Guinness. Fast kaffe.
Som Guinness. Fast kaffe.

Det som ni ser på bilden är kallbryggt nitrokaffe. Kårens vd, Patrik Fellman, som jag talade med på gatufestivalen kallade det cold brew nitro coffee, men jag ser ingen anledning till att behöva förfina saken med engelska.
Vad det handlar om är i alla fall kallbryggt kaffe som görs med samma metod som Guinness, det vill säga genom att tillföra kväve i upphällningsfasen. Det skapar det trevliga skummet du ser på bilden.
– Vi har dessutom fått hjälp av Löfbergs barista när det gäller att välja ut det rätta kaffet för det här, sade Fellman.
Kaffet var etiopiskt och baristan visste mycket väl vad hen gjorde. Smaken fungerade utmärkt som kall, och kvävet gav den samma sammetslena känslan som en riktigt bra Guinness gör.
– Innan någon motbevisar mig hävdar jag dessutom att vi var först i Finland med det här, säger Fellman.

Men som sagt fanns det mat på plats också. Det var Miss Klose Smokery & BBQ som stod för huvudingredienserna medan Kårkaféerna stod för resten av rätterna (om jag förstod det hela rätt).
Miss Klose är ett gäng killar som grillar kött på amerikanskt vis. Det brukar ordna ett par dagar i månaden när folk får komma och köpa kött som de grillat och det lönar sig att följa dem på Facebook om dylik mat faller en i smaken.
De bjöd på lite olika varianter, med bland annat brisket (amerikansk styckdel som motsvarar oxbringa) i burgare, grissida i bröd, jerk (jamaikansk kryddblandning) lax-burgare, rökt halloumi-burgare och veganburgare.
Jag testade grissidan eftersom jag har en viss förkärlek för just den styckdelen. Den är billig, har mycket smak och kan tillredas på många sätt. Just här serverades den bbq-style med en koriandermajonnäs och kimchi (koreansk surkål).
Jag måste medge att det var lysande. En liten kritik för att köttet var snäppet för salt, men i övrigt var det som att smakerna var ett gäng tonårstjejer som träffade varandra för första gången på flera timmar: glädjeskrik och masskramar.
Mysfaktorn var såpass hög att jag helt glömde ta bild på den, så ni får hålla till godo med att jag inom en överskådlig framtid kommer att rekonstruera den i den här bloggen.

…och foosballen då? Med undertecknad som målvakt så tog sig ÅU obesegrade genom gruppspelet (med endast ett insläppt mål), för att sedan krossa motståndarna med många mål mot noll i semifinalen. I finalen mötte vi AC Kuvösen, psykologins doktorander, och föll med 3-2 efter en tät och jämn match som avgjordes först i slutminuten.

ÅU:s lag som bärgade silver i human foosball-turneringen: Jean Lindén, Hannes Nylund, Bell-Sebastian Nurmi, jag, Johan Backas och Annina Suominen.
ÅU:s lag som bärgade silver i human foosball-turneringen: Jean Lindén, Hannes Nylund, Bell-Sebastian Nurmi, jag, Johan Backas och Annina Suominen.

 

/Robin

Lyxfrukost – fast på billigt sätt

I går var sista dagen på min semester. Det är ju under semestern som man får lyxa till det lite extra, men också då man har rätt att vara lat – två saker som i min matlagning går emot varandra.

Jag ville nämligen göra en riktigt lyxig frukost sista dagen av min frihet. Men samtidigt var jag lite för lat för att göra det jag egentligen ville ha – eggs benedict – och istället fick det blir den billiga varianten som ger nästan lika mycket nöje, men med minimal ansträngning.

Ingredienserna är enkla. Ägg, bröd, smör, flingsalt och peppar. Det är allt. Ändå får man en frukost som gör en lyrisk och känns lite fejklyxig, sådär. Dessutom får man smörstekt bröd och rinnig äggula – och vad är väl bättre än det?

Gör såhär:
1. Ta lika många brödskivor som du tar ägg (två eller tre per person brukar vara bra) och smöra dem på ena sidan. Jag väljer gärna ett fullkornsbröd med lite frön och dylikt i för att få mera smak, men det är upp till var och en.
2. Koka äggen. De måste vara löskokta. Tycker du inte om löskokta ägg är det här ingen frukost för dig – gulorna måste rinna som smält guld (eller ja, lite orangare än guld faktiskt).
3. Under tiden äggen kokar hettar du upp en stekpanna och när den är varm slänger du i en stor klick smör. Stek bröden med den smörade sidan uppåt och låt dem dra i sig hela den smälta härligheten. När de är vackert gyllenbruna på ena sidan, vänder du den smörade sidan neråt och steker dem exakt lika vackert gyllenbruna på den andra sidan.
4. Kyl av äggen så att kokningsprocessen stannar (men inte så att de blir kalla).
5. Salta och peppra de färdigstekta brödskivorna och skär dem i stavar.
6. Ta toppen av ägget, sätt dig ner, doppa och njut. Ät den stelnade vitan med sked.
(7. För överkurs kan du droppa en droppe eller två av äppelcidervinäger i äggulan, för en slags dekonstruerad bearnaisesås, men det krävs nästan pipett till det, så jag brukar oftast skippa det.)

 

Och det här är sedan resultatet. Inte eggs benedict - men inte långt ifrån!
Och det här är sedan resultatet. Inte eggs benedict – men inte långt ifrån!

PS. Nästa gång är jag nog tvungen att berätta om min nya förälskelse – San Sebastian. Staden som kan räknas som Europas mathuvudstad är ett ställe som jag kommer att besöka igen!

PPS. Jag märkte att all e-post om era kommentarer hade åkt rakt ner i skräppostkorgen. Saken är åtgärdad, så kommentera på, för allt i världen!

/Robin

Lunchpatrullen: Di Trevi

Kyckling med ugnsstekt potatis, grönsaker och yoghurtsås.
Kyckling med ugnsstekt potatis, grönsaker och yoghurtsås.

Juli månad har för min del gått åt till att jobba kvällar eller jobbiga dagsturer, där man varken har lediga kvällar eller morgnar, vilket har gjort att matlagningen har dragits ner till ett minimum, förråden i frysen sinar och jag har inte fått inte utlopp för mina kreativa nycker som jag vanligtvis brukar få via matlaningen.

Därför har heller inte bloggen uppdaterats särskilt ofta (även om ett inlägg om hamburgarrbröd för grillsäsongen ligger och väntar på att bli till). Därför tar jag istället tillfället i akt för min nya serie: Lunchpatrullen.

Åbo har en hel del lunchställen, några bra – andra inte. Därför tänkter jag mig att man kan testa dem och recensera dem. Jag kommer att förutom recensionen också klassa dem enligt tre kriterier: Mat, pris/kvalitet och omgivning.

Mitt första besök gick till Di Trevi på Auragatan, i princip rakt under ÅU:s före detta redaktion.

Di Trevi

Mat: 2/5
Pris/kvalitet-förhållande: 2/5
Omgivning: 3/5

Di Trevi ligger i Åbos mesta restaurangkvarter och trängs med ställen som Blanco, Tintå och Fontana där det tävlar om kundernas gunst. Uteserveringen är ganska trevlig om sommaren, men precis som för Fontana och Blanco så ligger den lite irriterande nära bilvägen.

Jag beställde en kyckling med ugnspotatis och yoghurtsås, medan mitt lunchsällskap gick på den vegetariska tomatpastan med grönsaker och getost.

På det positiva planet, så kom beställningen oerhört snabbt. Knappa tre minuter hade gått innan maten stod på bordet. Det är å andra sidan alltid en varningssignal, för det betyder också att maten inte görs ”to order” utan istället är tillagad i förtid. Inte nog med det så fick jag fel portion – ett misstag som i ärlighetens namn reddes ut väldigt snabbt.

Däremot besannades farhågorna om att maten lider på grund av den snabba leveranstiden. Kycklingen var torr och potatisen slattrig. Yoghurtsåsen var bra, men den lider inte på samma sätt av sådan behandling. De ugnsstekta grönsakerna får stämpeln okej trots allt.

Mitt lunchssällskaps pasta var undersaltad och underkryddad, förutom en stor kick av chili som inte alls funkade ihop med getosten. Ett plus för den stora biten chévre som serverades ovanpå pastan. Så ska det se ut! Däremot var pastan heller inte al dente, vilket skapar en lite väl grötlik känsla när man äter pasta.

Överlag var besöket ingen större succé och av ovanstående text så kommer största delen av läsarskaran dra slutsatsen att jag är en hopplös matsnobb. Det stämmer till viss del, så den smällen får jag ta.

/Robin

Chicken run – tjuvstart på svampsäsongen

Resultatet av en promenad i skogen.
Resultatet av en promenad i skogen.

Svaveltickan. Denna juvel bland svampar som trots sin läckerhet inte räknas som en matsvamp i Finland har trollbundit både nordamerikaner och engelsmän till den grad att de drar ut långa stegar i skogen för chansen att få smaka på skogens kyckling – Chicken of the forrest – som ofta växer högt upp i träden.

Svampens smeknamn är dessutom hyfsat korrekt eftersom det är den har en konsistens som är det närmaste kött jag har kommit i den vegetariska världen – långt bättre än produkter som soja, seitan och tofu.

Den här färgen ska svaveltickan ha för att den ska gå att äta.
Den här färgen ska svaveltickan ha för att den ska gå att äta (det blir lite suddigt när mobilkameran hålls i ena handen medan andra handen håller i en ivrig hund).

Svampen växer på (ruttna) lövträd, främst ekar, och hittas därför över hela södra Finland. Den har dessutom hittats så långt norrut som i Uleåborg, men där är den betydligt ovanligare.

I svampböcker varnas för att den kan ge magbesvär (vilket brukar vara ett snällt sätt att säga gaser), speciellt i samband med alkoholintag. Själv har jag aldrig märkt av det, men det är upp till var och en att testa.

Smaken på denna svamp är som ingen annan. Man kan tillaga den direkt, eller koka upp den och hälla bort kokvattnet för att få bort lite av smaken.

Om man inte kokar upp svampen innan har smakar den ungefär som kyckling kryddad med citronpeppar.

Den här svaveltickan har blivit för torr och är ljusare i färgen. Den är ingen vidare matsvamp.
Den här svaveltickan har blivit för torr och är ljusare i färgen. Den är ingen vidare matsvamp.

Kokar man upp svampen försvinner en hel del av citronpepparsmaken. Konsistensen är oberoende ganska nära kyckling.

Under en hundpromenad på Runsala i måndags hittade jag några färska exemplar (brasklapp: det finns naturskyddsområde på Runsala, se upp med var du plockar svamp och bär där – rätt som det är så är det förbjudet). Och vad bättre att göra med ett bra exemplar av en svamp än att tillaga det?

Här kommer ett mycket enkelt recept på en variant av kyckling i currysås och ris. Fast inte med kyckling. Utan med… ja, ni fattar…

 

Skogskyckling i currysås
400 gram svavelticka
1 stor lök
2 klyftor vitlök
2 vanliga röda chilin (eller en, eller tre, eller fem – bestäm hur starkt du vill ha det)
2 msk olja
1 dryg matsked currypulver (ta din favoritvariant)
1 burk kokosmjölk
S & P

Gör så här:
1. Skär bort de delar av svaveltickan som är dåliga (de brukar inte vara många, det är en tålig svamp – men delen längst mot stammen kan vara lite träig)
2. Hacka svampen i tärningar, så stora som du hade velat ha kycklingen.
(3. Sätt svampen i vatten i en kastrull och koka upp. Direkt vattnet kokar, ta kastrullen av värmen och häll bort vattnet. Gör detta endast om du vill mildra svampens egen smak.)
4. Stek svampen (oberoende om du kokat den eller ej) i torr stekpanna i några minuter, tills den blir riktigt torr och får lite färg. Hacka lök, vitlök och chili under tiden.
5. Tillsätt olja, lök, vitlök och chili i pannan och stek till löken mjuknar.
6. Strö över currypulvret och rör om. Låt fräsa in i en minut eller två.
7. Häll på kokosmjölken och en fjärdedels burk vatten (mer om det ser ut att behövas). Låt såsen koka ner till en lämplig konsistens, ungefär som en gräddsås.
8. Smaka av med salt och peppar.
9. Servera med ris av valfri sort (förslagsvis den sorten du vanligtvis brukar äta med currykyckling).

Här är receptet i bilder:

Så här ser svampen ut. Den här suddigheten kan inte ksyllas på hunden tyvärr.
Så här ser svampen ut. Den här suddigheten kan inte skyllas på hunden tyvärr.
Stek svampen i torr stekpanna. För att dra ut vätska och för att göra den lite mer fast i konsistensen.
Stek svampen i torr stekpanna. För att dra ut vätska och för att göra den lite mer fast i konsistensen.
Efter lök, chili och vitlök är det dags för currypulvret.
Efter lök, chili och vitlök är det dags för currypulvret.
Låt såsen koka ner. Om du har bråttom som jag hade kan du låta det stormkoka.
Låt såsen koka ner. Om du har bråttom som jag hade kan du låta det stormkoka.

Tid för den gula knölen

Pikkalaka. För lite gräslök. Alldeles för lite.
Pikkalaka. För lite gräslök. Alldeles för lite.

Juni och juli är nypotatisens tid. Den enklaste och lyxigaste mat som finns. Släng några knölar i kastrullen, vänta ett par minuter, och sedan har du en helt perfekt sommarmåltid. Servera med sill, knackorv eller något annat som tar ingen eller två minuter att fixa till.

Men vad gör man om man vill spetsa nypotatisen lite? Förhöja smaken och smälla till med lite salt och lök? Då går man till mammas kokkonst och gör en pikkalaka. Pikkalaka (eller vad du vill kalla det – jag kallar det för pikkalaka för att jag har rätt) går ut på att doppa (pikka) potatisen i en saltlag (laka) och äta den. Enkelt och bäst.

Pikkalaka
x antal nypotatisar (och eventuellt något att äta till)
Kokvattnet av potatisen
Smör
Salt
Gräslök

1. Koka potatisen.
2. Sätt en klick smör i botten av en (helst vacker) kaffekopp. Häll på kokvattnet och salta efter behag. En kopp per person. Man delar inte pikkalaka.
3. Klipp ner rikligt med gräslök i kopparna. RIKLIGT.
4. Ta en eller en halv potatis på gaffeln och pikka.
5 .Ät. Se till att du njuter. Det är ett måste.

Det finns personer som använder vårlök och dill och liknande styggelser i pikkalakan, men då är det ingen pikkalaka mera. Testa om ni vill bli besvikna. Det finns också personer som lägger med grädde i det hela och kallar det för gräddblöiton. Eller fiskspad och kallar det för lakaveeton. Men det är bara pikkalaka som är rätt. Kom ihåg det.

Rövarstek – den ultimata gropmaten

Det här är målet. Men resan är minst lika rolig.
Det här är målet. Men resan är minst lika rolig.

Tänk om det fanns ett sätt att pressa in så mycket som möjligt av vad som rent traditionellt kallas manlighet in i en och samma maträtt. Kroppsarbete, eld, rök, glöd, kött, avbitartång, chili i ett och samma paket!
Inte möjligt! säger du. Ha! säger jag. Visst är det! Rövarstek är svaret.
Ta ett kompisgäng (det funkar minst lika bra om ni är tjejer eller av flera olika kön) och släng ihop en rövarstek. Vi gjorde det på midsommar, men det funkar när som helst på året – så länge jorden ger med sig och inte myndigheterna har slängt upp en stoppskylt mot eldning.

Vad behöver du?
Kött
Lämplig marinad, kör med chili för att lyfta den lite (förslag längst ner)
Smörpapper
Aluminiumfolie
Tidningspapper
Vatten
Hönsnät eller ståltråd
Avbitartång
Spadar
Stenar
Ved
Tändstickor
Tålamod

Det enda du behöver tänka på innan du börjar är att marinera köttet. Då passar det att fixa marinaden ett par dagar på förhand och låta köttet bada i den i ett par dagar. Vill du istället fixa en rub (gnida in köttet med en kryddblandning) funkar det också fint.
Som kött körde vi dryga kilot vardera av nötytterstek och griskassler. Det går att göra större bitar. Det är svårt att göra mindre bitar. De torkar sönder och håller på.

I övrigt så följer du bara följande fotoguide:

Gropen grävs bäst av andra. Lämplig aktivitet för kringstående personer är till exempel öldrickande.
Gropen på ungefär en kubikhalvmeter grävs bäst av andra. Lämplig aktivitet för kringstående personer är till exempel öldrickande. Eller fotograferande. Se till att gropen inte grävs där marken innehåller torv. En jordbrand är kanske bra att värma sig med, men brandkåren tenderar att bli bitter.
Den färdiga gropen fylls med stenar. Helst av någon annan, men i värsta fall får du leta själv. Skottkärra hjälper.
Den färdiga gropen fylls med stenar. Helst av någon annan, men i värsta fall får du leta själv. Skottkärra hjälper. Stenarna placeras i botten och längs kanterna av gropen och får gärna vara stora för att hålla värmen – det är de som ska laga maten, inte du.
Tänd en eld i gropen. Det här kan du med fördel göra själv eftersom du kanske känner dig duktig då. Sen ska någon bara hålla igång elden i fyra-fem timmar. Det kan vara du. Men då behöver du vänner som öl eller chips.
Tänd en eld i gropen. Det här kan du med fördel göra själv eftersom du kanske känner dig duktig då. Sen ska någon bara hålla igång elden i fyra-fem timmar. Det kan vara du. Men då behöver du vänner som öl eller chips. Men mitt tips är att låta någon annan vakta elden, som här. Då kan du till exempel bada bastu eller något under tiden.
Förbered köttet. Placera den marinerade köttbiten i några varv fuktigt smörpapper. Fuktigt för att du har vätt ner det under till exempel vattenkranen eller i vattentunnan. Nästa lager blir några varv aluminiumfolie.
Förbered köttet. Placera den marinerade köttbiten i några varv fuktigt smörpapper. Fuktigt för att du har vätt ner det under till exempel vattenkranen eller i vattentunnan. Nästa lager blir några varv aluminiumfolie. Ja, bilden är suddig. Inte ölens fel.
Efter att köttbitarna är foliehattade så blöter man några tidningar och sveper in folieklimparna i dem. Slutligen så använder man all den händighet man har för att göra ett paket av det hela, antingen med hönsnät eller ståltråd, eller både och. Då får man nånting som...
Efter att köttbitarna är foliehattade så blöter man några tidningar och sveper in folieklimparna i dem. Slutligen så använder man all den händighet man har för att göra ett paket av det hela, antingen med hönsnät eller ståltråd, eller både och. Då får man nånting som…
...ser ut såhär. I paketen ligger också en del grönsaker - men allvarligt talat, vill ni ha goda grönsaker så släng dem på grillen i stället. Vid det här laget så har det brunnit i gropen i fyra, fem timmar enligt dem som har vaktat dem. Det betyder att den är klar att börja kocka. Gropen alltså.
…ser ut såhär. I två av paketen ligger också en del grönsaker (men allvarligt talat, vill ni ha goda grönsaker så släng dem på grillen i stället). Vid det här laget så har det brunnit i gropen i fyra, fem timmar enligt dem som har vaktat dem. Det betyder att den är klar att börja kocka. Gropen alltså.
Efter att ha grävt upp glöden (då fotade jag inte - det var lite varmt) så placerades de fyra knytena längst ner på de varma stenarna och den glödande kolen skyfflades över alltihopa innan det täcktes med sand (och en skottkärra). Efter det här återstår ytterligare tålamod.
Efter att ha grävt upp glöden (då fotade jag inte – det var lite varmt) så placerades de fyra knytena längst ner på de varma stenarna och den glödande kolen skyfflades över alltihopa innan det täcktes med sand (och en skottkärra). Efter det här återstår ytterligare tålmodighet.
Efter dryga tre timmar av till exempel öl, eller bastu... eller både och var det dags att gräva upp knytena. Våra köttbitar låg på dryga kilot vardera. Med större köttbitar krävs mera tid (duh). Riktigt stora köttbitar kan till och med kräva en eld ovanpå gropen. Och det är ju roligt.
Efter dryga tre timmar av till exempel öl, eller bastu… eller både och var det dags att gräva upp knytena. Våra köttbitar låg på dryga kilot vardera. Med större köttbitar krävs mera tid (duh). Riktigt stora köttbitar kan till och med kräva en eld ovanpå gropen. Och det är ju roligt.

Efter gropen så får knytena gärna stå och hämta andan en stund, men sedan får någon som inte är så känslig i fingertopparna öppna dem. Därefter kan man servera dem, till exempel som på första bilden. Vill man vara bra och sparsam som jag, så tar man marinaden och kokar ner den (efter skumning) med lite socker (om det behövs). Då blir det extra mycket smak av allt.

Ja, jag lovade er en marinad för köttet också. Den här passar i princip till vilket kött som helst. Den här gången var det kasslern som fick bada i den. Yttersteken fick bada i teriyakisås. För jag var trött.

Marinad (till vilket kött som helst)
Soyasås
Honung
Vitlök
Chili
Olja

Häll soyasås i en bunke. Typ en deciliter blir bra. Häv i tre matskedar honung och grovhacka en hel vitlök med skal och allt och häll i den med. Avsluta med att ta lämpligt antal starka chilin, hacka dem och blanda i dem. Hälla allt i en stadig plastpåse och dumpa i köttet. Låt ligga i några dygn och vänd köttet så att alla sidor påverkas. Tillred.

/Robin

Alternativa burgare för midsommaren

Nånting att sätta tänderna i under midsommarhelgen.
Nånting att sätta tänderna i under midsommarhelgen.

Midsommaren är grillarens högtid, och en klassiker på grillen är hemlagad burgare. Det här kunde bli ett inlägg om hur man mal, tillreder och grillar den perfekta biffen eller hur man bakar det bästa burgarbrödet, men det sparar jag till ett senare tillfälle.

I stället tänkte jag bjuda på två alternativa burgare. Båda vegetariska (inte veganska dock), och väldigt olika till karaktären. Men båda två sjukt goda.

Burgare behöver inte nödvändigtvis göras med kött. Direkt man släpper tanken på att det måste finnas kött i den amerikanska klassikern, öppnas oanade och betydligt flera möjligheter att föra in himmelska ingredienser mellan två brödhalvor.

En sak att tänka på när man gör burgare är dock att grilla brödet. Annars blir burgaren lätt mjuk och faller sönder i handen. Ni vet, som megaburgarna på Hese.

Burgare med halloumi, karamelliserad lök och grillad paprika
för fyra burgare
4 stycken burgarbröd
400 gram halloumi
3 stycken gula lökar
1 msk äppelcidervinäger
2 stora paprikor (valfri färg)
2 stycken frilandsgurkor
8 klyftor inlagd vitlök (t.ex med chilismak – hittas bland annat på Lidl)
Olja eller smör
S & P
Eventuellt sallad och vitlöksdressing

Det här behövs för att fixa en mycket bra halloumiburgare.
Det här behövs för att fixa en mycket bra halloumiburgare.

Gör så här:
1. Skär löken i ringar. Fräs löken i en stekpanna. Salta och peppra. När löken börjar bli mjuk, tillsätt äppelcidernvinägern. Låt gå på låg värme tills löken är mjuk och karamelliserad – på gränsen till brun.
2. Sätt paprikorna på grillen (det är ju ändå ett grillrecept det här). När en sida får blåsor och börjar mörkna, vänd på paprikan så att alla sidor får samma behandling. När hela paprikan är full av blåsor (det gör inget om den har blivit lite svart), sätt paprikorna i en plastpåse och ställ åt sidan. En kvart senare, ta ut paprikorna och dra av skalet som torde lossa lätt. Släng stjälkarna och fröna och skär paprikorna i stora bitar.
3. Skala gurkorna slarvigt (lämna lite skalrester för syns skull). Skiva gurkan i ungefär 4 mm tjocka skivor. Sätt i en skål. Hacka vitlöksklyftorna i tunna, tunna skivor och släng ner bland gurkorna och blanda om.

Efter att ha legat på grillen och i en plastpåse lossar paprikornas skal lätt.
Efter att ha legat på grillen och i en plastpåse lossar paprikornas skal lätt.

4. Skiva halloumin i runt 8 mm tjocka skivor och grilla dem. Smöra (eller olja) insidan av hamburgarbröden och grilla dem.
5. Bygg burgaren: Börja med ett välgrillat bottenbröd, placera fyra-fem gurkskivor underst, tillsammans med en fjärdedel av vitlöken och täck med eventuellt salladsblad. Fortsätt med halloumin och toppa med paprika och rikligt med karamelliserad lök. Toppa eventuellt med mera vitlöksdressing om du som jag är galen i det.
Resultatet ser ni på bilden överst.

 

Följande burgare är ett recept som jag återkommer till oftare än något annat burgarrecept jag har i min repertoar. Jag har tyvärr inga bilder på lager, men ni får hålla er till godo med ett löfte om att det här är gudomligt gott.

 

Ungefär så här ”utslagen” måste en portobello vara för att funka bra som burgarbiff. Bild: Lafujimama.com

Burgare med portobellobiffar, ananas och blåmögelost
för fyra burgare
4 burgarbröd
4 biffstora portobellosvampar
4 msk olja
1 vitlöksklyfta
½ färsk ananas (du kan fuska med inlagda ananasringar, men det är inte lika gott)
2 msk creme fraiche (eller turkisk yoghurt, majonnäs eller smetana)
50 g blåmögelost
eventuell sallad
S & P

Gör så här:

1. Blanda oljan med salt, peppar och en pressad vitlöksklyfta. Om du vill experimentera med andra kryddor är det här du ska göra det.
2. Ta bort foten från svamparna, och pensla ovan- och undersidan med den smaksatta oljan du just skapat. Pensla rikligt.
3. Skär ananasen i fyra centimetertjocka skivor, ta bort mitten och skalet.
4. Blanda creme fraiche med blåmögelosten till en ganska tjock röra. Peppra.
5. Grilla svamparna på båda sidorna tills de är klara, runt 10 minuter. Grilla samtidigt ananasringarna och bröden.
6. Bygg burgaren: först bröd, sedan eventuellt salladsblad och svampen (lättast för byggandet om du har svampen upp och ner). Sprid därefter ut en fjärdedel av mögeloströran (eller mer, eller mindre beroende på tycke och smak) och toppa med ananasringen och den sista brödhalvan.
Det går bra att använda vitlöksdressing också här om man är lagd åt det hållet.

För de som saknade köttet utlovar jag desto mera sånt i mitt nästa inlägg.

/Robin

Om matbloggaren

För de som behöver någon slags auktoritetsförklaring över bloggskribenten för att kunna ta till sig det som skrivs så tillhandahålls tyvärr ingen. Det enda som finns på min CV gällande mat och dryck är ett genuint intresse och oöverkomliga tvångstankar som cirkulerar kring mat 90 procent av min lediga tid.

För de som bara söker efter en person att förankra tankarna som presenteras här i bloggen kan jag presentera lite snabbfakta:

Namn: Robin Sjöstrand
Jobb: Journalist på ÅU
Lagar mat: Minst fem dagar i veckan. Helst sju. Ofta länge.
Favoritkök: Alla matkulturer har något fint att ge till världen, men under pistolhot blir det mexikanskt eller sydostasiatiskt.
Matstil: Soul food. Inte kanske inte i den traditionella sydstatsbemärkelsen, men tanken är densamma. Jag vill att min mat ska ge välbefinnande på ett väldigt grundläggande plan. Jag är imponerad av folk som är kemister i köket och äter gärna deras mat, men jag lagar mat för våra fem primära sinnen, inte för hjärnan.
Matfilosofi: Maten får gärna vara närproducerad och gå i takt med årstiderna (även om jag gör undantag). Jag använder också gärna vilda växter i matlagningen. När det gäller kött ser jag helst att alla delar av ett djur som dödats för mat används. Har dock fortfarande lite svårt för magsäck i någon form.
Inställning till vegetarisk mat: Med en sambo som inte äter uppfödda djur överhuvudtaget blir det en hel del vegetariskt hemma hos oss. Med lite ansträngning blir vegetarisk mat underbart och det kommer att finnas en hel del av den varan i bloggen. Däremot är jag av den åsikten att vegetarisk mat aldrig ska försöka återskapa kötträtter, utan istället hitta alternativ. Direkt man försöker ersätta kött med något annat får man ett dåligt alternativ som kommer att jämföras med kött för att det är så tydligt att det finns där just därför.

Matbloggaren i eget kök.
Matbloggaren i eget kök.