Journalistisk bottennotering i Åbo

Vi talar mera om tiggarna än vi talar med dem. ”Vi” inkluderar också journalister.

Ibland kan man ha överseende med det. Tiggeri är bl.a. ett politiskt överstatligt problem och politiker och tjänstemän kan förväntas svara på hur det ska lösas.

Men ibland är det oförsvarligt. Ibland bidrar journalistiken till att cementera avståndet mellan ”vi” och ”dem”. Den gör så för att den är slarvig, dålig eller t.o.m. medvetet illvillig.

I dag publicerade lokaltidningen Turkulainen en bildserie tagen av läsare. Av serien ska vi förstå att tiggare, på parkeringsplatsen utanför stadshuset, iklär sig sina ”arbetskläder”, d.v.s. mer tiggarliknande kläder, för att sedan ta itu med att tigga.

Tidningen försöker ge sken av nån sorts osäkerhet genom att låta rubriken vara en fråga – ”Fotograferade läsaren tiggare som tar arbetskläder på?” – men har trots det inga problem att publicera bilderna.

Frågan känns falsk. Turkulainen vet precis hur onödig den kommer att vara i mångas ögon – de som redan bestämt sig; som får sina fördomar bekräftade genom bildserien. Läs kommentarerna under bilderna och ni förstår.

Det hade varit mycket enkelt för tidningen att reda ut det här. Genom att gå fram och prata med tiggarna – som vore de mänskor som, säg, ”vi” andra – hade redaktionen fått mera kött på benen; frågetecknet hade raderats.

Men det hade ju minskat på avståndet mellan ”vi” och ”dem”. Frågetecknet sitter nog bra där det sitter, för det tillåter oss att själva tolka det vi ser – och ge oss själva rätt.

Yle Turku – en hörnpelare i vårt public service-bolag – drar också de sitt strå till den bittra stacken.

På sin Facebook länkar redaktionen till nämnda bildserie med tillägget (ung.) ”Turkulainen publicerade en bildserie från stadshusets parkering som onekligen väcker frågor.”

Återigen dessa frågor. Och vem ska svara? Givet att Yle Turkus uppdatering delats 60 gånger (i skrivande stund) är svaret: ”vi”!

”Vi” är också bra på att komma med råd. Bland kommentarerna under uppdateringen kan vi bl.a läsa att tiggarna behöver ett kok stryk. Återigen: det här är på en av det skattefinansierade public service-bolaget Yles Facebook-profiler.

Avslutningsvis plockar jag kallt ur Journalistreglerna (betoningarna är mina):

”10. Journalister bör kontrollera uppgifter så väl som möjligt – även om de har publicerats tidigare.

11. Allmänheten ska kunna skilja fakta från åsikter och fiktivt material. Inte heller bild- eller ljudmaterial får användas på ett vilsledande sätt.

12. Journalister ska förhålla sig kritiskt till informationskällorna. Detta är särskilt viktigt i kontroversiella frågor, eftersom nyhetskällorna kan syfta till egen vinning eller till att skada andra.

13. Nyheter kan publiceras även utgående från begränsad information. Rapporteringen om saker och händelser bör kompletteras då ny information finns att tillgå. Nyhetshändelser bör helst följas upp till förloppets slut.

Dela med dig!

Mediers maktlöshet mot nedrigheten i det lilla

En mamma till ett adoptivbarn publicerar ett blogginlägg om rasistiska påhopp på den femåriga pojken på en badstrand i Vasa.

Inlägget får genomslagskraft – det görs nyheter på händelsen, det skrivs ledare.

Förutom de rasistiska glåporden, som två tonårstjejer riktat mot femåringen, är badfolkets ovilja att ingripa det som upprör.

Folk vände bort blicken då tjejerna tyckte att det kvittar om pojken drunknar eftersom han är mörkhyad.

Men när händelsen blir först ett blogginlägg och sedan nyhetsstoff, då händer något annat.

Då är det många som vill tycka till – i den grad att mamman raderar blogginlägget. Hon ”säger att uppståndelsen blev för mycket för familjen”, skriver Svenska Yle.

Vad är det som händer här?

Hur går vi från att ingen vill ingripa till att så många vill ha en åsikt att de som utsattes upplever sig utsatta igen?

Jag tror det beror på att i vår mellanmänskliga tillvaro finns situationer som kräver att vi agerar. Det finns lite eller inget utrymme för tyckande eller åsiktsodling då vi ser en medmänniska förnedras eller skadas.

Vi vänder bort blicken för att skapa ett avstånd mellan oss och det som sker.

Det avståndet förser mediernas oss med. Kravet att agera finns inte längre, men utrymme att tycka till finns det gott om.

Det lilla barnets rädsla, mammans förtvivlan, tjejernas rasistiska påhopp är nu något för oss att ha en åsikt om, att teoretisera kring.

Vi argumenterar och dömer ut andras argument; vi synar de direkt involverade och betygsätter dem. För oss är de inte medmänniskor, de är exempel på något som vi tror oss behöva namnge på korrekt sätt.

Men vad det är, är en nedrighet i det lilla. Och medier, sociala eller inte, är dåliga verktyg då det handlar om att komma åt denna nedrighet.

För medierna ger oss chansen att behandla den på armslängds avstånd, som om vi själva var fria från nedrigheten; som om vi själva inte var små på det sättet.

Det betyder inte att journalister ska sluta skriva om rasism, eller att vi ska sluta läsa om rasism.

Det betyder snarare att vi ska förstå vad rasism innebär för dem som utsätts för det.

Det betyder att vi ska förstå vad medier kan göra och inte kan göra i den här fråga, och sedan förstå hur vårt ansvar tar vid detta ”inte kan göra” – genom att göra det människorna på badstranden i Vasa inte gjorde.

Dan

Dela med dig!

Flyktingskap är inte underhållning, Svenska Yle

Svenska Yle uppmanar sin publik att tycka till om program som planeras för 2015. Ett av programmen heter Gå i mina skor. Beskrivningen låter i korthet som följande:

  • I en rekonstruerad miljö ska vanliga finländare ta en flyktväg in i Europa. Det hela kan följas i realtid. Syftet är att ”öka förståelsen för de känslor, livsöden och förhållanden” som finns bakom rubrikerna. Som tittare kan jag ”följa med hela försöket i direktsändning – kanske dom klarar av det, kanske inte.”

Det finns säkert goda intentioner här, och det är svårt att uttala sig om ett program som ännu inte sänts, men själva upplägget kräver en kritisk kommentar.

Avgörande för ett flyktingskap är varför det är nödvändigt och, med det, vad som står på spel.

Den fysiska miljön kan säkert i en begränsad utsträckning återskapas. Att sitta instängd i en container i dagar, veckor, kanske månader utan tillgång till toalett, frisk luft och med knappa förnödenheter är säkerligen en utmaningför den som kan välja att avbryta resan, och som inte har något att förlora på att underkasta sig dessa omständigheter.

Men för den som inte har det valet, som riskerar sitt liv, sin hälsa och frihet för att komma från en outhärdlig situation till en som i många fall inte är ett dugg bättre – för den personen är flyktingskapet inte en utmaning. Ordet är för futtigt i detta sammanhang.

Tänk på Svenska Yles formulering om de finländska deltagarnas dilemma: ”kanske dom klarar av det, kanske inte”. Tänk sedan på vad formuleringen betyder för dem som flyr på riktigt. Att ”inte klara av det” får en annan tyngd, eller hur?

Tänk på kontrasterna, på det som inte kan återskapas – död, mord, våldtäkt, fångenskap, att aldrig mera se den egna familjen och hemlandet.

Catariina Salo på X3M vill att programmet diskuteras. Det här är mitt bidrag. Jag befarar att förståelsen som skapas inte är olik den dokusåpor om strandsatta välbärgade människor åstadkommer – ibland känsloladdad, men på det hela taget ytlig eftersom själva idén bygger på illusionen om att kunna återskapa något som sällan är resultatet av fri vilja.

Det ska sägas att problemet inte är unikt för det program som Svenska Yle planerar. Alltid då orättvisor förmedlas utgående från övertygelsen att ”folk måste få veta och förstå” infinner sig detta problem: Hur nå fram?

Den frågan har inget patentsvar. Men problem av det omfång som flyktingskap är – på alla plan – tacklas inte bäst genom att förminskas.

Dan

Dela med dig!

Dags att lägga ”den taxellska paradoxen” i malpåse

På en rödvinsstänkt fest under studietidens första år kom filosofistuderande Lolax att diskutera svenskan i Finland med någon vars identitet han i skrivande stund inte erinrar sig. Ett argument slängdes fram av motparten: ”Den taxellska paradoxen håller streck!”

Lolax frös till is. På lektionerna hade Zenons paradoxer diskuterats. Men den taxellska paradoxen? Vilken är den? Och hur relaterar den sig till svenskan i Finland. Är den taxellska paradoxen lik Schrödingers katt – handlar den om ett både-och-tillstånd?

Jag har sedermera lärt mig vad den taxellska paradoxen är. Jag har också, på ett fantasilöst och för journalister brukligt sätt, frågat Christoffer Taxell om paradoxen – för det är ju det man gör då man intervjuar karl’n.

Den taxellska paradoxen lever kvar i den finlandssvenska debatten, Alexander Stubbs kliniska bedömning av paradoxens hälsotillstånd och den efterföljande debatten är bevis för detta. (Läs t ex Susanna Ginman och Jan-Erik Andelin.)

Men frågan är om paradoxen – ett tvåspråkigt land kräver enspråkiga lösningar – stjälper mer än den hjälper.

Märk väl: nu pratar jag inte om diskussionen om t ex tvåspråkiga skolor. Jag menar själva begreppet ”den taxellska paradoxen”.

Paradoxen hänger kvar för att:

  1. den antas hålla streck.
  2. den antas höra till allmänbildningen i (Svensk)Finland.
  3. den sammanfattar komplexa frågor – något politiker och journalister gillar.

Men kan det vara så, att begreppet gör diskussionen en björntjänst genom att syfta på en tidigare partiledare för SFP, och därmed gör sig sårbar för kritik om ett dammigt, borgerligt patriarkat vars språkpolitik också tjänar ett egenintresse?

Kan det vara så, att paradox-delen i begreppet, oavsiktligt eller inte, ger sken av att vilja slå fast en oföränderlig världsbild – som om vi hade att göra med något vetenskapligt – och därmed gör sig sårbar för kritik om att blunda för en föränderlig verkligheten?

Kan det vara så, att det bland journalister och politiker finns en övertro på hur etablerat detta begrepp är, också bland yngre människor, och att man genom att använda det omedvetet ger diskussionen ett bäst före-datum som för länge sedan passerats?

Om de här frågetecknen är motiverade är det illa för diskussionen om tvåspråkiga lösningar i det här landet.

Månne det är möjligt för alla berörda att föra den diskussionen utan att hänvisa till den nämnda paradoxen? Själv tänker jag försöka. Från och med NU!

Dan

Dela med dig!

Tror Alexander Stubb på ett ”fiksu kansa”?

Såg återigen minister Alexander Stubb i Yles tv-nyheter bestrida att det finns nåt konstigt med att han tävlar om partiordförandeposten för Samlingspartiet (och därmed uppdraget som statsminister) och samtidigt är röstmagnet i EU-valet.

Stubbs svar på frågan var, i korthet att finländarna är ett smart folk (fiksu kansa); att uppdraget som parlamentariker är detsamma han skulle ha som statsminister i ministerrådet; att han, återigen, går dit fosterlandet kallar (det sista har han nu upprepat in absurdum).

Alexander Stubb har rätt att ställa upp i vilka val han än väljer, liksom det är fritt fram för folk att rösta på honom eller låta bli. Men att strunta i att det finns en konflikt mellan hans genuina intresse att leda Samlingspartiet och det mandat 148 000 väljare gav honom i söndags är inte rakryggat.

Varför? Tja för att:

  1. mandatet Stubb beviljades i söndags ger honom ett uppdrag i EU i fem år; statsministerjobbet håller honom sysselsatt fram till nästa riksdagsval – efter det är Stubb kanske inte längre minister.
  2. det ger en rätt märklig bild av hur EU fungerar om man till sina väljare säger att bara man är inne, så är det ingen skillnad vad man gör – som om parlamentet, ministerrådet och kommissionen stod på samma linje.
  3. i söndags var det 148 000 medborgare som bar Stubb till Europaparlamentet; då ordförandekampen avgörs är det en intern samlingspartistisk uppgörelse – inte en folkvilja som avspeglas.

Ett fiksu kansa borde känna till den konflikten. Och Stubb borde veta att folket borde känna till det.

Såvida han inte tror att han inte har att göra med ett fiksu kansa, utan med ett som ställer sig i okritisk givakt så fort det hör orden ”fosterlandet kallar”.

Dan

Dela med dig!

Segregation är allas angelägenhet

ÅU:s reportage 15.3 och de uppföljande artiklarna om kritiken mot polis- och migrationsmyndigheterna fick polischefen Tapio Huttunen att föreslå att jag bekantar mig närmare med polisens vardag.

Artiklarna i dagens ÅU – läs dem här och här - är resultatet av hans invit.

Jag är tacksam för att konstaplarna Vesa Jauhiainen och Hanna Santavuori tog sig tid att berätta om sitt jobb och ge en inblick i sin vardag.
Av det jag såg, och främst av lärarnas beskrivningar och elevernas sätt att prata med Jauhiainen och Santavuori, är det tydligt att jobbet de gör är viktigt.

Jag vill göra två poänger.
För det första: att understryka polisens roll i Kråkkärret är inte att peka ut stadsdelen som ett problemområde. Det är inte heller att peka finger mot invandringen till Finland.
Som biträdande rektor Satu Kekki säger: eleverna i Turun normaalikoulu är finländare, punkt slut.
Så borde vi förstå det. Orden ”invandrare” och ”invandrarbakgrund” har blivit en genvägar i många debatter – som om de stod för något alla intuitivt begriper.

Segregering är inte ett invandrarproblem. Det är ett finländskt problem, en angelägenhet som rör oss alla.
I den mån segregering handlar om att någon inte gör tillräckligt så är vi alla skyldiga att göra mer.
Den uppgift som samhället litar på att polisen löser har sin upprinnelse i en mångfald av orsaker, men vilka dessa än är så finns de i vår gemenskap.
En vi och dem-inledning gagnar ingen.

Poäng nummer två: artiklarna ska inte läsas som en motsats till de övriga ÅU publicerat under våren. Den ska läsas vid sidan av dessa.
Att säga att poliser som Jauhiainen och Santavuori gör ett ovärderligt jobb är inte att säga att myndighetskritik obefogad.
Journalisters jobb är stadd i en mångfasetterad verklighet.
ÅU återkommer till frågan.

Läs också:

Biskop Kalliala: Kritiken överensstämmer med det jag hört

Polisledningen avfärdar kritiken i ÅU: ”Bara rykten”

Dela med dig!

I limbo görs ingen bra journalistik – Om KSF:s omläggning

Såg nyss KSF-Medias superchef Barbro Teir förklara samarbetsförhandlingarna vid koncernen, som kan leda till att 50 sägs upp, och den omläggning som är på gång.

Helt klart är det så, att KSF-tidningarna nu inleder det som Teir anställdes att få till stånd och som hon tidigare signalerat med ”antingen är man med eller så inte”-uttalanden.

Teir kallar det en räddningsoperation. Nu är det allvar. Men hur allvarligt är det för finlandssvensk journalistik? Några faktorer vrålar: JÄVLIGT ALLVARLIGT!

De går lite in i varandra men jag försöker lista dem:

  1. KSF-satsningarna HBL+ och framför allt HBL Kväll bekräftar det som alla vet: journalistiska satsningar ser krokiga ut vid sidan av ekonomiska måttstockar. De måtten känner bara det som har en tydlig, förutsägbar riktning. Kvalitetsjournalistik har ingen garanterad avkastning. Barbro Teir var som nyutnämnd chef rätt snabb med att ärligt konstatera att inte heller kvällstidningen bär sig ekonomiskt, även om den innehållsmässigt får godkänt.
  2. Teir säger (i TV-Nytt) att man inte kan ändra på konsumenternas beteende. De har vant sig med gratis innehåll till hög kvalitet. Alltså måste man hitta andra finansieringsmodeller för journalistiken. Att köra samma artiklar i alla KSF-tidningar, som HSS-tidningarna gör, är en sorts negativ finansieringsmodell eftersom man får, inte mera utan samma till ett lägre pris.
  3. Men också HBL:s Yamaha-sponsrade sommaräventyr ger en hint om vad som komma skall. Inget ont om det, men då Barbro Teir säger att läsaren – kom ihåg, läsaren som inte är villig att betala – kan skilja på seriös nyhetsjournalistik och lättare kvalitetsjournalistik så säger hon inget om vilken sorts journalistik som blir bärande: den som gör att KSF kan göra ett hyfsat resultat eller den som pga. sitt oberoende inte kan förlita sig på ”en bred ny finansieringsmodell bestående av fonder, sponsorer och tidningen” (Jens Berg).
  4. Teir ser Svenska Yles och HSS lösning, att inte knyta personer till program utan att låta folk göra olika saker, som en bra modell att ta efter. Notera att det här är ett tänk som går i cykler. Ibland är det multimediala ett ideal, ibland är spjutspetstänket inne. Den här diskussionen är ofta hängd på teknologikroken – på vad som antas vara tekniskt möjligt – inte på den enskilda journalisten kunskap, intresse och specialområde.

Okej okej. Allt löser sig säkert i slutändan. På nåt sätt. Men frågan är: vems är lösningen? Koncernens eller journalisternas?

Vilket för mig till den sista poängen: Teir säger i HBL-intervjun att alla ska delta i utvecklingsarbetet. Jag tror inte det finns en journalist i Finland som inte hört detsamma de senaste åren. Det låter fint. Som om man jobbade mot samma mål.

Men det är skäl att komma ihåg att journalister jobbar med journalistiskt innehåll, inte med finansieringsmodeller. Det är en bra sak, för få journalister har kunskap om en fråga som – ärligt talat – inte ens världens medieekonomer lyckats besvara.

Det är en bra sak, också för att journalister, då de använder sig av den kunskap de har genom de verktyg de har att tillgå, blir något annat om de börjar fråga sig hur det de gör omsätts i pengar.

De blir inte ekonomer, men de slutar vara journalister. Och i limbo görs ingen bra journalistik.

Dela med dig!

Nu är Jehovas vittnen lovligt byte

Jag hör till den evangelisk-lutherska kyrkan men är i praktiken en ateist. Kyrkoskatt fortsätter jag betala i tron att kyrkan, och diakonin främst, utför viktiga samhälleliga uppgifter.

Jag tror alltså inte på Gud, inte heller på mirakel eller på ett liv efter detta. Därmed tror jag inte heller att det finns ett helvete, djävlar och demoner. Det säger sig självt att jag inte ser Bibeln som ett rättesnöre då det handlar om hur man ska leva sitt liv.

Det gör däremot Jehovas vittnen (JV). In absurdum, om man frågar mig. I Bibeln finns sanningen och givet att vi är på väg mot undergången, bokstavligt talat enligt JV, gäller det att läsa Bibeln, tolka den rätt och följa den, inte världsliga lagar och andra futila ansträngningar att rädda denna dömda värld.

Jag har diskuterat det här med JV (läs reportaget i ÅU 6.12.2013). Och jag håller inte med dem.

Men.

Nåt måste sägas om hur medierna nu pumpar ut undersökningar som stödföreningen för religionernas offer (UUT) kommer med.

I går la Svenska Yle ut en text som verkar vara ett översatt sammandrag av UUT:s rapport.

Välkänd fakta om JV – som för en sekulär person framstår som tokigheter – blandas med formuleringar om vad samfundets medlemmar, enligt UUT, gör eller inte gör.

Att rapporten grundar sig på UUT:s utredning – som i sin tur grundar sig på berättelser av anonyma personer som kontaktat föreningen – glöms bort.

Det heter att ”UUT:s utredning visar att…” som om vi här hade att göra med oomkullrunkelig fakta. På Facebook presenterade Svenska Yle nyheten med tillägget: ”Straffen har offentliggjorts inför hela församlingen och ytterligare förnedrat offren, visar en ny rapport.”

Rapporten som kom den 3 maj fick samma behandling av flertalet medier. Korrekt fakta om hur JV:s medlemmar lever sina liv blandas med påståenden som UUT presenterar.

Tar jag JV i försvar? Nej.

Svartmålar jag vittnesmålen? Absolut inte. Det här handlar inte om antingen-eller, utan om hur medierna skriver om den här frågan.

Hur oense jag än är med samfundet så har jag mindre överseende med det flockbeteende som medierna och nyhetskonsumenterna nu är involverade i – och som, krasst uttryckt, UUT vet att använda sig av.

JV är lovligt byte för att rapporterna stärker redan förutfattade åsikter om samfundet. Om de också förvränger åsikterna återstår att se – och det är min poäng.

Det UUT presenterar kommer förhoppningsvis att utredas grundligt. Berättelserna i rapporten vittnar om sexuella övergrepp som inte polisanmälts. Håller det streck har brott förekommit. Men det vet vi inte – än.

Det är klart att medierna ska uppmärksamma den här frågan, och det är en bra sak att den också blivit en diskussion på ministernivå. Och, för tydlighetens skull, jag har ingen romantiserad bild av JV: att i dagens samhälle tolka Bibeln så strikt som samfundet gör är konfliktfyllt och leder helt säkert till personliga tragedier.

Men just för att det är en så viktig fråga måste alla, och speciellt medierna i egenskap av förmedlare, ha samma kriterier i det här fallet som de har i andra: att inte ta en parts ord i en konflikt som sanning, bara för att den andra framstår som märklig.

Det är oförlåtligt att bli språkrör för en part, att inte behandla bägge parter med det kritiska grepp som är kärnan i god journalistik.

Också JV (vem pratar vi om förresten: religionen, samfundet, eller enskilda individer?) är oskyldiga till dessa anklagelser tills annat har bevisats.

Dan

Dela med dig!

Om torsdagens partiledardebatt: Migränen är också Svenska Yles

Kvällens partiledardebatt inför EU-valet genomfördes utan SDP:s Jutta Urpilainen. Migrän tvingade sossarnas boss att stanna hemma. Någon ersättare tillät Svenska Yle inte.

En motivering löd att endast partiledare hava tillträde till partiledardebatter. En annan att de övriga partiernas misslyckade försök att komma undan ett framträdande på svenska inte gav Svenska Yle något val: inte ens sjukdom var motivering nog för en rockad (schackterm – slå upp det).

Att Urpilainen sedan nog kunde ta sig till riksdagen och var inbokad för Enbuske & Linnanahde senare på kvällen ger skäl till spekulationer. Blotta tanken att riksdagspartiernas ledare skulle vilja sidsteppa en tv-sänd debatt i Yle för språkets skull gör att bolagsledningen sätter hårt mot hårt.

För ingen ska väl tro att Svenska Yle nöjer sig med mellanchefer för att bossens svenska är knagglig?

Är det en obefogad rädsla? Bevisligen inte. Och handen på hjärtat: vem tror att Urpilainen inte hade dykt upp hade det handlat om storebror finska Yles debatt?

Under kvällen har jag läst vettiga kommentarer om hur Svenska Yles val inte är public service. En debatt utan SDP är rumphuggen i bästa fall, snedvriden i sämsta.

Men hur skulle Svenska Yle ha agerat? En debatt med en avbytarbänk vill ingen se på. Och vad händer med varumärket Svenska Yle om partiledarna väljer Putous, Uutisvuoto och Arto Nyberg men nobbar Finnilä & Jungar?

Jag säger inte att Svenska Yle gjorde fel givet de premisser som finns för valdebatt i Finland i dag. Enligt dem måste man ha stjärnkonstellationerna med då det verkligen gäller.

Men är det inte just det här som gör partipolitiken så erbarmligt tråkig? Att vi journalister går till toppen, inte för att vi väntar oss ett nytt budskap utan för att det levereras just på toppen.

Jo, det finns ett vettigt argument om det yttersta politiska ansvaret, om att höra löften från hästens mun osv. Men samtidigt: ett parti är inte dess ledare och en ideologi är alltid delad.

Om partiledarna inte vill ställa upp, berätta då det klart och tydligt i sändningen – och behandla sedan den som ställer upp, inte som en ersättare utan som en som kommit för att prata partipolitik som vi en gång definierade ordet: nåt som samlar många.

Dela med dig!

Om misshandeln på bussen och svenskan som krok

Det första påståendet om journalistik som jag hörde medan jag ännu stod och borstade skorna i farstun till branschen var: Folk lyssnar, läser och tittar på nyheter för att försäkra sig om att världen finns kvar.

Lite omskrivet: Folk tar till sig nyheter för att bekräfta en redan etablerad världsbild.

I dag rapporterade Ilta-Lehti om att en kvinna misshandlats för att hon pratat svenska på bussen. Yle följde upp med ett ögonvittne, HBL refererade och nyanserade något genom att sätta ett frågetecken bakom det påstådda motivet i HBL Kväll (”Språk eller inte bakom bussbråk?”).

Det här fallet är å ena sidan glasklart. Misshandel är misshandel. Det finns inte mycket att orda om.

Däremot är motivet anledning till ord – många ord. Skälet till att vissa brott genererar mer än några rader är att det antagna motivet blir en krok att hänga upp en större diskussion på.

Nu blev överfallet i mångas ögon ett bevis på svenskhatet i Finland. Svenska Yle sällade sig till dem genom rubriken ”Svenskhat på bussen…”

Kan vi veta att så är fallet? Ögonvittnesskildringen ger rum för den tolkningen. Men om antaganden ska vägas mot varandra skulle jag styra diskussionen åt ett annat håll.

Den diskussionen skulle ta fasta på hur mannen, enligt ögonvittnet, agerade, i kombination med polisens uttalande till HBL Kväll. Först: ”Han var i ett sådant tillstånd att han kunnat ge sig på vem som helst.” Och sedan: ”Han greps, men är försatt på fri fot.”

Den diskussionen skulle handla om hur den öppna vården i Finland fungerar, hur polisen agerar i fall där personer med psykiska problem måste gripas.

Är den här kroken bättre än den andra? Kan jag inte påstå. Är den här kroken en del av min etablerade världsbild? Helt säkert.

Problemet med krokarna uppstår då en enskild händelse ska betraktas som värd lite längre tid på ytan i nyhetsflödet för att den antas vara något mer än en enskild händelse.

Jag skriver ”problem”, inte för att förringa det som den misshandlade råkade ut för utan för att påstå följande: händelser av det här slaget kan bli något annat då de skopas upp av medierna och ges till allmänheten.

Vad exakt det blir beror på nyhetskonsumentens egna antaganden. Av kommentarerna att döma har det här misshandelsfallet en plats i diskussionen om svenskan – för både språkhetsare och de som tycker sig känna av ett hårdare språkklimat.

Och medierna har fingertoppskänsla nog att veta det här då vinkeln på storyn väljs och kroken etableras.

Dan

Dela med dig!