Om misshandeln på bussen och svenskan som krok

Det första påståendet om journalistik som jag hörde medan jag ännu stod och borstade skorna i farstun till branschen var: Folk lyssnar, läser och tittar på nyheter för att försäkra sig om att världen finns kvar.

Lite omskrivet: Folk tar till sig nyheter för att bekräfta en redan etablerad världsbild.

I dag rapporterade Ilta-Lehti om att en kvinna misshandlats för att hon pratat svenska på bussen. Yle följde upp med ett ögonvittne, HBL refererade och nyanserade något genom att sätta ett frågetecken bakom det påstådda motivet i HBL Kväll (”Språk eller inte bakom bussbråk?”).

Det här fallet är å ena sidan glasklart. Misshandel är misshandel. Det finns inte mycket att orda om.

Däremot är motivet anledning till ord – många ord. Skälet till att vissa brott genererar mer än några rader är att det antagna motivet blir en krok att hänga upp en större diskussion på.

Nu blev överfallet i mångas ögon ett bevis på svenskhatet i Finland. Svenska Yle sällade sig till dem genom rubriken ”Svenskhat på bussen…”

Kan vi veta att så är fallet? Ögonvittnesskildringen ger rum för den tolkningen. Men om antaganden ska vägas mot varandra skulle jag styra diskussionen åt ett annat håll.

Den diskussionen skulle ta fasta på hur mannen, enligt ögonvittnet, agerade, i kombination med polisens uttalande till HBL Kväll. Först: ”Han var i ett sådant tillstånd att han kunnat ge sig på vem som helst.” Och sedan: ”Han greps, men är försatt på fri fot.”

Den diskussionen skulle handla om hur den öppna vården i Finland fungerar, hur polisen agerar i fall där personer med psykiska problem måste gripas.

Är den här kroken bättre än den andra? Kan jag inte påstå. Är den här kroken en del av min etablerade världsbild? Helt säkert.

Problemet med krokarna uppstår då en enskild händelse ska betraktas som värd lite längre tid på ytan i nyhetsflödet för att den antas vara något mer än en enskild händelse.

Jag skriver ”problem”, inte för att förringa det som den misshandlade råkade ut för utan för att påstå följande: händelser av det här slaget kan bli något annat då de skopas upp av medierna och ges till allmänheten.

Vad exakt det blir beror på nyhetskonsumentens egna antaganden. Av kommentarerna att döma har det här misshandelsfallet en plats i diskussionen om svenskan – för både språkhetsare och de som tycker sig känna av ett hårdare språkklimat.

Och medierna har fingertoppskänsla nog att veta det här då vinkeln på storyn väljs och kroken etableras.

Dan

Dela med dig!

Är Katainen stöveln som lämnar ett dike med lera?

Jag lyssnade på statsminister Jyrki Katainens (Saml) utläggningar i Radio Suomis intervjutimme idag. Inte helt koncentrerat ska sägas, för svärfar stekte köttbullar och köksfläkten brummade.

Vår avgående statsminister kommenterade två saker som är intressanta. Intressanta för de säger nåt om politikens dubbelnatur – en natur som alla involverade (politiker, politiska journalister och väljare) ibland har svårt att hantera.

Intressanta, också, för att Katainens sätt att artikulera sin politiska övertygelse återigen bubblar upp till ytan.

Katainen sa dels, som svar på frågan om regeringens funktionsduglighet, att Finlands nuvarande politik är ett resultat av partiernas förhandlingar. Statsministerns poäng är alltså att det inte är enskilda personer som sitter i regeringen utan partier.

Han har rätt i att ingen är oersättlig. Men det är också väldigt typiskt för Katainen att framhävda att en överenskommen politik (sakfrågor) ska drivas även om laguppsättningen ändras.

Det är också ett sätt för Katainen att mota kritik om fanflykt i grind. Det hänger inte på honom personligen, helt enkelt.

(I det här resonemanget får han stöd av finansministern Jutta Urpilainen (SDP).)

Katainen fick också frågan om hur socialdemokraternas ordförande-race och Samlingspartiets dito påverkar regeringens arbete. Statsministerns svar var en sorts förlängning av det ovan: överenskommelser mellan partier är en sak, vem som leder de enskilda partierna en annan, intern sak.

Man blir nästan rörd av hur Jyrki Katainen gång på gång betonar att politik är för vuxna, ansvarsfulla mänskor (han gör det i plenisalen då Soini orerar, han gör det inför pressen då regeringen karvar i den offentliga sektorn, han gjorde det idag igen).

Han tänker sig alltså, att eftersom partierna förhandlat sig fram till det regeringsprogram som nu styr Finland så kommer det inte att vara ett samtalsämne då enskilda personer – Virkkunen, Vapaavuori, Orpo, Stubb (Saml) och Rinne, Urpilainen (SDP) – kämpar om ordförandeposten.

Som om regeringspolitik och partiideologisk politik existerar i två skilda världar, åtskilda av vattentäta skott som upprätthålls av vuxna, ansvarsfulla politiker.

Men det är ju klart som korvspad att då Rinne och Urpilainen på allvar börjar slåss om att leda sitt parti, så kommer Urpilainen att distansera sig själv från regeringsprogrammet.

Varför? För att den vision som en partiordförande förväntas visa upp för delegaterna rimmar dåligt med den kompromissvilja som sexpackregeringen krävt. Och Urpilainen, men troligen också i viss mån Katainens potentiella efterträdare, måste visa sig vara visionären som kan leda partiet i den riktning fotfolket vill. Samma vilja som många, säkert också inom Samlingspartiet, upplever att kompromissats i regeringssammanhang.

Det här lämnar inte regeringsarbetet ostört.

Jyrki Katainen kanske tror att han lämnar ett tomrum som fylls på samma sätt som leran i ett dike rinner till då man drar stöveln ur det. Men så fungerar inte politik. Tack och lov.

Dan

Dela med dig!

Behandla inte Donner med silkeshandskar

Det går inte att ta miste på att Jörn Donner är med i EU-valet för att vinna.”, skriver Svenska Yles Magnus Hertzberg med anledning av att Donner i dag offentliggjort sin kandidatur.

Går inte att ta miste? Verkligen?

Låt mig fråga: Om någon annan kandidat har krävt två månaders övertalning, sedan sagt att hen inte har någon valstrategi (men fotarbete är åtminstone uteslutet), och att det inte är givet att hen åker till Bryssel även om väljarna skulle vilja det - om nån annan kandidat sagt så, hade viljan att vinna fortfarande varit lika påtaglig?

(På Facebook undrade också en av Donners medkandidater om han (Donner) skulle ta emot mandatet, skulle det bli hans, men den kommentaren raderades sedan.)

Ni vet svaret. Det är nej.

Från min sida handlar det här inte om Donners ålder, 81, eller om att han inte skulle vara en kvalificerad kandidat – om han så vill. Frågan är snarare: tas han på allvar – av journalisterna, av väljarkåren, av SFP?

Partiet tar honom troligen på ett sorts allvar. Annars hade inte Carl Haglund hängt på Donner i två månader istället för att, säg, vända sig till nån som verkligen vill jobba för rösterna. Det är ett strategiskt allvar – Jörn Donner generar röster bara genom att finnas.

Frågan är om väljarna kommer att se genom det och om (de finlandssvenska) journalisterna förmår göra det genom att testa kandidaturen.

Jag hoppas det. För jag tror att Donner skyr silkeshandskar.

Dan

Dela med dig!

Om VF:s beslut var taktik är medierna del av den

Jag läser i Susanna Ginmans ledare att Vänsterförbundets sorti har drag av taktik för den fick medial uppmärksamhet.

Marko Junkkari utvecklar resonemanget i Helsingin Sanomat. Yles Anne Suominen var snabbt ute med samma analys.

Kontentan är: Vänsterförbundets beslut var valtaktik och den mediala uppmärksamheten är beviset.

Helt kort: Om analytikerna säger A måste de säga B. Det vill säga: medierna gör politik till taktik. På följande sätt: politiker vet att utnyttja medierna (inget nytt) och medierna känner av det – och hittar inte andra förklaringar.

Kanske de inte vill hitta andra förklaringar. För det skulle innebära att politik inte alltid är ett spel. Det skulle betyda att ge avkall på den dramatik som taktiken antyder.

Det skulle innebära att politiska beslut ibland är genuina, grundade på ideologi och politiska värderingar.

Men det skulle ju vara tråkigt.

 

Dela med dig!

Dagen då Yle blev politiskt beroende

I dag beslöt riksdagsgruppernas ordförande enhälligt att indexet som styr Yleskatten inte höjs nästa år. Det betyder att bolaget måste skära i den egna verksamheten, säga upp folk; köpa färre externa produktioner osv.

Konsekvenserna av dagens beslut kommer bl a fram här i Yles egen bedömning.

Man kan tycka vad man vill om det här. T ex att det är en självklar solidarisk handling att också statsägda Yle sparar, att sex miljoner euro (som det handlar om) är en droppe i havet, att kommersiella aktörer som länge kritiserat bolagets ställning nu vinner en liten seger, att Yle borde spara mera genom att snäva till sin kärnverksamhet osv.

Men vad man än tycker om beslutet bör en sak stå klart: det var ett politiskt beslut som styr Yles verksamhet.

Visst, man kan 1) poängtera riksdagsgruppernas enighet, man kan prata om att 2) Yle deltar i spartalkot som alla andra, man kan säga att 3) beslutet ändrar förutsättningarna för Yles verksamhet men rör inte dess innehåll.

Allt det här är sant, men det gör inte beslutet mindre politiskt.

  1. Partier kan vara eniga men av olika orsaker. Ett gemensamt beslut kan vara ett sätt för olika krafter att försöka nå olika mål.
  2. Att alla ”deltar” i en åtstramningspolitik gör inte politiken mindre politisk. Spartalkot är resultatet av politiska värderingar, övervägningar och beslut och Yle är nu en del av dem.
  3. Syftet med den indexstyrda Yleskatten var att hålla bolaget borta från den politiska sfären. Ändringen av bolagets ekonomiska förutsättningar gör bolagets ledning till beslutsfattarnas förlängda arm. Sant, det är en arm som sitter löst i den politiska kroppen men i dag har indexet visat sig vara nervtråd nog för de politiska signalerna att gå fram.

Vill man måla fan på väggen kan man påstå att indexet nu representerar det Yle minst av allt vill förknippas med: politiskt beroende.

Hur man ser på det här beror i stor grad på hur man ser på public service. Hur man ser på public service påverkar i sin tur vilka befogenheter man är beredd att ge politikerna. Yle säger stolt att det är det mest betrodda mediehuset i Finland. Det är troligen sant. Men att folk litar på Yle behöver inte vara en garant för allmänhetens stöd då hyveln går.

Petteri Orpo (Saml) säger att dagens beslut är ett undantag – tills nästa riksdagsval åtminstone. Vilket betyder: beslutet kan inte ses som ett undantag och det kan inte ses som apolitiskt.

Dela med dig!

”Du smutskastar våra myndigheter”

AnonymtBrevLördagens långa reportage i ÅU har fått bra spridning också på webben där det publicerades i söndags.
Det gläder. Dels för att det visar att långa texter inte är lika med höga hinder.
Dels för att själva ämnet – laglig och illegal invandring, myndighetstro och -kritik, det formella och det medmänskliga – är viktigt.

Reportaget har fått en del tummar på Facebook, uppskattande ord i sociala medier och IRL, men det längsta responsen i textform kom per post i morse.
Jag vet inte vem som sänt mig brevet, men kritiken i det tycker jag behöver mötas. Jag kan bara hoppas att personen som skrev brevet också läser denna blogg.

Brevet har fyra kritiska invändningar mot reportaget och mitt val att göra det. Jag tar dem i tur och ordning.

1. Ingen i Finland behöver vara rädd för polisen om man har rent mjöl i påsen och följer lagar och föreskrifter för immigration.
Majoriteten av dem som finns i Finland, finländare eller inte, är inte rädda för polisen. Majoriteten av dem som är, kanske inte alltid rädda men som har skäl att hålla sig undan polisen gör så av en orsak. Den orsaken är inte alltid en kriminell handling, även om det enligt gällande lagar och föreskrifter ser ut som ett brott.
Det måste vi kunna skriva om och diskutera utan att beskyllas för att underminera rättssamhället eller ta brottslingar i försvar.

2. Personerna i reportaget har sysslat med mänskosmuggling och brutit mot sitt lands traditioner. Därmed är deras förtroende förbrukat.
En av personerna smugglades ur sitt hemland, på flykt undan den egna familjen. Att välja den vägen är en akt av desperation.  Det är inte att ”syssla med människosmuggling” (citat). Hade personen i fråga kunnat hade hon rest till Finland som en fri människa. Det var hon inte. Att bryta mot traditioner var i detta fall att bryta sig fri.
Jag påstår att det ingjuter, inte förbrukar förtroende.

3. Reportaget är ansvarslös marknadsföring för hur man tar sig illegalt in i Finland. Reportaget är smutskastning av främst polisen, som inte kan munhuggas med redaktörer.
Inga detaljer om hur personen i fråga tog sig in i landet finns i reportaget. Givet det som personens val ledde till har jag svårt att se det som marknadsföring. Reportaget ger en bild av personens situation och av dem som den närmast berör. Reportaget tar också upp myndighetskritik som initierade källor stått för under intervjuer.
Polisen och andra myndigheter ger sin syn på situationen. Längdmässigt upptar den biten hälften av reportaget. Jag kallar inte det smutskastning utan balanserad rapportering.

4. Illegala mänskoströmmar är ett allvarligt problem. Det är allas vår uppgift att undvika spridning av enkla populistiska problemlösningar.
Instämmer med det första. De här mänskoströmmarna innebär ofta en otrolig misär och ett oumbärligt lidande. Mänskor flyr av olika anledningar, ibland för att överleva; ibland för skäl som inte är försvarbara (d.v.s. de flyr inte alltid). Jag tror inte att alla som kommer till Finland har goda grunder att stanna. Jag tror heller inte att alla poliser är onda.
Däremot tror jag att det finns brister i vårt asylsystem. De som presenteras i reportaget och deras eventuella lösningar – resurser så att minoritetsombudsmannen kan utföra sin lagliga plikt t.ex –är inte populistiska.

”Tänk nu två gånger före du gör följande reportage!” avslutar den anonyma brevskribenten.
Låt mig intyga att jag tänkte två gånger många gånger då jag skrev lördagens reportage. Och att jag kommer att göra det på nytt då jag skriver nästa.

Dan

Dela med dig!

Hur ska vi förstå Haglunds slips-löfte?

Först framstår det som oskyldigt, nästan småroligt att Finlands försvarsminister Carl Haglund (SFP) lovar Svenska Yles journalist Freddi Wahlström att bära en blågul slips med anledning av krisen på Krimhalvön.

Kanske är det också det, en lättsam randanmärkning i en allvarlig berättelse. Kanske har Wahlströms kollega Mattias Fagerholm rätt då han rubricerar ”En höna av en ukrainsk slips” i sin blogg och i sammanfattningen inkluderar rysk medias kritiska tolkning av slipsvalet.

Men ändå. Löftet och slipsvalet hade sin upprinnelse i en diskussion om politiska signaler (där också jag deltog på ett hörn). Rysk media läser (in) ett budskap och försvarsministern ger sin förklaring.

Vilken slutsats ska vi i vår landsända dra? Och då menar jag inte bara av slipsvalet, utan också av det faktum att det görs som ett löfte till en journalist.

Ska vi tänka att den komprimerade och ibland familjära diskussion som finns på Twitter, också mellan journalister och politiker, förs i ett för sociala medier naturligt tonläge?

Ska vi tänka att den som missar detta tonläge också gör en höna av en fjäder/slips?

Ska vi tänka så för det andra alternativet – att det fanns ett outtalat samförstånd mellan journalisten och ministern om att något skulle signaleras – cementerar inte bara ett okritiskt ”vi mot dem (ryssarna)” utan också en relation mellan medierna och statsmakten som känns obekvämt mysig; som en motsvarighet till det vi tänker oss att rysk media gör i kritiken mot slipsvalet?

De här frågorna är värda att ställas. Inte för att jag tror att journalister och politiker överlag har ett osunt förhållande till varandra eller för att Wahlströms slips-tips skulle vara ett grovt övertramp, utan för att också detta förhållande sänder signaler som bäddar för budskap att läsa in.

Dan

Dela med dig!

Censurerade Yle Thomas Wallgren?

Okej. Först hade jag inte tänkt skriva om det här. Främst för att Svenska Yle insåg och korrigera sitt misstag (så gott det gick).

Men också för att jag anser att Yle inte gjorde sig skyldig till censur då bolaget avlägsnade den redan sända intervjun med EU-valskandidaten Thomas Wallgren (SDP) från Arenan och drog tillbaka den planerade reprisen (”Bakom bilden” sändes 26.2 i Yle Fem).

Yles etiska regler är tydliga. Kandidaters medverkan i nyhets- och aktualitetsprogram bedöms utgående från nyhetskriterier och medverkar de i andra program ska det ”koordineras för att säkra att kandidaterna blir lika behandlade.”

I fallet med Thomas Wallgren fanns det ingen koordinering. Vill man kalla intervjun en skada är den redan skedd. Att Svenska Yle plockade bort programmet från Arenan var inte att censurera Wallgren eftersom handlingen inte handlade om hans budskap utan om Yles fadäs.

Thomas Wallgren har bett bolaget om en skriftlig motivering. Jag gissar att den kommer att handla om hur Yle missat grovt i koordineringen och försökt reparera detta. ”Vi brast i våra rutiner” etc.

Men. Skälet till att debaclet är värt några rader är den YouTube-video som Wallgren satte upp idag. ”Censureringen” (videon har ordet i rubriken) lär enligt Wallgren bero på den positiva exponering han fått – negativ exponering skulle ha varit okej, säger han slugt.

Jag tror inte att motsatsparen positivt-negativt fungerar på ett allmänt plan, även om jag är bombsäker på att Yle skulle kunna ägna ett program åt en eller ett fåtal kandidater om det handlade om ett avslöjande av något slag. Fast då skulle det inte heta ”negativt” utan (hoppeligen motiverat) ”kritiskt”.

Däremot tror jag att Wallgren pekar mot nåt som alla mediehus, inte bara Yle, ska tänka på. Av egen erfarenhet vet jag ”den lika behandlingen” av kandidaterna styr valbevakningen. Och inte omotiverat. I valtider haglar beskyllningarna om partiskhet. Det gäller för journalister att kunna bevisa motsatsen.

Men det leder också till att valbevakningen blir formaliserad. Man försöker vara innovativ inom de givna ramarna: svenskarna gör valduellerna till schlagerfestivaler, i Finland står kandidaternas/partiernas hejarklackar för det folkliga; man höjer tempot.

Före årsskiftet var det mycket prat om konstruktiva nyheter (inte att förväxla nyhetsmys, underströks). Motsatsen till kreativa nyheter måste rimligtvis finnas. Jag påstår att det destruktiva skapas då gammelmedia försöker anamma ett tonläge som de tror är ”dagens”. Det leder till överdriven konfrontation, till avbrutna svar, till sound bites istället tydliga budskap.

Det sorgligaste i kråksången är kanske det här (påstått med brasklappen att jag aldrig hann se intervjun med Wallgren): formatet för ”Bakom bilden” är gammelmedias potentiella styrka i en tid då kandidaterna i allt mindre grad är beroende av de traditionella medierna för att nå ut med sina budskap.

Problemet är alltså inte att Thomas Wallgren fick tala till slut. Problemet är att ingen annan kandidat får göra det.

Dela med dig!

Jag anpassar inte budskapet, Trygve Söderling

Antingen är Trygve Söderlings kritiska röst nuförtiden helt irrelevant i Svenskfinland eller så ingjuter han en skräck som får journalisterna att tiga.

För journalistkårens och Söderlings skull hoppas jag att ingetdera påstående stämmer – att Söderling är relevant och därför värd mothugg.

Jag tycker nämligen att det är märkligt att han i HBL (13.2) kan skriva att ”journalisterna” är ”ideologiproducenter” som måste ”anpassa budskapet till ägarnas och annonsörernas objektiva klassintressen (‘journalistik är det som trycks på baksidan av annonserna’ lyder den klassiska definitionen).”

Påståendet har sin upprinnelse i nya KSF-chefen Barbro Teirs hänvisning till Karl Marx. Söderling korrigerar Teir, ifrågasätter hennes (av kapitalistiska intressen präglade) rationella förmåga och hoppas att de hopplöst icke-marxistiska journalisterna vågar stå på sig – de får ”gärna fortsätta att hävda” betydelsen av en vital debattkultur.

Till Trygve Söderling vill jag, som en av ”journalisterna”, säga: Jag är ingen ideologiproducent. Jag anpassar inte budskapet efter kommersiella intressen.

Men Söderling gör oss journalister en tjänst med sin formulering. Den uteblivna motreaktionen (jag har inte sett någon kritisera påståendet, däremot har det nog gillats – också av journalister) visar att kåren tappat greppet om mediediskussionen.

I går var det mycket virtuella kramar på de österbottniska journalisternas Facebook. ÖT, Vbl, Syd-Österbotten och PS blev tabloider. ”Det är fest i Österbotten”, skriver ÖT:s chefredaktör Margareta Björklund.

Såna här nödvändiga förändringar, och satsningar av typen HBL kväll, är viktiga och värda att lyftas fram. Men de ska alltid vara svar på frågor som innehåll och substans frammanar.

Här tycker jag att vi journalister måste skärpa oss. Vi är ofrånkomligt en del av jakten på saliggörande lösningar som mediebranschen är i desperat behov av. För den skull ska vi inte nöja oss tekniska formuleringar som ”paketering”, ”läsvänlighet” eller ens ”lokalt” – det sistnämnda begreppet har blivit varje mediechefs Komma ut ur fängelset-kort.

Allt ska förankras i det journalistiska arbetet. Förändring är inte en dålig sak om den handlar om att anpassa utan att tumma på den kunskap, drivkraft och övertygelse som finns på varje redaktion.

Ja, vi kan glädjas över tabloidiseringar, tv-satsningar, digitala eftermiddagstidningar osv. Men aldrig så, att den tekniska aspekten överskuggar det vi vill göra med dessa format – bra journalistik.

Du som är journalist, läs Trygve Söderlings påstående. Förklara sedan varför det inte är dig Söderling skriver om. Det är en början.

Dan

Dela med dig!

Heja Larsmo! Ner med jämställdhetsdeklarationen!

Handen på hjärtat bästa läsare – skulle ni, om inte Larsmo valt att inte skriva under den europeiska deklarationen om jämställdhet ha känt till att en sådan deklaration sänts till kommunerna?

Låt oss säga att ni kände till deklarationen. Skulle ni ha sett den som avgörande för att Finland blir ett jämställt land på riktigt?

Låt oss vidare anta att Larsmo skrivit under deklarationen, hade ni då utbrustit ”Se där en kommun som verkligen kämpar för jämställdheten!”?

Svaret på dessa frågor är för er flesta nej.

I det första fallet för att dylika deklarationer är markeringar (och i viss mån tips och praktiska verktyg) som sällan har någon relation till dem som inte är kommunala tjänstemän. Deras betydelse är symbolisk men i en strid ström av symbolik är deras praktiska värde nära noll.

I det andra fallet är svaret nej eftersom Finlands ofullbordade jämställdhet inte beror på frånvaron av godkända texter. Ni har säkert hört talats om grundlagen?

I det tredje fallet hade ni knappast sjungit Larsmos lov eftersom medierna inte hade rapporterat om att kommunen skrivit under deklarationen.

När jag lyssnar på Marita Björkström (KD), kommunstyrelsemedlem som inte ville underteckna, i A-17 (från 26:30 ungefär) tycker jag dels att hon överdriver deklarationens betydelse, men också att hon säger nåt som skär igenom skimret som omger dylika deklarationer: vi behöver dem inte; vi jobbar för jämställdhet hela tiden.

Någon vill säga att det här är en imageförlust för Larsmo. Om det är den enda betydelse vi tillskriver deklarationer om jämställdhet, då förtjänar de inte att skrivas under.

Att Kvinnoförbundet ratar Larsmos beslut är på ett sätt begripligt. Förbundet har egentligen inget annat alternativ. Men visst vore det kul om också det, och andra i framkanten, tog sig an att känna igen kejsarens nya kläder – och göra jämställdhetsdiskussionen rättvisa.

Dela med dig!