Är ÅU sämre än HBL?

Dagen innan julafton uttryckte Thomas Rosenberg på kolumnplats i HBL (bakom betalvägg) sin oro över den finlandssvenska identitetens framtid på ”webbens jagcentrerade klickverklighet”.

Jag delar inte Rosenbergs oro. Däremot blir jag smått bekymrad över hans syn på hur lokaltidningar handlar om låga trösklar på kvalitetens bekostnad.

Rosenberg skriver: ”det är lokaltidningens viktigaste funktion; att tröskeln är så låg som möjligt, för läsare, annonsörer och skribenter. Det är inte den journalistiska kvaliteten som är det primära utan närheten och det välbekanta, även om det är ‘dåligt’.”

Skribenten menar säkert väl då han skriver gott om lokaltidningarnas ”amatörmässighet”, men det är ett välmenande med ett nedlåtande tonfall.

För medan det är självklart att lokaltidningen ska vara tillgänglig – vilken tidningen ska inte vara det? – så är det en tillgänglighet som aldrig är frånkopplad kvalitetskravet.

Det gäller att skilja på två saker: dels det redaktionella innehållet i en tidning, dels det som finns på insändar- och andra sidor ämnade uttryckligen för läsarnas material.

För det förstnämnda gäller journalistiska kvalitetskrav, också då det handlar om frilansande skribenter som bidrar med recensioner och kolumner.

Om en ung skribent recenserar film i en tidning, för att använda Rosenbergs exempel, är det helt säkert för att hen upplevs leva upp till kvalitetskraven, inte för att anything goes.

I de fall där läsarnas material tas in gäller andra krav, men kraven är fortsättningsvis sådana att tidningen måste kunna stå för det material som publiceras.

Om man vänder på Rosenbergs resonemang, men fortsättningsvis tar det på allvar, betyder det att HBL är en otillgänglig kvalitetstidning. Jag undrar om kollegorna i huvudstaden smäller med hängslena åt den beskrivningen?

Lika litet som jag skulle glädjas över ett påstående om att ÅU:s kvalitet inte når högre än tidningens låga tröskel, vill jag tro.

Det Thomas Rosenberg vill säga är att lokaltidningen är kittet i det lilla samhället och då är kvalitet inte så viktigt. Men han har fel. Förutom att han blandar äpplen och päron, och tyvärr ger uttryck för en fördomsfull syn på lokalpressen, missar han följande poänger:

  • Tillgänglighet, ”låg tröskel” om man så vill, är ett tecken på kvalitet; på att lokaltidningen gör det den ska göra, nämligen vända sig till sina läsare, ibland med hjälp av kunniga, icke-redaktionella medarbetare.
  • Att ”få sin identitet bekräftad” är inte, som Rosenberg påstår, lokaltidningens enda ansvar inför läsarna. Eftersom lokaltidningen, som vilken tidning som helst, styrs av journalistiska principer, kan ansvaret också utmynna i att rubba invanda mönster – i att inte bekräfta utan utmana läsarens identitet.

Lyckas lokaltidningarna med det här? Nej. Men det är den princip de utgår från. Att inte göra det – att ställa tillhörighet framför kvalitet i alla lägen – leder till den jagcentrering Rosenberg tillskriver webben.

Dela med dig!

Om män och kvinnor bakom ratten

I måndags kanade en bil ner i Aura å i Åbo. Föraren, en kvinna, klarade sig oskadd, liksom andra i olyckans närhet.

I ingressen till notisen på ÅU:s webb nämndes bilistens kön – ”Den kvinnliga föraren…” – vilket i sin tur ledde till en kommentar på vår Facebook: Skulle det inte ha räckt med ”bilist”?

Den kommentaren fick många tummar. Den ledde också till en intern diskussion på redaktionen. Vi tar våra läsares kommentarer på allvar.

Så här ser jag på det hela: För det första är det inte så att kvinnor behandlas orättvist då det handlar om trafikolyckor eller -förseelser.

En snabb koll i vårt arkiv – då handlar det om rattfylleri – visar att könet på bilisten nämns oavsett om det är en man eller en kvinna. (Männen är i klar majoritet bland rattfyllona.)

Den mer övergripande diskussionen handlar om det här: Förstärker vi stereotyper genom formuleringar som ”den kvinnliga bilisten”? De som reagerar på formuleringen svarar troligen ja.

Kanske de tänker så här: Om en tidning som ÅU är snabbt ute med att etablera könet låter den förstå, om än indirekt, att könet har något med olyckan att göra.

Jag svarar nej. Vi ska alltid fundera på formuleringar, och ”kvinnlig” har problematiska konnotationer. Men medierna kan inte anklagas för att hänga ut kvinnor som sämre bilister om det är fastslaget att bilisten var en kvinna.

Att rapportera om en händelse är inte att fälla ett påstående.

Fakta är motsatsen till fördomar. Om vi börjar försöka föregå eller undvika diskussioner om ”kvinnliga och manliga bilister” genom att undanhålla fakta drar vi undan mattan för oss själva.

Det här kommer vi inte ifrån: Nyheter förstärker ofta människors världsbild. Om det i nån stackares världsbild ingår en idé om att kvinnor är av naturen sämre bilister är det inte mycket vi journalister kan göra åt det.

Men det vi aldrig ska göra är att låta fördomar styra förutsättningarna för hur vi gör nyheter.

Jag önskar alla en god jul!

Dan

Dela med dig!

Ja, rubriken var missvisande

Eftersom NTM-centralen tycker att Nordanå-Lövböleplanen är för liten frågade ÅU enhetschefen Anna-Leena Seppälä om det betyder att centralen inte kan försvara planen.

Enhetschefen svarade:
– I det här avseendet tycker vi inte att planen är bra och det kan leda till oklara situationer i kommunen om bygglov söks innanför vindkraftverkens bullerområde men utanför planområdet. I det här skedet börjar jag inte spekulera i våra möjliga vidare åtgärder i ärendet.

Det här svaret ledde till rubriken ”NTM-centralen gillar inte planen”. (Läs artikeln med en korrigerad underrubrik här.)

Enhetschef Seppälä har sedan sagt att rubriken är missvisande (läs mera här). NTM-centralens synpunkt är att planen i övrigt är bra gjord och förverkligar landskapsplanen.

Rätt ska vara rätt.

Artikeln i lördagens ÅU håller streck men rubriken borde ha återspeglat att NTM-centralen inte gillar delar av planen men godkänner den som helhet.
Nu blev rubriken missvisande, och för det ber jag om ursäkt.

Dan Lolax

Dela med dig!

Du som lämnade kyrkan, bli medlem igen – eller intellektuellt ohederlig

Efter fredagens omröstning i riksdagen har över 13 000 finländare lämnat sin församling.

Det största skälet antas vara ärkebiskop Kari Mäkinens positiva syn på att Finland verkar få en jämlik äktenskapslag. En del anger Kristdemokraterna och Päivi Räsänen som skäl till att de lämnat kyrkan.

Det sistnämnda – d.v.s. ett enskilt partis (partiledares) åsikt i en värdefråga – är fortfarande inget giltigt skäl att lämna kyrkan. Räsänen och KD verkar orsaka en spasm som eroakirkosta.fi påpassligt fångar upp: det är ogenomtänkt men effektivt.

Jag har större förståelse för dem som anger Mäkinens uttalande som orsak. Han ÄR den evangelisk-lutherska kyrkan personifierad. Om ärkebiskopen leder ett samfund på ett sätt som man inte längre kan godkänna är det kanske hög tid att lämna samfundet.

Men nu gäller det för hundratusentals finländare, som tidigare lämnat kyrkan p.g.a. Päivi Räsänens uttalanden om vem som har rätt till vad, att bli medlemmar igen.

Även om folk i sin ilska inte kunde, som vår grundlag kan, hålla isär kyrka och stat kan vi anta att beslutet att lämna kyrkan hade ett syfte: att ta ställning, kanske t.o.m. att åstadkomma förändring.

Det är intellektuellt och etiskt ohederligt att inte låta den linan löpa fullt ut. Ärkebiskop Mäkinens uttalande är den linans slut.

Om vårt samhälle, i.o.m. fredagens omröstning, är inne i en definitiv förändring så måste kyrkan, genom Mäkinens ställningstagande och den medlemsflykt det uttalandet orsakade, vara en del av den förändringen.

Om man lämnat kyrkan och nämnt äktenskapslagen som en i någon form yttersta orsak, då fråntar man sitt beslut allt värde – degraderar det till en tom gest – om man inte nu överväger att bli medlem igen, och också sedan blir det.

Dela med dig!

Så mycket tjänade Dan Lolax i fjol

Idag handlar nyheterna uteslutande om bara en grej: finländarnas beskattningsbara inkomster.

De här siffrorna är som statistik överlag – de säger inte mycket i sig, men de kan vara del av en gedigen journalistisk gärning.

I rätt stor utsträckning är de inte det. För det mesta handlar det om att lista kända och okända personer bredvid en siffra som anger hens kapital- och förvärvsinkomster.

Eller så tar man en kändis, säg Isac Elliot, eller en politiker, t.ex. Li Andersson, eller nån som figurerat annars i nyheterna, varför inte Talvivaaras vd Pekka Perä, och så får folk lista ut resten själv.

Det finns nämligen mycket som är antytt i det här sammanhanget, som så ofta då det handlar om pengar.

Hur tjänar hen sina pengar? Varför så mycket? Och: är hen värd den lönen?

HBL:s chefredaktör Jens Berg skriver att uppgifterna speglar vårt samhälle, om den journalistiska ambitionen finns. Det håller jag med om. Men i dag då uppgifterna offentliggjorts är det rätt skralt med den ambitionen och med det sammanhanget. Och det gäller alla nyhetsmedier.

Nåväl, de mer djuplodande analyserna dyker säkert upp imorgon. Å andra sidan: vilken effekt tror vi att de kommer att ha? Eller kanske borde vi fråga om vilken effekt vi vill att analyserna ska ha?

Symptomatiskt för den här statistiken är nämligen att den alltid handlar om någon annan. Den dramatiska effekten – som gör att ”vi” läser om ”deras” inkomster – bygger på att den är helt odramatisk för ”oss”.

”Vi” behöver inte diskutera vår lön med någon. Den inställningen gör att Jens Bergs förhoppning om att ”rapporteringen kan bidra till en mer konstruktiv och bredare diskussion om inkomster” inte kommer att besannas.

Löneklyftan i samhället får ett fullständigt sammanhang först då ”vi”, den tysta majoriteten, börjar tala om vår lön.

Höginkomsttagarna gör (motvilligt) en insats för den diskussionen – den insatsen ser vi idag – men medel- och låginkomsttagarna är passiva.

En konstruktiv diskussion om lönenivåerna i vårt land kräver att så många som möjligt, inte bara ”toppen”, lägger sig i blöt.

Har jag sagt A måste jag säga B:

Ifjol var mina förvärvsinkomster 47 666 euro. Några kapitalinkomster har jag inte. Jag är rätt nöjd med den lönen. Den plus min frus lön möjliggör att vi kan sätta undan lite pengar nu och då, samtidigt som vi betalar 1 000 euro varje månad på vårt huslån.

Vad har du i lön?

Dan

Dela med dig!

Om choklad, mjölk och skitsnack

Filosofen Harry G. Frankfurt har skrivit en kul essä som heter On Bullshit – alltså Om skitsnack (finns på finska, Paskapuheesta).

Frankfurts argument är att skitsnacket i motsats till lögnen, som alltid är en motpol till sanningen, kan vara sant eller falskt.

Utmärkande för skitsnackaren är att hen vill göra ett intryck på sin publik. Det gör skitsnackaren till en inkonsekvent lirare som inte beaktar vad hen sagt tidigare eller vad hen kommer att säga.

Skitsnackaren bryr sig inte om sanningshalten i det som påstås. Råkar det vara sant, är det inte tack vare att skitsnackaren ansträngt sig.

I tisdags gick en massa nyhetsmedier ut med FNB-TT nyheten att ”kakao förbättra minnet hos äldre”. Exemplet från HBL:s webb, men också min blaska, ÅU, körde nyheten i onsdagstidningen.

I dag var det dags igen: ”Svensk studie visar att mjölk är farligt.”

Återigen: exemplet är från Svenska Yle men själva fenomenet – att påstå att forskning om det som vi äter och gör visar sig vara skadligt och/eller nyttigt- är nåt som hela mediebranschen är skyldig till.

Problemet är inte att den här typen av forskning görs. Medveten om att det finns nollforskning vill jag ändå tro att en stor del av det forskarna sysslar med är vettigt och värt att stöda.

Problemet är inte heller att medierna berättar om forskningen. Om något så borde nyhetsmedierna i större utsträckning bevaka det vetenskapliga området, men den tid då dagstidningarna uttryckligen hade vetenskapssidor är förbi – med några undantag.

Problemet, som jag ser det, är att vi journalister ofta närmar oss forskningsresultaten där de är som svagast – men också mest häpnadsväckande. Där de, för att återknyta till skitsnacket, gör mest intryck.

De svagaste delarna av forskningsresultat är de som antyder kausala samband, orsak-verkan, ni vet. Samtidigt är det just detta som nyhetsmedier är mest intresserade av, eftersom de är enklast att återge.

”Anders äter choklad. Anders minne blir bättre.” Eller: ”Ulla dricker mjölk. Ulla dör.”

Vad gäller kakaonyheten framgår att forskarna varnar för att konsumera kakao, i hopp om att förbättra minnet (”… they caution against an increase in chocolate consumption in an attempt to gain this effect.”)

Vad gäller mjölknyheten framgår att forskarna uppmanar till en försiktig tolkning av av resultaten (”… a cautious interpretation of the results is recommended.”)

Trots detta är det ofta det totalt motsatta som vi journalister gör – genom rubrik- och bildsättning och genom hur vi begraver dessa starkare påståenden djupt i texten – om alls.

Och vi gör det eftersom vi inte är intresserade av sanningshalten i det som påstås, men nog av att göra intryck på läsaren. Ett snabbt intryck som efter några timmar har spolats bort av det ständiga nyhetsflödet – ett flöde som vi journalister är mycket medvetna om och som gör att vi i slutändan inte bryr oss om vad dessa forskare påstår.

Och till den som säger att journalister bara förmedlar dessa resultat och dessutom inte har kompetensen att ifrågasätta dem och göra dem rättvisa, svarar jag: Då är situationen värre än vad begreppet ”skitsnack” förmår beskriva.

Dela med dig!

HBL:s journalister gjorde debatten en björntjänst

Det ligger nåt paradoxalt över HBL:s fackklubbs förklaring till varför den uppmanade medlemmar att inte delta i Publicistförbundets debatt om den finlandssvenska journalistikens framtid.

Å ena sidan ser fackklubben KSF:s nedskärningar som ett hot mot det öppna, demokratiska samhället. Å andra sidan råder klubben sina medlemmar att sätta det egna jobbet före hotet mot demokratin – därav frånvaron i debatten.

Man kunde ha tänkt sig, att om KSF-tidningarnas reform rubbar det finlandssvenska samhället i grunden – jag kan mycket väl se hur reformen kan göra det – så är journalisternas högljudda medverkan än mer viktig.

Om journalisterna på HBL upplever sig hotade av bossarna Teir och Bergh, så är det inte en fråga separerad från det större hotet som beskrivs. En journalist som tiger i rädsla för att förlora sitt jobb är hotet mot demokrati förverkligat.

Om KSF:s nedskärningar är av allmänt intresse, är det inte allmänheten till gagn att debatten haltar. Mediehusets ledning kan visserligen grillas av utomstående – det allmänna intresset gör det möjligt – men husets folk vet mer än utomstående.

Okej, fackklubben på HBL ville få fram en poäng, närmare bestämt missnöjet med ledningen och tvivlet på reformen. Och eftersom uttalandet väckte viss uppståndelse tycks klubben också ha lyckats.

Men jag tror det är en illusorisk framgång. För när folk hör ”hot mot det fria ordet och demokratin” tänker de på Kim Jong-un eller Aleksandr Lukasjenko, inte på en f.d. förlagsdirektör från Vasa. Journalisternas drag riskerar framstå som en överdrift.

Det bästa sättet att förmedla poängen är alltid att ta debatten. Vilket för mig till min personliga käpphäst, mediekritiken i Svenskfinland. Den är synnerligen dålig (i Finland överlag också), och vi behöver en plattform – gärna i form av ett tv- och eller radioprogram – som kan följa med medieutvecklingen, ställa alla involverade kritiska frågor och fungera som förmedlare av kritiken.

Dela med dig!

Journalistisk bottennotering i Åbo

Vi talar mera om tiggarna än vi talar med dem. ”Vi” inkluderar också journalister.

Ibland kan man ha överseende med det. Tiggeri är bl.a. ett politiskt överstatligt problem och politiker och tjänstemän kan förväntas svara på hur det ska lösas.

Men ibland är det oförsvarligt. Ibland bidrar journalistiken till att cementera avståndet mellan ”vi” och ”dem”. Den gör så för att den är slarvig, dålig eller t.o.m. medvetet illvillig.

I dag publicerade lokaltidningen Turkulainen en bildserie tagen av läsare. Av serien ska vi förstå att tiggare, på parkeringsplatsen utanför stadshuset, iklär sig sina ”arbetskläder”, d.v.s. mer tiggarliknande kläder, för att sedan ta itu med att tigga.

Tidningen försöker ge sken av nån sorts osäkerhet genom att låta rubriken vara en fråga – ”Fotograferade läsaren tiggare som tar arbetskläder på?” – men har trots det inga problem att publicera bilderna.

Frågan känns falsk. Turkulainen vet precis hur onödig den kommer att vara i mångas ögon – de som redan bestämt sig; som får sina fördomar bekräftade genom bildserien. Läs kommentarerna under bilderna och ni förstår.

Det hade varit mycket enkelt för tidningen att reda ut det här. Genom att gå fram och prata med tiggarna – som vore de mänskor som, säg, ”vi” andra – hade redaktionen fått mera kött på benen; frågetecknet hade raderats.

Men det hade ju minskat på avståndet mellan ”vi” och ”dem”. Frågetecknet sitter nog bra där det sitter, för det tillåter oss att själva tolka det vi ser – och ge oss själva rätt.

Yle Turku – en hörnpelare i vårt public service-bolag – drar också de sitt strå till den bittra stacken.

På sin Facebook länkar redaktionen till nämnda bildserie med tillägget (ung.) ”Turkulainen publicerade en bildserie från stadshusets parkering som onekligen väcker frågor.”

Återigen dessa frågor. Och vem ska svara? Givet att Yle Turkus uppdatering delats 60 gånger (i skrivande stund) är svaret: ”vi”!

”Vi” är också bra på att komma med råd. Bland kommentarerna under uppdateringen kan vi bl.a läsa att tiggarna behöver ett kok stryk. Återigen: det här är på en av det skattefinansierade public service-bolaget Yles Facebook-profiler.

Avslutningsvis plockar jag kallt ur Journalistreglerna (betoningarna är mina):

”10. Journalister bör kontrollera uppgifter så väl som möjligt – även om de har publicerats tidigare.

11. Allmänheten ska kunna skilja fakta från åsikter och fiktivt material. Inte heller bild- eller ljudmaterial får användas på ett vilsledande sätt.

12. Journalister ska förhålla sig kritiskt till informationskällorna. Detta är särskilt viktigt i kontroversiella frågor, eftersom nyhetskällorna kan syfta till egen vinning eller till att skada andra.

13. Nyheter kan publiceras även utgående från begränsad information. Rapporteringen om saker och händelser bör kompletteras då ny information finns att tillgå. Nyhetshändelser bör helst följas upp till förloppets slut.

Dela med dig!

Mediers maktlöshet mot nedrigheten i det lilla

En mamma till ett adoptivbarn publicerar ett blogginlägg om rasistiska påhopp på den femåriga pojken på en badstrand i Vasa.

Inlägget får genomslagskraft – det görs nyheter på händelsen, det skrivs ledare.

Förutom de rasistiska glåporden, som två tonårstjejer riktat mot femåringen, är badfolkets ovilja att ingripa det som upprör.

Folk vände bort blicken då tjejerna tyckte att det kvittar om pojken drunknar eftersom han är mörkhyad.

Men när händelsen blir först ett blogginlägg och sedan nyhetsstoff, då händer något annat.

Då är det många som vill tycka till – i den grad att mamman raderar blogginlägget. Hon ”säger att uppståndelsen blev för mycket för familjen”, skriver Svenska Yle.

Vad är det som händer här?

Hur går vi från att ingen vill ingripa till att så många vill ha en åsikt att de som utsattes upplever sig utsatta igen?

Jag tror det beror på att i vår mellanmänskliga tillvaro finns situationer som kräver att vi agerar. Det finns lite eller inget utrymme för tyckande eller åsiktsodling då vi ser en medmänniska förnedras eller skadas.

Vi vänder bort blicken för att skapa ett avstånd mellan oss och det som sker.

Det avståndet förser mediernas oss med. Kravet att agera finns inte längre, men utrymme att tycka till finns det gott om.

Det lilla barnets rädsla, mammans förtvivlan, tjejernas rasistiska påhopp är nu något för oss att ha en åsikt om, att teoretisera kring.

Vi argumenterar och dömer ut andras argument; vi synar de direkt involverade och betygsätter dem. För oss är de inte medmänniskor, de är exempel på något som vi tror oss behöva namnge på korrekt sätt.

Men vad det är, är en nedrighet i det lilla. Och medier, sociala eller inte, är dåliga verktyg då det handlar om att komma åt denna nedrighet.

För medierna ger oss chansen att behandla den på armslängds avstånd, som om vi själva var fria från nedrigheten; som om vi själva inte var små på det sättet.

Det betyder inte att journalister ska sluta skriva om rasism, eller att vi ska sluta läsa om rasism.

Det betyder snarare att vi ska förstå vad rasism innebär för dem som utsätts för det.

Det betyder att vi ska förstå vad medier kan göra och inte kan göra i den här fråga, och sedan förstå hur vårt ansvar tar vid detta ”inte kan göra” – genom att göra det människorna på badstranden i Vasa inte gjorde.

Dan

Dela med dig!

Flyktingskap är inte underhållning, Svenska Yle

Svenska Yle uppmanar sin publik att tycka till om program som planeras för 2015. Ett av programmen heter Gå i mina skor. Beskrivningen låter i korthet som följande:

  • I en rekonstruerad miljö ska vanliga finländare ta en flyktväg in i Europa. Det hela kan följas i realtid. Syftet är att ”öka förståelsen för de känslor, livsöden och förhållanden” som finns bakom rubrikerna. Som tittare kan jag ”följa med hela försöket i direktsändning – kanske dom klarar av det, kanske inte.”

Det finns säkert goda intentioner här, och det är svårt att uttala sig om ett program som ännu inte sänts, men själva upplägget kräver en kritisk kommentar.

Avgörande för ett flyktingskap är varför det är nödvändigt och, med det, vad som står på spel.

Den fysiska miljön kan säkert i en begränsad utsträckning återskapas. Att sitta instängd i en container i dagar, veckor, kanske månader utan tillgång till toalett, frisk luft och med knappa förnödenheter är säkerligen en utmaningför den som kan välja att avbryta resan, och som inte har något att förlora på att underkasta sig dessa omständigheter.

Men för den som inte har det valet, som riskerar sitt liv, sin hälsa och frihet för att komma från en outhärdlig situation till en som i många fall inte är ett dugg bättre – för den personen är flyktingskapet inte en utmaning. Ordet är för futtigt i detta sammanhang.

Tänk på Svenska Yles formulering om de finländska deltagarnas dilemma: ”kanske dom klarar av det, kanske inte”. Tänk sedan på vad formuleringen betyder för dem som flyr på riktigt. Att ”inte klara av det” får en annan tyngd, eller hur?

Tänk på kontrasterna, på det som inte kan återskapas – död, mord, våldtäkt, fångenskap, att aldrig mera se den egna familjen och hemlandet.

Catariina Salo på X3M vill att programmet diskuteras. Det här är mitt bidrag. Jag befarar att förståelsen som skapas inte är olik den dokusåpor om strandsatta välbärgade människor åstadkommer – ibland känsloladdad, men på det hela taget ytlig eftersom själva idén bygger på illusionen om att kunna återskapa något som sällan är resultatet av fri vilja.

Det ska sägas att problemet inte är unikt för det program som Svenska Yle planerar. Alltid då orättvisor förmedlas utgående från övertygelsen att ”folk måste få veta och förstå” infinner sig detta problem: Hur nå fram?

Den frågan har inget patentsvar. Men problem av det omfång som flyktingskap är – på alla plan – tacklas inte bäst genom att förminskas.

Dan

Dela med dig!