Så här kan en tidning göra för att nära främlingsfientlighet och skapa misstro

Kubanerna kunde spela i ett finländskt lag under fängelsetiden” rubricerar Åbodraken Turun Sanomat på webben i dag (tisdag).

”Kubanerna” är de volleybollspelare som gjort sig skyldiga till våldtäkt.

Det här låter sjukt. Utländska idrottsmän kommer till Finland, våldtar, döms till fängelse – och erbjuds speltid i finländska klubbar!

Inte undra på att de som kommenterat artikeln är upprörda, eller hur? Några exempel:

”Ei ole totta! Ensimmäisenä ollaan suunnittelemassa raiskaajille vapaa-ajan huvituksia!! Saattaa olla, että pelaajien turvallisuutta ei voitaisi taata peleissä…” (Det kan inte vara sant! Det första man gör är att ordna fritidsaktiviteter för vådtäktsmän!! Kan vara att man inte kan garantera spelarnas säkerhet…)

”Kylläpä on hieno esimerkki nuorisolle, kun otetaan raiskarit korisseurojen keulakuviksi!” (Vilket fint föredöme för ungdomen, då man tar våldtäktsmän som galjonsfigurer för basketklubbar [sic].)

”Tämäkö on sitä suvaitsevaisuutta. Suomalainen nainen raiskataan ja raiskaajille ollaan jo hankkimassa pelipaikkaa lentopalloseurasta ja turvapaikkakin on jo valmiina odottamassa. Suomi on sairas maa, oksettaa koko uutinen.” (Det här är då tolerans. En finsk kvinna våldtas och redan håller man på att ge plats åt våldtäktsmannen i ett volleybollag och asyl väntar redan. Finland är ett sjukt land, nyheten gör en spyfärdig.)

Och så vidare. Den som vill kan läsa vidare genom kommentarsfältet och notera att de flesta verkar inte ha läst ”nyheten”.

Men vad är nyheten?

Att de våldtäktsdömda spelarna kunde spela finländsk herrvolley? – Nej, knappast inte ens i teorin, för volleybollförbundets tävlingsregler omöjliggör det.

Men det nämner Turun Sanomat först i slutet av artikeln. Innan det har man råddat sig igenom att förstagångsförbrytare i regel bara sitter halva straffet och, om från utlandet, kan återvända hem om det inte finns skäl att hålla dem i Finland – vilket det knappast finns i detta fall.

Undrar ni varifrån de som kommenterat fått det här med att asyl väntar kubanerna? Turun Sanomat skriver att kubanerna i princip – ett ofta använt ord i artikeln – kan söka asyl (doh, såklart – asylrätt har vi fortfarande trots allt) men knappast räkna med att den socialistiska diktaturen på Kuba berättigar till uppehållstillstånd.

Tidningen jämför sedan med fall från Sovjettiden(!), de flyktingarna sändes alltid tillbaka, men konstaterar sedan att utlänningspolitiken förändrats sedan dess.

Sedan ännu ett tvärt kast: å andra sidan har förhållandena på Kuba förbättrats under de senaste åren, skriver Turun Sanomat.

Hängde ni med? Vad handlade den här artikeln om? Om att dömda brottslingar enligt lag kan söka arbetstillstånd? Det nämns förbigående, utan hänvisning till hur ofta såna tillstånd söks och beviljas.

Och rubrikens ”kunde” är otroligt svajigt i och med att volleybollförbundet aldrig skulle tillåta spel. Undrar hur många som ens läste ända fram till den punkteringen?

Av kommentarsfältet att döma är det bestående intrycket detta: här i Finland ger vi utländska våldtäktsmän plats i folkkära lagsporter och sedan asyl.

Det är inte Turun Sanomats fel att läsare är slarviga. Men det är uttryckligen tidningens fel att man förklär, i bästa fall, slarv till en nyhet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Öppen fråga till Svenska Yle: Lät ni Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs debatt?

I torsdags i Svenska Yles debattprogram Obs debatt diskuterades den finlandssvenska dagspressen och mera specifikt KSF Medias tidningar.

Ämnet är inte nytt men just den här veckan har tonläget satts av reportagemagasinet Amos arv. Tidskriften innehåller bl a en lång intervju med Konstsamfundets vd och KSF Medias styrelseordförande Kaj-Gustaf Bergh.

I den intervjun sa Bergh bl a att tidningsverksamheten är ”gullig” och att han saknar visioner för den. Uttalandet har igen väckt frågan om hur den yttersta ansvariga ledningen för några av Svenskfinlands viktigaste tidningar ser på verksamheten. Att Bergh var inbjuden till Obs debatt kunde bara förstås som en följd av intervjun i Amos arv.

I programmet förekom inga frågor om uttalandet i Amos arv. Efteråt har information om vad som föregick sändningen framkommit, mycket tack vare programmet Eftersnack. Jag citerar:

”En stund innan direktsändningen började fick [Kaj-Gustaf Bergh] ett raseriutbrott och hotade med att gå hem om fel frågor ställdes: ‘Jag har inte kommit hit för att diskutera mina tidigare uttalanden’, och inget som står i den nya tidningen Amos arv, fräste han, och började slita bort mikrofonen.”

Jag är den första att ha förståelse för den svåra situation som uppstår i o m att en av gästerna hotar att lämna sändningen om vissa frågor ställs. Jag kan t o m förstå varför man låter en sändning styras av såna hot (även om jag inte tror det är vettigt att låta det ske).

Den som läst Amos arv vet att Kaj-Gustaf Bergh också efter intervjuerna för tidskriften försökt påverka både innehåll och källskydd. Journalisterna Annica Lindström och Lina Laurent har varit öppna om att så skedde.

Den öppenheten har inte Svenska Yle visat, åtminstone inte officiellt. Nu har vi alltså ett läge där Eftersnack – en frilansproduktion på Svenska Yle – kommer med en beskrivning som är mer än märklig.

Om det är sant att Kaj-Gustaf Bergh fick sätta agendan för Svenska Yles flaggskepp, direktsänd debatt på bästa sändningstid, då är förutom KSF Medias och Konstsamfundets också Svenska Yles trovärdighet i vågskålen.

En överdrift? Låt mig påminna om att Svenska Yle den senaste tiden ägnat väldigt mycket tid åt att bevaka den finlandssvenska tidningskrisen och i den bevakningen har KSF Medias tidningar fått mycket utrymme. Att så få den ytterst ansvariga på plats och låta honom styra diskussionen ogiltigförklarar den bevakningen. Det målar också en bild av en bräcklig finlandssvensk public service och av en stolt tidningstradition i nyckfulla händer.

152-åriga HBL och 90-åriga Yle förtjänar bättre.

Här finns säkert ett ord-mot-ord-situation. Bergh säger att han kommit överens om att diskutera vissa saker och hotat lämna studion ifall överenskommelsen inte följs. Obs debatt kan ha svårt att svart på vitt bevisa vad överenskommelsen gällt.

Men: Kaj-Gustaf Bergh har läst igenom och godkänt allt som står i intervjun med honom i Amos arv. Han är inte i position att förbjuda en redaktör att ställa honom frågor om offentlig information. Inte bara för att han godkänt intervjun i Amos arv, utan också för att han är styrelseordförande i en mediekoncern som värnar om god journalistik.

Nu verkar han verka mot denna goda journalistik.

Därför måste Svenska Yle nu bekräfta eller motbevisa de uppgifter som kommer fram i Eftersnack. De här påståendena kan inte bli hängande.

Det handlar inte om att peka finger mot Obs Debatt. Programmet har säkert dragit sina slutsatser. Viktigare, i det här skedet, är frågan om en eventuell munkavle. Att göra fel val i direktsändning är en sak; att inte erkänna efteråt att valet ändrade själva karaktären på sändningen och omintetgjorde det man satt sig ut för att göra – det är en annan sak.

Programmet Eftersnacks påståenden ger vid handen att Svenskfinlands största kommersiella mediekoncern representeras av en person som saknar respekt för koncernens kärnverksamhet – d v s journalistik – och att den respektlösheten fann sin väg in i skattefinansierad public service.

Alltså, Svenska Yle: Lät ni Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs Debatt?

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Uppdatering 10.9.2016, klockan 17:07

Bettina Sågbom, producent för Obs debatt, skrev så här på Twitter:

Svenska Yle har nu också berört frågan officiellt, i form av denna nyhetsartikel. Svaret på den öppna frågan torde därmed vara: ja, Yle lät Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs debatt.

Diskussionen om i hurdana händer en stor portion av den finlandssvenska journalistiken vilar är förhoppningsvis inte avslutad i och med det.

Dela med dig!

Att ljuga för nyhetsmedier i PR-syfte är fortfarande att ljuga

I dag har det visat sig att mannen som tvättade sig i en biltvätt i Närpes var ett trick iscensatt av biltvätten. I går fick firmans uppdatering på Facebook spridning också utanför Finland då Vbl frågade ägaren varför nån skulle vilja tvätta sig i en biltvätt.

Kanske borde man inte orda så mycket mera om det här. Risken finns ju att firman får ännu mera reklam – vilket var syftet från första början.

Åtminstone tycker Vbl:s chefredaktör Niklas Nyberg att ägaren förbrukat tidningens förtroende och att han inte är värd den typ av uppmärksamhet som Hbl ger honom:

 

Det är lätt att hålla med Nyberg, men det finns skäl att trots det säga några saker om det här. Bland annat eftersom jag sett reklamtricket användas som bevis för att journalister är dåliga på att säkerställa fakta och på att det är mediernas generella ointresse som gör att företag tvingas vilseleda för att få uppmärksamhet.

Vill man prata källkritik – vilket jag tycker man överlag ska – så är det här ett synnerligen dåligt exempel. Hade det varit så, att Vbl bara kopierat firmans uppdatering utan att ringa upp och ställa frågor, då hade kritiken varit befogad.

Men nu ställde Vbl frågor och ägaren ljög. Man kan vrida och vända på det här hur man än vill, men faktum kvarstår: ägaren ljög. Motivet var säkert att göra reklam men i det ögonblicket som Vbl började ställa frågor blev lögnen en del av reklamen.

Den som tycker att det är ok att medvetet vilseleda en journalist har all rätt att göra så, men kan kanske i samma veva fundera på om hen är villig att acceptera lögner i andra sammanhang – av t ex politiker och tjänstemän.

Och den som tycker att felet ligger hos journalisten, som ställde frågorna och fick osanningar, kan tänka på det här: journalister handskas dagligen med vinklingar, halvsanningar och lögner som de försöker lägga till rätta för läsarna. Det här är utmanande, men också ett ansvar nyhetsmedierna har tagit på sig.

Nyhetsmedierna ska bedömas utgående från hur väl de lyckas i det uppdraget, men det betyder inte att den som ljuger fråntas ansvaret för lögnen. Speciellt inte om man medvetet använder medierna för att sprida lögnen.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Vi måste också hitta fall där Migrationsverket hade rätt (eller fel på ett annat sätt)

Jag satt i dag på Migrationsverkets enhet i Reso och lyssnade på verkets tjänstemän förklara asylprocessen och de många avvisningarna med grafer och siffror och lagparagrafer. Sen cyklade jag tillbaka till redaktionen och skrev en artikel (betala 1 euro om du vill läsa). Men jag är inte nöjd. Långt ifrån. Det är något med den samlade kårens bevakning av Finlands asylpolitik och dess konsekvenser som stör mig. Jag ska försöka återge det här.

Det är en utmaning för en vanlig mänska att få hjärnan runt Migrationsverkets resonemang i dessa frågor. Eller snarare är det utlänningslagen som förbryllar. I korthet: en asylsökande kan få uppehållstillstånd om kriterierna som fastställs utgående från paragraferna 87 och 88 i utlänningslagen uppfylls (förföljelse, hot om dödsstraff etc). Men även om dessa uppfylls beaktar Migrationsverket möjligheten till internt flyktingskap. Typ: en irakier som svävar i livsfara i Bagdad kan leva relativt säkert i södra Irak.

Det är relationen till det här som Migrationsverkets tjänstemän, utgående från intervjuer med asylsökande och bedömningen om säkerhetsläget i den flyendes land, försöker se om personens upplevda rädsla också kan säkerställas objektivt. Det är efter såna bedömningar som vi får fall som jag själv rapporterat om: en irakisk journalist strök nästan med då någon sprängde hans bil i luften men Migrationsverket, som inte betvivlar attentatet, ser inga bevis på att bomben var riktad mot journalisten. ”Din rädsla är inte objektivt befogad.”

Puh. Det är såna här fall – ologiska, omänskliga t o m – som medier rapporterar om och som folk rasar mot. Allt det här är på sin plats, för det är mediernas uppgift att förklara konsekvenserna av finländsk asylpolitik och det är folkets rätt att anpassa reaktionen enligt egen bedömning av situationen.

Men. Är den mediala bilden skev? Säger vi att Migrationsverkets alla nekande beslut är fel? Säger vi att alla beviljade uppehållstillstånd är korrekta?

Här är det förstås viktigt att nyansera vi:et. Jag utesluter personer som vill stänga Finlands gränser eller som inte känner sig obekväm med en vi-och-dem-indelning, där ”dem” kanske inte ens tillskrivs mänskliga attribut.

I vi:et inkluderar jag folk som har nån sorts förmåga att analysera och tänka kritiskt, också om hur den egna åsikten. Men framför allt inkluderar jag mig själv och mitt eget skrå.

Det heter att journalister ska vara konsekvensneutrala, dvs inte undra över vilka följder journalistiken får utan enbart vara sanna i rapporteringen. Det här är en devis jag tror på. Men jag tror också att journalister måste utmana sin konsekvensneutralitet för att försäkra sig om att den inte rullar runt i gamla hjulspår.

Då jag var grön journalist på Yle Åboland hörde jag nån fiffig person säga att man ska ”vända på biffen”. Dvs att om man har ett upplägg till en nyhet ska man alltid tänka ”tänk om det är tvärtom”.

I den journalistiska bevakningen av flyktingfrågan skulle den tanken inte översättas till ”tänk om avvisningen av detta offer för mänskohandel är en bra sak” utan snarare till det här: bland de 8 963 nekande beslut som Migrationsverket fattade mellan 1.1.2015-30.8.2016 måste det finnas korrekta bedömningar och bland de 6 158 beviljade uppehållstillstånd måste det finnas felaktiga beslut.

Det fanns en gång en vetenskapsfilosof som hette Karl Popper som menade att vetenskapsmän borde ägna mer tid åt att försöka falsifiera sina teorier – hitta fel med dem – än få dem bekräftade. På så sätt undviker man luddiga generaliseringar och löper mindre risk att selektivt välja ut sån information som styrker egna uppfattningar.

Låter det inte som nåt som gäller journalister också?

Min slutkläm: Vi journalister måste bli bättre på att uppmärksamma fall där Migrationsverkets avvisningsbeslut var korrekt eller där ett beviljat uppehållstillstånd kan ifrågasättas. Inte för att skapa nån falsk balans – typ: för orättvist beslut måste vi rapportera om ett rättvist – utan för att själva journalistiken lider om bevakningen av asylpolitiken blir ensidig.

Om nyanserna inte finns där börjar rapporteringen framstå som allt annat än konsekvensneutral; som en generalisering tänkt att styrka förutfattade meningar. Än värre, den kanske inte bara framstår som en sådan. Rapporteringen blir en sådan generalisering.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Förutsättningarna för bra journalistik på svenska i Finland har aldrig varit så bra som nu

Det är egentligen en paradox att mediebranschen i Svenskfinland just nu är upptagen med att se sig själv krympa.

Egentligen borde det vara tvärtom. Eller åtminstone ett oförändrat läge – sett till behovet av journalister – och en ständig utveckling sett till hur tidningarna använder sig av ny teknologi.

Aldrig tidigare har det varit möjligt att nå så många, så snabbt (om nödvändigt), på så många olika sätt. Aldrig tidigare har förutsättningarna för att finlandssvenska journalister ska kunna tillgodose allmänhetens krav varit bättre.

Den kritiska massa som journalistutbildningar ska gallra bland och redaktionerna dra nytta av har knappast blivit mindre. Inte heller har utbildningarna blivit sämre på att gallra eller redaktionerna sämre på att förädla unga förmågor.

Trots det står vi journalister här, paralyserade av skräck, på en krympande bit mark medan kollega efter kollega driver ut på olönsamhetens hav och vattennivån stiger.

Från KSF Medias tidningsredaktioner försvinner 18 skrivande journalister. Bolagets ledning och styrelse får mycket stryk på sociala medier. Den kritiken får vi återkomma till, speciellt som ledningen meddelat att den uttalar sig tidigast den 2 september.

De som har resultatansvaret inskrivet i sin arbetsbeskrivning och lönespecifikation ska naturligtvis kunna svara på kritiska frågor. Men låt oss inte glömma den allmänhet som vänt den finlandssvenska journalistiken ryggen. Krympande annonsintäkter är ett stort problem men smällen skulle ha mildrats avsevärt om fler visade sin indignation mot tidningsslakten, inte genom att pika ”Kobbe” och ”Baba” på Facebook utan genom att teckna en prenumeration på den tidning som berörs.

Det finns en paradox döpt enligt en finlandssvensk politiker men då det gäller finlandssvenska läsare måste kanske den taxellska paradoxen uppgraderas: Inte ens enspråkiga lösningar räcker till om den svenskspråkiga allmänheten är ointresserad av lösningarna.

***

Det har konstaterats att vad som sker nu är att journalistisk erfarenhet, kunskap och kunnande går förlorat. Uppsagda journalister fortsätter kanske som frilansredaktörer eller inom någon näraliggande bransch.

Det är mycket möjligt att de som sägs upp nu är de sista som tar sig ut från ett kollapsande bygge. Och då menar jag inte enbart KSF Media utan alla kommersiella medieaktörer i Svenskfinland, inklusive min egen arbetsgivare.

Ungefär så här: Om mediehusen fortsätter urholka sig själva kommer det inte finnas något som bär upp deras hundraåriga strukturer. De rämnar under sin egen vikt då det finns för få journalister kvar att bära upp strukturerna – eller motivera deras existens.

Och kanske är lösningen inte att de redaktioner som nu blöder börjar rekrytera nytt folk. Kanske borde det inte ens vara målet. Kanske är tidningshusens nuvarande form dömd att gå under.

Kanske uppsägningsvågen lämnar oss med det här: ett journalistfält redo att börja hitta och skapa nya sätt att få ut god journalistik – på svenska och på båda språken, i skriven och annan form, långt och kort, dagligen och mindre frekvent.

Om etablerade varumärken inom tidningsbranschen är för tungrodda måste den moderna journalisten röra sig med lätt packning. Fokus ska vara på värvet – den kritiska, genomarbetade och relevanta journalistiken – som kan formas enligt teknisk plattform: till exempel webb, podd, YouTube, eller en kombination av dessa.

Jag tror det här är möjligt därför att det här sättet att jobba behöver så litet av vad som nu verkar vara ett måste. Här behövs inga mediehus, inga styrelser och operativa ledningar.

Vad som behövs är förstås ett journalistsamfund redo att jobba för dessa nya, lättare strukturer. Och här behövs – och här är det stora kruxet – en allmänhet villig att betala för god journalistik. Om den allmänheten inte finns kommer inget att resa sig ur askan.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

 

Dela med dig!

”Ingen vill vara rasist på riktigt” – vad sa Ritva Elomaa egentligen?

Antti Kaikkonen, ordförande för Centerns riksdagsgrupp, kräver ett slut på sannfinändska politikers rasistiska uttalanden. I Helsingin Sanomat försvarar Ritva Elomaa, vice ordförande för Sannfinländarnas riksdagsgrupp, sina partikollegor. Hennes försvar är något svårtytt. Nyhetsbloggen erbjuder tolkningshjälp.

Ritva Elomaa: Ei pitäisi olla niin herkkähipiäinen. Itse kunkin pitäisi myös sietää asioita. Ei varmasti kenelläkään ole tarkoitus olla oikeasti rasistinen. (Var inte så känslig, alla måste tåla saker, ingen har för avsikt att vara rasist på riktigt.)

Det RE vill säga: Normaliseringen av främlingsfientliga påhopp bromsas av att folk påpekar påhoppen. Finländska politiker måste fatta att hatet inte riktas mot dem, utan mot icke-finländare och såna som inte är finländare på riktigt. Att politiker som står upp för dessa blir mordhotade tyder på att de står för nära icke-finländare. Bara att ta ett steg bort så löser sig problemet. De som säger rasistiska saker vill inte bli kallade rasister. De ska få fortsätta säga rasistiska saker utan att bli kallade rasister.

RE: Jos Kaikkonen on linjan ottanut, että jutellaan, niin sen kun vaan. On hyvä asia, että avoimesti asioista puhutaan. Juttelun puutteen takia varmasti tällaisiin rajatapauksiin on kirjoittelussa jouduttu. (Om Kaikkonen vill prata om det här är det bara att prata, en öppen diskussion är en bra sak, avsaknaden av den har orsakat dessa skrivelser.)

Det RE vill säga: Sannfinländarna vill helst av allt att debatten om invandring dominerar. Då alla andra vallöften svikits för att få sitta i regeringen är det det minsta man kan begära, eller hur? Varför beter sig Hakkarainen, Tynkkynen & co som de gör? För att de och hatretoriken kring invandringen marginaliserats. Ge dem och debatten mer utrymme så blir allt bra. För Sannfinländarna.

RE: Sitä en siedä, että puolueemme kansanedustajia ryhdytään arvostelemaan. Minusta puolueen kansanedustajat ovat käyttäytyneet suhtkoht moitteettomasti ja olemme tehneet niska limassa hommia.(Jag tål inte att våra folkvalda kritiseras, de har skött sig relativt bra under stor arbetsbörda.)

Det RE vill säga: Då andra får kritik och reagerar är de överkänsliga; då sannfinländska politiker kritiseras är det orättvis behandling. Kom ihåg att inte alla sannfinländska politiker har proklamerat krig mot mångkulturalismen, sagt att alla muslimer är terrorister, offentligt häcklat invandrarbarn osv. Bara några har gjort det.

RE: Rajan veto kirjoittelulle on vaikeaa, kun totuus on, että koko ajan ihmisiä kuolee. Perussuomalaiset ovat tuoneet esille, mistä tekijöiden juuret ovat. Täytyy olla rehellinen. Pitää vaikuttaa asioihin niin, että yhtään lisää tällaisia tapahtumia ei enää tulisi. (Svårt att säga var gränsen går för skrivelserna då folk dör, Sannf har lyft fram terroristernas rötter, man måste vara ärlig och motverka terrorismen.)

Det RE vill säga: Handen på hjärtat, vad gör det om oskyldiga utmålas som terrorister då IS utför attentat i Europa? Terroristerna har rötterna i islam. Just det, rötterna! Att vara ärlig innebär att man rullar tillbaka problemet till dess rötter. Rötterna ligger utanför Europa – för att inte tala om Finland. Avlägsna rötternas förgreningar så löser man problemet. Sannfinländarna tar hand om de finländska rötterna.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Ett år efter krigsförklaringen mot mångkulturalism – var är vi?

För exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om Olli Immonen med anledning av hans offentliga ed att bekämpa mångkulturalism. Inlägget bar rubriken ”Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om inte regeringen skärper sig)”.

Jag drog följande slutsats:

Olli Immonen kommer att fortsätta agera och uttala sig som den nationalist han är. Immonen har sagt att han inte har några politiska ambitioner, dvs. att han kommer inte att ”tona ner” retoriken för karriärens skull.

Soini kommer att fortsätta tiga för allt annat vore att öppna upp ett varigt sår i sidan på den sannfinländska kroppen.

Det enda sättet att få Juha Sipilä att tvinga Sannf till nån form av agerande är att se till att kritiken mot Immonen & co. kommer i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd. De som tar avstånd från den typ av nationalism som Immonen företräder måste vara högljudda nog för att Sipilä inte ska kunna ignorera rasismen.

Ett år senare: Immonen sitter kvar; han har inte tonat ner sin nationalism; Soini teg då och han har fortsatt tiga om andra sannfinländska rasistiska uttalanden; regeringen har inte skärpt sig.

Apropå det sistnämnda: då Finsk ungdoms (Sannfnländarnas ungdomsförbund) ordförande Sebastian Tynkkynen på sitt kalkylerade sätt öser hat ur svallvågorna från terrorattackerna i Frankrike och Tyskland är det Ben Zyskowicz (Saml) som enda regeringsrepresentant som reagerar, sent om sider.

Samma Zyskowicz som tyckte att papperslösa ska ges respass hem, inte vård; samma Zyskowicz som tyckte att ålderstigna släktingar i behov av vård inte ska söka den av invandrare nyfinländare.

Vad har hänt under det gångna året? En sak är säker: debatten – den offentliga och den politiska – har flyttats högerut. För ett år sedan gav Immonens uppdatering upphov till massiva demonstrationer; då partikollegan Teuvo Hakkarainen ett år senare drar likhetstecken mellan muslimer och terrorister är det polisanmälan om hets mot folkgrupp som ger rubriker – folkets protester lyser med sin frånvaro.

Varför? Kanske för att Immonen har följts av grövre påhopp, levererade av andra partikollegor – som också omfamnats av andra partier: Antti Rinnes handgnuggande över Maria Tolppanens avhopp måste vara en bottennotering i den socialdemokratiska rörelsen, också med europeiska mått mätt (och då inkluderar jag Kari Rajamäkis sista spark nedåt mot de allra svagaste).

Immonen följdes av medborgargarden á la Soldiers of Odin, som skvalpar runt i samma dypöl som Suomen Sisu, som i sin tur är näringskälla för nämnda Immonen.

Från politiskt håll fanns från första början en märklig tafatt inställning. Statsminister Sipilä verkade tro att Soldiers of Odin handlar om folk som följer sina barn till skolan; dåvarande finansminister Alexander Stubb (Saml) antydde att frågan skulle ses över men det uttalandet kunde likväl ha exemplifierat ”läpparnas bekännelse”.

Jag hoppades för ett år sedan att rasismen skulle komma i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd, med tillägget:

I förlängningen handlar det också om att visa att det öppna samhället inte är tjafs, utan nåt långt viktigare än strikt ekonomiska frågor. I den diskussionen har vi journalister en roll att spela.

Vad gäller den första meningen i det påståendet kan jag konstatera att vår statsminister, Juha Sipilä (C), med sin spridda fördömanden, svikna löften om att ge asylsökanden sitt hem, och ointresse för allt som heter politisk ideologi, har sin del i högerförskjutningen av debatten.

Efterlyses: en statsminister som bygger samhället nerifrån, som inkluderar alla och som inser att tal om ”produktionshopp” landar i en nietzscheansk avgrund om hoppet inte är ett hopp för mänskligheten.

Vad gäller den andra meningen, den om mig själv och mina kollegor: vi spelar rollen av påverkare dåligt eftersom vi spelar den rollen.

Vi måste inse två saker:

  1. Vi är inte resultatskyldiga för samhällsutvecklingen men vi är skyldiga inför de mål vi själva stipulerar och de ord vi skriver. Om världen barkar åt helvetet ska vi trots allt kunna säga att vi gav folk en förvarning om att det höll på att ske och att vi beskrev kraschen medan den pågick. Men vi får inte bidra till kraschen genom missvisande rubriker och brödtexter vars sanningshalt offrats på snabbhetens altare. Myndighetstilltro likt den polisen åtnjöt efter nyårsfirandet i Helsingfors är ett bra exempel på hur journalistik inte ska fungera. (Det finns motexempel, på bra journalistik.)
  2. Den andra insikten: den enda agendan är sanningen. Poängen med den globala flyktingvågen är att den är ett faktum som olika länders regeringar och folk måste ta ställning till och inte blunda för. I det helvete som krig, fattigdom och misär är för enskilda mänskor – och som den journalisten gör rätt i att lyfta fram men inte låta överskugga fakta – finns också en ansvarskedja som det är journalistens skyldighet att beskriva, varhelst hen befinner sig i relation till kedjan.

För finländsk del handlar det om de 32 000 asylsökande som nådde landet ifjol och de snart 4 000 som sökt asyl i år – och om hur Finland uppfyller sina egna och internationella lagar. I den relationen finns problem och möjligheter. Båda ska bevakas på det enda sätt som journalistik kan bedrivas – kritiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Anneli Auer förnedrade sig inte i Björneborg – hon utnyttjade det som medierna skapat

Anneli Auers framträdande på SuomiAreena (Finlandsarenan) i Björneborg har fått kritik.

Aamulehti kallar det för sensationslysten voyeurism; icke namngivna kritiker påminner genom Yle att den en gång mordmisstänkta Auer dömts för grovt sexuellt utnyttjande av barn; Peter Buchert skriver i HBL att Auer förnedrar sig offentligt för att få publicitet för sin kommande bok om mordet på maken Jukka S. Lahti.

Jag menar att den här kritiken är kontextlös, i viss mån också skenhelig. Det Anneli Auer gjorde i Björneborg var att ta kontroll över något som medierna skapat.

Det är skäl att komma ihåg att det här rättshistoriska debaclet också involverar

  • polisen – som länge sökte efter en mördare utgående från DNA-spår som en polis slarvat dit; som inte kunde genomföra ett vetenskapligt hållbart lögndetektortest på Auer; och som genom okunskap eller illvilja verkar ha fått Auer att falskt erkänna mordet på Lahti
  • åklagarsidan – vars desperation tog vid där polisens fumlande slutade, efter att Auer två gånger friats i högre instans från morddomarna, och som bl a verkade tro att en kapellmästare var en trovärdigare källa än USA:s främsta ljudtekniska experter
  • domstolsväsendet – närmare bestämt tingsrätten i Björneborg, som två gånger fått skämmas då Vasa hovrätt rivit upp dömande domar, och Högsta domstolen, som gav åklagarsidan rätt att försöka få Auer dömd en andra gång trots att nya bevis saknades.

Utöver dessa har medierna varit en avgörande faktor i hur allmänheten kommit att förstå Ulvsbymordet. Genom medierna har finländare lurats att tro att hur en människa beter sig eller inte beter sig – vad hon säger eller inte säger – är tecken på skuld. Medierna dömde Auer långt innan tingsrätten i Björneborg gjorde det.

Peter Buchert skriver i HBL: ”Här görs underhållning på ett människoöde som – oberoende av om Auer har dömts oskyldig eller frikänts skyldig – borde lämnas därhän från allt vad offentlighet heter. I stället får vi i publiken likt den mest inkompetenta folkdomstol gissa sig till om hon trots allt mördade sin make.”

Jag påstår: underhållningselementet har funnits med under en lång period av Ulvsbymordets tioåriga historia och finländare har genom det inbjudits att agera folkdomstol. Skillnaden mellan det och Tuomas Enbuskes Auerintervju i Björneborg är att initiativet kom från Auer (och hennes förlag).

Tänk om det är så att Auer inte förnedrar sig utan i stället tar kontroll över det frosseri som medierna skapat? En obehaglig tanke, eftersom det tvingar medier att erkänna den egna rollen i det här haveriet.

Aamulehtis reaktion är att två sina händer. Men inte särskilt bra, för i samma tidning där Auerintervjun döms ut för voyeurism finns intervjun återgiven stort.

Obehaget som Peter Buchert säger att kittlade publiken i Björneborg fanns säkert där. Men det betyder inte att botten nåddes. Lågvattenmärket i historien om Ulvsbymordet passerades långt innan onsdagens intervju och många på plats på SuomiAreena hade del i det.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Om Carl Haglunds beslut: Ingen vinn-vinn-situation för politiken

Spekulationerna visade sig vara sanna. I dag meddelade Carl Haglund att han blir vice vd för Sunshine Kaidi New Energy Group med ansvar för bolagets europeiska investeringsstrategi.

Gissningarna om vilken bransch Haglund var på väg till tog vid då han meddelade att han inte fortsätter som partiordförande efter partidagen i Åbo. Vilken bransch var förstås öppet, och under partidagen förekom halvhjärtade försök att övertyga alla om att Haglund inte var på väg nånstans.

”Vi tänker inte släppa dig”, sades det och flera gånger nämndes nästa presidentval – skämtsamt men ändå förhoppningsfullt.

Den förhoppningen kommer inte att omvandlas till kritik nu. Eventuellt erkänner SFP:arna att man förlorat en viktig röstmagnet, men det erkännandet följs säkert av lyckönskningar till det nya jobbet. Liknande reaktioner är att vänta från partier som ligger nära SFP på den politiska kartan.

Kritik, i den mån den kommer, är att vänta från vänsterhåll och från ärkerivalen Sannfinländarna. Och förstås från politiska förståsigpåare.

I valet 2015 fick Haglund 21 468 röster. Det mandatet struntar han nu i. Tidigare har han uppgett en besvikelse på politiken och mera tid för familjen som skäl till varför han slutade som ordförande och inte ställer upp i kommunalvalet. Det beredde vägen för dagens meddelande.

Haglunds försvarare kommer att ta fasta på det som han själv lyfter upp i ett pressmeddelande: glädjen över möjligheten ”att främja tillväxten och uppkomsten av nya jobb i Finland.”

Gränsen mellan den politiska sfären och näringslivet suddas ut, verkar det som. Alla jobbar för samma sak: att ge finländarna jobb och staten skattepengar.

De som inte vill förhålla sig kritiskt till Haglunds avhopp tänker sig att riksdagsmannen Haglund gör lika mycket nytta för Finland som vice vd:n Haglund, speciellt som den förra tappat lusten för politiken men har en nyfunnen gnista för näringslivet. En vinn-vinn-situation med andra ord.

Men det är inte entydigt positivt. Säga vad man vill om Haglunds karriärbyte men överraskande och nytt är det inte. Snarare cementerar det ett redan existerande mönster: högt uppsatta folkvalda får tack vare folkets mandat kontakter som kan utnyttjas efter avslutad politisk karriär, eller mitt i den.

För de som ser ett symbiotiskt förhållande mellan politik och näringsliv – ett förhållande som till och med gynnar det allmänna goda – är det här mönstret oproblematiskt. I de haglundska leden finns många med den uppfattningen.

För dem som ser ett avstånd mellan vanliga medborgare och beslutsfattare är mönstret problematiskt, för i praktiken innebär det att banden mellan politiken och näringslivet knyts hårdare medan banden mellan medborgarna och politikerna tänjs ut och brister.

För den cyniskt lagda kan politiken då framstå som en pinne på karriärstegen. Den sortens cynism finns det gott om i dag. Därför är dagens besked långt ifrån en vinn-vinn-situation för politiken.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!

Nej, det är inte synd om den finländska medelåldersmannen

Yles journalist Sanna Ukkola skriver ofta polemiska blogginlägg som utmanar en syn som fått stor uppmärksamhet i medierna. Friktionen brukar bli därefter.

Det är bra att vedertagna uppfattningar, också de som är dagsländor i mediebruset, utmanas. Men avgörande är att utmaningarna är fokuserade och på det klara med vad det är som utmanas.

I sitt senaste inlägg ”Naiskortteja ja kikkelitanssia” (ung. Kvinnokort och snoppdans) verkar Ukkola inte ha koll på vad det är hon ifrågasätter. Åtminstone glider hon väldans i sin argumentering.

Ukkolas centrala poäng är den här: då Elina Lepomäki (Saml) säger att hon behandlats annorlunda av medierna än de övriga kandidaterna till partiets ordförandepost – Stubb och Orpo – på grund av sitt kön, så drar hon kvinnokortet. Kvinnliga politiker ska inte behandlas med silkesvantar och det är absurt att det finns journalister som uttryckt stöd för Lepomäki. Dessutom har Stubb behandlats lika illa och före honom Esko Aho (C) och Jyrki Katainen (Saml).

Slutsatsen som Ukkola landar i är att det är de medelålders manliga politikerna som behandlas mest illa. Den slutsatsen har hyllats av Sannfinländarnas ordförande, utrikesminister Timo Soini.

Här är några punkter där Ukkola hamnar fel:

Hon tror att Lepomäkis mediekritik, som fått stöd av journalister, handlar om att Lepomäki vill bli behandlad annorlunda, ”med silkesvantar”. Poängen som Lepomäki och andra kvinnliga politiker gör, är inte att de vill undgå journalisters kritiska granskning utan att de vill granskas utgående från samma premisser som manliga kollegor.

Ukkola jämför med Stubb, som behandlats illa av medierna. Och medan det är sant att Stubb fått mycket skit för hur han är, så har hans kön – eller ålder för den delen – aldrig varit en egenskap utifrån vilka diskussionen inleds.

(Här ska också noteras att skiten mot Stubb kommit från olika håll av olika anledningar: hans utseende, tänderna till exempel, har aldrig varit del av en seriös politisk diskussion. Knappast har Jyrki Katainen heller fått sådana frågor i direktsändning. Däremot har nog Li Andersson fått frågan om hon dragit nytta av sitt utseende.)

Ukkola nämner en jämförelse mellan statsminister Sipilä och en penis som en kvinnlig journalist delat på Twitter. Eftersom hon inte är mer exakt är det svårt att bedöma sammanhanget utgående från vem som gjort listan, vem som delade den och vad syftet var. Däremot är Ukkola tydlig i sitt följande exempel: HÄR. (Liten brasklapp: jag är nästan säker på att det är denna bild hon menar.)

Teckningen är av Ville Ranta, en av våra mest kända och mest provocerande serieskapare. Ranta tecknar ofta utgående från aktuella politiska teman. Han är helt enkelt en röst i samhällsdebatten, precis som t ex Leif Sjöström var det. Ukkola verkar ha missat det totalt. Hon använder teckningen som ett bevis på att det är medelålders manliga politiker som är offren då det egentligen handlar om samhällssatir.

Europaparlamentarikern Merja Kyllönens släng om att Timo Soini är i behov av tantrasex är Ukkolas slutplädering: Ingen manlig politiker skulle ha kommit undan med ett sånt skämt.

Var landar vi? Jo i att Sanna Ukkola vill kvittera en diskussion om institutionaliserad ojämlikhet – inom politiken och medierna – med att en kvinnlig politiker skämtar om sex. Som om det vore det egentliga problem: ”Tässä maassa ketään ei kohdella niin huonosti kuin keski-ikäistä miespoliitikkoa.”

I det offentliga samtalet, där politiker, journalister och andra aktörer deltar, förekommer sånt som samtalet mycket väl klarar sig utan. Men i grunden är det fortfarande så, att normen för finländsk samhällsdebatt och politik utgår från mannen i medelåldern. För honom är könet och åldern aldrig egenskaper som måste förklaras eller ursäktas.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dela med dig!