Om Carl Haglunds beslut: Ingen vinn-vinn-situation för politiken

Spekulationerna visade sig vara sanna. I dag meddelade Carl Haglund att han blir vice vd för Sunshine Kaidi New Energy Group med ansvar för bolagets europeiska investeringsstrategi.

Gissningarna om vilken bransch Haglund var på väg till tog vid då han meddelade att han inte fortsätter som partiordförande efter partidagen i Åbo. Vilken bransch var förstås öppet, och under partidagen förekom halvhjärtade försök att övertyga alla om att Haglund inte var på väg nånstans.

”Vi tänker inte släppa dig”, sades det och flera gånger nämndes nästa presidentval – skämtsamt men ändå förhoppningsfullt.

Den förhoppningen kommer inte att omvandlas till kritik nu. Eventuellt erkänner SFP:arna att man förlorat en viktig röstmagnet, men det erkännandet följs säkert av lyckönskningar till det nya jobbet. Liknande reaktioner är att vänta från partier som ligger nära SFP på den politiska kartan.

Kritik, i den mån den kommer, är att vänta från vänsterhåll och från ärkerivalen Sannfinländarna. Och förstås från politiska förståsigpåare.

I valet 2015 fick Haglund 21 468 röster. Det mandatet struntar han nu i. Tidigare har han uppgett en besvikelse på politiken och mera tid för familjen som skäl till varför han slutade som ordförande och inte ställer upp i kommunalvalet. Det beredde vägen för dagens meddelande.

Haglunds försvarare kommer att ta fasta på det som han själv lyfter upp i ett pressmeddelande: glädjen över möjligheten ”att främja tillväxten och uppkomsten av nya jobb i Finland.”

Gränsen mellan den politiska sfären och näringslivet suddas ut, verkar det som. Alla jobbar för samma sak: att ge finländarna jobb och staten skattepengar.

De som inte vill förhålla sig kritiskt till Haglunds avhopp tänker sig att riksdagsmannen Haglund gör lika mycket nytta för Finland som vice vd:n Haglund, speciellt som den förra tappat lusten för politiken men har en nyfunnen gnista för näringslivet. En vinn-vinn-situation med andra ord.

Men det är inte entydigt positivt. Säga vad man vill om Haglunds karriärbyte men överraskande och nytt är det inte. Snarare cementerar det ett redan existerande mönster: högt uppsatta folkvalda får tack vare folkets mandat kontakter som kan utnyttjas efter avslutad politisk karriär, eller mitt i den.

För de som ser ett symbiotiskt förhållande mellan politik och näringsliv – ett förhållande som till och med gynnar det allmänna goda – är det här mönstret oproblematiskt. I de haglundska leden finns många med den uppfattningen.

För dem som ser ett avstånd mellan vanliga medborgare och beslutsfattare är mönstret problematiskt, för i praktiken innebär det att banden mellan politiken och näringslivet knyts hårdare medan banden mellan medborgarna och politikerna tänjs ut och brister.

För den cyniskt lagda kan politiken då framstå som en pinne på karriärstegen. Den sortens cynism finns det gott om i dag. Därför är dagens besked långt ifrån en vinn-vinn-situation för politiken.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Nej, det är inte synd om den finländska medelåldersmannen

Yles journalist Sanna Ukkola skriver ofta polemiska blogginlägg som utmanar en syn som fått stor uppmärksamhet i medierna. Friktionen brukar bli därefter.

Det är bra att vedertagna uppfattningar, också de som är dagsländor i mediebruset, utmanas. Men avgörande är att utmaningarna är fokuserade och på det klara med vad det är som utmanas.

I sitt senaste inlägg ”Naiskortteja ja kikkelitanssia” (ung. Kvinnokort och snoppdans) verkar Ukkola inte ha koll på vad det är hon ifrågasätter. Åtminstone glider hon väldans i sin argumentering.

Ukkolas centrala poäng är den här: då Elina Lepomäki (Saml) säger att hon behandlats annorlunda av medierna än de övriga kandidaterna till partiets ordförandepost – Stubb och Orpo – på grund av sitt kön, så drar hon kvinnokortet. Kvinnliga politiker ska inte behandlas med silkesvantar och det är absurt att det finns journalister som uttryckt stöd för Lepomäki. Dessutom har Stubb behandlats lika illa och före honom Esko Aho (C) och Jyrki Katainen (Saml).

Slutsatsen som Ukkola landar i är att det är de medelålders manliga politikerna som behandlas mest illa. Den slutsatsen har hyllats av Sannfinländarnas ordförande, utrikesminister Timo Soini.

Här är några punkter där Ukkola hamnar fel:

Hon tror att Lepomäkis mediekritik, som fått stöd av journalister, handlar om att Lepomäki vill bli behandlad annorlunda, ”med silkesvantar”. Poängen som Lepomäki och andra kvinnliga politiker gör, är inte att de vill undgå journalisters kritiska granskning utan att de vill granskas utgående från samma premisser som manliga kollegor.

Ukkola jämför med Stubb, som behandlats illa av medierna. Och medan det är sant att Stubb fått mycket skit för hur han är, så har hans kön – eller ålder för den delen – aldrig varit en egenskap utifrån vilka diskussionen inleds.

(Här ska också noteras att skiten mot Stubb kommit från olika håll av olika anledningar: hans utseende, tänderna till exempel, har aldrig varit del av en seriös politisk diskussion. Knappast har Jyrki Katainen heller fått sådana frågor i direktsändning. Däremot har nog Li Andersson fått frågan om hon dragit nytta av sitt utseende.)

Ukkola nämner en jämförelse mellan statsminister Sipilä och en penis som en kvinnlig journalist delat på Twitter. Eftersom hon inte är mer exakt är det svårt att bedöma sammanhanget utgående från vem som gjort listan, vem som delade den och vad syftet var. Däremot är Ukkola tydlig i sitt följande exempel: HÄR. (Liten brasklapp: jag är nästan säker på att det är denna bild hon menar.)

Teckningen är av Ville Ranta, en av våra mest kända och mest provocerande serieskapare. Ranta tecknar ofta utgående från aktuella politiska teman. Han är helt enkelt en röst i samhällsdebatten, precis som t ex Leif Sjöström var det. Ukkola verkar ha missat det totalt. Hon använder teckningen som ett bevis på att det är medelålders manliga politiker som är offren då det egentligen handlar om samhällssatir.

Europaparlamentarikern Merja Kyllönens släng om att Timo Soini är i behov av tantrasex är Ukkolas slutplädering: Ingen manlig politiker skulle ha kommit undan med ett sånt skämt.

Var landar vi? Jo i att Sanna Ukkola vill kvittera en diskussion om institutionaliserad ojämlikhet – inom politiken och medierna – med att en kvinnlig politiker skämtar om sex. Som om det vore det egentliga problem: ”Tässä maassa ketään ei kohdella niin huonosti kuin keski-ikäistä miespoliitikkoa.”

I det offentliga samtalet, där politiker, journalister och andra aktörer deltar, förekommer sånt som samtalet mycket väl klarar sig utan. Men i grunden är det fortfarande så, att normen för finländsk samhällsdebatt och politik utgår från mannen i medelåldern. För honom är könet och åldern aldrig egenskaper som måste förklaras eller ursäktas.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Migrationsverket ska ha tack för att det vill splittra en irakisk familj

De sociala medierna pyr i dag av kritik mot Migrationsverkets beslut att splittra en irakisk familj. Mamman i familjen ska avvisas tillsammans med ett treårigt barn. Familjens tre månader gamla baby får för tillfället stanna, tillsammans med pappan som sedan många år bor i Finland. Migrationsverket har inte godkänt en familjeåterföring på grund av att pappans inkomster är för låga. Man bedömer inte heller att mammans liv är hotat i Irak, trots att mannens liv är det.

Migrationsverkets beslut är ett resultat av finländsk flyktingpolitik. Migrationsverket ska ha tack för att det på det här sättet visar konsekvenserna av denna politik.

Många har i dag vädjat till tjänstemännens känslor. Hur kan man vara så kallhamrad att man skiljer mor från barn på det här sättet?

Migrationsverket svarar att man inte kommenterar enskilda fall och att dess bedömningar måste grunda sig på lag allena, inte styras av känslor.

Helt rätt. Om myndigheterna inte agerar enligt den lagstiftning som regeringen Sipilä står bakom får vi heller ingen bild av vad lagen innebär.

Finland kan inte ha en asylpolitik som är human tack vare att Migrationsverket frångår lagen och tyr sig till tjänstemännens känslor. Finland måste ha en asylpolitik och utlänningslag som är human rakt igenom. Det har vi inte i dag, och det inser vi för att Migrationsverket omsätter dem i praktiken.

Så mot vem ska kritiken riktas? Förstås mot regeringen som ytterligare vill skärpa villkoren för familjeåterföreningar.

Bland dem finns inrikesminister Petteri Orpo (Saml), som inte hittills sett några problem med att tillmötesgå Sannfinländarnas önskemål om en inhumanare asylpolitik. Att Orpo i dag skriver att han bett Migrationsverket om en utredning om den nämnda familjen är bara ett försök att fly det egna ansvaret:

Att SDP:s ordförande Antti Rinne twittrar att ”människor inte är saker” är direkt osmakligt givet att Rinne tidigare inte haft några problem med regeringens planer på att göra det svårare för människor i nöd att få uppehållstillstånd i Finland:

Poängen är den här: Finland kan inte ha en situation där enskilda fall särbehandlas för att media uppmärksammar dem och allmänheten ryter till och politikerna inte har mage att stå bakom den egna politiken.

Medierna kan inte uppmärksamma alla omänskliga situationer och det kollektiva samvetet avtrubbas efter ett visst antal fall.

Vi behöver en politik och en lag som utgår från fall som det som Helsingin Sanomat uppmärksammat i dag. Så att de inte inträffar.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Ser journalister världen annorlunda än alla andra?

Stan Saanila, en offentlig person nog för att nämnas vid namn, frågade mig tidigare i dag på Twitter: ”Ser du inget problem i att du och andra journalister väljer att se och beskriva världen annorlunda än majoriteten?”

Upprinnelsen var nyheten om att häktade svenska miljöaktivister inte blivit informerade om sina rättigheter så som lagen kräver.

Niklas Evers, en av journalisterna bakom nyheten, kallade på Twitter artikeln för hans livs kanske mest missförstådda. Anledningen var att många som kommenterat tyckte att aktivisterna fick vad de förtjänade.

Då jag hörde nyheten på måndag morgon skrev jag:

Stan Saanila tycker att den tweeten – plus att jag senare skrev ”Arresterades rättigheter fastnar inte. Däremot nog ‘smutsiga kläder’ och ‘liten handduk’. Det framstår som gnäll. Tyvärr.” – är ett bevis för att jag väljer att se och beskriva världen på ett annorlunda sätt än majoriteten.

(I och för sig kunde man argumentera att jag faktiskt ser världen som ”majoriteten” – ta det måttet med en nypa salt förresten – eftersom aktivisternas berättelse har kallats gnäll.)

(En parentes till: som journalist blir man hellre kritiserad för den journalistik man producerar än för de åsikter man twittrar. Men jag låter det passera.)

Hursomhelst. Det här leder till arrogant journalistik, säger Saanila.

Det vore dumt att påstå att det inte finns arrogant journalistik och arroganta journalister. Men arrogant journalistik utmynnar oftast i undermålig journalistik – artiklar som är kopierade pressmeddelanden, dålig koll på det man skriver om o s v.

I det här aktuella fallet tror jag att rapporteringen om ett faktum förväxlas med journalisters åsikter. Då Niklas Evers säger att nyheten är missförstådd så menar han inte att ta aktivisterna i beskydd. Vad jag vet finns det inget som tyder på att aktivisterna häktades på felaktiga grunder.

Inte heller handlar det om att allmänheten har ”fel” åsikter om aktivisterna. Poängen i det här sammanhanget är att rapporteringen handlade om polismyndighetens skyldighet att agera som rättsstaten förpliktigar; om likheten inför lagen.

Likhet inför lagen är inget som journalister ”väljer att se och beskriva annorlunda än majoriteten”. Det är ett faktum. Att det finns de som tycker att vissa människor inte förtjänar en rättvis behandling – i enlighet med nationella och internationella lagar som Finland förbundit sig till – förändrar inte det.

Föreställ er att det var ett problem. Vad vore i så fall lösningen? Att forma journalistiken så att den till punkt och pricka sammanfaller med majoritetens åsikter? Visst, man kan producera texter enligt den modellen, på faktas bekostnad. Men de texterna ska inte kallas journalistik.

Poängen är det här: Journalister är i slutändan inte skyldiga inför majoriteten. De är inte heller skyldiga inför minoriteten. Journalister är i sina värv skyldiga att berätta sanningen. Det innebär ibland att man bekräftar allmänhetens världsbild, ibland att man går emot den. Men det kan aldrig vara på förhand bestämt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Klart att ordet ”lögn” ska få användas i riksdagsdebatten

Yle rapporterar om en exceptionell händelse i riksdagen i dag. Ledamoten Timo Harakka (SDP) menade i en diskussion om skattesmitning att minister Lenita Toivakka (Saml) gjort sig skyldig till just det, varpå Toivakka anklagade Harakka för att ljuga.

Det exceptionella är att Toivakka öppet anklagade en riksdagsledamot för att ljuga. I riksdagen går dylika beskyllningar nämligen inte för sig. Den regeln bygger i sin tur på grundlagen, paragraf 31, där det heter att en ledamot ska uppträda värdigt och inte sårande.

Toivakka fick en reprimand av riksdagens andra vice talman Paula Risikko (Saml) och bad sedan Harakka om ursäkt.

Jag tycker att det här är bakvänt. Felaktiga beskyllningar ska naturligtvis följas av ursäkter. Men ska riksdagsledamöter undvika ordet ”lögn” i alla lägen? Sist och slutligen är det trots allt så, att sammanhanget motiverar ordvalet.

Om en ledamot kategoriskt måste undvika just detta ord, och på sin höjd säga att ”kollegan talar modifierad sanning”, så kan detta leda till det ovärdiga beteende som grundlagen förbjuder och till en världsfrånvändhet som väcker politikerförakt.

Nu menar jag inte att våra ledamöter ska börja beskylla varandra för lögn titt som tätt. Det ordet ska användas med lika stor eftertanke som vilket annat ord som helst som används då ledamöter går åt varandra i riksdagen.

Däremot menar jag att om ett visst ord tabubeläggs så kan riksdagsledamöterna inte utnyttja folkets mandat till fullo. Ett värdigt uppförande och en uppskattning för riksdagen och dess ledamöter är en sak, att kalla saker vid deras rätta namn är en annan – och båda är förenliga med varandra.

Många ser säkert pragmatiskt på saken. Att beskylla nån för att ljuga kan styra debatten i fel riktning och det gagnar ingen. Det kan jag förstå. Å andra sidan: om jag såg osanna påståenden användas som slagträn i en riksdagsdebatt skulle jag också hoppas att någon utmanade dessa.

Då ska ordet ”lögn” vara ett alternativ. ”Modifierad sanning” räcker inte.

Dan Lolax, samhällsreporter

 

Dela med dig!

En första reaktion på att Barbro Teir lämnar KSF Media

I Yle Spotlights program från den första mars om situationen på KSF Media fick Kaj-Gustaf Bergh frågan om hur han ser på ledningens jobb. ”Det gör ett jättebra arbete”, svarade KSF Medias styrelseordförande.

I dag, knappt två månader senare, slutar Barbro Teir som vd för KSF Media. Hon har inte längre styrelsens förtroende.

Förtroende är något som man har tills man inte har det, bevisligen.

Varför sticker Teir nu, hon som för två år sedan blev den superchef – publishern – som skulle rädda KSF Media? En förlust på sju miljoner euro i fjol är en förklaring. En hjärnflykt av sällan skådat like inom finlandssvensk media en annan (även om Teir utåt sett tonat ner den).

Teir sa själv en intressant sak i Spotlights redan nämnda program. Ombedd att beskriva sin ledarstil sa hon att hon gillar rak kommunikation och snabba ryck. Det behövs i kristider, menade Teir.

Vilket är sant men också förutsätter att riktningen är den rätta. Teir åstadkom många förändringar under sina två år vid KSF Media men om upplagan sjunker tillsammans med annonsintäkterna och prenumeranterna inte söker sig till det digitala utbudet – då är hög fart inte längre en styrka.

Styrelsen har knappast ifrågasatt Teir accelerationsförmåga men nog hennes vägval. Att om två år finna sig ha valt fel väg i det läge som KSF Media nu befinner sig – ja det alternativet fanns knappast på kartan för styrelsen.

Nu signalerar nya vd:n Jens Berg att KSF Media har svåra beslut framför sig. Samtidigt betonar han och ansvariga utgivaren Susanna Ilmoni att journalistiken är bolagets hjärta och nav.

Vilka slutsatser ska man dra av det? Kanske att en del av de reformer som Teir genomförde nu ska börja fyllas med innehåll. KSF Medias budskap utåt under Teirs tid har haft inslag av kärran framför åsnan: det har snackats mer plattform än innehåll. Vilket inte är konstigt, givet att Teir anlitades för att genomföra sådana förändringar.

Fokus på innehåll betyder kanske att KSF Media kan stoppa murveltåget ur tidningarna, eventuellt att de som redan flytt ersätta med nya journalister. Men strukturförändringar kan kanske inte undvikas, och KSF Medias regiontidningar blir igen en del av diskussionen.

Slutsatsen är trots allt den här: liksom Svenskfinland behöver Svenska Yle så behöver regionen också ett starkt KSF Media. Det gagnar ingen att t ex HBL blir en tidning som lever på gamla meriter.

Jag fick för ett tag sedan frågan om hurdan tidning HBL är – en rikstidning eller en regionaltidning? Till min förvåning kunde jag inte riktigt svara på den frågan. Det säger kanske nåt om den identitet HBL och KSF Media måste vinna tillbaka – nu under Jens Bergs och Susanna Ilmonis ledning.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Alexander Stubbs vädjan till Yle är skenhelig och problematisk

Finansminister Alexander Stubb (Saml) riktade i dag på sin Facebooksida en vädjan till Yle som bolaget också fått från annat håll: lämna över råmaterialet bakom Panamaläckan till polisen och Skatteförvaltningen.

Alexander_Stubb

 

Programmet MOT:s producent Renny Jokelin har redan tidigare gjort klart för polisen att Yle inte tänker lämna ut materialet. Polisen kan vända sig till ICIJ, men nätverket kommer troligen att ge samma svar, säger Jokelin.

Yle Spotlights Kjell Lindroos, en av de journalister som jobbat med materialet, svarade också på ett liknande krav i tv-programmet OBS (från cirka 12 minuter framåt). I det fallet var antagandet från Handelskammarens Leena Linnainmaa att om journalisterna inte överlämnar materialet så agerar de domare.

Polisens fråga är på sin höjd begriplig. De måste trots allt försöka få tillgång till allt som rör deras utredning. Att de inte får den tillgången torde inte överraska dem.

Linnainmaas utspel är ett tecken på ett missförstånd. Å ena sidan berömmer hon journalisternas jobb och de avslöjanden som följer av det. Å andra sidan anklagar hon journalisterna för att döma oskyldiga om de inte överlämnar materialet.

Linnainmaa verkar inte förstå att det hon berömmer journalisterna för är möjligt bara om källskyddet hålls intakt. Dessutom: att journalisterna gör avväganden om hur materialet ska omsättas i konkreta rapporteringar tyder på motsatsen till att ”döma oskyldiga”, det tyder på sunt journalistiskt förnuft.

Stubbs vädjan däremot är mer problematisk. Som erfaren politiker, partiledare och finansminister är han väl införstådd i vad som gäller för journalistkåren. Trots det vädjar han, medveten om vad Yle sagt tidigare, också i andra fall, och vad bolaget kommer att säga nu.

Så varför vädjar han? En förklaring är att Stubb behöver visa aktivitet i frågan. Hans kamp för förvaltningsregistret, som kritikerna beskriver som ett verktyg för skattesmitare, har ställt honom i dålig dagar.

Stubb behöver visa beslutsamhet. Då är det tacksamt att sända en till synes hedersam vädjan till Yle, som för att säga ”Vi jobbar alla tillsammans i den här frågan… eller hur, Yle?”

Det problematiska och skenheliga här, är att fokus riskerar förflyttas från problemet – en global struktur som inkluderar Finland och som möjliggör en skattesvindel av enorma proportioner – till den som avslöjar problemet. Som om journalister som inte ställer sig till myndigheternas förfogande blir en del av problemet.

Alexander Stubb behöver inte Yles rådata för att jobba mot skatteplanering och skattesmitning. Däremot behöver Stubb och andra politiker journalister som ser till att folkvalda tar problemet på allvar. Journalister kan bara göra det här jobbet om deras arbetssätt hålls intakta.

Det här vet Stubb. Att han låtsas vara ovetande är skenheligt och problematiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Vi måste prata om ”Vi måste prata om…”

Har ni noterat att det finns sjuhelsikes mycket som vi måste prata om?

Otaliga rubriker gör gällande att vi måste prata om pengar, människoliv, smärta, oskuldsnormer, Maria Kulles skånska i ”Bron”, hundar, Zlatan, våldet mot kvinnor, ensamkommande barn, ”Making a Murderer”, det organiserade rofferiet, näthat, hur man säger Auschwitz, hiv, cancer, föräldrars ansvar, vad flyktingar kostar, sjukskrivningar, könsroller, Bonniers, självmord osv osv.

En rad mer eller mindre viktiga frågor avhandlas utgående från det här sättet att rubricera. ”Vi måste prata om…” signalerar ett antal saker. Dels att ämnet som avhandlas i texten inte uppmärksammats tillräckligt mycket. Måstet i rubriker följs aldrig av en förklaring till varför vi diskuterar ett visst ämne, som om man egentligen menade ”därför pratar vi om…” Vilket är märkligt eftersom rätt många frågor som behandlas under dessa måste-rubriker är frågor som diskuteras hela tiden.

Dels signalerar rubriken textförfattarens förträffliga iakttagelseförmåga, som om hen sa ”ingen annan har noterat denna lucka i samhällsdebatten – förutom jag!” Måstet antyder författarens insyn i något som den övriga allmänheten missat eller inte vill se: ”ni får inte blunda för det här!”

Sen har vi förstås själva måstet, det som signalerar hur akut läget är. Vi måste prata om oskuldsnormer, näthat, Zlatan osv annars… Ja annars vadå? Vad händer om vi inte pratar om det som textförfattaren panikartat försöker uppmärksamma oss på?

Vi måste prata om-rubrikerna är i slutändan främst ett stilgrepp, om än ett fantasilöst sådant (med undantag av rubriken för detta inlägg förstås). Stilgreppet syns också i rubriker som påstår att ”du kan aldrig gissa vad som hände sedan”. Det handlar om rubriker som formats av den tuffa konkurrensen, den som uppstår då alla kräver konsumentens uppmärksamhet.

Vilket är rätt ironiskt. Vi måste prata om-rubrikerna är inte ett tecken på att saker inte diskuteras utan på att allt diskuteras – i större och mindre omfattning förstås, men trots det: ändlöst och hela tiden.

Vi har redan passerat inflationspunkten för dessa rubriker. Få tror på riktigt på det akuta som ”vi måste prata om” signalerar, för vi pratar redan om det. Och i nästa stund pratar vi om något annat som motiveras av ett måste som vi sedan länge slutat tro på.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Måste vi prata om Olavi, Odin och de som vill stänga våra gränser?

På måndag förmiddag ser jag i flödet en statusuppdatering av Li Andersson (VF) om att Olavi Mäenpää – fullmäktigeledamot för Blåvita fronten, nyligen dömd till fem månader villkorligt fängelse, och tidigare dömd för hets mot folkgrupp och förtal – skyltat med Soldiers of Odins emblem då fullmäktigegruppernas ordföranden mötts i Åbo.

Jag noterar det inträffade, men tillskriver det inte större nyhetsvärde. Mäenpää har nämligen öppet patrullerat med medborgargardet sedan några veckor tillbaka. Fotografier på Facebook är bevis för detta. Givet hans bakgrund, och att han också talat på Rajat kiinnis demonstrationer, känns måndagens klädval inte överraskande.

En stund senare ser jag att Niina Ratilainen (Gröna) också reagerat. Jag bestämmer mig för att skriva en notis. Medan jag gör det publicerar Turkulainen en kort text om Mäenpää och lite längre fram sänder Lauri Kattelus (Saml) ut ett fördömande pressmeddelande. Yle, svenska och finska, och Turun Sanomat hänger på.

Jag ringer upp Mäenpää (artikeln kräver prenumeration) och ställer några frågor. Han ondgör sig över att viktiga politiska frågor i Åbo nu kommit i skymundan av hans munkjacka, men samtidigt märker jag att han gillar uppmärksamheten. Det understryks senare på kvällen då fullmäktige möts. Utanför stadshuset står Rajat kiinni-demonstranter för n:te gången och ropar; inne i fullmäktigesalen bänkar sig medlemmar från Soldiers of Odin och Mäenpää bär en skjorta med medborgargardets emblem.

En sak är fullständigt klar: varken Mäenpää, medborgargardet eller Rajat kiinni-demonstranterna har i de sammanhang som uppmärksammas här gjort sig skyldiga till några brott, inte på långt när. Fullmäktiges ordförande Seppo Lehtinen (SDP), som jag pratade med i dag, sa att han inte kan ingripa i något som är ett moralisk, men inte ett juridiskt övertramp.

Samtidigt är det lika klart att här finns en diskussion att föra. De Åbopolitiker som reagerat på Mäenpääs kupp kallar Soldiers of Odin för en rasistisk rörelse och påpekar att Mäenpää skrivit under ett avståndstagande från rasism.

(En parentes i sammanhanget: Jag tycker det är mer överraskande att Mäenpää skrivit under nämnda avståndstagande, och att Åbopolitikerna tror att det betyder något för honom, än att han allierar sig med främlingsfientliga nationalister.)

Frågan är: Hur ska medierna agera? Det finns också de som tycker att en diskussion ger Mäenpää & co den uppmärksamhet de suktar efter.

Allmänt taget tror jag så här: I den stund som journalister börjar uppleva sitt jobb som att ”ge uppmärksamhet” har de helt eller delvis subtraherat bort sig själva som en aktiv del av nyhetsbevakningen. Om journalistik är att ge uppmärksamhet är journalistik inget annat än ett podium som agitatorer kan skrika ut sitt budskap från.

En aktiv journalistik sväljer inte allt som kommer i dess väg. Hur medier bevakar t ex främlingsfientliga personer och rasistiska rörelser är förhoppningsvis ett resultat av det här.

Att så alltid inte är fallet vet alla. Jag träffade för ett tag sedan en Joensuubo. På basis av medierapporteringen – som utmålat Joensuu som ett starkt fäste för Soldiers of Odin – frågade jag hur ofta han stött på medborgargardet. Han svarade att han aldrig sett dem, förutom i medierna. ”Det är som om journalisterna gräver fram dem och har dem att patrullera.”

Då just den här Joensuubon själv varit aktiv i stadens ungdomsarbete på 90-talet – som präglades av nynazistiska skinheads – tog jag hans ord på allvar.

Orden avslöjar mediernas förstoringsglaseffekt, en effekt som ingen journalist ska glömma. Det betyder att journalister ska bevaka också sådant och sådana i vars intresse det ligger att bli bevakade, men att bevakningen alltid sker på journalistikens villkor.

I den bästa av världar innebär de villkoren att journalister aldrig ”ger uppmärksamhet” utan att de istället gör sitt jobb – vilket också kan betyda att inte bevaka.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Är detta början på slutet för Yle?

För två år sedan skrev jag om dagen då Yle blev politiskt beroende, det här eftersom riksdagen beslutit frysa det index som styr Yleskatten (som finansierar bolagets verksamhet).

Två år senare kan vi konstatera att Kommunikationsministeriet har tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp som har i uppdrag att se över Yles uppgift och finansiering.

Jag har länge trott att arbetet inte kommer att leda till några större förändringar än det som de upprepade frysningarna av indexet redan orsakat. Men nu börjar jag tänka att arbetsgruppen kan få till stånd bestående förändringar – till det sämre.

Skälet till att jag ändrat uppfattning är regeringens högskolepolitik. Snacka om att tvinga fram förändringar! Om Yle underkastas något liknande är jag inte förvånad.

Jag är den första att säga att Yles roll och finansiering ska diskuteras kritiskt. Rollen får gärna vara föremål för en pågående diskussion och förändring; finansiering kan man återkomma med jämna mellanrum, men ändå så att bolaget kan jobba långsiktigt.

Det jag däremot har svårt för är att bolaget blir kommersiella aktörers klagomur, främst på grund av att jag inte tror att den privata mediemarknadens problem löses av att finländsk public service blir sämre.

Det finns de som säger att public service inte är beroende av Yle, att andra kan sköta det lika bra. Jag hör gärna goda argument för hur det ska lösas på marknadens villkor.

Men det här är ett sidospår. Här är min egentliga poäng.

I mitt inlägg för två år sedan skrev jag, apropå att partierna var eniga men med olika argument, att ett ”gemensamt beslut kan vara ett sätt för olika krafter att försöka nå olika mål.”

I den parlamentariska arbetsgruppen sitter sannfinländaren Teuvo Hakkarainen. Förutom att läsa högt ur det manuskript som kommersiella krafter fortsätter skriva – ”vi måste spara men Yle bara växer” – tycker Hakkarainen också att Yles finansiering borde ingå i statsbudgeten och vara 150 miljoner euro mindre.

Den nuvarande programproduktionen kan bli mycket billigare, menar Sannfinländaren. Verkar som om praodagen på Yle X gav fel resultat.

Därtill – och nu kommer vi till pudelns kärna – tycker Hakkarainen att Svenska Yle får för mycket fyrk och att Yles lagstadgade uppgift att stöda tolerans och mångkulturalitet ska slopas.

Och – hast du mir gesehen! – i dag sluter partikamraterna och, ännu viktigare, medlemmarna i Yles förvaltningsråd Olli Immonen och Jari Ronkainen, upp bakom Hakkarainen.

De delar synen på Svenska Yle och menar att Yle agerar åsiktspolis och har en politiska agenda. Därför måste raden om mångkulturalitet strykas från Rundradiolagen, annars går skattebetalarnas pengar till en redaktörskår vars åsikter delas endast av en liten del av befolkningen som bor i en rödgrön bubbla (”… jonka toimittajakunnan ohjelmissa esittämien mielipiteiden nähdään edustavat vain pienen punavihreässä kuplassa elävän kansanosan näkemyksi..”).

Herrarna Immonen och Ronkainen är också illa berörda av att landets chefredaktörer häromveckan tog strid med lögnmedier som t ex rasistiska MV-lehti och antisemitiska Magneettimedia. Enligt dem är det chefredaktörernas arbetsgivare som gjort sig skyldiga till att förfalska information, förfölja och svartmåla politiska oliktänkare och vinkla nyhetsrapporteringen om invandring.

Det är den här dammluckan som regeringen Sipilä nu riskerar öppna i sitt ”värnande” om den finländska mediemarknaden.

Typer som de ovan nämnda vill inte montera ner Yle för att bolaget är ett hot mot privata medier. De vill begränsa bolagets möjlighet att göra sitt jobb eftersom Yle är en förlängning av det samhälle Finland är och (kanske) blir allt mer: inte homogent utan mosaiskt; inte isolerat utan medvetet om världen runtomkring; inte p g a en förvriden nationalism ständigt rädd för det som är främmande utan modigt välkomnande.

Det är skäl att föra den här diskussionen eftersom det inte handlar bara om Yle utan om det samhälleliga ideal som bolaget vuxit fram ur. Om bolaget låter sig påverkas av en retorik som går mot det idealet är det inte en intern fråga för Yle utan för alla finländare.

Dan Lolax, samhällsreporter vid ÅU

Dela med dig!