Då diskussionen blir det viktiga

Det kan handla om finlandssvenska elevers påstådda lathet. Hur väl grundat påståendet är blir – en bit in i diskussionen – ovidkommande. För det är diskussionen som är det viktiga.

Det kan handla om en pappa som påstås ha lämnat sin innebandyspelande son i shorts i minusgrader utanför idrottshallen. Om det här faktiskt har hänt är en bisak. Det viktiga är att föräldrars orimliga krav diskuteras.

Eller det kan vara nåt så enkelt som en liten berättelse på Facebook. En berättelse om en flygvärdinna som står på sig mot en rasist. En berättelse som folk kan gilla och kommentera och dela med sina vänner.

Liksom i de övriga fallen verkar det inte heller här vara av nån större betydelse om utgångspunkten för diskussionen är sann. För det är diskussionen i sig som är det viktiga. Alla måste få diskutera. Alla måste få säga sitt.

Vad gör det sen att påståendet om lata elever inte alls var så vetenskapligt underbyggt som man först kunde tro? Det blev ju en diskussion av det hela.

Och inte är det ju av någon större betydelse att innebandypappan aldrig fanns. Visst, det var ett missförstånd men tänk så viktigt det är att dåliga föräldrar diskuteras.

Än sen om den antirasistiska berättelsen på Facebook visade sig vara en skröna? Det är ju viktigt att vi tar avstånd från rasism. Och det gör vi ju genom att gilla, kommentera och dela.

Den som tänker så tänker fel. När själva utgångspunkten för en diskussion blir mera av ett svepskäl för diskussionen, då kommer diskussionen att självdö på ett förutsägbart sätt.

Diskussioner av idag präglas av att de försvinner lika snabbt som de dök upp. Under några dagars tid påstås de avhandla viktiga frågor som bara måste diskuteras. Sedan är de som bortblåsta, ersatta av en annan, lika livsviktig diskussion.

Jag tror att den är hyperaktiviteten har att göra med oärliga motiv. En ärlig diskussion präglas av att själva utgångspunkten nagelfars. Ärlighet betyder också viljan att föra diskussionen till slut.

Nu blir diskussionsämnet istället podiet man behöver stå på för att höras. Och det kan lätt överges för ett annat diskussionsämne. Viljan att föra diskussionen till slut fanns aldrig där.

Vi måste bli bättre. Vi som deltar i diskussionen – i egenskap av nyhetsförmedlare och/eller konsumenter – måste våga ge diskussionen den tid den kräver.

Ett första steg är att inte svälja allt med hull och hår. Sålla bland informationsflödet. Allt är inte värt en diskussion.

 

Genom begreppsvegetationen

Ambitionen att förstå och förklara är journalistens utgångspunkt. Tyvärr banar ambitionen inte väg för journalisten. Tvärtom försvinner vägen – förhoppningsvis bara för ett tag – och ersätts med tät begreppsvegetation som växer stadigt i byråkratimylla.

Tack och lov har journalisten förstånd att be experterna ”dumma ner” sina utläggningar. Och experterna är ofta tillmötesgående.

Ringde nyss en insatt tjänsteman för att diskutera integrationsfrågor. Inte världens enklaste ämne, visade det sig. Upptäckte att de egna anteckningarna började leva ett eget liv.

Och med den delade åsikten ”det här är ganska komplicerat” kom vi överens om en grundligare genomgång, med diagram och power point-presentationer.

Intervju bokad. Fortsättning följer.

Dan

Den privata vården kan inte vara det enda alternativet

Artiklarna om hemvården i torsdagens ÅU visar bl.a. att kommunernas förtroende för den privata vården är stor. Beslutet om servicesedeln bygger på det förtroendet.

Servicesedeln ska ge vårdtagaren fler alternativ. Lägg till att sedeln är frivillig – d.v.s. att kommunen är skyldig att stå för en motsvarande vård ifall patienten så vill – och systemet låter som en klok lösning.

Det är också en lösning där patienten är kund. Vårdförhållandet ställs under konsumenträtten. ”Kunden betalar för sin valfrihet!” heter det i LPY:s presentation (LPY är paraplyorganisationen för vårdföretag i Finland).

Patienten blir en ekonomisk varelse – homo economicus kallar nationalekonomer henne – som förutsätts vilja välja och vraka bland vårdproducenter. Hon tänker rationellt, kostnadseffektivt, på nyttomaximering.

Hon är kunden som köper produkten (vården). Klagomål ska hon rikta till säljaren. Tvister  går hon till konsumentrådgivaren med och, om nödvändigt, till konsumenttvistenämnden.

Servicesedeln är inte bara ett alternativ. Den är också en strategi. Sedeln är ett sätt att omfördela ansvaret för den offentliga vården, med hjälp av privata vårdföretag.

Frågan vi har skäl att ställa oss – och den vi får återkomma till – är: Sker det på den offentliga vårdens bekostnad?

Ingen skugga ska falla över de privata vårdföretagen, sedeln tas i bruk först i maj. Men det är skäl att påminna om att kommunerna är skyldiga att erbjuda egna alternativ.

Det gäller för beslutsfattarna att garantera att den kommunala vården också är ett riktigt alternativ som kan jämföras med den privata vården. Annars finns inget verkligt val.

 Dan

Valkampanjen är ett förstoringsglas

Livet är det som händer medan presidentkandidaterna gör upp planer.

Valet är i fokus, och med det följer att en mängd frågor avhandlas. En del av dem har direkt att göra med presidents makt. Hit hör utrikespolitiken, Finlands agerande i världen.

Andra har att göra med presidentens opinionsbildande roll. Hit hör ”mjuka värden”, de som kommer på tal då frågan om vilket ”klimatet” i Finland är (och då handlar det inte om väder).

Kandidaternas ideologiska övertygelser måste diskuteras i nån utsträckning. Men det vore bra ifall de här diskussionerna fungerade som förstoringsglas, istället för att bli testfrågor som kan kryssas för – som om kandidaterna gav rätt eller fel svar.

”Förstoringsglas” i den meningen att diskussionerna ändå handlar om sånt som inte försvinner bara för att det är presidentval och all uppmärksamhet riktas mot kampanjen.

Även om de blir diskussionsämnen i valdebatten så fortsätter fattiga vara fattiga; de utslagna blir inte mindre utslagna; äldre fortsätter vara i behov av närhet och vård och de som hjälper fortsätter vara i behov av fler hjälpande händer.

Presidentvalet är en tävling, men spänningsmomentet ska inte dominera nyhetsrapporteringen.

För valet handlar inte om målgången utan om vad vinnaren gör efter målgång, vad han gör med det samhälle han säger sig bry sig om.

Då medierna uppmärksammar varandra

Sverige bryr sig inte om vårt presidentval, skriver HBL.

Finländska medier är rätt så måna om att rapportera om vad utländska medier skriver, eller inte skriver, om Finland. Det kan handla om häktade popstjärnor eller om tragedier, men i något skede måste folket få veta att Dagens Nyheter, eller BBC, eller CNN också rapporterar om det här.

Varför är det så? Kanske upplever medierna att folket måste få veta för att folket vill veta om deras land fortfarande finns på världskartan.

Kanske för att den här typen av nyheter är enkelt gjorda, enkla att bekräfta eftersom webben gör allt tillgängligt.

Kanske har det att göra med en sorts yrkesstolthet. Vetskapen om att man delar ett nationellt nyhetsstoff med globala nyhetsmedier ger en extra kick.

Handen på hjärtat, det här är inte ett stort problem. Men det kan vara värt att notera av följande skäl: medier sneglar på varandra. Också på lokal nivå. (Som om ni inte visste det.)

I värsta fall leder det till en likriktning. I bästa fall till en konkurrens som resulterar i att medierna inte levererar nyheter stöpta i samma form utan söker andra spår än det konkurrenten valt att traska i.

Dan

Hjärnan spiller över på mitt skrivbord

Jag har kommit till insikt. Som alltid är det ingen betydelsefull insikt, men ändå: här är den.

Ibland förfasas jag över hur snabbt mitt skrivbord blir ett virrvarr av anteckningar, dokument av olika slag, pennor, kaffekoppar m.m.

De här stunderna av fasa inträffar oftast då jag avslutat en uppgift och är i beråd att börja på en annan. Är jag mitt i ett arbete stör mitt stökiga skrivbord mig inte det minsta.

Tvärtom: mitt upp i arbetet så överensstämmer stöket med min hjärnas innehåll. Att söka efter en viss papperslapp blir en fysisk manifestation av de mentala processer som jobbet kräver (där fick jag till det).

När så jobbet är gjort, och hjärnan är mer tom än vanligt, kan jag bara se stöket, inte processen. Oordningen känns som en brist, nåt jag borde ta itu med.

Insikten säger mig nu att oordningen, inte ordningen, ska bejakas. Det är ju ändå den förstnämnda jag får betalt för.

Dan

Passionen kräver resurser

Finlandssvenska journalister har sagt en hel del om finlandssvensk journalistik den här veckan och jag är övertygad om att många (som inte är journalister) har fått nog.

Ändå är jag dum nog att fortsätta på just den tråden.

Chefredaktören Micaela Röman skriver i Borgåbladet & Östra Nyland att ”passion kräver inte mera resurser” och menar att dålig journalistik inte ska ursäktas med resursbrist.

Det är sant att journalisten inte ska be om ursäkt för undermålig journalistik. Ursäkter är ett måste om direkta fel förekommit, om misstag gjorts. Men ifall en journalist känner att en produkt är undermålig, så är nåt mer drastiskt än en ursäkt på sin plats.

Det är bra att man känner nåt för sitt yrke, oberoende vad man jobbar med. Den känslan yttrar sig i viljan att göra ett så bra jobb som möjligt. Det målet nås om man har de medel som jobbet kräver.

Alltså: passion är också att kräva mera resurser, ifall det är resurser som krävs.

Micaela Röman vill hellre se att passionen yttrar sig i en dialog mellan tidningen och dess läsare; hon vill leda ”en tidning som på riktigt berättar om det liv vi lever, i det samhälle där vi verkar.”

Och? Finns det dagstidningar som existerar i en fantasivärld?

Röman formulerar snarare en självklar utgångspunkt för alla dagstidningar. Nästa fråga blir, Vad vill läsarna ha av sin tidning?

Jag gissar att läsarna vill ha en tidning som följer nyhetstips då det är möjligt – vilket det, handen på hjärtat, inte alltid är – men också en tidning som överraskar; som rör om och kanske till och med upprör.

Jag tror inte att läsarna vill ha en tidning som stryker sina prenumeranter medhårs.
För medan nyhetstips, debattinlägg och läsarrespons är en självklarhet, så är förhållandet läsare-tidning inte ett talkoarbete.

Det är snarare en förväntning, ett krav på att tidningen gör det den satt sig ut för att göra. Med eller utan läsarens hjälp.

Dan

Nyheter är inte reklam

Någon tycker kanske att det blir en massa reklam i torsdagens ÅU. Till mitt försvar: artikeln om Turku Touring och de flygbolag och rederier som regionen desperat behöver ska inte tas som reklam. Ta den hellre som en beskrivning av vad Turku Touring – och indirekt Åbo stad – måste göra för att locka turister. Avgör sen ifall de gör rätt bedömning.

Men vi kan ju följa reklamspåret. I en genomkommersialiserad värld där varumärken verkar vara viktigare än vettig äldrevård vill cynikerna säga att nyheter om ekonomi alltid är reklam. Cynikerna har fel. Bland annat därför att reklam är gjord med en viss avsikt: att marknadsföra. Nyheter är inte gjorda med den avsikten.

Det betyder inte att det inte finns ett problem. Radioprogrammet Medierna i Sveriges radio sände nyligen ett inslag om trashbranding. I korthet: flygbolaget Ryanair vet att också kritiska nyhetsinslag är bra reklam och utnyttjar det här för fulla muggar.

Hur nyhetsmedierna än vänder sig gör de alltså, på nåt plan (ingen ordvits avsedd), reklam.

Journalister har bara ett alternativ. Det är inte att sluta rapportera om företag, men nog att försöka vara ärliga om själva arbetet; om vilka förutsättningar som gäller för rapporteringen. Genomskinlighet ger inget utrymme för anklagelser om smygreklam.

Den här bloggen är ett försök att öppna det journalistiska arbetet. Eftersom det här är det första inlägget säger jag, Välkomna med!

Dan