Utredde Hbl faktiskt? (Uppdaterad 29.1 – se längst ner)

Text: Jean Lindén, ÅU, som gör ett gästspel i Nyhetsbloggen:

”HBL utredde: De våldtar i Finland” är den anspråksfulla rubriken på en artikel på Hufvudstadsbladets webb där rutinerade reportern Stefan Lundberg kikat på våldtäktsstatistik, i flyktingdebattens sken.

Naturligtvis ett potentiellt eldfängt ämne som kan diskuteras på många sätt, men jag kikar (med undantag för en avslutande kommentar) kallhamrat på det statistiska fotarbetet.

Själva kontentan av analysen koncentreras i artikelns slutmening:

”Förhållandet finländska män : asylsökande : män med utländskt medborgarskap, kan visavi våldtäktsfrekvens förenklat beskrivas: 1:2:5.”

En mening som alla kanske inte skulle tillskriva epitetet ‘förenklat’ om man tänker på dess läsvänlighet.

Hursomhlest, Lundberg har analyserat våldtäktsstatistik med fokus på 21-40-åriga män under september-december 2015.

Den visar, enligt artikeln, att ”i Finland bosatta utlänningar” – i förhållande till deras andel av befolkningen – är misstänkta för nästan fem gånger fler våldtäkter än vad finländska män är.

Asylsökande ligger statistiskt mitt emellan: de misstänks, i förhållande till deras andel av befolkningen, för knappt två gånger fler våldtäkter än finländska män i åldersgruppen.

Det rätt uppenbara problemet med artikeln är att den sätter likhetstecken mellan att folk misstänks för brott och att de begått dem.

Så här kan det till exempel låta (mina fetningar):

”Enligt polisens statistik misstänks asylsökande för elva våldtäkter. Uträknat på asylsökande i åldern 21–40 år blir det cirka en våldtäkt per 2 300 män. Motsvarande grupp finska män gör sig skyldiga till en våldtäkt per 4 267 män, men gruppen ”utlänningar i Finland” skiljer sig från dessa, de begår en våldtäkt per 918 män.”

Skillnaden mellan misstanke och bevisat brott kan som sagt tyckas uppenbar – så uppenbar att artikelns glidning mellan orden är oproblematisk, kanske någon tänker sig. ”Läsaren fattar nog” osv.

Men varför överhuvudtaget göra denna glidning i ett så känsligt ämne?

Varför alls ta risken att en läsare inte är vaken och plötsligen tror sig läsa fakta om bevisade brott när det egentligen handlar om misstankar?

Varför ta risken att lösryckta citat ur texten kan börja leva sitt eget, grumliga liv?

Det finns visserligen en del förbehåll och självanalys i texten, bland annat här:

”Polisen använder begreppet ”misstänkt för brott” så länge en person inte har dömts. Det innebär att alla brottsmisstankarna knappast leder till fällande dom. Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap.”

Misstanke behöver alltså inte leda fällande dom. Alltså: ”vara misstänkt” är inte detsamma som ”har begått”. Men varför då göra den glidningen i texten?

En närmare förklaring av vad ”misstänkt för brott” juridiskt innebär skulle också vara på sin plats. Hur mycket krävs för att vara misstänkt?

Kika dessutom en gång till på de två sista meningarna i stycket:

”Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap”

Eftersom det finns ett mörkertal när det gäller våldtäkter, och mörkertal finns när det gäller alla befolkningsgrupper, så är grupperna ändå jämförbara, resonerar Lundberg.

Nej, det är de inte automatisk, hävdar jag. Siffrorna är direkt jämförbara endast om vi vet att mörkertalet – alltså benägenheten att inte anmäla – är detsamma för brott begångna av de olika grupperna.

Vet vi det? Vad säger forskningen om det? Är folk mer, eller mindre, benägna att anmäla en viss befolkningsgrupp än en annan? Är förhållandet mellan antalet misstankar och antalet fällande domar olika för de olika grupperna.

Ger man sig in på en statistisk ”utredning” tycker jag man bör kika också på sådana frågor. Och åtminstone konstatera, om det inte finns fakta, att det här är en dimension där osäkerhet smyger sig in. Att sådär i förbifarten konstatera att ”statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap” räcker inte – i en artikel som drar alla växlar just på statistik.

Man kan också konstatera att antalet brott som asylsökande är misstänkta för är, ur ett statistiskt perspektiv, rätt litet. Små kast ger stora utslag. I (det något bristfälliga, konstaterar Lundberg) materialet finns elva fall där en asylsökande misstänks för våldtäkt. Om de varit fem färre hade de asylsökande ungefär varit på samma nivå som finländarna. Skillnader i exempelvis benägenhet att anmäla/icke anmäla kan lätt påverka mycket.

Det är, kan vi konstatera, en rätt siffertyngd artikel Lundberg levererar, och statistik i text är – vet varje journalist – inte lätt att handskas med. Det gäller att inte rådda bort sig själv då man skriver och inte rådda bort läsaren när hen läser.

Det förefaller – utgående från de siffror som finns i texten – som om Lundberg har koll på dividerandet, och man får förstås hoppas att inga fel smugit sig in på vägen. Men det finns till exempel en viss grumlighet i beskrivningen av grupperna: asylsökande och i Finland bosatta utlänningar verkar behandlas som åtskilda grupper i materialet, men bland annat i ingressen får man känslan att de asylsökande också räknas in i den större gruppen:

Asylsökande unga män begår i förhållande till sitt antal betydligt färre våldtäkter än den totala gruppen utlänningar som är bosatta i Finland.

Varför betonandet av totala om det handlar om två åtskilda grupper?

Nåja, det om statistiken.

Det finns ju också annat intressant – ja egentligen mycket mer intressant – att diskutera, som vad ”de” syftar på i rubriken ”HBL utredde: De våldtar i Finland”.

Det handlar ju inte om individer, så då återstår grupper. Utlänningar? Asylsökande? Finländare? Män?

P.s. På tal om frekvensen i början så är den egentligen, enligt artikelns siffror, närmare 1:1,9:4,6.

UPPDATERING 29.1: I dag tar Stefan Lundberg fasta på en del av kritiken i en ny artikel, med rubriken ”Endast var fjärde våldtäkt anmäls”. Som rubriken anger lyfter han fram den osäkerhet som finns i statistiken. Lundberg skriver bland annat:

En del läsare har frågat sig om förklaringen kan vara att offren är mer benägna att anmäla utländska förövare än landsmän. Några pålitliga undersökningar om detta finns inte.

Bra. Men fortfarande: man kan inte, som Lundberg resonerade i går, mena att eftersom osäkerhet finns i siffrorna för alla befolkningsgrupper så blir grupperna jämförbara. (Se resonemanget ovan, från i går).

Osäkerheten borde tvärtom få en att stå på bromsen, och kanske till och med fundera om det är själva osäkerheten är nyheten.

Lundberg skriver också, i dagens artikel:

Elva våldtäkter är elva våldtäkter för mycket, men i jämförelse med totalantalet är det en försvinnande liten siffra.

Perspektivet förändras om man ser på våldtäkter ”per capita”, det vill säga ställer dem i relation till gärningsmännens referensgrupp: etnisk tillhörighet, antal och ålder. I HBL:s artikel i går var slutsatsen att utländska män i åldersgruppen 21–40 begår fem gånger fler våldtäkter, i förhållande till sitt antal, än motsvarande finländska män.

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Visst kan man tycka att ”perspektivet förändras”, men en viktig poäng är att just eftersom siffran är (rent statistiskt) ”försvinnande liten” så blir små kast stora när man översätter dem till en ”per capita”-siffra.

Lundberg diskuterar sedan andra utredningar om invandrares kriminalitet, och hur man i dem ”korrigerade resultaten med beaktande av centrala demografiska och sociala bakgrundsfaktorer såsom inkomst och ålder” osv.

Gott så, och det här för åtminstone indirekt in en viss komplexitet som saknades i går.

Men av nån anledning fortsätter Lundberg att glatt glida mellan ”misstänks för” och ”begick”. Ett exempel ur dagens text, som bygger på siffror över antalet misstänkta:

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Varför denna märkliga glidning?

Dela med dig!

Lite stake nu, Yle!

Bloggaren Saku Timonen har fångat de centrala delarna i den härdsmälta som var programmet Aamu-TV:s intervju med representanter från Stäng gränserna-rörelsen, och de behöver knappast upprepas.

Överlag kan man fråga sig varför i hela friden Yle beslöt att ta den här intervjun i morgonsoffan. Problemet är inte att Stäng gränserna bjuds in. Problemet är att inramningen är ett lättfullt aktualitetsprogram som ska hålla tv-tittarens uppmärksamhet några minuter i morgonbestyret.

Problemet är att frågorna var därefter – oinformerade och inbjudande i stil med ”vem är ni?” (Svar: Vi representerar hela Finland.) och ”vad vill ni?” (Svar: Stoppa människor som inte hör hit.) Inga svar fick följdfrågor; inga påståenden ifrågasattes.

Inte ens då gästerna i morgonsoffan påstod att medierna mörkar verkligheten ruskades redaktören ur sin slummer. Istället satt han där och kryssade för de frågor som han ställt, redo att gå vidare till nästa. Som man gör i ett program där inget förväntas vara av större betydelse.

Men det finns en grej som upprör nästan ännu mera. Den här intervjun har förargat folk – med rätta. På Twitter och på Facebook har man begärt att de ansvariga förklarar sig. Varför går Yle in i den här intervjun som om det handlade om fjärdeklassare som samlar pengar inför lägerskolan? (Min formulering.)

Tror ni det kommit ett svar?

Från ansvarige nyhetschefen Atte Jääskeläinen – tystnad.

Från Ylechefen Lauri Kivinen – tystnad.

På Aamu-TV:s Twitterkonto – inget.

På Aamu-TV:s Facebooksida den här bilden:

FB_Katt

Det här är en del av problemet, att Yle som en döv cyklop bara förmår hantera det den har framför ögat och att den inte hör kritiken då det går åt helsike.

Alternativt vill Yle inte höra kritiken. Det är inte ovanligt för bolaget att försöka gå vidare genom att ignorera problemet. Men problemet – att högerextremism ges fotfäste då den stryks medhårs – försvinner inte. Därmed blir Yles feghet en aktiv del av problemet.

Det krävs stake (ursäkta uttrycket) att ställa kritiska frågor. Om man inte har det ska man inte sätta sig i en situation där stake behövs – för det krävs också stake att erkänna då något gick fel.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Nej – ingen som fördömer könsstympning blir kallad rasist

 

HBL:s kolumnist Mikael Sjövall har i dag fått mycket kärlek för sin kolumn Då allting flyter. Hyllningarna är i stil med ”just så är det” och ”bra att någon vågar säga det” och ”nu börjar det gå för långt”.

Själv tycker jag att Sjövall kommer åt ett problem i mångkultur- och invandringsdiskussionen, men ofrivilligt och genom att själv vara ett exempel på problemet.

Kolumnen tar avstamp i att Helsingfors stad godkänner att anställda på skolor och daghem får använda niqab-slöja och hijab om de så vill. Jag kan förstå det praktiska problem som det här utgör och jag kan förstå behovet av en diskussion. Jag kan också tänka mig att en diskussion mellan de direkt berörda också löser eventuella problem.

Vad gäller den allmänna diskussionen om slöjor: Den diskussionen har många aspekter – religiösa, personliga, samhälleliga, praktiska, rättsliga osv. Att inse det är inte att relativisera.

Men det är kulturrelativismen Sjövall vill komma åt och han gör det på följande sätt:

  1. Ett antagande introduceras: Helsingfors stad tillåter slöjor i rädsla för rasiststämpeln. – Här skulle man gärna höra stadens åsikt. Sjövalls påstående får stå oemotsagt.
  2. Följande steg är att säga att kvinnliga elever som använder niqab-slöja ofta ”spolar gymnastiklektionerna”. – Nåt som framstår som ett praktiskt problem (hur stort är oklart) inom skolornas räckvidd att lösa.
  3. Nästa steg är långt för plötsligt pratar vi om kvinnlig omskärelse och polygami. Man måste kunna säga att sådant är oacceptabelt utan att stämplas som rasist, säger Sjövall. – Min nyfikenhet känner ingen gräns. Var har Sjövall hittat folk som försvarar kvinnlig omskärelse och som kallar dem som inte håller med för rasister?

Sjövall leder oss alltså från ett påstående som jag som läsare inte kan bedöma sanningshalten i (Helsingfors räds rasiststämpeln) till en insinuation om att det gått så långt att man i Finland inte kan vara emot månggifte och könsstympning – bägge förbjudna i finländsk lag – utan att bli kallad rasist.

Verkligen? Handen på hjärtat: När har du senast fördömt att kvinnors yttre könsorgan avlägsnas och sedan blivit kallad rasist?

Det är det här som jag tycker att är problematiskt med Sjövals kolumn, att den i sin kritik av något som är värt en genuin diskussion inte hittar bättre vapen än de ytterligheter Sjöval säger sig attackera.

Den som tänker ett steg längre inser att kolumnisten sparkar in öppna dörrar. Slöjorna Sjövall vill diskutera kan diskuteras utan att kopplas till något som en majoritet anser är förkastligt. Och för tydlighetens skull: Det är inte kulturrelativisterna som är i majoritet.

Snarare är det så att för en majoritet av finländarna, som inte känner till islam och som inte har nåt intresse av att läsa på, är månggifte och könsstympning nåt som med en svepande nonchalant gest kan kopplas till muslimska länder.

På så sätt har Sjövall inte bevisat att kulturrelativismen gått för långt men nog cementerat en förhärskande nidbild av islam.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

På grund av Jussi Niinistö (Sannf) är det nu ok att häva ur sig vad som helst

Det får bli ett kort inlägg i dag, som en epilog på gårdagens. (Tack för kommentarerna till det förresten.)

Många är oroade över hur lättvindigt vanligt folk sprider rasistiska rykten och faller för dem. Det förklaras ibland med okunskap, sociala mediers kraft, socio-ekonomisk bakgrund och så vidare.
Men hur ska man förstå att Finlands försvarsminister Jussi Niinistö utnyttjar polismyndigheternas rådd och mediernas tjänstefel i rapporteringen om vad som skedde under nyårsaftonen i Helsingfors?
Ett svar är att Niinistö är lika mycket bakom flötet som den som vägrar tänka ett steg till; som vägrar invänta resultaten av polisens utredning och som känner att det är okej att strunta i det som är en hörnsten i rättstaten Finland – att ingen är skyldig förrän dömd, och att ingen grupp döms för individers handlingar.

Ett annat svar är att Niinistö är sannfinländare och inte sen att föra fram partiets främlingsfientliga mål och inte heller skyr några medel då han gör så.

I sitt senaste blogginlägg –  ”Ei Tahririn aukioita Suomeen” (ung. Inga Tahrirtorg till Finland) – drar Niinistö kurvorna ännu rakare än vad många medier gör då de rapporterar om ”kopplingar” mellan brottsvågen i Köln under nyårsnatten och det som påstås ha hänt i Helsingfors.
Men försvarsministern börjar inte i Köln. Han börjar på Tahrirtorget i Kairo, Egypten.
Under folkresningen där våldtogs kvinnor. Det som hände på torget i Kairo och i Köln kunde ha hänt i Helsingfors, skriver Niinistö (”Tahriri ja Köln olisivat voineet tapahtua myös Suomessa.”)

Jussi Niinistö drar alltså en rak linje mellan brott som begicks under en revolution i Egypten och organiserad brottslighet i Köln och rykten och obekräftade misstankar om något som inte ens polisen är överens om.

Men det struntar försvarsministern i. I hans värld har 1 000 irakiska män planerat att våldta kvinnor i stationstunneln i Helsingfors och det här har polisen förhindrat.
Det vi vet i dagsläget är att många asylsökande, precis som många finländare, samlats i Helsingfors för att fira nyår. Polisen känner till tre fall där kvinnor antastats, inga av dem har inträffat i stationstunneln. (Läs Annakaisa Sunis utmärkta intervju för mer information om detta: ”Mitä asematunnelissa todella tapahtui? – Ei ilmoituksia ahdistelusta”)
Men det struntar försvarsministern i. För allt handlar om att basunera ut Sannfinländarnas credo: De som söker asyl är välfärdssurfande våldtäktsmän och ett hot mot det finländska sättet att leva.

Jussi Niinistö har inte bara sänkt ribban för vad en regeringsrepresentant får häva ur sig. Han har avlägsnat den helt och hållet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Nu slirar seriösa mediers rapportering ordentligt

De sexuella trakasserierna och rånen under nyårsnatten i tyska Köln är en otroligt allvarlig sak.
Synd då att finländska medier inte förstår att behandla den så.
I stället dras likhetstecken mellan organiserad brottslighet och asylsökande och obekräftade uppgifter blir slående rubriker då MTV 3, Yle och andra seriösa medier fradgande springer gatlopp med MV-Lehti och dess läsare.

Vi ställer upp debaclet.
Den 31.12.2015 grips sex irakier på flyktingförläggningen Aavaranta i Kyrkslätt. De misstänks ha planerat brott mot ordning och säkerhet. Männen släpps två dagar senare.
Under nyårsnatten i Köln inträffar rån och sexuella övergrepp mot kvinnor. Förövarna verkar vara från Mellanöstern och Nordafrika, men polisen tillbakavisar att de skulle vara asylsökande. Snarare handlar det om organiserad brottslighet.
I går berättade MTV 3 att irakierna i Kyrkslätt misstänks ha planerat liknande brott som i Köln. Yle får liknande ”information” men polisens förundersökningsledare Thomas Elfgren säger att det inte finns några kopplingar till det som hände i Köln.
I dag publicerade Yle en nyhet där inrikesminister Petteri Orpo (Saml) påstås bekräfta att det finns en koppling mellan Köln och Kyrkslätt. FNB upprepar nyheten – som visar sig vara felaktig. Orpo bekräftade bara att han kände till misstankarna som ledde fram till gripandet i Kyrkslätt.
I dag har en rad medier också gått ut med polisens uppgift om att ”tusen asylsökande irakier” fanns i stationstunneln vid Helsingfors järnvägsstation under nyårsaftonen. Polisen gjorde några ingripanden – om det gällde asylsökande framgår inte i rapporteringen.

Ser ni vad som händer här?
Vi går från:

  • Misstankar mot sex irakier – misstankar som fortfarande utreds, som polisen inte förtydligat och som självfallet ingen dömts för
  • Till övergrepp och rån i Köln som är kopplat till organiserad brottslighet, inte asylsökande
  • till ”uppgifter” om att de asylsökande irakierna skulle ha planerat liknande – nåt som polisen inte bekräftar
  • Till en groda om att Petteri Orpo bekräftar de uppgifterna
  • Till rubriker om tusen asylsökande i stationstunneln och obestämda uppgifter om polisingripanden.

I det här nyhetsflödet gör det inget att det som hände i Köln var organiserad brottslighet – de var utlänningar, precis som asylsökande.

I det här nyhetsflödet gör det inget att det handlar om misstankar som utreds – de riktas mot utlänningar som planerade nåt inför nyår – precis som i Köln.

I det här nyhetsflödet gör det inget att folk vanligtvis samlas i stora skaror under högtider – de var irakier, de var många, som i Köln, och polisen grep några – läsaren får anta att det handlar om ”dem”.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Nyhetsbloggen spår 2016

Bästa läsare. Innan jag tar itu med Nyhetsbloggens slumpmässigt utvalda spådomar vill jag önska er ett gott nytt år.
Under året har bloggen lästs av 25 000 unika besökare, vilket ger ett hyfsat snitt åt de 27 inläggen.
Mest läst var Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om inte regeringen skärper sig) med över 4 100 läsare.
Men över till spådomarna.

Attackerna mot de asylsökande och flyktingförläggningarna kommer allt tätare och blir allt våldsammare. Frågan är om beslutsfattarna och polismyndigheterna kommer att ägna frågan det allvar den kräver innan människoliv skördas?
Nyhetsbloggen förutspår: Det kommer att krävas en tragedi av någon form för att de som är ansvariga och har förmågan att ingripa ska göra det.

Det här betyder inte att rasismen rinner åt sidan. Extrema föreningar som Suomen Sisu, nätverk som Stäng gränserna! och nyuppsprungna partier som Suomidemokraatit får skarpare konturer och vinner mark – på nätet och IRL.
Nyhetsbloggen förutspår: Den politiska topografin i Finland får ett bestående högerextremt inslag som samlar kraft inför kommunalvalet 2017.

Under senvåren börjar de första asylbesluten komma. Finland fortsätter stämma av säkerhetsläget i Afrika och Mellanöstern för att se till att kunna utvisa så många som möjligt. De negativa beskeden leder till utdragna rättsprocesser.
Nyhetsbloggen förutspår: Församlingar som hjälper asylsökande överbelastas, liksom kliniker som hjälper papperslösa. På längre sikt blir de så kallade returneringscentralerna ett mångfasetterat problem. Hur länge de som ska utvisas måste stanna där är oklart; om deras hemländer tar emot dem är oklart; sysslolösheten på centralerna blir ett problem, liksom kostnaderna för att upprätthålla centralerna.

En del högskolor och universitet avslutar sina samarbetsförhandlingar, andra inleder nya. Resultaten är alltid de samma: tiotals, ibland hundratals anställda sägs upp och få av dem hittar jobb på arbetsmarknaden som motsvarar deras utbildning.
Nyhetsbloggen förutspår: Hjärnflykten från Finland blir allt tydligare, och strömmen in utifrån till universiteten och högskolorna kan inte balansera upp den. Regeringen backar inte sina sparkrav men också regeringspartierna börjar signalera att följande mandatperiod måste innebära en lättnad för utbildningssektorn. Om nån tror på dem är en annan fråga.

Den finländska ekonomin stampar på stället och regeringens tvångslagar hänger som ett damoklessvärd över landet. Huruvida lagarna är grundlagsenliga blir vårens hetaste fråga, men regeringens omedgörlighet tvingar fram lösningar.
Nyhetsbloggen förutspår: Nästa år läggs grunden för de lokala avtalen. De förutspås ge en välkommen flexibilitet till arbetsmarknaden men kommer att testas först 2017.

2016 blir ett lite lugnare år för medierna i Finland, om än inte utan förändringar. Debatten om Yle fortsätter men i slutändan leder utredningar och rapporter till inget mer än att Yle får klara sig med mindre – och de kommersiella aktörerna får klara sig själva.
Nyhetsbloggen förutspår: Året går inte utan samarbetsförhandlingar, de sker mest på finskspråkigt håll. Förskjutningen till det digitala tilltar. Det verkar ge uppstickare som Nya Östis vind i seglen men bara tillfälligt. Den finlandssvenska pressen håller sina nuvarande samarbeten men inleder också ett språköverskridande trevande.

Dela med dig!

Ett alternativt öppet brev till Timo Soini

Nån kanske tycker att jag klampar in på KSF Medias område då jag formulerar ett alternativt öppet brev till Timo Soini.
Men jag gör det inte för att kritisera Barbro Teirs brev, utan för att påpeka att diskussioner om journalisters förhållande till makten de bevakar kan föras på olika sätt, med olika betoningar och är allmängiltig.
Om Soini kan bojkotta KSF Medias tidningar kan han bojkotta vilken tidningen som helst. Det som följer gäller för alla i maktposition – och för alla journalister.

Till: Timo Soini, utrikesminister och partiordförande för Sannfinländarna
Du bojkottar KSF Medias tidningar och anger som skäl att kolumnister insinuerat att du är rasist. Efter uppmärksamheten som ditt utspel fick har du sagt att bojkotten inte varar för evigt. Du uppmanar KSF Media att fortsätta sända dig intervjuförfrågningar.

Låt oss börja där. En insinuation finns också i läsarens öga, i det här fallet ditt. Men det här handlar inte om dig personligen. Det är större än så. Det här handlar om ditt ansvar som utrikesminister och partiordförande.
Det finns inga insinuationer. Det finns dokumenterade övertramp, rasistiska uttalanden och personangrepp bland medlemmar i Sannfinländarna och det finns beskrivningar av hur du som partiordförande och minister hanterat dessa.

Vad du är eller inte är i egenskap av privatperson i dessa sammanhang är irrelevant. En journalists uppdrag är bland annat att bevaka makten och skriva om den. Det är i egenskap av ordförande och minister som du har den makten. Det är i relation till den makten – som den ter sig i ord och handling – som journalistiska texter ska förstås.

För att exemplifiera med dina egna ord: I augusti i år förvånades du över att Antti Rinne (SDP), Paavo Arhinmäki (VF) och Ville Niinistö (Gröna) inte fördömt en Facebooksida som av många sågs som ett hot mot Alexander Stubb (Saml). (Länken till ditt blogginlägg hittar du här.)
Jag utgår ifrån att du gjorde detta för att påkalla partiledarnas ansvar i värnandet om ett öppet samhälle, inte för att insinuera att de godkänner hot mot din regeringskollega och därmed är antidemokratiska.

Timo Soini, du säger att uppmärksamheten som din bojkott fått har sänt KSF Media ett budskap.
Vilket budskap är det?
Att du personligen är illa berörd? Men det har aldrig handlat om dig som person.
Att tidningen gör bot och bättring? Det vore att acceptera din beskrivning av något som du upplever att tidningen insinuerat om dig som person.

Timo Soini, du har tolkningsföreträde till din privata hållning i olika frågor. Ingen vettig journalist skulle komma på tanken att genskjuta dig där.
Men det du gör eller inte gör, säger eller inte säger, i egenskap av partiordförande och utrikesminister är föremål för granskningar och uttalanden – det måste det få vara.
Det vet du, det säger du att du vet, men det lever du i egenskap av anställd i det offentligas tjänst inte upp till just nu.

Timo Soini, en vägran att ge intervjuer är inte att tiga. Med din bojkott sänder du ut otaliga budskap. Problemet är bara att du inte har kontroll över dem.
De är som tomma papper, redo att fyllas i av mänskor som redan formulerat en uppfattning om dig.
handlar det om din person och du, inte kolumnisterna, har själv styrt diskussionen dit.

Dan Lolax, samhällsreporter på Åbo Underrättelser

Dela med dig!

Om varför Staffan Bruuns misstroende är ett problem för KSF Media

”Jag har just lämnat HBL för jag tycker att de gör det så jävla dåligt.”

beskriver journalisten Staffan Bruun Konstsamfundets förmåga att ge ut HBL och orsaken till varför han efter 36 år på tidningen valde att lämna den. Bruun tycker att KSF borde sälja papperstidningen HBL till kapitalstarka intressenter som varit i kontakt med honom, och låta KSF Media satsa på det digitala.

Just nu tar sig konstellationen papper-digitalt fram haltande, menar Bruun som tidigare på morgonen tillsammans med kollegan Jeanette Björkqvist redogjorde för läget på Husis – sett ur deras ögon.

Bruuns och Björkqvists poäng, om jag förstått den rätt, är att HBL:s digitala satsning sker på innehållets, journalistikens och journalisternas bekostnad.

Som alla vet är frågan om övergången från papper till digitalt en som delar åsikterna. I viss mån är det en generationsfråga, men inte uteslutande. Då Staffan Bruun säger att många som han talat med vill ha gårdagens viktigaste nyheter – politik, sport och kultur – samlade i en papperstidning så låter det förlegat om ens medievanor är uteslutande digitala.

Till saken hör, att förhållandevis få av dem som ännu bryr sig om nyheter i Svenskfinland har övergett pappret helt och hållet. Många av dem kommer att göra det, det tror jag personligen, men med vilken tidtabell är oklart.

Det är också en tidtabell som mediehusen – i det här fallet KSF Media – styr över. Ungefär som när man drar bort ett plåster: Man kan göra det långsamt eller med ett ryck; man kan lyckas göra det utan gråt och tandagnisslan – eller misslyckas kapitalt.

Då Staffan Bruun säger att det är KSF:s ansvar att ge ifrån sig ansvaret för HBL så är det klart att han – tidningens mest kända journalist – inte litar på ledningens förmåga att dra bort plåstret, eller om det ens är dags att dra bort det.

Jag tror att det här misstroendet är i dagsläget ett större problem för KSF Media, dess ledning och – för den delen – andra mediehus i samma situation.

Ett mediehus ska inte fyllas av ja-sägare utan av kritiska och analytiska mänskor – allt annat vore ett svek mot värvet. Det kan finnas olika åsikter om vägen framåt, också medan man går den: Det tvingar fram de goda argumenten som är ett tecken på att besluten står på en solid grund.

Om det här inte är på sin plats infinner sig misstroendet. Jag har inte insyn nog i KSF Medias organisation för att bedöma hur befogad Bruuns och Björkqvists kritik är, men jag vet det här: I allmänhetens ögon är de betrodde journalister som folk lyssnar på.

KSF Medias VD Barbro Teir ser inget konstigt i att folk lämnar HBL. Jag håller med. Att folk lämnar Husis är inte problemet, men hur de gör det kan visa sig vara ett större problem än övergången från papper till digitalt. I den övergången måste nämligen läsarnas förtroende följa med, och det följer med bara om journalisterna själva tror på att det är journalistiken som styr förändringen.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Vår schizofrena regering

Några timmar efter att regeringen presenterat hur den tänker skärpa sin asylpolitik twittrade finansminister Alexander Stubb (Saml) följande:

Tajmingen, sättet och innehållet är symptomatiskt för hur schizofrent ohederlig den här regeringen är i sina budskap.

Å ena sidan har vi en statsminister – Juha Sipilä (C) – som erbjuder sitt hem till asylsökande. Å andra sidan är det samma statsministers åsikt att Finland måste ”skära av den okontrollerade strömmen av asylsökande”. Fundera på den meningen ett tag. Vilken bild målar den? En bild som fångar det ansvar och medmänsklighet som Finland nu har chans att visa – och som inte ska förväxlas med den naives blåögdhet?

Eller är det en bild av ett yttre hot, av något som för tankarna till en svärm gräshoppar av biblisk proportion? Jag påstår att det är den här bilden regeringen målar.

Å ena sidan har vi en inrikesminister – Petteri Orpo (Saml) – som fått beröm för hur han agerat i flyktingfrågan – sakligt alltid beredd att ta avstånd från de främlingsfientliga uttalanden som regeringskumpanerna i Sannfinländarna strör runt sig. Å andra sidan är det samma inrikesminister som nu höjer redan näst intill oöverkomliga hinder för familjeåterföreningar.

Lägg därtill en justitieminister (i det här fallet finns inget å ena sidan) som, liksom hans partikollegor och många i de övriga regeringspartierna, verkar ha mobbens öga på en sak och endast en sak: Asylsökande som våldtäktsmän.

Som Susanna Ginman skriver på ledarplats: Det finns lite nytt i det skärpta asylprogrammet. Men det dryper av nattsvart cynism. Men för en del av allmänheten ter det sig säkert realistiskt och programmet har denna tysta majoritet(?) som adressat.

Amnesty Finlands juridiska rådgivare Susanna Mehtonen gav en bra analys av programmet i Aktuellt 17 i kväll: Det är kontraproduktivt då det gäller den så betonade integrationen. Den kan också komma i strid lagar och förordningar som Finland ratificerat.

Under ett besök på flyktingmottagningen i Pansio hörde jag Röda Korsets chef i sydvästra Finland Pauli Heikkinen säga att i deras ögon har varje asylsökande redan beviljats uppehållstillstånd. Jag citerar ungefärligt: ”Vi kan inte vänta i sex månader och sedan börja förhålla oss till människor som människor. Det ger dem en dåligt start i Finland och för dem som får stanna en dålig start på integrationsprocessen.”

Det regeringen nu gör – genom att bland annat ändra på säkerhetsbedömningen i afrikanska länder och Irak och Afghanistan, och genom att utlova reviderade bedömningar, och genom att prata om asylprocessen som vore inte varje fall unikt utan snarare politiskt användbar statistik – är det rakt motsatta.

Alexander Stubb tycker att vi ska omfamna hat med kärlek. Jag är inte säker på vad det betyder, men jag vet en sak: Den här regeringen mäktar inte med det för den kan inte ens omfamna de som inte hatar.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Är Yle som Nordkorea?

Public servicebolaget Yles ryggdunkande undersökning av sig själv irriterar utrikesminister Timo Soini. I sin Ploki (sista stycket) skriver Soini att siffrorna är ”nästan nordkoreanska”. Nittiotvå procent av dem som deltog i Taloustutkimus undersökning (beställd av Yle) sa att Yles nyheter är trovärdiga.

Soinis irritation är inte märklig givet att det finns många sannfinländare som tidigare kritiserat Yle för att ha en vinklad agenda. Av dem sitter den mest högljudda kritikern i bolagets förvaltningsråd: Olli Immonen drar sig inte för att citera antisemitiska bloggar då han kritiserar Yle.

Men har Soini en poäng här? Är det ”självgodhet som lyser genom” och är det i så fall ett problem?

Ett annat sätt att formulera frågan: Förutom Immonen & co är det få som ifrågasätter att Yles nyheter är tillförlitliga, men vad säger bolagets sätt att förmedla undersökningens resultat?

Klart är att den finska nyheten om finländarnas syn på Yle tar till pukor och trumpeter. Några plock:

  • ”Stormiga tider har fått folk att fundera på var de hittar den tillförlitligaste informationen.” (Ingress)
  • ”I dessa tider har människorna velat samlas framför tv:n för att följa nyheter som placerar saker i ett sammanhang.” (Atte Jääskeläinen)
  • ”Vi ifrågasätts och utmanas mycket hårdare än tidigare.” (Atte Jääskeläinen)

Det är det sista citatet som är nyckeln, tror jag. Yle är pressat av politiker, privata aktörer men också av konsumenternas krav. Av samma skäl som Taloustutkimus undersökning retar gallfeber på Timo Soini är den manna från himlen för Yleledningen: den ger sken av att Yle gör sitt jobb, den senaste tidens kritik till trots.

Borde Yle ha varit ödmjukare i hur man gick ut med sin förträfflighet? Tja, att man gjorde det så här visar att i vissa avseende är bolaget som en privat aktör i en konkurrensdriven bransch: Det lyfter sin egen svans.

Men vänta. ”Ger sken av”? Gör inte Yle sitt jobb? Jo men det krävs en nyansering. Om man frågade Yles ledning om bolagets nyheter är mer tillförlitliga i dag än de var i fjol skulle ledningen svara att Yles nyheter alltid varit tillförlitliga. Att säga att de är mer pålitliga nu vore att tillstå att de varit mindre pålitliga tidigare. Vilken nyhetsorganisation med självrespekt skulle erkänna det?

Det Taloustutkimus undersökning sätter siffror på är hur folk upplever Yles nyheter. Två saker kan sägas om upplevelser:

  1. Som måttstock på nyheters kvalitet är de inte utan problem. (”Så Yle har misslyckats med att skapa kritiska medborgare!” kommenterade kollegan Jean Lindén nyheten om undersökningen.)
  2. I just den här upplevelsen figurerar en rad andra faktorer – faktorer som är utanför Yles kontroll.

Vad gäller det senare: Främst handlar det om att ju mer splittrat mediefältet blir desto troligare är det att gammal är äldst. D.v.s. att folk litar en gammal bekanting – åtminstone fram till att en ny generation definierar vem den gamla bekantingen är. Här är det skäl att notera att Ilta-Sanomat och Iltalehti fortfarande är de två viktigaste nyhetskällorna på nätet.

Är Yle som Nordkorea? Nej för siffrorna avslöjar inte ett auktoritärt inflytande över undersåtar och inte heller allmänhetens vördnad för Yle. Det handlar om en upplevd pålitlighet i ett evigt nyhetslödder (ett fint alternativt ord till ”nyhetsflöde” som jag hörde Pia Maria Ahlbäck använda).

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!