Vad gjorde du på Sannfinländarnas presskonferens, Risto Uimonen?

Mycket har sagts om hur Sannfinländarna, som nu tycks existera i en parallell verklighet, i går försökte släta över fallet Olli Immonen genom att lista journalister, politiker och akademiker som ”förtalat” partiet.

Men några ord måste sägas om Risto Uimonen, före detta journalist och ordförande för Opinionsnämnden för massmedier.

Vad gjorde Uimonen på Sannfinländarnas presskonferens? Vilken var hans roll? (Risto Uimonens del i presskonferensen finns mellan cirkatiden 13-23 på videon bakom länken ovan.)

Allmänt taget verkar de flesta kommentatorer, förutom HBL:s Marianne Lydén, utgå att Risto Uimonen gav en objektiv och ibland mot Sannfinländarna kritisk beskrivning av händelserna efter Immonens Facebookuppdatering i slutet av juli.

Ja, Uimonen konstaterade att utan Facebookuppdateringen hade medierna inte agerat som de gjorde. Ja, han sa att Immonen och partiledningen borde ha förklarat och uttalat sig tidigare. Ja, han uppmanade partiledningen att fundera på vilka ord man använder  i flyktingdebatten. Ja, han kallade Matti Putkonens lista över Sannfinländarnas ovänner för smaklös (i Helsingin Sanomat efter presskonferensen).

Men det är inte allt som Risto Uimonen gjorde.

Han inledde sitt framförande genom att plocka upp Matti Putkonens uppmaning till journalistkåren: Is i magen. Sedan la Uimonen till: Det har jag haft hela tiden.

Det satte tonläget för Opinionsnämndens ordförande. Fallet Olli Immonen beskrivs flera gånger som ett mediarabalder (”mediakohu”) och då Uimonen ska plocka isär uppståndelsens anatomi gör han det genom att säga att medierna mal på tills ett nytt rabalder ersätter det gamla. Mediernas megafoneffekt, kallar ordförande Uimonen det.

Alltså: att fallet Immonen behandlats så ingående av medierna har inte att göra med vad det säger om Immonen själv, om hans parti, om Sannfinländarnas regeringspartner, om högerextrema rörelser i vårt land, om folkets motreaktion, om flyktingfrågan o.s.v.

Uimonen låter förstå att onsdagens presskonferens handlar om att medierna inte hittat annat att skriva om.

Efter detta tar Uimonen på sig rollen som konsult. Hur borde Olli Immonen ha agerat; hur borde partiledningen ha agerat? Att eftersläckningen (”jälkisammutus”) pågår tyder på att man inte agerat rätt.

Allt handlar om teknikaliteter för Risto Uimonen. Hans uppmaning till partiet om att välja orden i flyktingdebatten bättre handlar inte om vad de valde orden står för utan om att få slut på rabaldret.

Sedan säger Opinionsnämndens ordförande att problemet är att uppståndelsen fortgår. ”Röklukten ligger fortfarande i luften. På något sätt måste det här rabaldret få ett slut.”

Fråga: Vem är han att säga att rabaldret, om man vill kalla det så, måste få ett slut? Varför agerar Risto Uimonen eko till Matti Putkonen?

Så här är det: under onsdagens presskonferens tjänade Uimonen Sannfinländarnas intresse. Han placerade ett lätt tekniskt ansvar på Olli Immonen och partiet, men han förstärkte också den cyniska uppfattningen om en sensationslysten journalistkår – som man kan stilla genom att följa Uimonens råd.

Jag är den första att tala för hur viktigt mediekritik är. Den här bloggen är ett resultat av det. Men en ytlig mediekritik som fungerar som mellanspel till Matti Putkonens och Olli Immonens verklighetsfrånvända påståenden om journalistkåren är ingen mediekritik. Den är, medvetet eller inte, en del av ett propagandamaskineri.

Dan

Dela med dig!

Vad familjen Stubbs krossade fönsterrutor egentligen lär oss

Det jag gör på några rader framöver kan lätt misstolkas så låt det vara sagt från början: Det här handlar inte om förminska det som Alexander Stubb och hans familj råkade ut för. Snarare så handlar det om att ta händelsen på allvar och i samma veva fundera på vilka mekanismer som är aktiva då politiker, medier och allmänhet reagerar på sånt som är värt att fördömas.

Kort sagt: det handlar om vad vi reagerar på och hur och varför.

Natten till tisdag krossades två fönsterrutor på finansminister Alexander Stubbs hem. Polisen rubricerar händelsen som skadegörelse, grov skadegörelse och hemfridsbrott.

Ett dagis fick nio rutor krossade samma natt och de två unga män (20 och 21 år gamla) som häktats misstänks för åtta liknande brott. De ska ha skett under tiden januari-juni.

Det är oklart vilka männens motiv var då de sköt sönder familjen Stubbs rutor med luftgevär, men de dunkla motiven till trots var statsminister Juha Sipilä (C) beredd att dra fram demokratikortet då han på Twitter skrev:

Anta att endast nio dagisfönster hade krossats den natten. Då hade statsministern – och andra (bl.a.):

knappast twittrat om det. Likväl hade deras konstaterande hållit streck: I vår demokrati finns inte rum för sånt agerande.

Mycket i nyhetsflödet handlar om vem som utsätts för vad. Det är krasst men sant att en ministers ruta spricker högre än ett daghems. Åtminstone om de gör det under samma natt.

Men är det inte det här som är det tydligaste tecknet på att vår demokrati är i olag? Skadegörelse och trakasserier förekommer i alla löne- och samhällsklasser, men bara i ett fåtal fall verkar övergreppen vara värda att ställas mot de ideal som demokratibegreppet hyser. Då Alexander Stubb intervjuades om vandalismen mot sitt hem sa han att ”Många andra har blivit offer för betydligt allvarligare våld än politiker brukar bli.”

Alla som råkat ut för våld är värda att någon står upp för dem och fördömer våldet. Men det sker inte. Vandalernas räder före attacken mot familjen Stubbs hem gick onoterade förbi eftersom redaktionernas nyhetströsklar är selektiva på ett odemokratiskt sätt.

Få politiker fördömer det dagliga våldet eftersom deras perspektiv måste vara brett – men blir specifikt på ett naturligt sätt då den egna kåren drabbas.

Enskilda våldshandlingar upplevs inte som ett hot mot demokratin om de inte kan kopplas till det vi förknippar med demokrati, t.ex. politiker. Och det handlar inte om alla sorters hot mot alla sorters politiker: mord- och våldtäktshot mot kvinnliga riksdagsledamöter på nätet har inte lett till uppmärksammade fördömanden.

Det är det här som tisdagens händelse lär oss: att skadegörelse och våld inte har en plats i vår demokrati och att vi inte kan förlita oss på enbart politiker och medier då det gäller att basunera ut det budskapet.

Dan

Dela med dig!

Om varför Yle och Olli Immonen är på kollisionskurs

Så här skrev Olli Immonen, sannfinländsk medlem i Yles förvaltningsråd, på sin politiska Facebooksida i onsdags (12.8): ”Jouduin juuri estämään erään Yleisradion vasemmistoradikaalin toimittajan kirjoittelun tänne fb-sivulleni. Tämä sivu on Ylen aivopesusta vapaa alue.” (Alltså: ”Jag tvingades nyss hindra en vänsterradikal redaktör från Yle att skriva på min fb-sida. Den här sidan är ett område fritt från Yles hjärntvätt.”)

Den kommentaren, som gillades av många, finns i en diskussion som inleds med att Immonen citerar en ”mediekritisk” blogg vars mål är att avslöja Yles antieuropeiska och -finländska propaganda. I citatet heter det att Yle och HS koncentrerar sig på Immonens Facebookinlägg och uppmärksammar en rödgrön, marginell rörelse (Vi har en dröm-manifestationen), istället för att syna icke-europeiska inkräktare som våldtar finländska kvinnor.

Det är svårt att veta var man ska börja. Här har vi alltså en finländsk riksdagsman som sprider lögner om våldtäkter och som fungerar som dammlucka för rasismen.

Exempel: längre fram i diskussionen kommer Immonen med ett tillägg till påståendet att ett aktuellt våldtäktsfall utförts av icke-finländare: ”Asian selvittäminen kai vielä kesken.” Dvs: utredningen pågår ”väl” fortfarande. Till det här svarar en av Immonens anhängare att det är bra att extremhögern finns för den ska ta hand om mörkhyade [min omskrivning] som Hitler gjorde en gång i tiden.

Om nån hade förväntat sig att Olli Immonen skulle ta avstånd från sånt lär hen bli besviken. Immonen kommer att fortsätta vandra den här vägen. Därför blir hans roll som förvaltningsrådsmedlem i Yle extra intressant.

Immonens syn på Yle är utsprungen ur en paranoid övertygelse om en rödgrön konspiration. Han begriper inte att rundradiobolagets uppdrag och hans världssyn är motsatser, inte pga att bolaget har slagsida mot vänster medan Immonen själv slaskar omkring i dyigt högervatten utan pga att Immonen hyser anti-demokratiska åsikter och Yles uppdrag är demokratiskt (Lag om Rundradion, 7 §: ”stödja demokratin och enskildas möjlighet att påverka”; ”stödja tolerans och kulturell mångfald”; ”främja växelverkan mellan olika kulturer”).

Exempel: Den blockerade Ylejournalisten som hänvisades till i början hade frågat Olli Immonen om han litar på en blogg som kallar nynazister för ”oliktänkare”? Enligt den Ylekritiska bloggen är medierna ute på nazijakt, men egentligen förorsakades våldsamheterna i Jyväskylä knappt två veckor sedan av antifascister – inte av nynazisterna.

För att illustrera hur pass ”hjärntvättade” journalisterna på ”propagandabyrån” Yle är vänder sig Olli Immonen alltså till en blogg som tar nynazister i försvar.

Så vad vi har här är en riksdagsman och förvaltningsrådsmedlem som kommer att fortsätta som han gjort, eventuellt ännu mer frenetiskt. Vi har också ett rundradiobolag som, om det är sitt uppdrag troget, måste kalla Olli Immonens uttalanden för vad de är: ohederliga, grundade i okunskap om bolagets uppgift, och anti-demokratiska.

Det finländska flaggskeppets nyhetsredaktioner kan inte tassa runt hunom. Att tiga om Immonen vore att gå honom till mötes.

Nyhetsrapporteringen är en sak, Yles officiella respons en annan. Yles programarbetare har redan tidigare svarat Immonen då denna frågat efter partiböcker bland bolagets anställda. Frågan är om inte Lauri Kivinen och Marit af Björkesten borde säga att sannfinländaren kan ta sin retorik tillbaka till 1970-talet? (Kanske inte med de orden.)

Jag ser nämligen en tydlig koppling mellan villfarelser som Immonens och hot som riktas mot journalister.

Framför allt måste Sannfinländarnas partigrupp inse det ohållbara (även informationschefen Matti Putkonens senaste uttalande grusar den förhoppningen).

Det här har sedan länge slutat handla om Facebokkupddateringen i juli. Immonen kommer att fortsätta stå för sin världssyn. Frågan är bara om han ska få göra det som riksdagsman och medlem i Yles förvaltningsråd. Om partiet svarar ja på den frågan och låter honom fortsätta blir det intressant att se hur Immonen och förvaltningsrådet genomför det här uppdraget (enligt 6 § i redan nämnda lag):

Förvaltningsrådet ska dessutom årligen före utgången av april lämna riksdagen en berättelse om hur den allmännyttiga verksamheten enligt 7 § har genomförts…

Dan

Dela med dig!

Vilken är mediernas roll om Jussi Niinistö sänder Ryssland en signal?

”Åland ockuperas”, ”grönklädda män”, ”Krim”, ”Ryssland”.

Nordens förhållande till Ryssland är nu sånt att medier går från 0 till 100 på två röda då sluga dykare insinuerar u-båtsfynd och då Finlands försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) ser Åland ”i fel händer” som en laddad pistol mot Sveriges tinning.

Klart är, att det är bättre att ha en försvarsminister som talar än en som tiger. Och eftersom jag är obevandrad i försvarsfrågor skulle det aldrig falla mig in att börja dissekera Ålands strategiska betydelse.

Men just tack vare att jag å ena sidan läser torsdagens toppnyhet som vanlig nyhetskonsument och, å andra sidan, gillar att dissekera journalistik, gör jag följande iakttagelser.

Då Lännen Media gick ut med Niinistös uttalande måste nyhetsredaktionerna, åtminstone på finlandssvenskt håll, ha kablat ut sina versioner i ett yrvaket tillstånd. I ett skede hette det att det var Finland som var berett att ockupera Åland.

Det här ändrades sedan till att Finland var berett på att Åland ockuperas, alternativt på att försvara Åland. (På riktigt?! Försvara Åland?! Vem hade trott det?! Obs. ironi.)

Men hur var det med den beredskapen? Var det inte den som, enligt Niinistö, inte finns; som försvaret måste se över? Mycket av Niinistös uttalande verkar gå ut på att säga en sak – och sedan ta lite av det tillbaka.

Läser man Svenska Yles återgivning heter det bl a så här:

  • ”[D]et… är skäl att se över försvaret av Åland. … [F]örsvarsmakten har ändå inte inlett några nya förberedelser eller diskussioner… om försvaret av Åland.
  • ”Militär expertis bedömer att Ryssland i händelse av en väpnad konflikt i Baltikum eller Östersjön skulle försöka ockupera Åland och Gotland. Försvarsminister Niinistö anser ändå inte att risken för en konflikt har ökat.”
  • ”[I] en krissituation kan vi inte lita på [internationell rätt] till hundra procent. … Det måste vi beakta i planeringen, sammanfattar Niinistö. Vad försvarsplanerna går ut på kan Försvarsmakten av naturliga orsaker inte berätta.”
  • ”Åland är legitimt en del av Finlands område och på grund av områdets försvarsdoktrin som vi har så har Försvarsmakten naturligtvis i uppgift att förbereda att försvara också Åland, såsom vilket område som helst (säger flottiljamiral Juha Vauhkonen).”

Alltså. Det är skäl att göra si-och-så – men det har försvaret inte gjort. Det finns ett scenario framtaget av anonyma experter, men Niinistö tror inte att scenariot är troligt. Finland planerar, men planerna är hemliga. Och i slutändan finns inget exceptionellt med Åland. (Det tycks också vara förra försvarsministern Carl Haglunds åsikt.)

Så vad var det som hände i torsdags, förutom att medierna fick tassa kring Rysslandsfrågan med febrig nervositet?

Professor Pami Aalto säger att en rysk ockupation av Åland är mycket osannolik. Men han tycker det är bra att Jussi Niinistö säger något, bryter tystnaden och visar ryssen att Finland är alert.

Det finns ett par slutsatser att dra av det här. Den ena är att vad vår försvarsminister säger inte är så viktigt, bara han säger nåt överhuvudtaget. Tanken är att det sänder en signal till Ryssland – you bet.

Den tanken styrks av överstelöjtnant Aki Huttunens uttalande för FNB: Motivet bakom uttalandet vill han inte spekulera i men det handlar om en ”medveten strategisk kommunikation” och ett ”budskap på hög nivå”.

Tydligen är nivån så pass hög att budskapet blir otydligt.

Är det inte märkligt egentligen, att vår försvarsminister uttalar sig och efteråt är det oklart vad han sa och varför han sa det? Experter tolkar Jussi Niinistös ord som om han vore försvarsminister för en främmande makt.

Och förutsätter inte en sån kommunikation följsamma medier? Ni vet, såna som sparar följdfrågorna till experterna, låter antydningar förbli vaga, låter det spända läget i Östersjön bära budskapet då det inte är starkt nog att bära sig självt.

Är det här vad som hände, att Niinistö inte sa så mycket men sände en signal med hjälp av medierna? Hur skiljer sig i så fall finländska medier från, säg, ryska?

En annan slutsats: Sannfinländarna har en enorm partipolitisk fördel genom försvarsministerposten.

Vem bryr sig om Olli Immonen då grönklädda gubbar eventuellt möjligen intar en del av Finland som vi på ett naturligt sätt kanske är beredda/oförberedda att försvara?

Dan

Dela med dig!

Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om regeringen inte skärper sig)

Den sannfinländska riksdagsledamoten Olli Immonen, som också leder nationalistiska Suomen Sisu, lovar dyrt och heligt att han och hans stridskamrater ska slåss för en sann finsk nation.

(Skärmdump via Kainuun Sanomat.)

(Skärmdump via Kainuun Sanomat.)

Det här är vem Olli Immonen är. Mycket av det han sagt och gjort tidigare, inklusive gruppbilden med finländska nationalsocialister, slinker in som hand i handske med Facebookuppdateringen.

Det finns en Breivisk klang i orden, men Immonen har rätt att uttrycka dem. Frågan är snarare hur Immonens ord sammanfaller med hans uppdrag som medlem av Finlands riksdag, som medlem av Sannfinländarna – som i sin tur är ett regeringsparti.

Professor Kimmo Grönlund har rätt då han skriver att Immonens krigsed inte är förenlig med grundlagen:

Så hur kan en riksdagsledamot som inte tror på likhet inför lagen fortsätta vara ledamot? Sannfinländarna, genom gruppordförande Sampo Terho, gör det de oftast gör i såna här lägen – de gör skillnad mellan privatpersonen Olli Immonen och riksdagsledamoten Olli Immonen.

En liten grundkurs i logik till Sampo Terho & co: Om en person lovar att hen ska slåss mot multikulturalismen ”until the end” så begränsar hen knappast den kampen till efter jobbet.

Det är självklart att Olli Immonen använder den plattform han har i egenskap av folkvald politiker för att sprida sitt budskap. Det här vet partiordförande Timo Soini, som i skrivande stund ligger lågt.

Kommer Soini att agera i fallet Immonen? Knappast självmant. Det kan finnas två skäl till att tro det. Det första skälet kunde vara att Soini delar Olli Immonens hat mot det mångkulturella samhället. Men även om det finns beröringspunkter mellan deras världsåskådningar så är det inte troligt att Soini är en så fullfjädrad nationalist som Immonen är, åtminstone inte sett till hur Soini väljer att formulera sig i invandrings-, flykting- och minoritetsfrågor.

Det andra, mer troliga skälet är att Soini målat in sig i ett hörn. Soini har, då han pressats, tagit avstånd från åsikter som Sannf:s rasistiska falang uttryckt. Men han har inte tvingats svara på frågan om vad det är i Sannf som lockar till sig personer som Immonen och Jussi Halla-aho.

Att svara på den frågan skulle vara att erkänna rasismen inom partiet och tvingas agera mot den. Och det skulle i sin tur betyda att Immonen skulle göras sällskap av en rad andra sannfinländare på vägen ut.

Frågan blir nu: Hur tänker Samlingspartiet och Centern agera? Regeringsprogrammet är sparsamt vad gäller frågor om det mångkulturella samhälle som Finland allt mer blir, troligen på grund av Sannf:s regeringsmedverkan. I programmet finns en mening om att rasism inte är tillåtet, och om tolerans och mänskovärde.

Marianne Lydén skrev tidigare att ”förhandlarnas försäkran om att rasism inte accepteras är till intet förpliktande floskler, ungefär lika relevanta som en rasists försäkran om att hen inte är rasist, eftersom de följs av löften om ‘en oberoende utredning av invandringens kostnader och inverkan på samhället’ och liknande sannfinländsk fördomsskapande retorik.”

Helt rätt, och ändå lyckas Olli Immonen gå emot också floskler om rasism. Ska statsminister Juha Sipilä (C) acceptera det? På vårkanten i ett Slaget efter tolv-program sa jag att Sipilä framstår som en no nonsense-minister. Med det menade jag att han har en målsättning som främst rör ekonomiska frågor och vill inte att nåt kommer i vägen för regeringens arbete för att nå målet.

Det här betyder dels att det regeringens prioriteringar är ganska från skogen. Så kallade värdefrågor verkar behandlas som tjafs. Det betyder också att Sipilä prioriterar en funktionsduglig regering. Det har varit Sannf:s räddning så långt.

Då Timo Soini sms:ade FNB om att han motsätter sig den flyktingkvot som Finland redan bundit sig till, och sedan fegade ur, teg både Sipilä och Alexander Stubb (Saml). Saker och ting blir hanterbara då de tigs ihjäl.

Slutsats: Olli Immonen kommer att fortsätta agera och uttala sig som den nationalist han är. Immonen har sagt att han inte har några politiska ambitioner, dvs. att han kommer inte att ”tona ner” retoriken för karriärens skull.

Soini kommer att fortsätta tiga för allt annat vore att öppna upp ett varigt sår i sidan på den sannfinländska kroppen.

Det enda sättet att få Juha Sipilä att tvinga Sannf till nån form av agerande är att se till att kritiken mot Immonen & co. kommer i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd. De som tar avstånd från den typ av nationalism som Immonen företräder måste vara högljudda nog för att Sipilä inte ska kunna ignorera rasismen.

I förlängningen handlar det också om att visa att det öppna samhället inte är tjafs, utan nåt långt viktigare än strikt ekonomiska frågor. I den diskussionen har vi journalister en roll att spela.

Dan

 

Dela med dig!

Hur Turun Sanomat bildsätter våldtäkt med raffset

Jag har tidigare skrivit om hur Åbodraken Turun Sanomat misslyckats totalt i sin bildsättning.

Frågan är om inte exemplet från i går är värre. Kolla in den här skärmdumpen:

TS

Kontrastera sedan vad och vem nyheten handlar om:

Två män, den ena misstänks för koppleri, den andra för grovt sexuellt utnyttjande av barn. Båda misstänks för utnyttjande av barn. En brottsrubricering lyder våldtäkt.

Alltså: i ett fall där män våldtagit, utnyttjat sexuellt och gjort pengar på prostitution väljer TS att bildsätta, inte bara med en generisk bild utan också med en bild som väldigt mycket rider på fördomar om lyckliga horor som alltid är ute efter snabba cash.

En läsare frågar korrekt vad bilden har med brotten att göra. En annan läsare svarar att det kan handla om någon som nästan är vuxen, men som ljugit om sin ålder.

En bildsättning av det här slaget styrker såna antaganden, att egentligen handlar det om vuxna mänskor som är i kontroll över sina glamorösa liv där sex inte bara är en njutning utan också inkomstbringande för de prostituerade.

Den här bildsättningen gick åt helsike, Turun Sanomat. Om ni inte har generiska bilder av män som utnyttjar, våldtar och köper sex – låt då bli att bildsätta.

Dan

Dela med dig!

Svenska Yle pratar i skägget om sociala medier och ansvar

Jag gillar Stefan Winiger och Svenska Yle men nu måste jag läxa upp dem båda.

Inte enbart för att jag tycker att de gör en grej bakvänt, utan för att jag tror att de inte är ensamma om att göra det bakvänt.

Och för att jag tror att det bakvända är symptomatiskt för hur vi journalister försöker balansera fakta och ”snackisar” – och för att vi tror att vi klarar av det. Eller ännu värre: att vi tror att det är eftersträvansvärt att vi klarar av det.

Under temat ”debatt” dammar Svenska Yle av en snart tre månader gammal loppukevennys om hur skägg är som bajs.

Det märkliga är, att Svenska Yles artikel landar i en sågning, signerad Der Spiegel, av den amerikanska radiostationen KOAT:s ovetenskapliga undersökning av en ”handfull” skägg.

Den sågningen borde rimligtvis ha avstyrt Svenska Yle från att försöka göra det här till en ”debatt”.

I ett skede intar artikelskribenten Winiger ett sorts metaperspektiv och skriver att KOAT:s ”undersökning” har ”delats och kommenterats vida på hela planeten och visar tydligt på de sociala mediernas makt – helt oavsett om det som skrivs är sant eller inte.”

Men att bajsskägget bevisligen är en myt hindrar inte att Svenska Yle försöker skapa debatt av myten. För då man inte har fakta på sin sida kan man alltid, som Svenska Yle gör, fråga ”Tror du att skägg är en bakteriespridare?”

Tror? Är det inte folks ogrundade tyckande som är bränslet i de sociala mediernas makt? Är det inte vad folk tror, i motsats till vad som verkligen gäller, som kommer i vägen för en informerad debatt? Är det inte övertygelser av det här slaget – ”Skägg är snuskiga!” – som gör att rykten och vaga påståenden fortsätter leva kvar långt efter att de bevisats vara felaktiga?

Det Svenska Yle säger är ungefär det här:

Här är ett påstående. Vi vet att det inte stämmer. Men det är en snackis. Så ni får säga vad ni tror om det här som vi vet att inte stämmer. Och, by the way, vi vet att det här med låta snackisar köra över fakta är en avigsida av sociala medier. Så vi publicerar det här under ”debatt”.

Det här är ett tillkortakommande symptomatiskt för medierna och för oss journalister. Den här gången handlade det om skägg, men nog finns det väl utrymme för källkritik för det?

Dan

Dela med dig!

”CP” är fortfarande ett skällsord

Med anledning av artiklarna i dagens ÅU, en reflektion.

Redan före Pertti Kurikan Nimipäivät sändes till ESC viskade vi om vår egen vidsynthet.
Då valet var ett faktum övergick viskningen till ett mantra: Vi är toleranta, vi accepterar alla, vi är föregångare. (Underförstått var att vi är de normala.)

Frågan är om mantrat upprepats tillräckligt många gånger för att vi ska tro det utan att behöva omsätta det i praktiken?
Handen på hjärtat: att rösta fram en professionell punkkvartett vars medlemmar råkar ha utvecklingsstörningar berättigar inte till många ryggdunkningar.

Det är knepigt att bena ut reaktioner som de som följt i PKN:s kölvatten.
Här finns förstås genuin glädje – bland dem som har någon utvecklingsstörning, bland deras anhöriga och bland människor som jobbar med dem.
Här finns också respekt för tre yrkesmänniskor.
Men här finns också läpparnas bekännelse.

Förstå mig rätt. Vi som låter vår glädje omfatta PKN:s särdrag är säkert glada.
Men för att den glädjen ska kunna omsättas i en genuin vidsynthet, den som vi tror att finns där, krävs mera än att ha en åsikt om PKN.

Strängt taget krävs att vi överhuvudtaget börjar förhålla oss till medmänniskor som råkar ha en diagnos, också de som inte är punkrockare.
Det tror jag är en svårare sak.
De flesta i min ålder skulle aldrig ens komma på den tanken – om vi inte är anhöriga till eller släkt med en person med en utvecklingsstörning. (Det är möjligt att lägre ner i åldrarna är det en annan sak.)

Medan jag förberedde intervjuerna dök två nyheter upp i flödet som direkt berörde handikappfrågor.
Den ena var ett uttalande från Tukiliitto – De utvecklingsstördas stödförbund – som kritiserar kommunernas sätt att konkurrensutsätta utvecklingsstördas boenden.
Av sparskäl tvångsflyttas de inneboende till lokaler långt från hemkommunens centrum.

Den andra var utredningen av en trähusbrand i Åbo i november i fjol.
Två människor dog i den branden. Utredningen konstaterar att ”invånarnas funktionsförmåga inte inte beaktats i räddningsplanen.”
Sådana här nyheterna är mer vardag än ESC för de flesta med en utvecklingsstörning.

I måndags bytte jag några ord med Daniela Andersson, chefredaktör för SOS Aktuellt.
Andersson ser mycket positivt i PKN:s framgång – den är gränsöverskridande och skapar nödvändiga förebilder. Hon hoppas det innebär ett framsteg för alla personer med funktionsnedsättningar.

För det behövs.
I Finland är journalisternas kunskap om utvecklingsstörningar begränsade. Överlag har folk svårt att prata om funktionsnedsättningar.
– Vi är lite bakom flötet i Finland. Det är pinsamt att ”CP” fortfarande är ett skällsord som ungdomar använder, säger Daniela Andersson.

Det är typiskt att då något blir ett fenomen så stannar tanken upp vid fenomenet och går inte vidare och sätter tänkaren själv i blöt.
Vi säger att PKN är en bra sak för folk med en utvecklingsstörning.
Och medan det stämmer att PKN har gjort sitt arbete så undgår det oss att för att det ska vara ”en bra sak” så måste vi göra vårt jobb.

Vad är jobbet? frågar ni.
För det första att inventera de egna fördomarna. Hur förhåller jag mig till människor som inte är funtade som jag?
För det andra att fråga var de här människorna finns i förhållande till en själv. Om ingenstans, varför inte?
För det tredje, och beroende på hur frågan ovan besvaras, att fråga vad man själv kan göra – och att sedan låta det man gör styra det man säger.

Dela med dig!

Om Pekka Ervasti och ”privilegierade finlandssvenskar”

Det har nu gått tre dagar sedan en av Finlands mest sakkunniga politiska redaktörer, Yles Pekka Ervasti, avslutade ett i övrigt välavvägt blogginlägg med en märklig knorr. Enligt Ervasti kan regeringen Sipilä komma att föra en politik som SFP egentligen stöder – vilket betyder att partiet kan ägna sig åt kärnverksamheten: ”försvara de svenskspråkigas evinnerliga privilegier” (ruotsinkielisten ikiaikaisten privilegioiden puolustamiseen).

Det är rätt märkligt att en politisk journalist på ett tvåspråkigt rundradiobolag i ett tvåspråkigt land väljer ett ord som ”privilegier” då han ska beskriva SFP:s verksamhet. Även om man väljer att se SFP som ett språkparti är det ytterligare ett steg mot illviljan att kalla finlandssvenskar för privilegierade. Och det känns extra märkligt med tanke på att Ervasti vet hur många betydligt mindre sakkunniga det finns som är villiga att vara illvilliga.

Men det egentliga problemet är inte att Pekka Ervast skrev som han gjorde. Det största problemet är att han låter formuleringen hänga där oförklarad trots att många bett honom förklara. Det är också märkligt att Yle, som vad jag vet känner till att Ervastis formulering skapat huvudbry, agerar med undfallenhet. Tankarna går till Atte Jääskeläinens icke-svar på frågan om varför Yle använder termen ”tvångssvenska” (pakkoruotsi).

Det finns två saker att fundera på i sammanhanget. Den ena är mer allmän och gäller hur vi journalister interagerar med allmänheten. Om man i en text tar ställning eller överlag analyserar frågor som berör många, ska man inte då vara beredd på att gå i dialog med den allmänhet man riktar sig till?

Jag är den första att erkänna mitt eget tillkortakommande här. Jag och många av mina kollegor borde ha bättre fingertoppskänsla då det handlar om att bemöta sakliga frågor och motargument. Som det nu är verkar många av oss betrakta kommentarsfälten som läsarnas lekrum dit vi med jämnan slänger nya saker att slita i.

Den andra grejen har att göra med Yle mer specifikt. Jag undrar om det i bolaget finns ett krav på lojalitet som överskuggar nödvändigheten av en mediekritisk diskussion? Är det så att man bakom stängda dörrar suckar över sånt som borde diskuteras, även offentligt, medan man utåt tiger och hoppas att allmänheten glömmer bort det som borde diskuteras?

Som ett statsägt bolag som värnar om journalistiska regler och etiska principer borde Yle värna om den öppna, kritiska debatten. Den ska kunna föras av varje anställd och kan inte vara hänvisad till program som Uutisvuoto eller Pressiklubi. Mediekritiken i Finland är så svag att den knappt hålls stående. Jag ser det som Yles ansvar att idka den.

Men åter till Pekka Ervasti. Det här inlägget ska inte tas som ett krav på en ursäkt för hans formulering. Det handlar om att säga B då man väl sagt A. En garvad politisk redaktör som, bevisligen, inte drar sig för att pressa politiker måste själv kunna svara på frågor. Annars finns risken att respekten hen vinner genom det sakliga raseras av det osakliga.

Och om Ervasti blir allmänheten skyldig ett svar tvingas den kanske dra egna slutsatser och bedöma slängen om finlandssvenskar som osaklig.

Dela med dig!

Hankeiter – svik inte Studentbladet!

Yle Huvudstadsregionen rapporterar att Hankens studentkår är missnöjd med Studentbladets innehåll och överväger att lämna föreningen som ger ut tidningen, SSI.

Hankeiterna tycker att Stbl skriver för mycket om hum-flum och för lite om fyrk. Därför känns tidningen inte relevant längre; därför gör de kanske som Åbo Akademis Studentkår redan gjort och lämnar tidningen åt sitt öde.

Innehållet i Stbl är en evighetsdiskussion – men inte bara på ont. Det är väl självklart att en tidning som vänder sig till tusentals studenter aldrig kan tillfredsställa alla och ska diskuteras.

Det är ett misslyckande om den diskussionen leder till att Stbl lämnas vind för våg. Det tyder på att man inte diskuterar lösningar, eller i värsta fall att diskussionen aldrig var ämnad att leda till en lösning; att de som schappar vill spara pengar – inte läsa om dem.

Så här är det: Stbl:s situation kan liknas vid lokaltidningens. Förr, då världen var mera avgränsad, mättades behovet av den tidning som skrev om det som direkt berörde en själv. De här gränserna finns inte längre, och behoven som ska mättas är många.

Det handlar om att Stbl måste, liksom vilken lokaltidning som helst, ha en fingertoppskänsla för läsarnas mosaiska vardag. I den ryms enormt mycket mer än studier, och vardagen är inte enbart kopplad till studieorten.

Det är förstås det här Stbl försöker göra hela tiden – med begränsade resurser som blir ännu mer begränsade om hankeiterna sticker.

Men frågan är om det inte är dags för Stbl att ta hela klivet in i den digitala värld där merparten av studenterna finns för det mesta och där blivande studenter kommer att finnas uteslutande?

Mitt förslag: Starta en Stbl-community där trafiken går mellan redaktionen och studenterna och mellan studenterna själv; där kvalitativ journalistik fortfarande står i fokus, men nu ännu mer eftersom den inte binds upp av papprets deadlines och utgivningsdatum; där den här flexibilitet möjliggör medarbetare på alla studieorter i Svenskfinland; där text kompletteras av videomaterial, livestream och podcasts.

Mitt råd till Svenska handelshögskolan: Svik inte Stbl, hitta en fungerande lösning istället.

Min vädjan till Åbo Akademis studentkår: Återvänd till Stbl! Ni behövs.

Dan

PS. Läs också chefredaktören Niklas Evers kolumn.

Dela med dig!