Hur Turun Sanomat bildsätter våldtäkt med raffset

Jag har tidigare skrivit om hur Åbodraken Turun Sanomat misslyckats totalt i sin bildsättning.

Frågan är om inte exemplet från i går är värre. Kolla in den här skärmdumpen:

TS

Kontrastera sedan vad och vem nyheten handlar om:

Två män, den ena misstänks för koppleri, den andra för grovt sexuellt utnyttjande av barn. Båda misstänks för utnyttjande av barn. En brottsrubricering lyder våldtäkt.

Alltså: i ett fall där män våldtagit, utnyttjat sexuellt och gjort pengar på prostitution väljer TS att bildsätta, inte bara med en generisk bild utan också med en bild som väldigt mycket rider på fördomar om lyckliga horor som alltid är ute efter snabba cash.

En läsare frågar korrekt vad bilden har med brotten att göra. En annan läsare svarar att det kan handla om någon som nästan är vuxen, men som ljugit om sin ålder.

En bildsättning av det här slaget styrker såna antaganden, att egentligen handlar det om vuxna mänskor som är i kontroll över sina glamorösa liv där sex inte bara är en njutning utan också inkomstbringande för de prostituerade.

Den här bildsättningen gick åt helsike, Turun Sanomat. Om ni inte har generiska bilder av män som utnyttjar, våldtar och köper sex – låt då bli att bildsätta.

Dan

Dela med dig!

Svenska Yle pratar i skägget om sociala medier och ansvar

Jag gillar Stefan Winiger och Svenska Yle men nu måste jag läxa upp dem båda.

Inte enbart för att jag tycker att de gör en grej bakvänt, utan för att jag tror att de inte är ensamma om att göra det bakvänt.

Och för att jag tror att det bakvända är symptomatiskt för hur vi journalister försöker balansera fakta och ”snackisar” – och för att vi tror att vi klarar av det. Eller ännu värre: att vi tror att det är eftersträvansvärt att vi klarar av det.

Under temat ”debatt” dammar Svenska Yle av en snart tre månader gammal loppukevennys om hur skägg är som bajs.

Det märkliga är, att Svenska Yles artikel landar i en sågning, signerad Der Spiegel, av den amerikanska radiostationen KOAT:s ovetenskapliga undersökning av en ”handfull” skägg.

Den sågningen borde rimligtvis ha avstyrt Svenska Yle från att försöka göra det här till en ”debatt”.

I ett skede intar artikelskribenten Winiger ett sorts metaperspektiv och skriver att KOAT:s ”undersökning” har ”delats och kommenterats vida på hela planeten och visar tydligt på de sociala mediernas makt – helt oavsett om det som skrivs är sant eller inte.”

Men att bajsskägget bevisligen är en myt hindrar inte att Svenska Yle försöker skapa debatt av myten. För då man inte har fakta på sin sida kan man alltid, som Svenska Yle gör, fråga ”Tror du att skägg är en bakteriespridare?”

Tror? Är det inte folks ogrundade tyckande som är bränslet i de sociala mediernas makt? Är det inte vad folk tror, i motsats till vad som verkligen gäller, som kommer i vägen för en informerad debatt? Är det inte övertygelser av det här slaget – ”Skägg är snuskiga!” – som gör att rykten och vaga påståenden fortsätter leva kvar långt efter att de bevisats vara felaktiga?

Det Svenska Yle säger är ungefär det här:

Här är ett påstående. Vi vet att det inte stämmer. Men det är en snackis. Så ni får säga vad ni tror om det här som vi vet att inte stämmer. Och, by the way, vi vet att det här med låta snackisar köra över fakta är en avigsida av sociala medier. Så vi publicerar det här under ”debatt”.

Det här är ett tillkortakommande symptomatiskt för medierna och för oss journalister. Den här gången handlade det om skägg, men nog finns det väl utrymme för källkritik för det?

Dan

Dela med dig!

”CP” är fortfarande ett skällsord

Med anledning av artiklarna i dagens ÅU, en reflektion.

Redan före Pertti Kurikan Nimipäivät sändes till ESC viskade vi om vår egen vidsynthet.
Då valet var ett faktum övergick viskningen till ett mantra: Vi är toleranta, vi accepterar alla, vi är föregångare. (Underförstått var att vi är de normala.)

Frågan är om mantrat upprepats tillräckligt många gånger för att vi ska tro det utan att behöva omsätta det i praktiken?
Handen på hjärtat: att rösta fram en professionell punkkvartett vars medlemmar råkar ha utvecklingsstörningar berättigar inte till många ryggdunkningar.

Det är knepigt att bena ut reaktioner som de som följt i PKN:s kölvatten.
Här finns förstås genuin glädje – bland dem som har någon utvecklingsstörning, bland deras anhöriga och bland människor som jobbar med dem.
Här finns också respekt för tre yrkesmänniskor.
Men här finns också läpparnas bekännelse.

Förstå mig rätt. Vi som låter vår glädje omfatta PKN:s särdrag är säkert glada.
Men för att den glädjen ska kunna omsättas i en genuin vidsynthet, den som vi tror att finns där, krävs mera än att ha en åsikt om PKN.

Strängt taget krävs att vi överhuvudtaget börjar förhålla oss till medmänniskor som råkar ha en diagnos, också de som inte är punkrockare.
Det tror jag är en svårare sak.
De flesta i min ålder skulle aldrig ens komma på den tanken – om vi inte är anhöriga till eller släkt med en person med en utvecklingsstörning. (Det är möjligt att lägre ner i åldrarna är det en annan sak.)

Medan jag förberedde intervjuerna dök två nyheter upp i flödet som direkt berörde handikappfrågor.
Den ena var ett uttalande från Tukiliitto – De utvecklingsstördas stödförbund – som kritiserar kommunernas sätt att konkurrensutsätta utvecklingsstördas boenden.
Av sparskäl tvångsflyttas de inneboende till lokaler långt från hemkommunens centrum.

Den andra var utredningen av en trähusbrand i Åbo i november i fjol.
Två människor dog i den branden. Utredningen konstaterar att ”invånarnas funktionsförmåga inte inte beaktats i räddningsplanen.”
Sådana här nyheterna är mer vardag än ESC för de flesta med en utvecklingsstörning.

I måndags bytte jag några ord med Daniela Andersson, chefredaktör för SOS Aktuellt.
Andersson ser mycket positivt i PKN:s framgång – den är gränsöverskridande och skapar nödvändiga förebilder. Hon hoppas det innebär ett framsteg för alla personer med funktionsnedsättningar.

För det behövs.
I Finland är journalisternas kunskap om utvecklingsstörningar begränsade. Överlag har folk svårt att prata om funktionsnedsättningar.
– Vi är lite bakom flötet i Finland. Det är pinsamt att ”CP” fortfarande är ett skällsord som ungdomar använder, säger Daniela Andersson.

Det är typiskt att då något blir ett fenomen så stannar tanken upp vid fenomenet och går inte vidare och sätter tänkaren själv i blöt.
Vi säger att PKN är en bra sak för folk med en utvecklingsstörning.
Och medan det stämmer att PKN har gjort sitt arbete så undgår det oss att för att det ska vara ”en bra sak” så måste vi göra vårt jobb.

Vad är jobbet? frågar ni.
För det första att inventera de egna fördomarna. Hur förhåller jag mig till människor som inte är funtade som jag?
För det andra att fråga var de här människorna finns i förhållande till en själv. Om ingenstans, varför inte?
För det tredje, och beroende på hur frågan ovan besvaras, att fråga vad man själv kan göra – och att sedan låta det man gör styra det man säger.

Dela med dig!

Om Pekka Ervasti och ”privilegierade finlandssvenskar”

Det har nu gått tre dagar sedan en av Finlands mest sakkunniga politiska redaktörer, Yles Pekka Ervasti, avslutade ett i övrigt välavvägt blogginlägg med en märklig knorr. Enligt Ervasti kan regeringen Sipilä komma att föra en politik som SFP egentligen stöder – vilket betyder att partiet kan ägna sig åt kärnverksamheten: ”försvara de svenskspråkigas evinnerliga privilegier” (ruotsinkielisten ikiaikaisten privilegioiden puolustamiseen).

Det är rätt märkligt att en politisk journalist på ett tvåspråkigt rundradiobolag i ett tvåspråkigt land väljer ett ord som ”privilegier” då han ska beskriva SFP:s verksamhet. Även om man väljer att se SFP som ett språkparti är det ytterligare ett steg mot illviljan att kalla finlandssvenskar för privilegierade. Och det känns extra märkligt med tanke på att Ervasti vet hur många betydligt mindre sakkunniga det finns som är villiga att vara illvilliga.

Men det egentliga problemet är inte att Pekka Ervast skrev som han gjorde. Det största problemet är att han låter formuleringen hänga där oförklarad trots att många bett honom förklara. Det är också märkligt att Yle, som vad jag vet känner till att Ervastis formulering skapat huvudbry, agerar med undfallenhet. Tankarna går till Atte Jääskeläinens icke-svar på frågan om varför Yle använder termen ”tvångssvenska” (pakkoruotsi).

Det finns två saker att fundera på i sammanhanget. Den ena är mer allmän och gäller hur vi journalister interagerar med allmänheten. Om man i en text tar ställning eller överlag analyserar frågor som berör många, ska man inte då vara beredd på att gå i dialog med den allmänhet man riktar sig till?

Jag är den första att erkänna mitt eget tillkortakommande här. Jag och många av mina kollegor borde ha bättre fingertoppskänsla då det handlar om att bemöta sakliga frågor och motargument. Som det nu är verkar många av oss betrakta kommentarsfälten som läsarnas lekrum dit vi med jämnan slänger nya saker att slita i.

Den andra grejen har att göra med Yle mer specifikt. Jag undrar om det i bolaget finns ett krav på lojalitet som överskuggar nödvändigheten av en mediekritisk diskussion? Är det så att man bakom stängda dörrar suckar över sånt som borde diskuteras, även offentligt, medan man utåt tiger och hoppas att allmänheten glömmer bort det som borde diskuteras?

Som ett statsägt bolag som värnar om journalistiska regler och etiska principer borde Yle värna om den öppna, kritiska debatten. Den ska kunna föras av varje anställd och kan inte vara hänvisad till program som Uutisvuoto eller Pressiklubi. Mediekritiken i Finland är så svag att den knappt hålls stående. Jag ser det som Yles ansvar att idka den.

Men åter till Pekka Ervasti. Det här inlägget ska inte tas som ett krav på en ursäkt för hans formulering. Det handlar om att säga B då man väl sagt A. En garvad politisk redaktör som, bevisligen, inte drar sig för att pressa politiker måste själv kunna svara på frågor. Annars finns risken att respekten hen vinner genom det sakliga raseras av det osakliga.

Och om Ervasti blir allmänheten skyldig ett svar tvingas den kanske dra egna slutsatser och bedöma slängen om finlandssvenskar som osaklig.

Dela med dig!

Hankeiter – svik inte Studentbladet!

Yle Huvudstadsregionen rapporterar att Hankens studentkår är missnöjd med Studentbladets innehåll och överväger att lämna föreningen som ger ut tidningen, SSI.

Hankeiterna tycker att Stbl skriver för mycket om hum-flum och för lite om fyrk. Därför känns tidningen inte relevant längre; därför gör de kanske som Åbo Akademis Studentkår redan gjort och lämnar tidningen åt sitt öde.

Innehållet i Stbl är en evighetsdiskussion – men inte bara på ont. Det är väl självklart att en tidning som vänder sig till tusentals studenter aldrig kan tillfredsställa alla och ska diskuteras.

Det är ett misslyckande om den diskussionen leder till att Stbl lämnas vind för våg. Det tyder på att man inte diskuterar lösningar, eller i värsta fall att diskussionen aldrig var ämnad att leda till en lösning; att de som schappar vill spara pengar – inte läsa om dem.

Så här är det: Stbl:s situation kan liknas vid lokaltidningens. Förr, då världen var mera avgränsad, mättades behovet av den tidning som skrev om det som direkt berörde en själv. De här gränserna finns inte längre, och behoven som ska mättas är många.

Det handlar om att Stbl måste, liksom vilken lokaltidning som helst, ha en fingertoppskänsla för läsarnas mosaiska vardag. I den ryms enormt mycket mer än studier, och vardagen är inte enbart kopplad till studieorten.

Det är förstås det här Stbl försöker göra hela tiden – med begränsade resurser som blir ännu mer begränsade om hankeiterna sticker.

Men frågan är om det inte är dags för Stbl att ta hela klivet in i den digitala värld där merparten av studenterna finns för det mesta och där blivande studenter kommer att finnas uteslutande?

Mitt förslag: Starta en Stbl-community där trafiken går mellan redaktionen och studenterna och mellan studenterna själv; där kvalitativ journalistik fortfarande står i fokus, men nu ännu mer eftersom den inte binds upp av papprets deadlines och utgivningsdatum; där den här flexibilitet möjliggör medarbetare på alla studieorter i Svenskfinland; där text kompletteras av videomaterial, livestream och podcasts.

Mitt råd till Svenska handelshögskolan: Svik inte Stbl, hitta en fungerande lösning istället.

Min vädjan till Åbo Akademis studentkår: Återvänd till Stbl! Ni behövs.

Dan

PS. Läs också chefredaktören Niklas Evers kolumn.

Dela med dig!

Sannfinländarna visar sitt människoförakt

Inför regeringsförhandlingarna ställde Juha Sipilä (C) partierna 15 frågor. En av dem rörde vår immigrationspolitik: ”Har er riksdagsgrupp några konkreta krav på ändringar i den nuvarande immigrationspolitiken eller till den lagstiftning som berör den?”

Alla partiers svar – inte bara på den här frågan utan också på de övriga – ska nagelfaras. Men det är motiverat att rikta uppmärksamheten speciellt mot Sannfinländarna eftersom partiet är uttalat invandrarkritiskt, i viss mån invandrarfientligt, och ibland rasistiskt.

Bl a så här svarar partiet på Centerns fråga:

Turvapaikkamenettely on tarkoitettu henkilöille, jotka kokevat kotimaassaan vainoa. Jos humanitaarisin perustein oleskeluluvan ja myöhemmin mahdollisesti kaksoiskansalaisuuden saanut henkilö lomailee kotimaassaan tai lähettää sinne lapsiaan ”kulttuuria oppimaan”, voidaan katsoa, että lähtömaa ei turvapaikanhakijan itsensä mielestä ole enää liian vaarallinen. Tällaisessa tapauksessa suojeluntarpeen voidaan katsoa päättyneen, jolloin oleskelulupa tulee peruuttaa. Näin tulee toimia myös niiden henkilöiden kohdalla, jotka päättävät lähteä sotatoimiin kriisialueille.

Kort på svenska: En person som på humanitära grunder beviljats uppehållstillstånd och senare fått finländskt (dubbelt) medborgarskap ska kunna berövas sin rätt att bo i Finland om hen åker till sitt hemland på semester eller sänder sitt barn dit för att (citat) ”lära sig kulturen”. Det här eftersom behovet av asyl då kan anses vara upphävt.

Vi kan tänka oss följande scenario om Sannfinländarna får som de vill:

En asylsökande beviljas uppehållstillstånd i Finland. Hen blir en del av det finländska samhället; får jobb; gifter sig; bildar familj; lär sig språket och får finländskt medborgarskap.

Omständigheterna som tvingade hen att fly sitt hemland ändrar. Men familjen är rotad i Finland. Hen är gift med en finländare; barnen är finländare; hen känner sig som en finländare. Att flytta tillbaka är inte ett alternativ.

Men att åka till hemlandet på semester, att visa barnen var hen kommer ifrån, var deras rötter finns – det är möjligt.

Inte för Sannfinländarna. För Sannfinländarna är en utböling alltid en utböling. Hen är aldrig finländare. Hen är alltid ett undantagsfall som ska redas ut. Att skilja en mamma eller pappa från sina barn är inget problem. Hens plats var ju egentligen aldrig i Finland ändå, eller hur?

Sannfinländarna visar sitt människoförakt med det här svaret.

Juha Sipilä har ställt partierna 15 frågor. Nu ska vi ställa Juha Sipilä en fråga: I vilket skede insåg du att Sannfinländarna inte är regeringsdugliga?

PS. Min kollega Annina Suominen uppmärksammar mig på paragraf 9 i grundlagen:

Finska medborgare får inte hindras att resa in i landet, landsförvisas eller mot sin vilja utlämnas eller föras till ett annat land. Genom lag kan dock föreskrivas att finska medborgare får utlämnas eller föras till ett land där deras mänskliga rättigheter och rättssäkerhet kan garanteras, när åtgärden vidtas med anledning av brott eller när syftet med den är rättegång eller verkställighet av ett beslut som gäller vårdnad om eller vård av barn.

Sannfinländarna vill alltså ändra på grundlagen så att finländska medborgare ska kunna utvisas – inte utlämnas för att svara för brott, utan utvisas för att de åkt på semester.

Dan

Dela med dig!

Hur Helsingin Sanomat blev skyldig Estland en ursäkt

Om nån bad mig att förklara vad journalistik är skulle jag troligen inkludera en formulering av det här slaget:

Journalistiken – då den utmynnat i en artikel, eller i ett radio- eller tv-inslag – ska ha fört nyhetskonsumenten ett steg framåt. Saker ska ha blivit klarlagda i den mån de varit svårbegripliga; orätter avslöjade i den mån de begåtts; frågor besvarade av dem som varit allmänheten skyldiga ett svar osv.

Journalistikens riktning är framåt. Gör den mänskor mindre införstådda i sånt som rör deras liv har journalistiken misslyckats. Försöker man avsiktligt vilseleda mänskor, eller låta dem hålla fast vid fördomar och felaktigheter, sysslar man inte med journalistik längre. Då är det propaganda eller liknande budskap vi talar om.

I historien finns vedervärdiga exempel på hur propaganda iklätt sig journalistikens skepnad och krälande dragit folk bakåt.

Varför raljerar jag om detta? Jo för att Helsingin Sanomats Kuukausiliite valt att försöka föra tidningens läsare bakåt(Jag väljer, efter övervägande, att länka.)

Den finländska journalistikens flaggskepp tar fasta på det lägsta hos läsarna – inte för att utmana fördomarna, utan för att hylla dem.

Kuukausiliite vill nämligen utse det mest nedsättande öknamnet på ester. Redaktionen har bett läsarna sända in förslag. Bland hundratals har trettio valts ut och ett av dem vinner, konstaterar redaktionen hurtigt.

Jag tänker inte räkna upp de mest smädande – och bland öknamnen finns kanske också såna som upplevs som mer lekfulla än nedsättande – utan enbart konstatera: I nåt skede har redaktionen på Kuukausiliite tyckt att det är ett problem att finländare inte har ett nedsättande, etablerat öknamn för esterna.

Inte undra på att Estlands president på Twitter skrev:

Interaktionen med läsarna är mer än nånsin hårdvaluta för medierna. Deras intresse och gunst ska vinnas genom allehanda listor, tävlingar, barometrar och tester.

I bästa fall är det harmlöst, men sammantaget outsinligt och avtrubbande. I värsta fall är det fartblint, enfaldigt, banalt men också hatiskt.

Genom att fiska efter det värsta (som om vi inte hade nog med smädelser!) har Kuukausiliite också blottat sin värsta sida.

Den som har nolltolerans för fördomar söker fram dem bara för att avslöja deras futtighet.

Den som inte kan se förbi sina egna fördomar tar futtigheten för ett innehåll av betydelse.

Journalistik ska i alla avseenden vara en verksamhet ägnad åt det förstnämnda. Därför är HS skyldiga esterna en ursäkt.

Dan

Tillägg 4.4, kl 19.11

HS ansvariga chefredaktör Kaius Niemi har på Twitter förklarat tidningens agerande så här:

 

Ett busstreck har alltså enligt Niemi blivit ett kontroversiellt skämt. HS ville inte såra nåns känslor, säger chefredaktören och utlovar bättre stil nästa gång.

Som om det här var fråga om stil. Som om busiga intentioner ska kunna släta över det faktum att hela fadäsen har sin upprinnelse i nåt som alla mår bättre av att vara utan – fördomar.

Hur kan en tidning som aldrig skulle acceptera ett sånt svar från en person i ansvarsposition själv komma med ett?

Uppdaterat 20:38

HS har plockat bort namntävlingen.

Dela med dig!

Därför ska Yle säga upp kontraktet med Juha Malinen

RoPS-tränaren Juha Malinen har ingen visat hur okej han tycker det är att skilja på folk och folk.

Tidigare i dag twittrade Malinen följande:

 

Det här är inte första gången som Juha Malinen gör sin mänskosyn känd.

I fjol i april konstaterade han stolt att RoPS är det mest finska laget i fotbollsligan. Den tid då Rovaniemis ligalag hade svarta män i leden är förbi, pöste Malinen.

Bollförbundet har tagit avstånd från Juha Malinens synsätt. Det är det minsta man kan begära av förbundet: den här sortens beteende, speciellt då det upprepas, borde kanske straffas hårdare.

Bollförbundets svängrum är troligen inte stort. Men Yle, som använder Juha Malinen som expertkommentator, kan agera.

Till Yle försöker Malinen förklara att hans tweet ska läsas som en hyllning till invandrare. De presterar bättre än infödda finländare (”kantasuomalaiset”), säger Malinen som med sitt utspel ville ”lyfta invandrarnas värde”.

Bara en som inte har några som helst problem med att klassificera mänskor utgående från namn och hudfärg tycker att det är något berömvärt. Om man spelar i det finländska landslaget, vari ligger då värdet som ska lyftas genom att påpeka att man egentligen inte är finländare?

I en diskussionstråd kallades Juha Malinen slarvrasist: han har inte tänkt igenom saker och ting.

Det är mycket möjligt. Jag tycker att Yle ska ge Malinen tid att reflektera genom att inte anlita honom som expert längre.

Signalen skulle vara den här: Vi tar fotboll på så stort allvar att uttalanden om ras och tillhörighet inte kan passera opåtalade – speciellt inte då de upprepas.

Dela med dig!

Irrelevanta tidningar dör

Journalisten Viveca Dahl jämförde i en debattartikel riktad till HSS Medias styrelse lokaltidningen med skolan: viktig för demokratin, för regionen, för den svenska minoriteten.

Jag håller med. Men jag är jävig. Som journalist kan jag inte tycka annat. Jag vill att jämförelsen ska hålla streck.

Dahl erkänner i samma andetag att jämförelsen haltar: utbildningen är mer grundläggande än journalistiken.

Kanske kan man uttrycka det så här: en bra skola är en förutsättning för ett välfungerande samhälle. Vi kan inte tänka bort skolan utan att rasera det vi förstår med ”samhälle”.

Journalistikens betydelse är en annan. Jag tänker så här: bra journalistik garanterar inte ett gott samhälle men skapar förutsättningar för ett sådant.

Och tvärtom: dålig journalistik skapar inte dåliga samhällen men korruption och maktmissbruk (etc.) har ett försprång i samhällen där censur råder.

I en nordisk demokrati – ett ”gott” samhälle – måste journalistiken ständigt påvisa sin relevans. Då vi journalister ska göra det mer utförligt drar vi ofta till med fina ord om ”den tredje statsmakten”, ”vakthunden”, ”demokrati”, ”öppenhet” osv.

Förstå mig rätt: det här är mera än fina ord. Men journalistikens syfte garanterar inte dess relevans.

Vilket för oss tillbaka till Dahls jämförelse – och hur den haltar.

Skolans förmåga att följa med sin tid är ett evigt diskussionsämne. Utbildningens relevans är en hjärtefråga för nationen, bl.a. eftersom det inte finns något alternativ. Den måste fungera.

Journalistikens relevans är också viktig, om än ingen hjärtefråga. Men om den lokala dagstidningen känns irrelevant så finns det alternativ, bl.a. att inte längre prenumerera på den.

Diskussionen om mediekrisen handlar väldigt mycket om att lösa lönsamhetsfrågan. Hur få folk att betala för journalistiken på nätet? Hur locka annonsörer? Etc.

Den här frågan dominerar eftersom tidningsägarna vill göra pengar på journalistiken och journalisterna vill att pengar ska trygga deras jobb.

Men diskussionen om journalistikens relevans då? Handlar uppsagda prenumerationer om att läsarnas ekonomiska smärtgräns kommit emot eller om att tidningen inte upplevs relevant längre?

Svaret är troligen: en kombination av båda.

Kanske är det så, att irrelevansen tydligast kommer fram genom den breda massans tystnad då det handlar om tidningarnas situation.

Vi ser inte politiker uttrycka sin oro över de många uppsägningarna inom mediebranschen, men vilken annan bransch som helst, som kan peka på liknande siffror, får nog politikerna på fötter.

Folk går inte man ur huse för att lokaltidningen är i knipa, men om byskolan finns på sparlistan… ja, ni fattar.

Så var landar vi? Tja, den tidning som är irrelevant överlever inte. Att lösa den ekonomiska frågan räcker inte eftersom relevansen är en oskiljbar del av den. Folk betalar bara för det de inte kan vara utan.

Fina ord om journalistikens betydelse väger lätt om slutprodukten upplevs som irrelevant.

Det är det här som testas nu. De finlandssvenska tidningar som går under gör det i slutändan för att folk kan undvara dem.

En avslutande klausul: jag hör till dem som inte tror på journalistiken som en vinstgivande affär. Dvs. att det måste finnas rent kommersiell verksamhet som stöder journalistiken. Men oaktat detta är journalistikens relevans avgörande, oavsett om man talar dess samhälleliga betydelse eller om att kränga den.

Dela med dig!

En kort utskällning av Yles vetenskapliga skönhetstävling

Skönhet finns inte enbart i betraktarens blick utan också i hens gener, konstaterar Yles populärvetenskapliga program Prisma.

Jag är inte helt hundra på vad det betyder, men å andra sidan är det här med skönhetsideal är ett område där natur och miljö överlappar varandra.

Påfågelns stjärt är en evolutionär fördel då den raggar, men mänskliga motsvarigheter – typ skäggväxt, midjemått etc. – styrs av sociala koder.

Hursomhelst. Prisma Studio ska bevisligen nysta i allt det här på ett vetenskapligt sätt och har därför utlyst en skönhetstävling. I den ska drag som vi mänskor objektivt sett finner attraktiva kartläggas.

Så långt allt väl. Men. Eftersom det här är en fråga som betonar den vetenskapliga aspekten av skönhetsideal, varför i hela friden vänder sig Prisma Studio till enbart kvinnor då programmet ber om fotografier?

Sant, det står ingenstans att män är uteslutna. Men givet att ord som ”missikisa” används, och att artikeln illustreras med en bild från en sådan, och att man hänvisar till en engelsk motsvarighet där en tonårstjej påstås ha idealansiktet – givet allt detta är det rätt klart att Prisma Studio tänkt att kvinnor och inte män ska sända in bilder på sig själva.

Programmet knyter skönhetsidealet till det kvinnliga könet på ett så slentrianmässigt sätt att det ger alla vetenskapliga ansträngningar en törn. I objektivitetens namn vore det självklart att inkludera bägge könen, och vara tydlig med att det gäller män som kvinnor.

Vad är vetenskapen värd om inte männen kan underkastas samma mätningar som kvinnorna?

Jag tänker inte föra en diskussion om skönhetstävlingar överlag, men med en sån här efterlysning sällar sig Prisma Studio – Rundradions vetenskapliga flaggskepp – till den trögflytande, sliskiga ström av tävlingar som aldrig ifrågasätter eller utmanar normer, än mindre vänder en analytisk blick mot sig själv.

Skicka inte era bilder till programmet. Sänd i stället krav på att män inkluderas i tävlingen.

Dan

Dela med dig!