Klart att ordet ”lögn” ska få användas i riksdagsdebatten

Yle rapporterar om en exceptionell händelse i riksdagen i dag. Ledamoten Timo Harakka (SDP) menade i en diskussion om skattesmitning att minister Lenita Toivakka (Saml) gjort sig skyldig till just det, varpå Toivakka anklagade Harakka för att ljuga.

Det exceptionella är att Toivakka öppet anklagade en riksdagsledamot för att ljuga. I riksdagen går dylika beskyllningar nämligen inte för sig. Den regeln bygger i sin tur på grundlagen, paragraf 31, där det heter att en ledamot ska uppträda värdigt och inte sårande.

Toivakka fick en reprimand av riksdagens andra vice talman Paula Risikko (Saml) och bad sedan Harakka om ursäkt.

Jag tycker att det här är bakvänt. Felaktiga beskyllningar ska naturligtvis följas av ursäkter. Men ska riksdagsledamöter undvika ordet ”lögn” i alla lägen? Sist och slutligen är det trots allt så, att sammanhanget motiverar ordvalet.

Om en ledamot kategoriskt måste undvika just detta ord, och på sin höjd säga att ”kollegan talar modifierad sanning”, så kan detta leda till det ovärdiga beteende som grundlagen förbjuder och till en världsfrånvändhet som väcker politikerförakt.

Nu menar jag inte att våra ledamöter ska börja beskylla varandra för lögn titt som tätt. Det ordet ska användas med lika stor eftertanke som vilket annat ord som helst som används då ledamöter går åt varandra i riksdagen.

Däremot menar jag att om ett visst ord tabubeläggs så kan riksdagsledamöterna inte utnyttja folkets mandat till fullo. Ett värdigt uppförande och en uppskattning för riksdagen och dess ledamöter är en sak, att kalla saker vid deras rätta namn är en annan – och båda är förenliga med varandra.

Många ser säkert pragmatiskt på saken. Att beskylla nån för att ljuga kan styra debatten i fel riktning och det gagnar ingen. Det kan jag förstå. Å andra sidan: om jag såg osanna påståenden användas som slagträn i en riksdagsdebatt skulle jag också hoppas att någon utmanade dessa.

Då ska ordet ”lögn” vara ett alternativ. ”Modifierad sanning” räcker inte.

Dan Lolax, samhällsreporter

 

Dela med dig!

En första reaktion på att Barbro Teir lämnar KSF Media

I Yle Spotlights program från den första mars om situationen på KSF Media fick Kaj-Gustaf Bergh frågan om hur han ser på ledningens jobb. ”Det gör ett jättebra arbete”, svarade KSF Medias styrelseordförande.

I dag, knappt två månader senare, slutar Barbro Teir som vd för KSF Media. Hon har inte längre styrelsens förtroende.

Förtroende är något som man har tills man inte har det, bevisligen.

Varför sticker Teir nu, hon som för två år sedan blev den superchef – publishern – som skulle rädda KSF Media? En förlust på sju miljoner euro i fjol är en förklaring. En hjärnflykt av sällan skådat like inom finlandssvensk media en annan (även om Teir utåt sett tonat ner den).

Teir sa själv en intressant sak i Spotlights redan nämnda program. Ombedd att beskriva sin ledarstil sa hon att hon gillar rak kommunikation och snabba ryck. Det behövs i kristider, menade Teir.

Vilket är sant men också förutsätter att riktningen är den rätta. Teir åstadkom många förändringar under sina två år vid KSF Media men om upplagan sjunker tillsammans med annonsintäkterna och prenumeranterna inte söker sig till det digitala utbudet – då är hög fart inte längre en styrka.

Styrelsen har knappast ifrågasatt Teir accelerationsförmåga men nog hennes vägval. Att om två år finna sig ha valt fel väg i det läge som KSF Media nu befinner sig – ja det alternativet fanns knappast på kartan för styrelsen.

Nu signalerar nya vd:n Jens Berg att KSF Media har svåra beslut framför sig. Samtidigt betonar han och ansvariga utgivaren Susanna Ilmoni att journalistiken är bolagets hjärta och nav.

Vilka slutsatser ska man dra av det? Kanske att en del av de reformer som Teir genomförde nu ska börja fyllas med innehåll. KSF Medias budskap utåt under Teirs tid har haft inslag av kärran framför åsnan: det har snackats mer plattform än innehåll. Vilket inte är konstigt, givet att Teir anlitades för att genomföra sådana förändringar.

Fokus på innehåll betyder kanske att KSF Media kan stoppa murveltåget ur tidningarna, eventuellt att de som redan flytt ersätta med nya journalister. Men strukturförändringar kan kanske inte undvikas, och KSF Medias regiontidningar blir igen en del av diskussionen.

Slutsatsen är trots allt den här: liksom Svenskfinland behöver Svenska Yle så behöver regionen också ett starkt KSF Media. Det gagnar ingen att t ex HBL blir en tidning som lever på gamla meriter.

Jag fick för ett tag sedan frågan om hurdan tidning HBL är – en rikstidning eller en regionaltidning? Till min förvåning kunde jag inte riktigt svara på den frågan. Det säger kanske nåt om den identitet HBL och KSF Media måste vinna tillbaka – nu under Jens Bergs och Susanna Ilmonis ledning.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Alexander Stubbs vädjan till Yle är skenhelig och problematisk

Finansminister Alexander Stubb (Saml) riktade i dag på sin Facebooksida en vädjan till Yle som bolaget också fått från annat håll: lämna över råmaterialet bakom Panamaläckan till polisen och Skatteförvaltningen.

Alexander_Stubb

 

Programmet MOT:s producent Renny Jokelin har redan tidigare gjort klart för polisen att Yle inte tänker lämna ut materialet. Polisen kan vända sig till ICIJ, men nätverket kommer troligen att ge samma svar, säger Jokelin.

Yle Spotlights Kjell Lindroos, en av de journalister som jobbat med materialet, svarade också på ett liknande krav i tv-programmet OBS (från cirka 12 minuter framåt). I det fallet var antagandet från Handelskammarens Leena Linnainmaa att om journalisterna inte överlämnar materialet så agerar de domare.

Polisens fråga är på sin höjd begriplig. De måste trots allt försöka få tillgång till allt som rör deras utredning. Att de inte får den tillgången torde inte överraska dem.

Linnainmaas utspel är ett tecken på ett missförstånd. Å ena sidan berömmer hon journalisternas jobb och de avslöjanden som följer av det. Å andra sidan anklagar hon journalisterna för att döma oskyldiga om de inte överlämnar materialet.

Linnainmaa verkar inte förstå att det hon berömmer journalisterna för är möjligt bara om källskyddet hålls intakt. Dessutom: att journalisterna gör avväganden om hur materialet ska omsättas i konkreta rapporteringar tyder på motsatsen till att ”döma oskyldiga”, det tyder på sunt journalistiskt förnuft.

Stubbs vädjan däremot är mer problematisk. Som erfaren politiker, partiledare och finansminister är han väl införstådd i vad som gäller för journalistkåren. Trots det vädjar han, medveten om vad Yle sagt tidigare, också i andra fall, och vad bolaget kommer att säga nu.

Så varför vädjar han? En förklaring är att Stubb behöver visa aktivitet i frågan. Hans kamp för förvaltningsregistret, som kritikerna beskriver som ett verktyg för skattesmitare, har ställt honom i dålig dagar.

Stubb behöver visa beslutsamhet. Då är det tacksamt att sända en till synes hedersam vädjan till Yle, som för att säga ”Vi jobbar alla tillsammans i den här frågan… eller hur, Yle?”

Det problematiska och skenheliga här, är att fokus riskerar förflyttas från problemet – en global struktur som inkluderar Finland och som möjliggör en skattesvindel av enorma proportioner – till den som avslöjar problemet. Som om journalister som inte ställer sig till myndigheternas förfogande blir en del av problemet.

Alexander Stubb behöver inte Yles rådata för att jobba mot skatteplanering och skattesmitning. Däremot behöver Stubb och andra politiker journalister som ser till att folkvalda tar problemet på allvar. Journalister kan bara göra det här jobbet om deras arbetssätt hålls intakta.

Det här vet Stubb. Att han låtsas vara ovetande är skenheligt och problematiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Vi måste prata om ”Vi måste prata om…”

Har ni noterat att det finns sjuhelsikes mycket som vi måste prata om?

Otaliga rubriker gör gällande att vi måste prata om pengar, människoliv, smärta, oskuldsnormer, Maria Kulles skånska i ”Bron”, hundar, Zlatan, våldet mot kvinnor, ensamkommande barn, ”Making a Murderer”, det organiserade rofferiet, näthat, hur man säger Auschwitz, hiv, cancer, föräldrars ansvar, vad flyktingar kostar, sjukskrivningar, könsroller, Bonniers, självmord osv osv.

En rad mer eller mindre viktiga frågor avhandlas utgående från det här sättet att rubricera. ”Vi måste prata om…” signalerar ett antal saker. Dels att ämnet som avhandlas i texten inte uppmärksammats tillräckligt mycket. Måstet i rubriker följs aldrig av en förklaring till varför vi diskuterar ett visst ämne, som om man egentligen menade ”därför pratar vi om…” Vilket är märkligt eftersom rätt många frågor som behandlas under dessa måste-rubriker är frågor som diskuteras hela tiden.

Dels signalerar rubriken textförfattarens förträffliga iakttagelseförmåga, som om hen sa ”ingen annan har noterat denna lucka i samhällsdebatten – förutom jag!” Måstet antyder författarens insyn i något som den övriga allmänheten missat eller inte vill se: ”ni får inte blunda för det här!”

Sen har vi förstås själva måstet, det som signalerar hur akut läget är. Vi måste prata om oskuldsnormer, näthat, Zlatan osv annars… Ja annars vadå? Vad händer om vi inte pratar om det som textförfattaren panikartat försöker uppmärksamma oss på?

Vi måste prata om-rubrikerna är i slutändan främst ett stilgrepp, om än ett fantasilöst sådant (med undantag av rubriken för detta inlägg förstås). Stilgreppet syns också i rubriker som påstår att ”du kan aldrig gissa vad som hände sedan”. Det handlar om rubriker som formats av den tuffa konkurrensen, den som uppstår då alla kräver konsumentens uppmärksamhet.

Vilket är rätt ironiskt. Vi måste prata om-rubrikerna är inte ett tecken på att saker inte diskuteras utan på att allt diskuteras – i större och mindre omfattning förstås, men trots det: ändlöst och hela tiden.

Vi har redan passerat inflationspunkten för dessa rubriker. Få tror på riktigt på det akuta som ”vi måste prata om” signalerar, för vi pratar redan om det. Och i nästa stund pratar vi om något annat som motiveras av ett måste som vi sedan länge slutat tro på.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Måste vi prata om Olavi, Odin och de som vill stänga våra gränser?

På måndag förmiddag ser jag i flödet en statusuppdatering av Li Andersson (VF) om att Olavi Mäenpää – fullmäktigeledamot för Blåvita fronten, nyligen dömd till fem månader villkorligt fängelse, och tidigare dömd för hets mot folkgrupp och förtal – skyltat med Soldiers of Odins emblem då fullmäktigegruppernas ordföranden mötts i Åbo.

Jag noterar det inträffade, men tillskriver det inte större nyhetsvärde. Mäenpää har nämligen öppet patrullerat med medborgargardet sedan några veckor tillbaka. Fotografier på Facebook är bevis för detta. Givet hans bakgrund, och att han också talat på Rajat kiinnis demonstrationer, känns måndagens klädval inte överraskande.

En stund senare ser jag att Niina Ratilainen (Gröna) också reagerat. Jag bestämmer mig för att skriva en notis. Medan jag gör det publicerar Turkulainen en kort text om Mäenpää och lite längre fram sänder Lauri Kattelus (Saml) ut ett fördömande pressmeddelande. Yle, svenska och finska, och Turun Sanomat hänger på.

Jag ringer upp Mäenpää (artikeln kräver prenumeration) och ställer några frågor. Han ondgör sig över att viktiga politiska frågor i Åbo nu kommit i skymundan av hans munkjacka, men samtidigt märker jag att han gillar uppmärksamheten. Det understryks senare på kvällen då fullmäktige möts. Utanför stadshuset står Rajat kiinni-demonstranter för n:te gången och ropar; inne i fullmäktigesalen bänkar sig medlemmar från Soldiers of Odin och Mäenpää bär en skjorta med medborgargardets emblem.

En sak är fullständigt klar: varken Mäenpää, medborgargardet eller Rajat kiinni-demonstranterna har i de sammanhang som uppmärksammas här gjort sig skyldiga till några brott, inte på långt när. Fullmäktiges ordförande Seppo Lehtinen (SDP), som jag pratade med i dag, sa att han inte kan ingripa i något som är ett moralisk, men inte ett juridiskt övertramp.

Samtidigt är det lika klart att här finns en diskussion att föra. De Åbopolitiker som reagerat på Mäenpääs kupp kallar Soldiers of Odin för en rasistisk rörelse och påpekar att Mäenpää skrivit under ett avståndstagande från rasism.

(En parentes i sammanhanget: Jag tycker det är mer överraskande att Mäenpää skrivit under nämnda avståndstagande, och att Åbopolitikerna tror att det betyder något för honom, än att han allierar sig med främlingsfientliga nationalister.)

Frågan är: Hur ska medierna agera? Det finns också de som tycker att en diskussion ger Mäenpää & co den uppmärksamhet de suktar efter.

Allmänt taget tror jag så här: I den stund som journalister börjar uppleva sitt jobb som att ”ge uppmärksamhet” har de helt eller delvis subtraherat bort sig själva som en aktiv del av nyhetsbevakningen. Om journalistik är att ge uppmärksamhet är journalistik inget annat än ett podium som agitatorer kan skrika ut sitt budskap från.

En aktiv journalistik sväljer inte allt som kommer i dess väg. Hur medier bevakar t ex främlingsfientliga personer och rasistiska rörelser är förhoppningsvis ett resultat av det här.

Att så alltid inte är fallet vet alla. Jag träffade för ett tag sedan en Joensuubo. På basis av medierapporteringen – som utmålat Joensuu som ett starkt fäste för Soldiers of Odin – frågade jag hur ofta han stött på medborgargardet. Han svarade att han aldrig sett dem, förutom i medierna. ”Det är som om journalisterna gräver fram dem och har dem att patrullera.”

Då just den här Joensuubon själv varit aktiv i stadens ungdomsarbete på 90-talet – som präglades av nynazistiska skinheads – tog jag hans ord på allvar.

Orden avslöjar mediernas förstoringsglaseffekt, en effekt som ingen journalist ska glömma. Det betyder att journalister ska bevaka också sådant och sådana i vars intresse det ligger att bli bevakade, men att bevakningen alltid sker på journalistikens villkor.

I den bästa av världar innebär de villkoren att journalister aldrig ”ger uppmärksamhet” utan att de istället gör sitt jobb – vilket också kan betyda att inte bevaka.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Är detta början på slutet för Yle?

För två år sedan skrev jag om dagen då Yle blev politiskt beroende, det här eftersom riksdagen beslutit frysa det index som styr Yleskatten (som finansierar bolagets verksamhet).

Två år senare kan vi konstatera att Kommunikationsministeriet har tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp som har i uppdrag att se över Yles uppgift och finansiering.

Jag har länge trott att arbetet inte kommer att leda till några större förändringar än det som de upprepade frysningarna av indexet redan orsakat. Men nu börjar jag tänka att arbetsgruppen kan få till stånd bestående förändringar – till det sämre.

Skälet till att jag ändrat uppfattning är regeringens högskolepolitik. Snacka om att tvinga fram förändringar! Om Yle underkastas något liknande är jag inte förvånad.

Jag är den första att säga att Yles roll och finansiering ska diskuteras kritiskt. Rollen får gärna vara föremål för en pågående diskussion och förändring; finansiering kan man återkomma med jämna mellanrum, men ändå så att bolaget kan jobba långsiktigt.

Det jag däremot har svårt för är att bolaget blir kommersiella aktörers klagomur, främst på grund av att jag inte tror att den privata mediemarknadens problem löses av att finländsk public service blir sämre.

Det finns de som säger att public service inte är beroende av Yle, att andra kan sköta det lika bra. Jag hör gärna goda argument för hur det ska lösas på marknadens villkor.

Men det här är ett sidospår. Här är min egentliga poäng.

I mitt inlägg för två år sedan skrev jag, apropå att partierna var eniga men med olika argument, att ett ”gemensamt beslut kan vara ett sätt för olika krafter att försöka nå olika mål.”

I den parlamentariska arbetsgruppen sitter sannfinländaren Teuvo Hakkarainen. Förutom att läsa högt ur det manuskript som kommersiella krafter fortsätter skriva – ”vi måste spara men Yle bara växer” – tycker Hakkarainen också att Yles finansiering borde ingå i statsbudgeten och vara 150 miljoner euro mindre.

Den nuvarande programproduktionen kan bli mycket billigare, menar Sannfinländaren. Verkar som om praodagen på Yle X gav fel resultat.

Därtill – och nu kommer vi till pudelns kärna – tycker Hakkarainen att Svenska Yle får för mycket fyrk och att Yles lagstadgade uppgift att stöda tolerans och mångkulturalitet ska slopas.

Och – hast du mir gesehen! – i dag sluter partikamraterna och, ännu viktigare, medlemmarna i Yles förvaltningsråd Olli Immonen och Jari Ronkainen, upp bakom Hakkarainen.

De delar synen på Svenska Yle och menar att Yle agerar åsiktspolis och har en politiska agenda. Därför måste raden om mångkulturalitet strykas från Rundradiolagen, annars går skattebetalarnas pengar till en redaktörskår vars åsikter delas endast av en liten del av befolkningen som bor i en rödgrön bubbla (”… jonka toimittajakunnan ohjelmissa esittämien mielipiteiden nähdään edustavat vain pienen punavihreässä kuplassa elävän kansanosan näkemyksi..”).

Herrarna Immonen och Ronkainen är också illa berörda av att landets chefredaktörer häromveckan tog strid med lögnmedier som t ex rasistiska MV-lehti och antisemitiska Magneettimedia. Enligt dem är det chefredaktörernas arbetsgivare som gjort sig skyldiga till att förfalska information, förfölja och svartmåla politiska oliktänkare och vinkla nyhetsrapporteringen om invandring.

Det är den här dammluckan som regeringen Sipilä nu riskerar öppna i sitt ”värnande” om den finländska mediemarknaden.

Typer som de ovan nämnda vill inte montera ner Yle för att bolaget är ett hot mot privata medier. De vill begränsa bolagets möjlighet att göra sitt jobb eftersom Yle är en förlängning av det samhälle Finland är och (kanske) blir allt mer: inte homogent utan mosaiskt; inte isolerat utan medvetet om världen runtomkring; inte p g a en förvriden nationalism ständigt rädd för det som är främmande utan modigt välkomnande.

Det är skäl att föra den här diskussionen eftersom det inte handlar bara om Yle utan om det samhälleliga ideal som bolaget vuxit fram ur. Om bolaget låter sig påverkas av en retorik som går mot det idealet är det inte en intern fråga för Yle utan för alla finländare.

Dan Lolax, samhällsreporter vid ÅU

Dela med dig!

Seriösa medier är medskyldiga till lögnmediernas framgång

”Gränserna för god smak och anständighet har redan för länge sedan överskridits.”

Så skriver 22 chefredaktörer i ett gemensamt ställningstagande mot lögnmedier och förtalskampanjer.

Först av allt: Ställningstagandet är välkommet. Inte minst eftersom chefredaktörerna svart på vitt ger nyhetskonsumenterna följande måttstock: ”Vi tar även i fortsättningen ansvar för för de nyheter vi publicerar och deras tillförlitlighet och vi ansvarar också för redaktionella fel och för att korrigera dem.”

De orden gäller förstås alla landets nyhetsmedier, inte bara de som undertecknat ställningstagandet.

För det andra: Om gränserna för god smak och anständighet redan för länge sedan överskridits, varför kommer ställningstagandet först nu?

Omformulerat kan man fråga: Har medierna varit en del av problemet och är dagens utspel orsakat av den insikten?

Vi backar bandet. För drygt 10 år sedan, då nätsidor, bloggar och sociala medier, började ta form beskrevs den mediala revolutionen som ett uppror mot gammelmediernas tyranni. Etablerade medier beskrevs som att ha dikterat nyheter från en predikstol högt uppe, men nu var det slut på det. Deltagarmedierna, gjorda av folket, skulle sätta agendan.

Jag ifrågasatte den här kritiken redan då (kolla länkarna längst ner) eftersom folk verkade dra likhetstecken mellan dålig journalistik och traditionella medier. Självklart är det så att dålig och inte förankrad journalistik kan förekomma i nymedia, liksom i gammelmedia, eftersom i slutändan är det värvet, inte tekniken, som avgör.

Välfungerande och ändamålsenlig teknologiska lösningar ger goda förutsättningar för bra journalistik men är ingen garanti för densamma.

Men de upproriska stämningarna födde en osäkerhet på nyhetsredaktionerna. Kardinalsynden verkade vara att tro, eller åtminstone öppet säga, att journalister vet bättre. Allt som upplevdes som trösklar skulle filas ner. Möjligheten att kommentera anonymt skulle ge folk en möjlighet att tycka till; ”snackisar” skulle inspirera nyhetsbevakningen; tilltalet skulle vara folkligt.

Att journalistik är ett kunskapsdrivet hantverk pratade få om.

Ingen skulle komma på tanken att berätta för en mjölbonde, en barnmorska eller en rörmokare hur hen ska göra sitt jobb. Åtminstone ingen som inte har en gedigen insyn i branschen. Men journalistik… tja, där verkade uppstå en gråzon.

Det vore ju en form av elitism om en journalist öppet påstod att en nyhetskonsument måste lita journalistens yrkeskunskap.

Det vore ju att säga att journalisten vet mera än nyhetskonsumenten, hen som tycker sig ha upptäckt hemlig propaganda i nyhetsbevakningen.

En mild variant av det förakt som vällt in över de nerfilade trösklarna hittar man bl a i kommentarsfältet under Svenska Yles nyhet om KSF Medias situation.

I det aktuella ställningstagandet skriver chefredaktörerna ”Då någon medvetet försöker fördunkla eller förvränga fakta reagerar vi i våra egna medier.”

I dagsläget är det lätt att peka ut MV-lehti och andra sidor som skvalpar runt i bottenskum. Men jag påstår att dylika webbalster får sin näring ur gråzoner som medierna själva varit med om att skapa – och upprätthåller: fakta förvrängs och fördunklas i mediernas kommentarsfält och på deras Facebooksidor. Men, förstås, då i form av folks omhuldade åsikter.

De låga trösklarna har nämligen inte lett till en större förståelse för journalistiken och det redaktionella arbetet. I stället har det lett till ett djupt missförstånd; till att svartmålande – inte kritiskt ifrågasättande – blivit en rättighet; till att censur är det som seriösa medier sysslar med om de skriver balanserat och korrekt om t ex asylsituationen.

Det är därför som lögnmedier blomstrar. För att många inbillar sig att de vet vad journalistik är och inte är, och för att det här missförståndet tillåtits växa med seriösa mediers goda minne.

I medierevolutionens kaos – och den ekonomiska osäkerhet som följde – tappade vi bort oss själva; vi förlorade berättelsen om oss själva, om vårt värv och vad det kräver.

Bland annat kräver det att man inte skäms över att man faktiskt besitter en kunskap som de som inte är journalister saknar. Det här är själva poängen med yrket!

Lösningen är nu inte att stänga kommentarsfälten och släcka ner Facebooksidorna, utan snarare att göra det som 22 chefredaktörer i dag sent om sider gör – och gärna ännu kraftigare – d v s påminna folk om vad det journalistiska värvet innebär.

I går fick filmen Spotlight en Oscar för 2015 års bästa film. Journalisterna i den verklighetsbaserade filmen avslöjade den katolska kyrkans brott eftersom de brydde sig om allmänheten på bästa möjliga sätt: utgående från sitt eget kunnande och yrkesstolthet, och med fokus på sanningen.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

P.S. För den nyfikna, bakom länken här och här finns texter jag skrev för 9 år sedan i tidskriften Ikaros om medierevolutionen.

Dela med dig!

Vad HSS Medias miljonvinst betyder – och inte betyder

Mediekoncernen HSS Media, som ger ut Vasabladet, ÖT och Syd-Österbotten, gjorde i fjol – efter två förlustbringande år – en vinst på en miljon euro.

Det här är ett remarkabelt resultat. Inte bara för att HSS Media är upp i 2010 års vinstsiffror, och t o m nosar på 2007 års resultat, utan också för att resultatet visar möjligheterna och sätter press på övriga finlandssvenska medier och deras ägare.

Det kan vara skäl att fundera på vad det goda resultatet betyder – och inte betyder. Eller snarare: hur resultatet kan tolkas, och hur det inte kan tolkas. Nedan en kort lista.

  • Demon-vd:n Wahlbeck. Svante Wahlbeck var ett överraskningsnamn då han valdes till HSS Medias vd 2014. Främst p g a att han hade noll erfarenhet av mediebranschen. ”Det handlar om att skapa produkter som folk vill köpa. Det är regeln oberoende av om man har en mediebakgrund eller om man, som jag, kommer från läkemedelsbranschen”, säger Wahlbeck i dag. Frågan är: Kommer andra ägare att se Wahlbecks oerfarenhet av mediebranschen som en styrka och kommer det i sin tur att synas i rekryteringen?
  • Om din hand förleder dig till synd, så hugg av den! Nå, kanske inte fullt så dramatiskt men HSS Medias försäljning av Pietarsaaren Sanomat har sin del i vinsten. Inte bara för att den gav en engångsvinst – vore intressant att se exakt hur stor – utan också för att tidningen, enligt Wahlbeck, inte var vinstgivande. Frågan är: Kommer HSS Medias avskurna hand att inspirera ägare som ser inte tillräckligt vinstgivande tidningar i koncernen? (Brasklapp: PS var en anomali i det finlandssvenska medielandskapet så man ska inte dra för stora växlar på detta.)
  • Mer yta för annonser. HSS Media räknar bloggportalen Sevendays och gratistidningen Jeppis Weekly till sina satsningar. Klart är, att de här satsningarna är till för att fånga upp annonsörerna, innehållet kommer i andra hand. Det innebär inte att innehållet är svagt, utan enbart att det är relationen kostnadseffektivt-annonsinkomster som väger tyngst. Frågan är: Kommer vi att se fler såna här ben växa ut ur mediebolagens kroppar? Kommer det redaktionella innehållet att bli lättproducerat kitt som håller samman annonserna?
  • De dyra journalisterna. HSS Media hade inte gjort det här resultatet om koncernen inte sagt upp folk. Efter fjolårets samarbetsförhandlingar blev HSS Media fjorton personer färre, elva av dem hade jobbat på redaktionerna [se korrigering längre ner]. Med den åtgärden har man alltså lyckats göra ett resultat som kan jämföras med det HSS Media gjorde 2010, vilket var ungefär då annonsintäkterna började dala och nätets olönsamhet blev ett akut problem. Men det betyder knappast att HSS Media funnit en varaktig balans. Upplagan sjunker och med den de traditionella annonsintäkterna (med undantag för Syd-Österbotten). De digitala prenumerationerna ökar, liksom annonsintäkterna för nätet. Men den utvecklingen får inte stanna upp. Frågan är: Har uppsägningarna visat att HSS Medias tidningar kan bevaka regionen med krympta redaktioner och vad innebär det för journalisternas förhandlingsposition under framtida samarbetsförhandlingar – på HSS Media och andra mediebolag?
  • Vad säger allt det här om innehållet? Den frågan kan inte jag svara på. På den frågan svarar ÖT:s, VBL:s och Sydins läsare. De svarar på den genom att fortsätta läsa – eller så inte. Men viktigast av allt: De svarar på den genom att börja läsa. I den pågående omställningen tappar alla tidningar läsare, bl a p g a läsarna inte kan identifiera sig med innehållet och inte ser mervärdet i det. Om en tidning kan vinna nya läsare trots redaktionella nedskärningar är det goda nyheter för mediekoncernen men knappast positivt för journalistiken överlag. Frågan är: Hur står sig HSS-tidningarna journalistiskt i förhållande till miljonvinsten och hur tolkar andra tidningsägare den relationen?

Korrigering 20:17: Av de elva som som lämnade HSS Medias tidningsredaktioner gick en i pension och två sade upp sig. Antalet direkt uppsagda redaktionella medarbetare var alltså åtta, inte elva.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Utredde Hbl faktiskt? (Uppdaterad 29.1 – se längst ner)

Text: Jean Lindén, ÅU, som gör ett gästspel i Nyhetsbloggen:

”HBL utredde: De våldtar i Finland” är den anspråksfulla rubriken på en artikel på Hufvudstadsbladets webb där rutinerade reportern Stefan Lundberg kikat på våldtäktsstatistik, i flyktingdebattens sken.

Naturligtvis ett potentiellt eldfängt ämne som kan diskuteras på många sätt, men jag kikar (med undantag för en avslutande kommentar) kallhamrat på det statistiska fotarbetet.

Själva kontentan av analysen koncentreras i artikelns slutmening:

”Förhållandet finländska män : asylsökande : män med utländskt medborgarskap, kan visavi våldtäktsfrekvens förenklat beskrivas: 1:2:5.”

En mening som alla kanske inte skulle tillskriva epitetet ‘förenklat’ om man tänker på dess läsvänlighet.

Hursomhlest, Lundberg har analyserat våldtäktsstatistik med fokus på 21-40-åriga män under september-december 2015.

Den visar, enligt artikeln, att ”i Finland bosatta utlänningar” – i förhållande till deras andel av befolkningen – är misstänkta för nästan fem gånger fler våldtäkter än vad finländska män är.

Asylsökande ligger statistiskt mitt emellan: de misstänks, i förhållande till deras andel av befolkningen, för knappt två gånger fler våldtäkter än finländska män i åldersgruppen.

Det rätt uppenbara problemet med artikeln är att den sätter likhetstecken mellan att folk misstänks för brott och att de begått dem.

Så här kan det till exempel låta (mina fetningar):

”Enligt polisens statistik misstänks asylsökande för elva våldtäkter. Uträknat på asylsökande i åldern 21–40 år blir det cirka en våldtäkt per 2 300 män. Motsvarande grupp finska män gör sig skyldiga till en våldtäkt per 4 267 män, men gruppen ”utlänningar i Finland” skiljer sig från dessa, de begår en våldtäkt per 918 män.”

Skillnaden mellan misstanke och bevisat brott kan som sagt tyckas uppenbar – så uppenbar att artikelns glidning mellan orden är oproblematisk, kanske någon tänker sig. ”Läsaren fattar nog” osv.

Men varför överhuvudtaget göra denna glidning i ett så känsligt ämne?

Varför alls ta risken att en läsare inte är vaken och plötsligen tror sig läsa fakta om bevisade brott när det egentligen handlar om misstankar?

Varför ta risken att lösryckta citat ur texten kan börja leva sitt eget, grumliga liv?

Det finns visserligen en del förbehåll och självanalys i texten, bland annat här:

”Polisen använder begreppet ”misstänkt för brott” så länge en person inte har dömts. Det innebär att alla brottsmisstankarna knappast leder till fällande dom. Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap.”

Misstanke behöver alltså inte leda fällande dom. Alltså: ”vara misstänkt” är inte detsamma som ”har begått”. Men varför då göra den glidningen i texten?

En närmare förklaring av vad ”misstänkt för brott” juridiskt innebär skulle också vara på sin plats. Hur mycket krävs för att vara misstänkt?

Kika dessutom en gång till på de två sista meningarna i stycket:

”Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap”

Eftersom det finns ett mörkertal när det gäller våldtäkter, och mörkertal finns när det gäller alla befolkningsgrupper, så är grupperna ändå jämförbara, resonerar Lundberg.

Nej, det är de inte automatisk, hävdar jag. Siffrorna är direkt jämförbara endast om vi vet att mörkertalet – alltså benägenheten att inte anmäla – är detsamma för brott begångna av de olika grupperna.

Vet vi det? Vad säger forskningen om det? Är folk mer, eller mindre, benägna att anmäla en viss befolkningsgrupp än en annan? Är förhållandet mellan antalet misstankar och antalet fällande domar olika för de olika grupperna.

Ger man sig in på en statistisk ”utredning” tycker jag man bör kika också på sådana frågor. Och åtminstone konstatera, om det inte finns fakta, att det här är en dimension där osäkerhet smyger sig in. Att sådär i förbifarten konstatera att ”statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap” räcker inte – i en artikel som drar alla växlar just på statistik.

Man kan också konstatera att antalet brott som asylsökande är misstänkta för är, ur ett statistiskt perspektiv, rätt litet. Små kast ger stora utslag. I (det något bristfälliga, konstaterar Lundberg) materialet finns elva fall där en asylsökande misstänks för våldtäkt. Om de varit fem färre hade de asylsökande ungefär varit på samma nivå som finländarna. Skillnader i exempelvis benägenhet att anmäla/icke anmäla kan lätt påverka mycket.

Det är, kan vi konstatera, en rätt siffertyngd artikel Lundberg levererar, och statistik i text är – vet varje journalist – inte lätt att handskas med. Det gäller att inte rådda bort sig själv då man skriver och inte rådda bort läsaren när hen läser.

Det förefaller – utgående från de siffror som finns i texten – som om Lundberg har koll på dividerandet, och man får förstås hoppas att inga fel smugit sig in på vägen. Men det finns till exempel en viss grumlighet i beskrivningen av grupperna: asylsökande och i Finland bosatta utlänningar verkar behandlas som åtskilda grupper i materialet, men bland annat i ingressen får man känslan att de asylsökande också räknas in i den större gruppen:

Asylsökande unga män begår i förhållande till sitt antal betydligt färre våldtäkter än den totala gruppen utlänningar som är bosatta i Finland.

Varför betonandet av totala om det handlar om två åtskilda grupper?

Nåja, det om statistiken.

Det finns ju också annat intressant – ja egentligen mycket mer intressant – att diskutera, som vad ”de” syftar på i rubriken ”HBL utredde: De våldtar i Finland”.

Det handlar ju inte om individer, så då återstår grupper. Utlänningar? Asylsökande? Finländare? Män?

P.s. På tal om frekvensen i början så är den egentligen, enligt artikelns siffror, närmare 1:1,9:4,6.

UPPDATERING 29.1: I dag tar Stefan Lundberg fasta på en del av kritiken i en ny artikel, med rubriken ”Endast var fjärde våldtäkt anmäls”. Som rubriken anger lyfter han fram den osäkerhet som finns i statistiken. Lundberg skriver bland annat:

En del läsare har frågat sig om förklaringen kan vara att offren är mer benägna att anmäla utländska förövare än landsmän. Några pålitliga undersökningar om detta finns inte.

Bra. Men fortfarande: man kan inte, som Lundberg resonerade i går, mena att eftersom osäkerhet finns i siffrorna för alla befolkningsgrupper så blir grupperna jämförbara. (Se resonemanget ovan, från i går).

Osäkerheten borde tvärtom få en att stå på bromsen, och kanske till och med fundera om det är själva osäkerheten är nyheten.

Lundberg skriver också, i dagens artikel:

Elva våldtäkter är elva våldtäkter för mycket, men i jämförelse med totalantalet är det en försvinnande liten siffra.

Perspektivet förändras om man ser på våldtäkter ”per capita”, det vill säga ställer dem i relation till gärningsmännens referensgrupp: etnisk tillhörighet, antal och ålder. I HBL:s artikel i går var slutsatsen att utländska män i åldersgruppen 21–40 begår fem gånger fler våldtäkter, i förhållande till sitt antal, än motsvarande finländska män.

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Visst kan man tycka att ”perspektivet förändras”, men en viktig poäng är att just eftersom siffran är (rent statistiskt) ”försvinnande liten” så blir små kast stora när man översätter dem till en ”per capita”-siffra.

Lundberg diskuterar sedan andra utredningar om invandrares kriminalitet, och hur man i dem ”korrigerade resultaten med beaktande av centrala demografiska och sociala bakgrundsfaktorer såsom inkomst och ålder” osv.

Gott så, och det här för åtminstone indirekt in en viss komplexitet som saknades i går.

Men av nån anledning fortsätter Lundberg att glatt glida mellan ”misstänks för” och ”begick”. Ett exempel ur dagens text, som bygger på siffror över antalet misstänkta:

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Varför denna märkliga glidning?

Dela med dig!

Lite stake nu, Yle!

Bloggaren Saku Timonen har fångat de centrala delarna i den härdsmälta som var programmet Aamu-TV:s intervju med representanter från Stäng gränserna-rörelsen, och de behöver knappast upprepas.

Överlag kan man fråga sig varför i hela friden Yle beslöt att ta den här intervjun i morgonsoffan. Problemet är inte att Stäng gränserna bjuds in. Problemet är att inramningen är ett lättfullt aktualitetsprogram som ska hålla tv-tittarens uppmärksamhet några minuter i morgonbestyret.

Problemet är att frågorna var därefter – oinformerade och inbjudande i stil med ”vem är ni?” (Svar: Vi representerar hela Finland.) och ”vad vill ni?” (Svar: Stoppa människor som inte hör hit.) Inga svar fick följdfrågor; inga påståenden ifrågasattes.

Inte ens då gästerna i morgonsoffan påstod att medierna mörkar verkligheten ruskades redaktören ur sin slummer. Istället satt han där och kryssade för de frågor som han ställt, redo att gå vidare till nästa. Som man gör i ett program där inget förväntas vara av större betydelse.

Men det finns en grej som upprör nästan ännu mera. Den här intervjun har förargat folk – med rätta. På Twitter och på Facebook har man begärt att de ansvariga förklarar sig. Varför går Yle in i den här intervjun som om det handlade om fjärdeklassare som samlar pengar inför lägerskolan? (Min formulering.)

Tror ni det kommit ett svar?

Från ansvarige nyhetschefen Atte Jääskeläinen – tystnad.

Från Ylechefen Lauri Kivinen – tystnad.

På Aamu-TV:s Twitterkonto – inget.

På Aamu-TV:s Facebooksida den här bilden:

FB_Katt

Det här är en del av problemet, att Yle som en döv cyklop bara förmår hantera det den har framför ögat och att den inte hör kritiken då det går åt helsike.

Alternativt vill Yle inte höra kritiken. Det är inte ovanligt för bolaget att försöka gå vidare genom att ignorera problemet. Men problemet – att högerextremism ges fotfäste då den stryks medhårs – försvinner inte. Därmed blir Yles feghet en aktiv del av problemet.

Det krävs stake (ursäkta uttrycket) att ställa kritiska frågor. Om man inte har det ska man inte sätta sig i en situation där stake behövs – för det krävs också stake att erkänna då något gick fel.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!