Hur Helsingin Sanomat blev skyldig Estland en ursäkt

Om nån bad mig att förklara vad journalistik är skulle jag troligen inkludera en formulering av det här slaget:

Journalistiken – då den utmynnat i en artikel, eller i ett radio- eller tv-inslag – ska ha fört nyhetskonsumenten ett steg framåt. Saker ska ha blivit klarlagda i den mån de varit svårbegripliga; orätter avslöjade i den mån de begåtts; frågor besvarade av dem som varit allmänheten skyldiga ett svar osv.

Journalistikens riktning är framåt. Gör den mänskor mindre införstådda i sånt som rör deras liv har journalistiken misslyckats. Försöker man avsiktligt vilseleda mänskor, eller låta dem hålla fast vid fördomar och felaktigheter, sysslar man inte med journalistik längre. Då är det propaganda eller liknande budskap vi talar om.

I historien finns vedervärdiga exempel på hur propaganda iklätt sig journalistikens skepnad och krälande dragit folk bakåt.

Varför raljerar jag om detta? Jo för att Helsingin Sanomats Kuukausiliite valt att försöka föra tidningens läsare bakåt(Jag väljer, efter övervägande, att länka.)

Den finländska journalistikens flaggskepp tar fasta på det lägsta hos läsarna – inte för att utmana fördomarna, utan för att hylla dem.

Kuukausiliite vill nämligen utse det mest nedsättande öknamnet på ester. Redaktionen har bett läsarna sända in förslag. Bland hundratals har trettio valts ut och ett av dem vinner, konstaterar redaktionen hurtigt.

Jag tänker inte räkna upp de mest smädande – och bland öknamnen finns kanske också såna som upplevs som mer lekfulla än nedsättande – utan enbart konstatera: I nåt skede har redaktionen på Kuukausiliite tyckt att det är ett problem att finländare inte har ett nedsättande, etablerat öknamn för esterna.

Inte undra på att Estlands president på Twitter skrev:

Interaktionen med läsarna är mer än nånsin hårdvaluta för medierna. Deras intresse och gunst ska vinnas genom allehanda listor, tävlingar, barometrar och tester.

I bästa fall är det harmlöst, men sammantaget outsinligt och avtrubbande. I värsta fall är det fartblint, enfaldigt, banalt men också hatiskt.

Genom att fiska efter det värsta (som om vi inte hade nog med smädelser!) har Kuukausiliite också blottat sin värsta sida.

Den som har nolltolerans för fördomar söker fram dem bara för att avslöja deras futtighet.

Den som inte kan se förbi sina egna fördomar tar futtigheten för ett innehåll av betydelse.

Journalistik ska i alla avseenden vara en verksamhet ägnad åt det förstnämnda. Därför är HS skyldiga esterna en ursäkt.

Dan

Tillägg 4.4, kl 19.11

HS ansvariga chefredaktör Kaius Niemi har på Twitter förklarat tidningens agerande så här:

 

Ett busstreck har alltså enligt Niemi blivit ett kontroversiellt skämt. HS ville inte såra nåns känslor, säger chefredaktören och utlovar bättre stil nästa gång.

Som om det här var fråga om stil. Som om busiga intentioner ska kunna släta över det faktum att hela fadäsen har sin upprinnelse i nåt som alla mår bättre av att vara utan – fördomar.

Hur kan en tidning som aldrig skulle acceptera ett sånt svar från en person i ansvarsposition själv komma med ett?

Uppdaterat 20:38

HS har plockat bort namntävlingen.

Dela med dig!

Därför ska Yle säga upp kontraktet med Juha Malinen

RoPS-tränaren Juha Malinen har ingen visat hur okej han tycker det är att skilja på folk och folk.

Tidigare i dag twittrade Malinen följande:

 

Det här är inte första gången som Juha Malinen gör sin mänskosyn känd.

I fjol i april konstaterade han stolt att RoPS är det mest finska laget i fotbollsligan. Den tid då Rovaniemis ligalag hade svarta män i leden är förbi, pöste Malinen.

Bollförbundet har tagit avstånd från Juha Malinens synsätt. Det är det minsta man kan begära av förbundet: den här sortens beteende, speciellt då det upprepas, borde kanske straffas hårdare.

Bollförbundets svängrum är troligen inte stort. Men Yle, som använder Juha Malinen som expertkommentator, kan agera.

Till Yle försöker Malinen förklara att hans tweet ska läsas som en hyllning till invandrare. De presterar bättre än infödda finländare (”kantasuomalaiset”), säger Malinen som med sitt utspel ville ”lyfta invandrarnas värde”.

Bara en som inte har några som helst problem med att klassificera mänskor utgående från namn och hudfärg tycker att det är något berömvärt. Om man spelar i det finländska landslaget, vari ligger då värdet som ska lyftas genom att påpeka att man egentligen inte är finländare?

I en diskussionstråd kallades Juha Malinen slarvrasist: han har inte tänkt igenom saker och ting.

Det är mycket möjligt. Jag tycker att Yle ska ge Malinen tid att reflektera genom att inte anlita honom som expert längre.

Signalen skulle vara den här: Vi tar fotboll på så stort allvar att uttalanden om ras och tillhörighet inte kan passera opåtalade – speciellt inte då de upprepas.

Dela med dig!

Irrelevanta tidningar dör

Journalisten Viveca Dahl jämförde i en debattartikel riktad till HSS Medias styrelse lokaltidningen med skolan: viktig för demokratin, för regionen, för den svenska minoriteten.

Jag håller med. Men jag är jävig. Som journalist kan jag inte tycka annat. Jag vill att jämförelsen ska hålla streck.

Dahl erkänner i samma andetag att jämförelsen haltar: utbildningen är mer grundläggande än journalistiken.

Kanske kan man uttrycka det så här: en bra skola är en förutsättning för ett välfungerande samhälle. Vi kan inte tänka bort skolan utan att rasera det vi förstår med ”samhälle”.

Journalistikens betydelse är en annan. Jag tänker så här: bra journalistik garanterar inte ett gott samhälle men skapar förutsättningar för ett sådant.

Och tvärtom: dålig journalistik skapar inte dåliga samhällen men korruption och maktmissbruk (etc.) har ett försprång i samhällen där censur råder.

I en nordisk demokrati – ett ”gott” samhälle – måste journalistiken ständigt påvisa sin relevans. Då vi journalister ska göra det mer utförligt drar vi ofta till med fina ord om ”den tredje statsmakten”, ”vakthunden”, ”demokrati”, ”öppenhet” osv.

Förstå mig rätt: det här är mera än fina ord. Men journalistikens syfte garanterar inte dess relevans.

Vilket för oss tillbaka till Dahls jämförelse – och hur den haltar.

Skolans förmåga att följa med sin tid är ett evigt diskussionsämne. Utbildningens relevans är en hjärtefråga för nationen, bl.a. eftersom det inte finns något alternativ. Den måste fungera.

Journalistikens relevans är också viktig, om än ingen hjärtefråga. Men om den lokala dagstidningen känns irrelevant så finns det alternativ, bl.a. att inte längre prenumerera på den.

Diskussionen om mediekrisen handlar väldigt mycket om att lösa lönsamhetsfrågan. Hur få folk att betala för journalistiken på nätet? Hur locka annonsörer? Etc.

Den här frågan dominerar eftersom tidningsägarna vill göra pengar på journalistiken och journalisterna vill att pengar ska trygga deras jobb.

Men diskussionen om journalistikens relevans då? Handlar uppsagda prenumerationer om att läsarnas ekonomiska smärtgräns kommit emot eller om att tidningen inte upplevs relevant längre?

Svaret är troligen: en kombination av båda.

Kanske är det så, att irrelevansen tydligast kommer fram genom den breda massans tystnad då det handlar om tidningarnas situation.

Vi ser inte politiker uttrycka sin oro över de många uppsägningarna inom mediebranschen, men vilken annan bransch som helst, som kan peka på liknande siffror, får nog politikerna på fötter.

Folk går inte man ur huse för att lokaltidningen är i knipa, men om byskolan finns på sparlistan… ja, ni fattar.

Så var landar vi? Tja, den tidning som är irrelevant överlever inte. Att lösa den ekonomiska frågan räcker inte eftersom relevansen är en oskiljbar del av den. Folk betalar bara för det de inte kan vara utan.

Fina ord om journalistikens betydelse väger lätt om slutprodukten upplevs som irrelevant.

Det är det här som testas nu. De finlandssvenska tidningar som går under gör det i slutändan för att folk kan undvara dem.

En avslutande klausul: jag hör till dem som inte tror på journalistiken som en vinstgivande affär. Dvs. att det måste finnas rent kommersiell verksamhet som stöder journalistiken. Men oaktat detta är journalistikens relevans avgörande, oavsett om man talar dess samhälleliga betydelse eller om att kränga den.

Dela med dig!

En kort utskällning av Yles vetenskapliga skönhetstävling

Skönhet finns inte enbart i betraktarens blick utan också i hens gener, konstaterar Yles populärvetenskapliga program Prisma.

Jag är inte helt hundra på vad det betyder, men å andra sidan är det här med skönhetsideal är ett område där natur och miljö överlappar varandra.

Påfågelns stjärt är en evolutionär fördel då den raggar, men mänskliga motsvarigheter – typ skäggväxt, midjemått etc. – styrs av sociala koder.

Hursomhelst. Prisma Studio ska bevisligen nysta i allt det här på ett vetenskapligt sätt och har därför utlyst en skönhetstävling. I den ska drag som vi mänskor objektivt sett finner attraktiva kartläggas.

Så långt allt väl. Men. Eftersom det här är en fråga som betonar den vetenskapliga aspekten av skönhetsideal, varför i hela friden vänder sig Prisma Studio till enbart kvinnor då programmet ber om fotografier?

Sant, det står ingenstans att män är uteslutna. Men givet att ord som ”missikisa” används, och att artikeln illustreras med en bild från en sådan, och att man hänvisar till en engelsk motsvarighet där en tonårstjej påstås ha idealansiktet – givet allt detta är det rätt klart att Prisma Studio tänkt att kvinnor och inte män ska sända in bilder på sig själva.

Programmet knyter skönhetsidealet till det kvinnliga könet på ett så slentrianmässigt sätt att det ger alla vetenskapliga ansträngningar en törn. I objektivitetens namn vore det självklart att inkludera bägge könen, och vara tydlig med att det gäller män som kvinnor.

Vad är vetenskapen värd om inte männen kan underkastas samma mätningar som kvinnorna?

Jag tänker inte föra en diskussion om skönhetstävlingar överlag, men med en sån här efterlysning sällar sig Prisma Studio – Rundradions vetenskapliga flaggskepp – till den trögflytande, sliskiga ström av tävlingar som aldrig ifrågasätter eller utmanar normer, än mindre vänder en analytisk blick mot sig själv.

Skicka inte era bilder till programmet. Sänd i stället krav på att män inkluderas i tävlingen.

Dan

Dela med dig!

Om Jussi Halla-aho, riksdagsvalet och medierna

Den sannfinländske Europaparlamentarikern Jussi Halla-aho publicerade igår tisdag ett påhopp på kandidater i riksdagsvalet som har utländsk bakgrund.

Det är en illvillig text Halla-aho skrivit på sin Facebooksida. Den dryper av hat och man inser att sannfinländaren menar allvar då han skriver att han inte kan hålla sig: påståendet att Husu Hussein (C) skulle kunna bli invald blev för mycket för Halla-aho.

Ilskan skiner igenom inlägget, men det är inte text präglad av hafsiga formuleringar, misstag eller ogenomtänkta poänger. Som alltid menar Jussi Halla-aho det han skriver.

Andemeningen är i princip den här: ”invandrarkandidater” är inte riktiga kandidater; de är ofinska, kan inte representera finländarna, är ”av dålig kvalitet” (heikkolaatuisia).

Den som vill kan söka upp uppdateringen. Jag tänker inte länka till den.

Det var säkert många som drog ett lättnadens suck då Halla-aho meddelade att han inte ställer upp i riksdagsvalet. De drygt 15 000 röster han fick 2011 skulle nu tillfalla någon annan eller bli på sofflocket – båda alternativ bättre än sannfinländaren.

Men den som tror att Halla-aho är en perifer figur i valet tror fel. Han kommer att stå på sidlinjen och skrika ut sina fördomar och hoppas driva likasinnade till valurnorna. För dem som tänker som Halla-aho kan en röst på sannfinländsk kandidat med liknande retorik ses som ett fullgott alternativ.

Halla-aho kommer att göra det här, aldrig som en central figur Sannfinländarnas valrörelse men, som så många gånger tidigare, med partiledningens tysta välsignelse. Som i gårdagens Facebookuppdatering kommer retoriken att handla om person och ursprung, aldrig sakfrågor och fakta – om inte förvrängd fakta räknas som en sådan.

Att Jussi Halla-aho inte vågar möta Ozan Yanar (Gröna) i en debatt visar att sannfinländaren inte har mycket att komma med om han inte hela tiden får röra sig på gränsen till hets mot folkgrupp – ett brott han tidigare dömts för.

Givet det här blir nyhetsmediernas roll viktig.

Jag kan inte begripa att ett dygn efter Halla-ahos uppdatering har bara Ilta-Sanomat skrivit om den, och då genom att intervjua Ozan Yanar och inte Halla-aho.

I övrigt: inte ett knyst av de etablerade medierna.

Det här visar kanske att i valtider blir det svårt att hantera en inflytelserik person som inte är uppställd. Kanske tänker nyhetscheferna att fokus på Halla-aho inte rimmar väl med den jämlika behandling som alla partier har rätt till i dessa tider. Kanske tänker de att det är bäst att tiga ihjäl påhoppen, låta dem torka ut i sociala medier.

Om så är fallet är det fel tänkt. Jussi Halla-aho är en del av det här valet och det han säger om valet motiverar att han och partiet tvingas svara på frågor om vilka deras värderingar är och hur de kommer att synas i en eventuell regeringsmedverkan.

Jag är inte den att peka bort från mig själv eller min arbetsgivare, men i det här fallet är det inte en pappaledig lokalredaktör som ska vara drivande i den granskningen.

Dan

Dela med dig!

Är ÅU sämre än HBL?

Dagen innan julafton uttryckte Thomas Rosenberg på kolumnplats i HBL (bakom betalvägg) sin oro över den finlandssvenska identitetens framtid på ”webbens jagcentrerade klickverklighet”.

Jag delar inte Rosenbergs oro. Däremot blir jag smått bekymrad över hans syn på hur lokaltidningar handlar om låga trösklar på kvalitetens bekostnad.

Rosenberg skriver: ”det är lokaltidningens viktigaste funktion; att tröskeln är så låg som möjligt, för läsare, annonsörer och skribenter. Det är inte den journalistiska kvaliteten som är det primära utan närheten och det välbekanta, även om det är ‘dåligt’.”

Skribenten menar säkert väl då han skriver gott om lokaltidningarnas ”amatörmässighet”, men det är ett välmenande med ett nedlåtande tonfall.

För medan det är självklart att lokaltidningen ska vara tillgänglig – vilken tidningen ska inte vara det? – så är det en tillgänglighet som aldrig är frånkopplad kvalitetskravet.

Det gäller att skilja på två saker: dels det redaktionella innehållet i en tidning, dels det som finns på insändar- och andra sidor ämnade uttryckligen för läsarnas material.

För det förstnämnda gäller journalistiska kvalitetskrav, också då det handlar om frilansande skribenter som bidrar med recensioner och kolumner.

Om en ung skribent recenserar film i en tidning, för att använda Rosenbergs exempel, är det helt säkert för att hen upplevs leva upp till kvalitetskraven, inte för att anything goes.

I de fall där läsarnas material tas in gäller andra krav, men kraven är fortsättningsvis sådana att tidningen måste kunna stå för det material som publiceras.

Om man vänder på Rosenbergs resonemang, men fortsättningsvis tar det på allvar, betyder det att HBL är en otillgänglig kvalitetstidning. Jag undrar om kollegorna i huvudstaden smäller med hängslena åt den beskrivningen?

Lika litet som jag skulle glädjas över ett påstående om att ÅU:s kvalitet inte når högre än tidningens låga tröskel, vill jag tro.

Det Thomas Rosenberg vill säga är att lokaltidningen är kittet i det lilla samhället och då är kvalitet inte så viktigt. Men han har fel. Förutom att han blandar äpplen och päron, och tyvärr ger uttryck för en fördomsfull syn på lokalpressen, missar han följande poänger:

  • Tillgänglighet, ”låg tröskel” om man så vill, är ett tecken på kvalitet; på att lokaltidningen gör det den ska göra, nämligen vända sig till sina läsare, ibland med hjälp av kunniga, icke-redaktionella medarbetare.
  • Att ”få sin identitet bekräftad” är inte, som Rosenberg påstår, lokaltidningens enda ansvar inför läsarna. Eftersom lokaltidningen, som vilken tidning som helst, styrs av journalistiska principer, kan ansvaret också utmynna i att rubba invanda mönster – i att inte bekräfta utan utmana läsarens identitet.

Lyckas lokaltidningarna med det här? Nej. Men det är den princip de utgår från. Att inte göra det – att ställa tillhörighet framför kvalitet i alla lägen – leder till den jagcentrering Rosenberg tillskriver webben.

Dela med dig!

Om män och kvinnor bakom ratten

I måndags kanade en bil ner i Aura å i Åbo. Föraren, en kvinna, klarade sig oskadd, liksom andra i olyckans närhet.

I ingressen till notisen på ÅU:s webb nämndes bilistens kön – ”Den kvinnliga föraren…” – vilket i sin tur ledde till en kommentar på vår Facebook: Skulle det inte ha räckt med ”bilist”?

Den kommentaren fick många tummar. Den ledde också till en intern diskussion på redaktionen. Vi tar våra läsares kommentarer på allvar.

Så här ser jag på det hela: För det första är det inte så att kvinnor behandlas orättvist då det handlar om trafikolyckor eller -förseelser.

En snabb koll i vårt arkiv – då handlar det om rattfylleri – visar att könet på bilisten nämns oavsett om det är en man eller en kvinna. (Männen är i klar majoritet bland rattfyllona.)

Den mer övergripande diskussionen handlar om det här: Förstärker vi stereotyper genom formuleringar som ”den kvinnliga bilisten”? De som reagerar på formuleringen svarar troligen ja.

Kanske de tänker så här: Om en tidning som ÅU är snabbt ute med att etablera könet låter den förstå, om än indirekt, att könet har något med olyckan att göra.

Jag svarar nej. Vi ska alltid fundera på formuleringar, och ”kvinnlig” har problematiska konnotationer. Men medierna kan inte anklagas för att hänga ut kvinnor som sämre bilister om det är fastslaget att bilisten var en kvinna.

Att rapportera om en händelse är inte att fälla ett påstående.

Fakta är motsatsen till fördomar. Om vi börjar försöka föregå eller undvika diskussioner om ”kvinnliga och manliga bilister” genom att undanhålla fakta drar vi undan mattan för oss själva.

Det här kommer vi inte ifrån: Nyheter förstärker ofta människors världsbild. Om det i nån stackares världsbild ingår en idé om att kvinnor är av naturen sämre bilister är det inte mycket vi journalister kan göra åt det.

Men det vi aldrig ska göra är att låta fördomar styra förutsättningarna för hur vi gör nyheter.

Jag önskar alla en god jul!

Dan

Dela med dig!

Ja, rubriken var missvisande

Eftersom NTM-centralen tycker att Nordanå-Lövböleplanen är för liten frågade ÅU enhetschefen Anna-Leena Seppälä om det betyder att centralen inte kan försvara planen.

Enhetschefen svarade:
– I det här avseendet tycker vi inte att planen är bra och det kan leda till oklara situationer i kommunen om bygglov söks innanför vindkraftverkens bullerområde men utanför planområdet. I det här skedet börjar jag inte spekulera i våra möjliga vidare åtgärder i ärendet.

Det här svaret ledde till rubriken ”NTM-centralen gillar inte planen”. (Läs artikeln med en korrigerad underrubrik här.)

Enhetschef Seppälä har sedan sagt att rubriken är missvisande (läs mera här). NTM-centralens synpunkt är att planen i övrigt är bra gjord och förverkligar landskapsplanen.

Rätt ska vara rätt.

Artikeln i lördagens ÅU håller streck men rubriken borde ha återspeglat att NTM-centralen inte gillar delar av planen men godkänner den som helhet.
Nu blev rubriken missvisande, och för det ber jag om ursäkt.

Dan Lolax

Dela med dig!

Du som lämnade kyrkan, bli medlem igen – eller intellektuellt ohederlig

Efter fredagens omröstning i riksdagen har över 13 000 finländare lämnat sin församling.

Det största skälet antas vara ärkebiskop Kari Mäkinens positiva syn på att Finland verkar få en jämlik äktenskapslag. En del anger Kristdemokraterna och Päivi Räsänen som skäl till att de lämnat kyrkan.

Det sistnämnda – d.v.s. ett enskilt partis (partiledares) åsikt i en värdefråga – är fortfarande inget giltigt skäl att lämna kyrkan. Räsänen och KD verkar orsaka en spasm som eroakirkosta.fi påpassligt fångar upp: det är ogenomtänkt men effektivt.

Jag har större förståelse för dem som anger Mäkinens uttalande som orsak. Han ÄR den evangelisk-lutherska kyrkan personifierad. Om ärkebiskopen leder ett samfund på ett sätt som man inte längre kan godkänna är det kanske hög tid att lämna samfundet.

Men nu gäller det för hundratusentals finländare, som tidigare lämnat kyrkan p.g.a. Päivi Räsänens uttalanden om vem som har rätt till vad, att bli medlemmar igen.

Även om folk i sin ilska inte kunde, som vår grundlag kan, hålla isär kyrka och stat kan vi anta att beslutet att lämna kyrkan hade ett syfte: att ta ställning, kanske t.o.m. att åstadkomma förändring.

Det är intellektuellt och etiskt ohederligt att inte låta den linan löpa fullt ut. Ärkebiskop Mäkinens uttalande är den linans slut.

Om vårt samhälle, i.o.m. fredagens omröstning, är inne i en definitiv förändring så måste kyrkan, genom Mäkinens ställningstagande och den medlemsflykt det uttalandet orsakade, vara en del av den förändringen.

Om man lämnat kyrkan och nämnt äktenskapslagen som en i någon form yttersta orsak, då fråntar man sitt beslut allt värde – degraderar det till en tom gest – om man inte nu överväger att bli medlem igen, och också sedan blir det.

Dela med dig!

Så mycket tjänade Dan Lolax i fjol

Idag handlar nyheterna uteslutande om bara en grej: finländarnas beskattningsbara inkomster.

De här siffrorna är som statistik överlag – de säger inte mycket i sig, men de kan vara del av en gedigen journalistisk gärning.

I rätt stor utsträckning är de inte det. För det mesta handlar det om att lista kända och okända personer bredvid en siffra som anger hens kapital- och förvärvsinkomster.

Eller så tar man en kändis, säg Isac Elliot, eller en politiker, t.ex. Li Andersson, eller nån som figurerat annars i nyheterna, varför inte Talvivaaras vd Pekka Perä, och så får folk lista ut resten själv.

Det finns nämligen mycket som är antytt i det här sammanhanget, som så ofta då det handlar om pengar.

Hur tjänar hen sina pengar? Varför så mycket? Och: är hen värd den lönen?

HBL:s chefredaktör Jens Berg skriver att uppgifterna speglar vårt samhälle, om den journalistiska ambitionen finns. Det håller jag med om. Men i dag då uppgifterna offentliggjorts är det rätt skralt med den ambitionen och med det sammanhanget. Och det gäller alla nyhetsmedier.

Nåväl, de mer djuplodande analyserna dyker säkert upp imorgon. Å andra sidan: vilken effekt tror vi att de kommer att ha? Eller kanske borde vi fråga om vilken effekt vi vill att analyserna ska ha?

Symptomatiskt för den här statistiken är nämligen att den alltid handlar om någon annan. Den dramatiska effekten – som gör att ”vi” läser om ”deras” inkomster – bygger på att den är helt odramatisk för ”oss”.

”Vi” behöver inte diskutera vår lön med någon. Den inställningen gör att Jens Bergs förhoppning om att ”rapporteringen kan bidra till en mer konstruktiv och bredare diskussion om inkomster” inte kommer att besannas.

Löneklyftan i samhället får ett fullständigt sammanhang först då ”vi”, den tysta majoriteten, börjar tala om vår lön.

Höginkomsttagarna gör (motvilligt) en insats för den diskussionen – den insatsen ser vi idag – men medel- och låginkomsttagarna är passiva.

En konstruktiv diskussion om lönenivåerna i vårt land kräver att så många som möjligt, inte bara ”toppen”, lägger sig i blöt.

Har jag sagt A måste jag säga B:

Ifjol var mina förvärvsinkomster 47 666 euro. Några kapitalinkomster har jag inte. Jag är rätt nöjd med den lönen. Den plus min frus lön möjliggör att vi kan sätta undan lite pengar nu och då, samtidigt som vi betalar 1 000 euro varje månad på vårt huslån.

Vad har du i lön?

Dan

Dela med dig!