Blygsamt skryt

Postat av
Svara

Forskare på Harvard säger sig ha hittat en neurologisk grund för vår benägenhet att prata om oss själva (hittade redogörelsen via HS.fi).

Det verkar handla om att den biologiska hårdskivans belöningssystem aktiveras då vi placerar oss själva i samtalets mitt.

Experimenten som ligger till grund för forskarnas påstående kan inte översättas till vardagliga sammanhang och som så ofta känns den inledande frågan, ”Varför föredrar vi att prata om oss själva?”, konstlad: Att vi procentuellt sett viker endast 30-40 procent av samtalstiden till oss själva känns som… lite.

För det är ju så, att vi kan prata utgående från oss själva på en mängd olika sätt. I forskarnas abstrakt används begreppet ”subjektiv erfarenhet” och det kan inbegripa också annat än strikt självcentrerat snack.

Jag kan mycket väl använda mig själv som exempel i ett samtal utan att vilja framhäva mig själv utan istället göra en mer generell poäng (men att jag utgår från mig själv är inte oviktigt). Å andra sidan kan jag göra en generell poäng bara för att lyfta fram (upp) mig själv.

Exempel? Tja, ifall jag vill beskriva tillkortakommanden som jag tror vi alla delar – trångsynthet, självupptagenhet m.m. – så gör jag klokt i att inkludera och utgå från mig själv.

Men ifall jag beskriver de här dragen och konsekvent subtraherar bort mig själv så är den en form av självhävdelse.

Psykologen Per Naroskin levererade en träffsäker spaning om ”kommenterande idioter” i Sveriges Radios Spanarna. Hans poäng var att vi inte längre ställer frågor. Istället kommenterar vi, hävdar oss själva utan att involvera oss på det sätt som kännetecknar genuin nyfikenhet.

Och sen finns det andra variationer av fenomenet. Det blygsamma skrytet är säkert lika gammalt som civilisationen men av skrytets former det mest falska. Just för att det är blygsamt, inlindat i annan information som egentligen bara fungerar som skrytets transportmedel.

Följ Blygsamt skryt på Twitter och ni förstår vad jag menar.

Dan

Dystopi utan riktning

Postat av
Svara

Jag lyssnade på Johanna Grönqvists radioprogram ”Hunger efter undergången” som tar upp den dystopiska skildringen av ett framtida USA i boken och filmen Hungerspelen.

Dystopier är samtidsskildringar trots att de är förlagda i framtiden. George Orwells bok 1984 är en beskrivning av den förrådda revolutionen i Sovjet men också en kritik av det språkliga förfall som Orwell tyckte sig se (m.m.).

Suzanne Collins fick idén till Hungerspelen då bilder av dokusåpor och kriget i Irak smälte samman. I Grönqvists program resoneras också kring hur dystopier är ett sätt att formulera sin oro över vad som händer i världen just nu och vart det kan leda.

Dystopin har liksom utopin en riktning. Det blir värre. Värre än vad det just nu är. Det här visas, i litteraturen och på film, genom förfallna samhällen; maktutövning och övervakning; människoliv reducerade till noll värde.

Här är en tanke: Tänk om dystopin också finns i status quo? Det vill säga att ”livet”, för att använda en samlande term, blir generellt sett inte sämre. Men det blir inte bättre heller. Och här finns den egentliga tragedin.

Så här på Europadagen ventileras en framstegstanke som genomsyrar all mänsklig verksamhet. Vi har olika åsikter om hur framsteget förverkligas  – de delade åsikterna om EU är ett bevis för det här – men att förbättringen är genomförbar är de flesta överens om.

Kanske är det i skuggan av den här optimismen som dystopin finns. De nya lösningarna – tekniska, politiska, kulturella – gör bara att problemen återkommer i nya former. Ibland är de stora och förödande, ibland små och obetydliga. Men de återkommer.

Här är nåt för författare att bita i: Hur bäst fånga den utvecklingskurva som inte pekar spikrakt ner, inte heller uppåt utan som raklång och statisk för oss in i framtiden utan att vi ens märker det?

Glad Europadag förresten!

Dan

Om hur saker ser ut och vad de är

Postat av
Svara

På onsdag kväll blev Björn Wahlroos ett diskussionsämne då Anna-Maja Henriksson och Carl Haglund inledde den turné som kulminerar i att en av dem blir ny ordförande för SFP.

Att Wahlroos leder partiets näringslivsråd är inte bra, tyckte båda. Henriksson tillade att diskussionen handlar om hur det ser ut, inte om vad det är.

Alltså: Eftersom det av Wahlroos ledda rådet inte har någon makt handlar diskussionen om affärsmannens människo- och samhällssyn och om hur den påverkar SFP:s image (negativt).

Den amerikanske författaren och journalisten Louis Menand har skrivit (fritt översatt) att ”saker och ting är inte alltid det de verkar vara, men det de verkar vara är alltid en del av det de är”. (Det hör till mina absoluta favoritcitat.)

Vi använder citatet i nämnda sammanhang: Wahlroos har en ordförandepost inom SFP men ordet han för bär inte långt. Det fortplantar sig inte i konkret politik. Wahlroos ställning i partiet är inte den som den verkar vara.

Men detta ”verkar vara” är en del av vad det är. Inom politiken är symboliken nästan lika konkret som handlingen. Därför satte Stefan Wallin Wahlroos på posten; därför är Wahlroos nu, efter att ha blivit en thatcherismens omslagsfarbror, oönskad.

Den som finns i det politiska rummet, vare sig personen har reell makt eller inte, kan inte förvandlas till en osynlig möbel i vrån bara genom att man signalerar hans maktlöshet.

Personen måste visas på dörren. Vem kan hålla upp dörren och tacka för besöket? Inte den som stod för inbjudan. Det vore taktlöst.

Men om festen får en ny värd då gäller inga sådana etiketter.

Inget nytt under (spelkon)solen

Postat av
Svara

Så har också jag börjat slunga fåglar mot svin.
Senast jag ägnade tid åt ett elektroniskt spel var för 30 år sedan. Då handlade det om en övervuxen gorilla (Donkey Kong) som slängde oljefat.
Nu är det Angry Birds som gäller.

De indignerade fjäderfäna finns också utanför spelet i form av leksaker, böcker, läsk och animationer.
Tankarna går till världens mest kända multinationella bolag. Och visst gör Rovio som Disney. Eller som Peter Vesterbacka säger:
– Vi tittar på vad Disney gör och försöker göra det bättre.

Samtidigt säger han – och får medhåll av förstå-sig-påare – att finländska bolag som följer i Rovios kölvatten inte ska härma Rovio.
Gör något nytt, är uppmaningen. Men om Rovio gör som Disney, varför kan inte andra göra som Rovio?

Ett svar är att Rovio redan har etablerat sig i underhållningsbranschen. Samarbetar man med Nasa (som Rovio gör) kan man vara kaxig.
Är man i startgroparna gäller det att påpeka det nya.

”Det här har du aldrig sett förut!” ropar spelbolagen. De borde ropa ”Du har sett det här förut men aldrig så här välgjort!”.
Innehållet är bekant. Men det har utvecklats.

Dags att ta in två centrala men nötta ord, ”innovation” och ”varumärke”.
Jag gör mig skyldig till en populärvetenskaplig jämförelse: Innovation är som biologisk evolution.
Evolutionen är begriplig då man förstår omgivningen. Omgivningen har gjort att evolutionen tagit sig vissa uttryck.

Elektroniska spel är tack och lov inte en frågan om vår överlevnad. Men innovationen som spelindustrin förutsätter är ett samspel mellan individ(er) och omgivning.
Det samspelet handlar väldigt mycket om redan existerande idéer och lösningar. De här tar sig nya uttryck då de formuleras av nya människor.
Nu kommer varumärket in.

Varumärkets funktion är att avstyra vår uppmärksamhet från det beprövade till det nya. Även om båda finns i en och samma produkt.
Att bygga skrangliga konstruktioner och sedan ha sönder dem med diverse föremål är nåt jag sysslade med som barn.
Men jag hade inte sönder dem med arga fåglar och konstruktionerna inhyste inte gröna svin. Det tillförde Rovio.

Bakom ett framgångsrikt varumärke ligger strategier, kunnigt branschfolk och hårt arbete.
Jag förringar inte utan gör en simpel poäng: I all underhållning måste finnas ett välkänt element, nåt som är rotat i oss och finns mellan oss.
Stoffet som våra drömmar är gjorda av är återanvänt.

Dan

Ointresset som en positiv kraft

Postat av
1

Mycket har sagts och skrivits om tyckandet. Om gillandet på Facebook; om tweetandet på Twitter; om anonyma kommentarer på webben o.s.v.

Om de här är åsiktsyttringar eller slentrianmässiga knapptryckningar har också diskuterats. (Tar jag ställning då jag gillar ett anti-rasistiskt budskap? Är mitt ställningstagande i så fall ännu starkare då jag kommenterar, om än anonymt?)

Men motsatsen har inte fått lika mycket uppmärksamhet. Vilken motsats? Jo, den som resulterar i ingenting: inga ”gilla”; inga tweets; inga kommentarer.

Vi kan kalla den här motsatsen för ett positivt ointresse men det kräver en förklaring.

Ointresset är inte synonymt med att inte bry sig, åtminstone inte i det här fallet. Ointresset är att aktivt välja bort, att inte ens förklara att man inte har en åsikt i frågan.

Majoriteten är fortfarande tyst, men att i dagens läge (då åsikten är den mest devalverade valutan i handeln med anseende) välja att vara en del av den majoriteten – och inte yppa ett ord om sitt val – är en galen tanke.

Som ni förstått är jag inte en del av den majoriteten. Det positiva ointressets kännetecken är att det inte gör något väsen av sig. Och jag väsnas just nu.

Ett positivt ointresse är detsamma som följande förståelse: Att ha en åsikt om något kräver en kraftansträngning. Att ha en åsikt om det mesta är ett förklätt ytligt tyckande.

På webben pratar alla i munnen på varandra, ofta om det som är en snackis just då och ofta på samma sätt.

Ord-kakofonin kommer av att folk inte försöker nyansera sitt prat – det är en för stor kraftansträngning -  utan väljer istället att bräda varandra med form, inte innehåll.

Nu vet jag inte med säkerhet ifall det finns de som lever helt och fullt i ett positivt ointresse. Men jag hoppas att det finns de som nu och då gör det.

Istället för att gilla eller tweeta eller kommentera, stannar de upp och inser att de inte har nåt att tillföra.

Och så är de nöjda med det, inte ens valet att avstå behöver uppmärksammas.

Dan

”För glädjen, inte för nöjet”

Postat av
Svara

Frågan om vårjakt på alfågel borde inte vara svår (ÅU 13.4). Här är varför: Alfågeln – som passerar Finland i flytten mellan Östersjön och Norra ishavet – är sårbar. Beståndet i Östersjöområdet minskar i rasande takt.

Varför tillåta vårjakt på en hotad fågel? Speciellt som om höstjakt verkar vara möjlig.

Då jag intervjuade Jorma Lindblom, jägare i Korpo, sa han ungefär så här ”Vårjakten är nåt man gör av glädje. Inte för nöjets skull, som kritiker menar.”

Det är ett påstående som skiljer sig från andra argument. Andra argument låter förstå att alfågeljägarna i Åboland är så få att de inte kan ha någon inverkan på beståndet. Det stämmer troligen.

Ytterligare argument för fram höstjaktens praktiska omöjlighet: På hösten är alfåglarna för få, för långt borta och omständigheterna är för svåra för jakt. Också det sant, troligen.

Men det som Jorma Lindblom uttrycker – och som han ytterligare understryker då han talar om sjöfåglar som individer; om vissa platser som heliga – är ett förhållningssätt som, till sin egen nackdel, är starkt kopplat till själva jakten men som också är något större.

Förhållningssättet kan omsättas i något praktiskt. Jägarna i skärgården är ofta markägare. De har ett intresse av att se till sina egna marker, syssla med naturvård; hålla minken borta, fågelholken uppe.

Viljan att syssla med naturvård avtrubbas ifall den inte längre är rotad den traditionsenliga jakten. Så lyder argumentet, jag befarar att det stämmer.

Jag är inte så naiv att jag tror att alla jägare känner ett släktskap med naturen. Men jag tror att det finns såna jägare. Jag tror att den känslan tar sig uttryck genom jakten och att den flankeras av en stor respekt och vördnad för naturen.

Det är inte den här känslan som blivit förlegad. Det är omvärlden som blivit fattigare. Fattigare på resurser men också andligt och intellektuellt.

Foto: Micha Fager

Men eftersom den här känslan är så starkt kopplad till själva jakten, och eftersom den svårligen kan kanaliseras genom något annat (det andra – naturvård, resursanvändning – har varit jaktens goda biprodukt), så blir den allt svårare att förklara.

Dagens vördnad och respekt inför naturen handlar väldigt mycket mera om att konservera, nåt som ofta framstår som jaktens motpol.

Här är det svåra: Konserveringen av naturen har i en viss mån blivit nödvändigt eftersom det förhållningssätt som Jorma Lindblom uttrycker blivit allt mer sällsynt.

Men konserveringen är ett trubbigt instrument. Miljöorganisationer kan inte skilja nöjesjägaren från människan som är i samspel med naturen: båda bär fågelbössa laddad med hagel.

Miljöorganisationerna, och många politiker med dem, tar det säkra före det osäkra; den säkrade bössan före den osäkrade – hur upplyst skytten bakom den senare än må vara.

Att vi kommit dit är en skam, men ett faktum.

Dan

Förenklingen är det farliga

Postat av
Svara

På tal om artiklarna i tisdagens ÅU: Polisens samarbete med medierna är viktigt. Men det finns saker att beakta.

Det här är verkligheten: Brottsrapporteringen vilar – för de redaktioner som inte har kriminalreportrar – på poliskårens axlar. Notiser om rattfylleri, misshandel, stölder och andra brott grundar sig på dagliga polisrapporter.

I förlängningen handlar det om att nyhetsredaktionerna vet att allmänheten vill ta del av brottsrapporteringen.

Det ligger i polisens intresse att visa framfötterna; visa vad kåren gör, hoppas på förebyggande effekter och på bättre rekryteringsresultat.

Riskfaktorerna finns här:

  • En liten redaktion kan inte skärskåda rapporterna och en underbemannad poliskår ägnar inte rapporterna den omtänksamhet som känsligt material kräver: Förenklade redogörelser blir nyhetsstoff.
  • En medialt medveten poliskår kan försöka förstärka genomslagskraften av rapporteringen: Då polisens ordval börjar likna kvällstidningarnas kan budskapet överrösta alla försök till en mer försiktig – och mer verklighetsförankrad – beskrivning av t.ex. hur farlig stadstrafiken är.
  • En generös rapportering ger medier möjlighet att välja och vraka: Då polisen formar sin information efter mediernas intresse och medierna själva plockar russinen ur kakan, kan polisens goda avsikter resultera i vinklade nyheter.

Alla de här riskfaktorerna har det här gemensamt: Istället för att bidra till en nyanserad nyhetsrapportering bekräftar de en snedvriden övertygelse. På det här sättet blir samhället farligare, hoten blir fler, lösningarna enklare.

Det är den förenklingen som är det farliga.

Dan

Om falsk kontroll

Postat av
Svara

Analysföretaget Euromonitor International har listat årets tio främsta konsumenttrender. Det är fascinerande läsning.

Jag har inga skäl att misstro Euromonitors lista. Men jag tror att de trender som listas avslöjar sånt som outtalat finns med i beskrivningen av oss som konsumenter.

Vi tar den tredje trenden – ”DIY (Do-it-yourself) life” – som exempel, summerad så här:

Status handlar inte uteslutande om konsumtion. Det handlar om vem du är. Vem du är har att göra med kontroll. Det vill säga: kontroll över din personlighet på nätet (online persona). Hur den personligheten – ”varumärket” egentligen – länkas och bedöms av andra är avgörande. Därför blir egenskaper som inte kan mätas i pengar viktiga. Kunnande, generositet, kontakter (connectivity) är avgörande.

Det som jag tycker är intressant är att trots den här trendspaningen frångår konsumtionen, så behåller den en av dess starkaste drivkrafter: Du köper lika mycket för att andra ska kunna bedöma dig som för ditt eget behov.

Vår ”nätpersonlighet” kontrollerar vi själva men också på nätet styrs kontrollen av andras bedömningar. Som i sin tur vilar på uppfattningar om hur man ska vara; vem man ska följa; vilka intressen man ska ha och, troligen, vilka karaktärsdrag en nätpersonlighet bör uppvisa; och så vidare.

Den stora behållningen med Euromonitors lista är att den raserar illusionen att nätet är grogrunden för ett individuellt oberoende.

Att lista trender och räkna upp karaktärsdrag som prioriteras framom andra är inte att beskriva varken kontroll eller frihet, men nog att tipsa om hur väl du kan lyckas ifall du avstår från dessa.

Dan

Sex, droger & bananflugor

Postat av
Svara

Bananflugor som inte får sex söker sig till sprit, skriver Svenska Yle och hänvisar till en artikel i Science (som i sin tur bygger på själva forskningen).

En rätt så typisk rubrik för en nyhet i kategorin ”forskning och vetenskap”. Typisk för att den är lättbegriplig (flugor som inte har sex super), rolig (flugor på fyllan, ha-ha) och antyder något om oss människor (tänka sig, vi tar ju också till flaskan).

Dessutom finns här tanken att forskningsresultatet säger något mer: ”… forskningsresultaten kan också tillämpas på människor, tror forskarna”, skriver Svenska Yle.

Egentligen så tror inte forskarna det. I artikeln säger de att resultatet inte kan överföras från flugor till människor. Däremot säger de att resultatet väcker frågor och antyder att mer forskning behövs.

Och vilken forskning gör väl inte det?

Det är begripligt att forskarna gör svepande gester och att nyhetsmedierna följer dem. Forskning är ju intressant bara om den säger något om oss och vår värld. Därför måste de små krypen ges mänskliga drag. i Science-artikeln heter det att:

  • flugorna får ”kalla handen” (cold shoulder)
  • flugorna ger sig på spriten (go for the booze)
  • flugorna dricker bort avsnäsningen (drinking away rejection)

Och visst är det roligt att tänka sig att det pågår små dramer i insektsvärlden. Vi tänker på deprimerade flugor som dränker sina sorger i alkohol och nyheten gör ett bra diskussionsämne i kafferummet. Det är lättsamt men också – på ett odefinierat sätt – djupt: det handlar ju ändå om vetenskap.

Frågan om det här är bra eller dåligt är inte lika viktig som den här uppmaningen: Då du läser en nyhetsrubriken av den här typen, fundera på varför du tycker att den är intressant. Vad är det den vill säga och håller påståendet streck?

Den tanketråden kan ge betydligt mer insiktsfulla svar än själva forskningsresultatet.

Dan

Skärgården och telefonnätet – en fråga om maktlöshet

Postat av
Svara

Språk är makt, heter det. I fallet med det bristfälliga telefonnätet ute i skärgården – som ni kan läsa om i ÅU i dag – kunde man eventuellt hänvisa till det påståendet.

Kommunikationsverkets svar till utskärsdelegationen – som ni hittar här – är svårbegripligt. Det medger verkets enhetschef Petri Makkonen.

Men i det här fallet handlar det kanske inte så mycket om att en myndighet utövar makt, som det handlar om en sorts maktlöshet.

Reglerna är egentligen ganska klara. Verkets uppgift är att utse en ansvarig teleoperatör i områden (läs glesbygden) där det inte finns ekonomiska förutsättningar för konkurrens.

Kommunikationsministeriets uppgift är att ställa krav på operatörerna då de tillåts tävla på kommunikationsmarknaden.

Kraven har bland annat att göra med hörbarhet. Det vill säga att operatörerna ska garantera sina fast bosatta kunder att de kan lita på sina anslutningar.

Men som minister Stefan Wallin säger i dagens ÅU: Kraven vägs mot lönsamheten.

Att alla har rätt till en anslutning – rätt till att kunna ringa ett nödnummer – garanterar inte att alla (läs bosatta i glesbygden) har samma möjlighet att göra så.

Det här eftersom staten bevisligen måste dra en gräns för vilka investeringar en teleoperatör kan förutsättas genomföra.

Kommunikationsmarknaden i Finland handlar till stora delar om lönsamhet. Både för kunder – som försöker pressa ner samtalskostnaderna – och för teleoperatörer som försöker vara tillmötesgående.

Frågan, ”Kan jag alltid ringa 112 med det här abonnemanget?” infinner sig aldrig.
Men det gör den på glesbygden. Problemet är att vinstintresset översätts svårligen till en säkerhetsfråga.

Myndigheterna – vare sig det är verk eller ministerium – vet det här. De gör vad de kan för glesbygden. Men vinstintresset måste de ta på allvar.

Därav maktlösheten.

Dan