Förutsättningarna för bra journalistik på svenska i Finland har aldrig varit så bra som nu

Det är egentligen en paradox att mediebranschen i Svenskfinland just nu är upptagen med att se sig själv krympa.

Egentligen borde det vara tvärtom. Eller åtminstone ett oförändrat läge – sett till behovet av journalister – och en ständig utveckling sett till hur tidningarna använder sig av ny teknologi.

Aldrig tidigare har det varit möjligt att nå så många, så snabbt (om nödvändigt), på så många olika sätt. Aldrig tidigare har förutsättningarna för att finlandssvenska journalister ska kunna tillgodose allmänhetens krav varit bättre.

Den kritiska massa som journalistutbildningar ska gallra bland och redaktionerna dra nytta av har knappast blivit mindre. Inte heller har utbildningarna blivit sämre på att gallra eller redaktionerna sämre på att förädla unga förmågor.

Trots det står vi journalister här, paralyserade av skräck, på en krympande bit mark medan kollega efter kollega driver ut på olönsamhetens hav och vattennivån stiger.

Från KSF Medias tidningsredaktioner försvinner 18 skrivande journalister. Bolagets ledning och styrelse får mycket stryk på sociala medier. Den kritiken får vi återkomma till, speciellt som ledningen meddelat att den uttalar sig tidigast den 2 september.

De som har resultatansvaret inskrivet i sin arbetsbeskrivning och lönespecifikation ska naturligtvis kunna svara på kritiska frågor. Men låt oss inte glömma den allmänhet som vänt den finlandssvenska journalistiken ryggen. Krympande annonsintäkter är ett stort problem men smällen skulle ha mildrats avsevärt om fler visade sin indignation mot tidningsslakten, inte genom att pika ”Kobbe” och ”Baba” på Facebook utan genom att teckna en prenumeration på den tidning som berörs.

Det finns en paradox döpt enligt en finlandssvensk politiker men då det gäller finlandssvenska läsare måste kanske den taxellska paradoxen uppgraderas: Inte ens enspråkiga lösningar räcker till om den svenskspråkiga allmänheten är ointresserad av lösningarna.

***

Det har konstaterats att vad som sker nu är att journalistisk erfarenhet, kunskap och kunnande går förlorat. Uppsagda journalister fortsätter kanske som frilansredaktörer eller inom någon näraliggande bransch.

Det är mycket möjligt att de som sägs upp nu är de sista som tar sig ut från ett kollapsande bygge. Och då menar jag inte enbart KSF Media utan alla kommersiella medieaktörer i Svenskfinland, inklusive min egen arbetsgivare.

Ungefär så här: Om mediehusen fortsätter urholka sig själva kommer det inte finnas något som bär upp deras hundraåriga strukturer. De rämnar under sin egen vikt då det finns för få journalister kvar att bära upp strukturerna – eller motivera deras existens.

Och kanske är lösningen inte att de redaktioner som nu blöder börjar rekrytera nytt folk. Kanske borde det inte ens vara målet. Kanske är tidningshusens nuvarande form dömd att gå under.

Kanske uppsägningsvågen lämnar oss med det här: ett journalistfält redo att börja hitta och skapa nya sätt att få ut god journalistik – på svenska och på båda språken, i skriven och annan form, långt och kort, dagligen och mindre frekvent.

Om etablerade varumärken inom tidningsbranschen är för tungrodda måste den moderna journalisten röra sig med lätt packning. Fokus ska vara på värvet – den kritiska, genomarbetade och relevanta journalistiken – som kan formas enligt teknisk plattform: till exempel webb, podd, YouTube, eller en kombination av dessa.

Jag tror det här är möjligt därför att det här sättet att jobba behöver så litet av vad som nu verkar vara ett måste. Här behövs inga mediehus, inga styrelser och operativa ledningar.

Vad som behövs är förstås ett journalistsamfund redo att jobba för dessa nya, lättare strukturer. Och här behövs – och här är det stora kruxet – en allmänhet villig att betala för god journalistik. Om den allmänheten inte finns kommer inget att resa sig ur askan.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

 

Dela med dig!

”Ingen vill vara rasist på riktigt” – vad sa Ritva Elomaa egentligen?

Antti Kaikkonen, ordförande för Centerns riksdagsgrupp, kräver ett slut på sannfinändska politikers rasistiska uttalanden. I Helsingin Sanomat försvarar Ritva Elomaa, vice ordförande för Sannfinländarnas riksdagsgrupp, sina partikollegor. Hennes försvar är något svårtytt. Nyhetsbloggen erbjuder tolkningshjälp.

Ritva Elomaa: Ei pitäisi olla niin herkkähipiäinen. Itse kunkin pitäisi myös sietää asioita. Ei varmasti kenelläkään ole tarkoitus olla oikeasti rasistinen. (Var inte så känslig, alla måste tåla saker, ingen har för avsikt att vara rasist på riktigt.)

Det RE vill säga: Normaliseringen av främlingsfientliga påhopp bromsas av att folk påpekar påhoppen. Finländska politiker måste fatta att hatet inte riktas mot dem, utan mot icke-finländare och såna som inte är finländare på riktigt. Att politiker som står upp för dessa blir mordhotade tyder på att de står för nära icke-finländare. Bara att ta ett steg bort så löser sig problemet. De som säger rasistiska saker vill inte bli kallade rasister. De ska få fortsätta säga rasistiska saker utan att bli kallade rasister.

RE: Jos Kaikkonen on linjan ottanut, että jutellaan, niin sen kun vaan. On hyvä asia, että avoimesti asioista puhutaan. Juttelun puutteen takia varmasti tällaisiin rajatapauksiin on kirjoittelussa jouduttu. (Om Kaikkonen vill prata om det här är det bara att prata, en öppen diskussion är en bra sak, avsaknaden av den har orsakat dessa skrivelser.)

Det RE vill säga: Sannfinländarna vill helst av allt att debatten om invandring dominerar. Då alla andra vallöften svikits för att få sitta i regeringen är det det minsta man kan begära, eller hur? Varför beter sig Hakkarainen, Tynkkynen & co som de gör? För att de och hatretoriken kring invandringen marginaliserats. Ge dem och debatten mer utrymme så blir allt bra. För Sannfinländarna.

RE: Sitä en siedä, että puolueemme kansanedustajia ryhdytään arvostelemaan. Minusta puolueen kansanedustajat ovat käyttäytyneet suhtkoht moitteettomasti ja olemme tehneet niska limassa hommia.(Jag tål inte att våra folkvalda kritiseras, de har skött sig relativt bra under stor arbetsbörda.)

Det RE vill säga: Då andra får kritik och reagerar är de överkänsliga; då sannfinländska politiker kritiseras är det orättvis behandling. Kom ihåg att inte alla sannfinländska politiker har proklamerat krig mot mångkulturalismen, sagt att alla muslimer är terrorister, offentligt häcklat invandrarbarn osv. Bara några har gjort det.

RE: Rajan veto kirjoittelulle on vaikeaa, kun totuus on, että koko ajan ihmisiä kuolee. Perussuomalaiset ovat tuoneet esille, mistä tekijöiden juuret ovat. Täytyy olla rehellinen. Pitää vaikuttaa asioihin niin, että yhtään lisää tällaisia tapahtumia ei enää tulisi. (Svårt att säga var gränsen går för skrivelserna då folk dör, Sannf har lyft fram terroristernas rötter, man måste vara ärlig och motverka terrorismen.)

Det RE vill säga: Handen på hjärtat, vad gör det om oskyldiga utmålas som terrorister då IS utför attentat i Europa? Terroristerna har rötterna i islam. Just det, rötterna! Att vara ärlig innebär att man rullar tillbaka problemet till dess rötter. Rötterna ligger utanför Europa – för att inte tala om Finland. Avlägsna rötternas förgreningar så löser man problemet. Sannfinländarna tar hand om de finländska rötterna.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Ett år efter krigsförklaringen mot mångkulturalism – var är vi?

För exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om Olli Immonen med anledning av hans offentliga ed att bekämpa mångkulturalism. Inlägget bar rubriken ”Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om inte regeringen skärper sig)”.

Jag drog följande slutsats:

Olli Immonen kommer att fortsätta agera och uttala sig som den nationalist han är. Immonen har sagt att han inte har några politiska ambitioner, dvs. att han kommer inte att ”tona ner” retoriken för karriärens skull.

Soini kommer att fortsätta tiga för allt annat vore att öppna upp ett varigt sår i sidan på den sannfinländska kroppen.

Det enda sättet att få Juha Sipilä att tvinga Sannf till nån form av agerande är att se till att kritiken mot Immonen & co. kommer i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd. De som tar avstånd från den typ av nationalism som Immonen företräder måste vara högljudda nog för att Sipilä inte ska kunna ignorera rasismen.

Ett år senare: Immonen sitter kvar; han har inte tonat ner sin nationalism; Soini teg då och han har fortsatt tiga om andra sannfinländska rasistiska uttalanden; regeringen har inte skärpt sig.

Apropå det sistnämnda: då Finsk ungdoms (Sannfnländarnas ungdomsförbund) ordförande Sebastian Tynkkynen på sitt kalkylerade sätt öser hat ur svallvågorna från terrorattackerna i Frankrike och Tyskland är det Ben Zyskowicz (Saml) som enda regeringsrepresentant som reagerar, sent om sider.

Samma Zyskowicz som tyckte att papperslösa ska ges respass hem, inte vård; samma Zyskowicz som tyckte att ålderstigna släktingar i behov av vård inte ska söka den av invandrare nyfinländare.

Vad har hänt under det gångna året? En sak är säker: debatten – den offentliga och den politiska – har flyttats högerut. För ett år sedan gav Immonens uppdatering upphov till massiva demonstrationer; då partikollegan Teuvo Hakkarainen ett år senare drar likhetstecken mellan muslimer och terrorister är det polisanmälan om hets mot folkgrupp som ger rubriker – folkets protester lyser med sin frånvaro.

Varför? Kanske för att Immonen har följts av grövre påhopp, levererade av andra partikollegor – som också omfamnats av andra partier: Antti Rinnes handgnuggande över Maria Tolppanens avhopp måste vara en bottennotering i den socialdemokratiska rörelsen, också med europeiska mått mätt (och då inkluderar jag Kari Rajamäkis sista spark nedåt mot de allra svagaste).

Immonen följdes av medborgargarden á la Soldiers of Odin, som skvalpar runt i samma dypöl som Suomen Sisu, som i sin tur är näringskälla för nämnda Immonen.

Från politiskt håll fanns från första början en märklig tafatt inställning. Statsminister Sipilä verkade tro att Soldiers of Odin handlar om folk som följer sina barn till skolan; dåvarande finansminister Alexander Stubb (Saml) antydde att frågan skulle ses över men det uttalandet kunde likväl ha exemplifierat ”läpparnas bekännelse”.

Jag hoppades för ett år sedan att rasismen skulle komma i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd, med tillägget:

I förlängningen handlar det också om att visa att det öppna samhället inte är tjafs, utan nåt långt viktigare än strikt ekonomiska frågor. I den diskussionen har vi journalister en roll att spela.

Vad gäller den första meningen i det påståendet kan jag konstatera att vår statsminister, Juha Sipilä (C), med sin spridda fördömanden, svikna löften om att ge asylsökanden sitt hem, och ointresse för allt som heter politisk ideologi, har sin del i högerförskjutningen av debatten.

Efterlyses: en statsminister som bygger samhället nerifrån, som inkluderar alla och som inser att tal om ”produktionshopp” landar i en nietzscheansk avgrund om hoppet inte är ett hopp för mänskligheten.

Vad gäller den andra meningen, den om mig själv och mina kollegor: vi spelar rollen av påverkare dåligt eftersom vi spelar den rollen.

Vi måste inse två saker:

  1. Vi är inte resultatskyldiga för samhällsutvecklingen men vi är skyldiga inför de mål vi själva stipulerar och de ord vi skriver. Om världen barkar åt helvetet ska vi trots allt kunna säga att vi gav folk en förvarning om att det höll på att ske och att vi beskrev kraschen medan den pågick. Men vi får inte bidra till kraschen genom missvisande rubriker och brödtexter vars sanningshalt offrats på snabbhetens altare. Myndighetstilltro likt den polisen åtnjöt efter nyårsfirandet i Helsingfors är ett bra exempel på hur journalistik inte ska fungera. (Det finns motexempel, på bra journalistik.)
  2. Den andra insikten: den enda agendan är sanningen. Poängen med den globala flyktingvågen är att den är ett faktum som olika länders regeringar och folk måste ta ställning till och inte blunda för. I det helvete som krig, fattigdom och misär är för enskilda mänskor – och som den journalisten gör rätt i att lyfta fram men inte låta överskugga fakta – finns också en ansvarskedja som det är journalistens skyldighet att beskriva, varhelst hen befinner sig i relation till kedjan.

För finländsk del handlar det om de 32 000 asylsökande som nådde landet ifjol och de snart 4 000 som sökt asyl i år – och om hur Finland uppfyller sina egna och internationella lagar. I den relationen finns problem och möjligheter. Båda ska bevakas på det enda sätt som journalistik kan bedrivas – kritiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Anneli Auer förnedrade sig inte i Björneborg – hon utnyttjade det som medierna skapat

Anneli Auers framträdande på SuomiAreena (Finlandsarenan) i Björneborg har fått kritik.

Aamulehti kallar det för sensationslysten voyeurism; icke namngivna kritiker påminner genom Yle att den en gång mordmisstänkta Auer dömts för grovt sexuellt utnyttjande av barn; Peter Buchert skriver i HBL att Auer förnedrar sig offentligt för att få publicitet för sin kommande bok om mordet på maken Jukka S. Lahti.

Jag menar att den här kritiken är kontextlös, i viss mån också skenhelig. Det Anneli Auer gjorde i Björneborg var att ta kontroll över något som medierna skapat.

Det är skäl att komma ihåg att det här rättshistoriska debaclet också involverar

  • polisen – som länge sökte efter en mördare utgående från DNA-spår som en polis slarvat dit; som inte kunde genomföra ett vetenskapligt hållbart lögndetektortest på Auer; och som genom okunskap eller illvilja verkar ha fått Auer att falskt erkänna mordet på Lahti
  • åklagarsidan – vars desperation tog vid där polisens fumlande slutade, efter att Auer två gånger friats i högre instans från morddomarna, och som bl a verkade tro att en kapellmästare var en trovärdigare källa än USA:s främsta ljudtekniska experter
  • domstolsväsendet – närmare bestämt tingsrätten i Björneborg, som två gånger fått skämmas då Vasa hovrätt rivit upp dömande domar, och Högsta domstolen, som gav åklagarsidan rätt att försöka få Auer dömd en andra gång trots att nya bevis saknades.

Utöver dessa har medierna varit en avgörande faktor i hur allmänheten kommit att förstå Ulvsbymordet. Genom medierna har finländare lurats att tro att hur en människa beter sig eller inte beter sig – vad hon säger eller inte säger – är tecken på skuld. Medierna dömde Auer långt innan tingsrätten i Björneborg gjorde det.

Peter Buchert skriver i HBL: ”Här görs underhållning på ett människoöde som – oberoende av om Auer har dömts oskyldig eller frikänts skyldig – borde lämnas därhän från allt vad offentlighet heter. I stället får vi i publiken likt den mest inkompetenta folkdomstol gissa sig till om hon trots allt mördade sin make.”

Jag påstår: underhållningselementet har funnits med under en lång period av Ulvsbymordets tioåriga historia och finländare har genom det inbjudits att agera folkdomstol. Skillnaden mellan det och Tuomas Enbuskes Auerintervju i Björneborg är att initiativet kom från Auer (och hennes förlag).

Tänk om det är så att Auer inte förnedrar sig utan i stället tar kontroll över det frosseri som medierna skapat? En obehaglig tanke, eftersom det tvingar medier att erkänna den egna rollen i det här haveriet.

Aamulehtis reaktion är att två sina händer. Men inte särskilt bra, för i samma tidning där Auerintervjun döms ut för voyeurism finns intervjun återgiven stort.

Obehaget som Peter Buchert säger att kittlade publiken i Björneborg fanns säkert där. Men det betyder inte att botten nåddes. Lågvattenmärket i historien om Ulvsbymordet passerades långt innan onsdagens intervju och många på plats på SuomiAreena hade del i det.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Om Carl Haglunds beslut: Ingen vinn-vinn-situation för politiken

Spekulationerna visade sig vara sanna. I dag meddelade Carl Haglund att han blir vice vd för Sunshine Kaidi New Energy Group med ansvar för bolagets europeiska investeringsstrategi.

Gissningarna om vilken bransch Haglund var på väg till tog vid då han meddelade att han inte fortsätter som partiordförande efter partidagen i Åbo. Vilken bransch var förstås öppet, och under partidagen förekom halvhjärtade försök att övertyga alla om att Haglund inte var på väg nånstans.

”Vi tänker inte släppa dig”, sades det och flera gånger nämndes nästa presidentval – skämtsamt men ändå förhoppningsfullt.

Den förhoppningen kommer inte att omvandlas till kritik nu. Eventuellt erkänner SFP:arna att man förlorat en viktig röstmagnet, men det erkännandet följs säkert av lyckönskningar till det nya jobbet. Liknande reaktioner är att vänta från partier som ligger nära SFP på den politiska kartan.

Kritik, i den mån den kommer, är att vänta från vänsterhåll och från ärkerivalen Sannfinländarna. Och förstås från politiska förståsigpåare.

I valet 2015 fick Haglund 21 468 röster. Det mandatet struntar han nu i. Tidigare har han uppgett en besvikelse på politiken och mera tid för familjen som skäl till varför han slutade som ordförande och inte ställer upp i kommunalvalet. Det beredde vägen för dagens meddelande.

Haglunds försvarare kommer att ta fasta på det som han själv lyfter upp i ett pressmeddelande: glädjen över möjligheten ”att främja tillväxten och uppkomsten av nya jobb i Finland.”

Gränsen mellan den politiska sfären och näringslivet suddas ut, verkar det som. Alla jobbar för samma sak: att ge finländarna jobb och staten skattepengar.

De som inte vill förhålla sig kritiskt till Haglunds avhopp tänker sig att riksdagsmannen Haglund gör lika mycket nytta för Finland som vice vd:n Haglund, speciellt som den förra tappat lusten för politiken men har en nyfunnen gnista för näringslivet. En vinn-vinn-situation med andra ord.

Men det är inte entydigt positivt. Säga vad man vill om Haglunds karriärbyte men överraskande och nytt är det inte. Snarare cementerar det ett redan existerande mönster: högt uppsatta folkvalda får tack vare folkets mandat kontakter som kan utnyttjas efter avslutad politisk karriär, eller mitt i den.

För de som ser ett symbiotiskt förhållande mellan politik och näringsliv – ett förhållande som till och med gynnar det allmänna goda – är det här mönstret oproblematiskt. I de haglundska leden finns många med den uppfattningen.

För dem som ser ett avstånd mellan vanliga medborgare och beslutsfattare är mönstret problematiskt, för i praktiken innebär det att banden mellan politiken och näringslivet knyts hårdare medan banden mellan medborgarna och politikerna tänjs ut och brister.

För den cyniskt lagda kan politiken då framstå som en pinne på karriärstegen. Den sortens cynism finns det gott om i dag. Därför är dagens besked långt ifrån en vinn-vinn-situation för politiken.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Nej, det är inte synd om den finländska medelåldersmannen

Yles journalist Sanna Ukkola skriver ofta polemiska blogginlägg som utmanar en syn som fått stor uppmärksamhet i medierna. Friktionen brukar bli därefter.

Det är bra att vedertagna uppfattningar, också de som är dagsländor i mediebruset, utmanas. Men avgörande är att utmaningarna är fokuserade och på det klara med vad det är som utmanas.

I sitt senaste inlägg ”Naiskortteja ja kikkelitanssia” (ung. Kvinnokort och snoppdans) verkar Ukkola inte ha koll på vad det är hon ifrågasätter. Åtminstone glider hon väldans i sin argumentering.

Ukkolas centrala poäng är den här: då Elina Lepomäki (Saml) säger att hon behandlats annorlunda av medierna än de övriga kandidaterna till partiets ordförandepost – Stubb och Orpo – på grund av sitt kön, så drar hon kvinnokortet. Kvinnliga politiker ska inte behandlas med silkesvantar och det är absurt att det finns journalister som uttryckt stöd för Lepomäki. Dessutom har Stubb behandlats lika illa och före honom Esko Aho (C) och Jyrki Katainen (Saml).

Slutsatsen som Ukkola landar i är att det är de medelålders manliga politikerna som behandlas mest illa. Den slutsatsen har hyllats av Sannfinländarnas ordförande, utrikesminister Timo Soini.

Här är några punkter där Ukkola hamnar fel:

Hon tror att Lepomäkis mediekritik, som fått stöd av journalister, handlar om att Lepomäki vill bli behandlad annorlunda, ”med silkesvantar”. Poängen som Lepomäki och andra kvinnliga politiker gör, är inte att de vill undgå journalisters kritiska granskning utan att de vill granskas utgående från samma premisser som manliga kollegor.

Ukkola jämför med Stubb, som behandlats illa av medierna. Och medan det är sant att Stubb fått mycket skit för hur han är, så har hans kön – eller ålder för den delen – aldrig varit en egenskap utifrån vilka diskussionen inleds.

(Här ska också noteras att skiten mot Stubb kommit från olika håll av olika anledningar: hans utseende, tänderna till exempel, har aldrig varit del av en seriös politisk diskussion. Knappast har Jyrki Katainen heller fått sådana frågor i direktsändning. Däremot har nog Li Andersson fått frågan om hon dragit nytta av sitt utseende.)

Ukkola nämner en jämförelse mellan statsminister Sipilä och en penis som en kvinnlig journalist delat på Twitter. Eftersom hon inte är mer exakt är det svårt att bedöma sammanhanget utgående från vem som gjort listan, vem som delade den och vad syftet var. Däremot är Ukkola tydlig i sitt följande exempel: HÄR. (Liten brasklapp: jag är nästan säker på att det är denna bild hon menar.)

Teckningen är av Ville Ranta, en av våra mest kända och mest provocerande serieskapare. Ranta tecknar ofta utgående från aktuella politiska teman. Han är helt enkelt en röst i samhällsdebatten, precis som t ex Leif Sjöström var det. Ukkola verkar ha missat det totalt. Hon använder teckningen som ett bevis på att det är medelålders manliga politiker som är offren då det egentligen handlar om samhällssatir.

Europaparlamentarikern Merja Kyllönens släng om att Timo Soini är i behov av tantrasex är Ukkolas slutplädering: Ingen manlig politiker skulle ha kommit undan med ett sånt skämt.

Var landar vi? Jo i att Sanna Ukkola vill kvittera en diskussion om institutionaliserad ojämlikhet – inom politiken och medierna – med att en kvinnlig politiker skämtar om sex. Som om det vore det egentliga problem: ”Tässä maassa ketään ei kohdella niin huonosti kuin keski-ikäistä miespoliitikkoa.”

I det offentliga samtalet, där politiker, journalister och andra aktörer deltar, förekommer sånt som samtalet mycket väl klarar sig utan. Men i grunden är det fortfarande så, att normen för finländsk samhällsdebatt och politik utgår från mannen i medelåldern. För honom är könet och åldern aldrig egenskaper som måste förklaras eller ursäktas.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Migrationsverket ska ha tack för att det vill splittra en irakisk familj

De sociala medierna pyr i dag av kritik mot Migrationsverkets beslut att splittra en irakisk familj. Mamman i familjen ska avvisas tillsammans med ett treårigt barn. Familjens tre månader gamla baby får för tillfället stanna, tillsammans med pappan som sedan många år bor i Finland. Migrationsverket har inte godkänt en familjeåterföring på grund av att pappans inkomster är för låga. Man bedömer inte heller att mammans liv är hotat i Irak, trots att mannens liv är det.

Migrationsverkets beslut är ett resultat av finländsk flyktingpolitik. Migrationsverket ska ha tack för att det på det här sättet visar konsekvenserna av denna politik.

Många har i dag vädjat till tjänstemännens känslor. Hur kan man vara så kallhamrad att man skiljer mor från barn på det här sättet?

Migrationsverket svarar att man inte kommenterar enskilda fall och att dess bedömningar måste grunda sig på lag allena, inte styras av känslor.

Helt rätt. Om myndigheterna inte agerar enligt den lagstiftning som regeringen Sipilä står bakom får vi heller ingen bild av vad lagen innebär.

Finland kan inte ha en asylpolitik som är human tack vare att Migrationsverket frångår lagen och tyr sig till tjänstemännens känslor. Finland måste ha en asylpolitik och utlänningslag som är human rakt igenom. Det har vi inte i dag, och det inser vi för att Migrationsverket omsätter dem i praktiken.

Så mot vem ska kritiken riktas? Förstås mot regeringen som ytterligare vill skärpa villkoren för familjeåterföreningar.

Bland dem finns inrikesminister Petteri Orpo (Saml), som inte hittills sett några problem med att tillmötesgå Sannfinländarnas önskemål om en inhumanare asylpolitik. Att Orpo i dag skriver att han bett Migrationsverket om en utredning om den nämnda familjen är bara ett försök att fly det egna ansvaret:

Att SDP:s ordförande Antti Rinne twittrar att ”människor inte är saker” är direkt osmakligt givet att Rinne tidigare inte haft några problem med regeringens planer på att göra det svårare för människor i nöd att få uppehållstillstånd i Finland:

Poängen är den här: Finland kan inte ha en situation där enskilda fall särbehandlas för att media uppmärksammar dem och allmänheten ryter till och politikerna inte har mage att stå bakom den egna politiken.

Medierna kan inte uppmärksamma alla omänskliga situationer och det kollektiva samvetet avtrubbas efter ett visst antal fall.

Vi behöver en politik och en lag som utgår från fall som det som Helsingin Sanomat uppmärksammat i dag. Så att de inte inträffar.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Ser journalister världen annorlunda än alla andra?

Stan Saanila, en offentlig person nog för att nämnas vid namn, frågade mig tidigare i dag på Twitter: ”Ser du inget problem i att du och andra journalister väljer att se och beskriva världen annorlunda än majoriteten?”

Upprinnelsen var nyheten om att häktade svenska miljöaktivister inte blivit informerade om sina rättigheter så som lagen kräver.

Niklas Evers, en av journalisterna bakom nyheten, kallade på Twitter artikeln för hans livs kanske mest missförstådda. Anledningen var att många som kommenterat tyckte att aktivisterna fick vad de förtjänade.

Då jag hörde nyheten på måndag morgon skrev jag:

Stan Saanila tycker att den tweeten – plus att jag senare skrev ”Arresterades rättigheter fastnar inte. Däremot nog ‘smutsiga kläder’ och ‘liten handduk’. Det framstår som gnäll. Tyvärr.” – är ett bevis för att jag väljer att se och beskriva världen på ett annorlunda sätt än majoriteten.

(I och för sig kunde man argumentera att jag faktiskt ser världen som ”majoriteten” – ta det måttet med en nypa salt förresten – eftersom aktivisternas berättelse har kallats gnäll.)

(En parentes till: som journalist blir man hellre kritiserad för den journalistik man producerar än för de åsikter man twittrar. Men jag låter det passera.)

Hursomhelst. Det här leder till arrogant journalistik, säger Saanila.

Det vore dumt att påstå att det inte finns arrogant journalistik och arroganta journalister. Men arrogant journalistik utmynnar oftast i undermålig journalistik – artiklar som är kopierade pressmeddelanden, dålig koll på det man skriver om o s v.

I det här aktuella fallet tror jag att rapporteringen om ett faktum förväxlas med journalisters åsikter. Då Niklas Evers säger att nyheten är missförstådd så menar han inte att ta aktivisterna i beskydd. Vad jag vet finns det inget som tyder på att aktivisterna häktades på felaktiga grunder.

Inte heller handlar det om att allmänheten har ”fel” åsikter om aktivisterna. Poängen i det här sammanhanget är att rapporteringen handlade om polismyndighetens skyldighet att agera som rättsstaten förpliktigar; om likheten inför lagen.

Likhet inför lagen är inget som journalister ”väljer att se och beskriva annorlunda än majoriteten”. Det är ett faktum. Att det finns de som tycker att vissa människor inte förtjänar en rättvis behandling – i enlighet med nationella och internationella lagar som Finland förbundit sig till – förändrar inte det.

Föreställ er att det var ett problem. Vad vore i så fall lösningen? Att forma journalistiken så att den till punkt och pricka sammanfaller med majoritetens åsikter? Visst, man kan producera texter enligt den modellen, på faktas bekostnad. Men de texterna ska inte kallas journalistik.

Poängen är det här: Journalister är i slutändan inte skyldiga inför majoriteten. De är inte heller skyldiga inför minoriteten. Journalister är i sina värv skyldiga att berätta sanningen. Det innebär ibland att man bekräftar allmänhetens världsbild, ibland att man går emot den. Men det kan aldrig vara på förhand bestämt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Klart att ordet ”lögn” ska få användas i riksdagsdebatten

Yle rapporterar om en exceptionell händelse i riksdagen i dag. Ledamoten Timo Harakka (SDP) menade i en diskussion om skattesmitning att minister Lenita Toivakka (Saml) gjort sig skyldig till just det, varpå Toivakka anklagade Harakka för att ljuga.

Det exceptionella är att Toivakka öppet anklagade en riksdagsledamot för att ljuga. I riksdagen går dylika beskyllningar nämligen inte för sig. Den regeln bygger i sin tur på grundlagen, paragraf 31, där det heter att en ledamot ska uppträda värdigt och inte sårande.

Toivakka fick en reprimand av riksdagens andra vice talman Paula Risikko (Saml) och bad sedan Harakka om ursäkt.

Jag tycker att det här är bakvänt. Felaktiga beskyllningar ska naturligtvis följas av ursäkter. Men ska riksdagsledamöter undvika ordet ”lögn” i alla lägen? Sist och slutligen är det trots allt så, att sammanhanget motiverar ordvalet.

Om en ledamot kategoriskt måste undvika just detta ord, och på sin höjd säga att ”kollegan talar modifierad sanning”, så kan detta leda till det ovärdiga beteende som grundlagen förbjuder och till en världsfrånvändhet som väcker politikerförakt.

Nu menar jag inte att våra ledamöter ska börja beskylla varandra för lögn titt som tätt. Det ordet ska användas med lika stor eftertanke som vilket annat ord som helst som används då ledamöter går åt varandra i riksdagen.

Däremot menar jag att om ett visst ord tabubeläggs så kan riksdagsledamöterna inte utnyttja folkets mandat till fullo. Ett värdigt uppförande och en uppskattning för riksdagen och dess ledamöter är en sak, att kalla saker vid deras rätta namn är en annan – och båda är förenliga med varandra.

Många ser säkert pragmatiskt på saken. Att beskylla nån för att ljuga kan styra debatten i fel riktning och det gagnar ingen. Det kan jag förstå. Å andra sidan: om jag såg osanna påståenden användas som slagträn i en riksdagsdebatt skulle jag också hoppas att någon utmanade dessa.

Då ska ordet ”lögn” vara ett alternativ. ”Modifierad sanning” räcker inte.

Dan Lolax, samhällsreporter

 

Dela med dig!

En första reaktion på att Barbro Teir lämnar KSF Media

I Yle Spotlights program från den första mars om situationen på KSF Media fick Kaj-Gustaf Bergh frågan om hur han ser på ledningens jobb. ”Det gör ett jättebra arbete”, svarade KSF Medias styrelseordförande.

I dag, knappt två månader senare, slutar Barbro Teir som vd för KSF Media. Hon har inte längre styrelsens förtroende.

Förtroende är något som man har tills man inte har det, bevisligen.

Varför sticker Teir nu, hon som för två år sedan blev den superchef – publishern – som skulle rädda KSF Media? En förlust på sju miljoner euro i fjol är en förklaring. En hjärnflykt av sällan skådat like inom finlandssvensk media en annan (även om Teir utåt sett tonat ner den).

Teir sa själv en intressant sak i Spotlights redan nämnda program. Ombedd att beskriva sin ledarstil sa hon att hon gillar rak kommunikation och snabba ryck. Det behövs i kristider, menade Teir.

Vilket är sant men också förutsätter att riktningen är den rätta. Teir åstadkom många förändringar under sina två år vid KSF Media men om upplagan sjunker tillsammans med annonsintäkterna och prenumeranterna inte söker sig till det digitala utbudet – då är hög fart inte längre en styrka.

Styrelsen har knappast ifrågasatt Teir accelerationsförmåga men nog hennes vägval. Att om två år finna sig ha valt fel väg i det läge som KSF Media nu befinner sig – ja det alternativet fanns knappast på kartan för styrelsen.

Nu signalerar nya vd:n Jens Berg att KSF Media har svåra beslut framför sig. Samtidigt betonar han och ansvariga utgivaren Susanna Ilmoni att journalistiken är bolagets hjärta och nav.

Vilka slutsatser ska man dra av det? Kanske att en del av de reformer som Teir genomförde nu ska börja fyllas med innehåll. KSF Medias budskap utåt under Teirs tid har haft inslag av kärran framför åsnan: det har snackats mer plattform än innehåll. Vilket inte är konstigt, givet att Teir anlitades för att genomföra sådana förändringar.

Fokus på innehåll betyder kanske att KSF Media kan stoppa murveltåget ur tidningarna, eventuellt att de som redan flytt ersätta med nya journalister. Men strukturförändringar kan kanske inte undvikas, och KSF Medias regiontidningar blir igen en del av diskussionen.

Slutsatsen är trots allt den här: liksom Svenskfinland behöver Svenska Yle så behöver regionen också ett starkt KSF Media. Det gagnar ingen att t ex HBL blir en tidning som lever på gamla meriter.

Jag fick för ett tag sedan frågan om hurdan tidning HBL är – en rikstidning eller en regionaltidning? Till min förvåning kunde jag inte riktigt svara på den frågan. Det säger kanske nåt om den identitet HBL och KSF Media måste vinna tillbaka – nu under Jens Bergs och Susanna Ilmonis ledning.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!