Ursäktens plats, var finns den?

Jag kom att tänka på ursäkter då jag läste att stabschef Pentti Niskanen ber om ursäkt för att marinen söndrat isvägar i den åboländska skärgården.

Det är inte ofta som ursäkter förekommer i offentligheten, även om krav på ursäkter duggar rätt tätt. Nu senast krävde Olli Rehn en ursäkt av Timo Soini.

En snabbkoll på Google (synnerligen ovetenskaplig, är jag väl medveten om) visar att ursäkter förekommer i idrottsvärlden, i nöjesvärlden, men också i allvarligare sammanhang (även om det verkar som om general John Allens ursäkt är av det mer taktiska slaget; han säger ju att det hela var ett misstag).

Men hur ofta har ni hört en folkvald be om ursäkt för felaktiga beslut?

Fast kanske frågan är felformulerad? Kanske jag borde fråga, Har vi rätt att kräva ursäkter av politiker vars beslut får oönskade konsekvenser?

Här blir det betydligt knivigare. Nån vill kanske påstå att entydiga konsekvenser (som alltså är nåt negativt) är svåra att slå fast. Konsekvenserna blir en tolkningsfråga.

Ändå verkar det vara lätt att ringa in beslutens effekter (som alltså är nåt positivt). Självberömmet är en viktig del av politiken.

Till saken hör ju också att ett beslut sällan fattas av en enskild person. Ett beslut är ju resultatet av ett politiskt program. Och en sånt program kan vara resultatet av omständigheterna… som i sin tur kan vara resultatet av en tidigare förd politik.

Så om nån ska be om ursäkt för konsekvenserna av ett politiskt beslut är det inte de som fattade beslutet utan de som fattade beslut som föregick just det här beslutet. Hänger ni med?

Nu kunde man tänka sig, att det finns utrymme för ursäkt inom politiken ifall det handlar om personliga misstag eller klavertramp. Men jag undrar om inte det utrymmet också blivit en tolkningsfråga.

Vi kan återknyta till Olli Rehns krav på en ursäkt av Timo Soini. Den senare vägrar be om ursäkt för att han jämfört Rehn med Bobrikov. Det handlar om kritik mot en offentlig person, säger Soini.

Men han säger också att jämförelsen är en kritik mot EU:s utveckling. Det är det utrymmet som jag tror blivit svårdefinierbart. Var slutar Soinis politiska kritik och var tar eventuella osakligheter vid? Och å andra sidan: Hur djup är Rehns offentliga buffertzon; när blir han personligen sårad?

Ursäktens plats finns nånstans bland de gränsdragningarna.

Dan

”Ny” energi på gammal marknad

Inget hindrar diskussionen om vindkraft från att vara saklig. Vi behöver inte svartmåla den gröna energin. Inte heller ska den slå blå dunster i våra ögon.

Vi kan hålla oss till det vi vet. Regeringens mål är att 700 nya vindkraftverk byggs fram till år 2020. Beslutet om inmatningstariffer har fått igång planeringsarbetet (men arbetet går inte tillräckligt snabbt, menar näringsministern Jyrki Häkämies som bett minister Lauri Tarasti utreda frågan).

Vi vet alltså att vindkraftsbranschen växer. Den kommer att skapa jobb. Vi vet också att Finland ligger bra till då det handlar om materialframställning och om att tillverka komponenter till vindkraftverken. (Se till exempel Teknologiindustrins (finskspråkiga) prognos.)

Men även om det handlar om en nationell målsättning så är den lokala aspekten viktig. Om mindre orter bidrar till att Finland når sina energimål, hur belönas de? What’s in it for me? som frågan lyder i amerikanska filmer.

Artiklarna i tisdagens ÅU för fram två aspekter. För det första finns det goda möjligheter för det lokala näringslivet på placeringsorterna att dra nytta av vindkraften. Men det här sker knappast per automatik då också arbetet med vindkraftparkerna konkurrensutsätts. Mindre entreprenörer kan inte förlita sig på investerarnas och vindkraftsbolagens goda vilja.

Dessutom är just den arbetsinsatsen övergående, vilket för oss fram till den andra aspekten. En vindkraftsturbin genererar, från planering till det att den producerar el, ungefär 400 arbetsdagar. Det bestående jobbet finns i service- och underhållsarbetet. Men att på 80 meters höjd reparera en mölla är inget man gör i en handvändning.

Därför har vindkraftens ekonomiska effekter på lokalt plan att göra med utbildning. Var utbildas vindkraftsmontörer? För vem och var stationeras de? I Svenskfinland är det Vasa Yrkesakademi som just nu har kommit längst i planeringen. Och man har planerat uttryckligen för att det ska gagna den lokala ekonomin i Vasaregionen då efterfrågan på montörer når sin kulmen.

Utesluter det här att Kimitoöns kommun och Pargas stad ser nya jobb skapas innanför sina respektive gränser tack vare vindkraften? Naturligtvis inte. Men medan energiformen är ”ny” så är förutsättningen för marknaden den gamla vanliga. Konkurrens gäller. Konkurrens med priser och kunnande.

Vindkraftsdebatten är polariserad. Därför gör de kommuner som överväger större vindkraftsprojekt klokt i att tänka så konkret som möjlig. Till exempel: Vad kommer den arbetsmarknad som skapas att kräva och hur säkrar den här regionen en utbildning för just den arbetsmarknaden?

Ta lärdom av Vasa.

Dan

Vår skola i andras ögon

Medan skolorna i Åbo drabbas av såväl sparkrav som fuktskador kan det vara intressant att betrakta vårt skolväsende genom andras ögon.

Nåja, kanske inte utomståendes ögon helt och fullt: Pasi Sahlbergs bok Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland? uppmärksammas i två recensioner som dryper av beundran för den finländska skolan.

I The New York Review of Books skriver Diane Ravitch om ”Skolor vi [USA] kan avundas”. Och i Dagens Nyheter skriver den meriterade idéhistorikern Sven-Eric Liedman om den, enligt honom, obegripligt framgångsrika finländska skolan.

USA är inte Sverige – och ingetdera land är Finland: därför beundran – men Ravitch och Liedman drar en del gemensamma slutsatser: Läraryrket är mer uppskattat i Finland, proven är färre och inte standardiserade, kreativa ämnen föder framgång i andra ämnen, lärarna är inte översköljda av byråkrati, den finländska skolan är fri inom den statliga överrocken.

Alla de här faktorerna – och andra – saknas i USA respektive Sverige, menar recensenterna.

Jag har inte ännu läst Pasi Sahlbergs bok men har inga skäl att tvivla på att i en internationell jämförelse så klarar sig den finländska skolan bra. Frågan är sen, Vad gör vi finländare med en jämförelse som vänder sig främst till en internationell publik?

Jag tänker så här: Det egna perspektivet mår alltid bra av att inkludera andras. Andra perspektiv förser oss med alternativa vägar – och vägar att undvika.

Men andras perspektiv – och beröm – gör inte det egna kritiska granskandet mindre viktigt. Den finländska skolan finns inte till som ett föredöme för andra. Den finns till för alla barn i Finland.

Dessutom är det så, att en övergripande beundran för ett skolsystem har svårt att fånga in de problem som finns i enskilda skolor. När jag läser Diane Ravitchs intryck från besök i finländska skolor, kan jag inte låta bli att tänka på det som sker i Cygnaeus skola i Åbo just nu.

Ravitch skriver: ”När jag besökte en av skolorna tänkte jag, så underbart att upptäcka en nation som bryr sig så passionerat om den fysiska miljö där barn lär sig och vuxna arbetar.”

Dan

Från det enskilda till det allmänna

Det är skäl att berätta om vad som ligger bakom artiklarna om språkundervisningen och integrationsarbetet i Åboregionen i onsdagens ÅU (15.2). Det började med en besviken nyfinländare.

År 2007 var italienskan Paola Fraboni – bosatt i Pargas – fast besluten om att lära sig finska. Hon började på en av vuxenstudiecentralen Turun AKK:s kurser i Åbo.

Men Paola Fraboni blev besviken. Eleverna på kursen hade väldigt olika utgångspunkter, säger hon, och det här beaktades inte. Hon upplevde kursinnehållet som splittrat. Ibland förekom föreläsningar om finländsk kultur – av personer som inte var lärare – och de lämnade mycket att önska, säger Fraboni.

Stora delar av kursen framstod som ett slöseri med tid. Paola Fraboni tyckte att lärarna verkade omotiverade; de vann inte elevernas respekt. Den praktik som hon i slutet av kursen skulle genomföra i en finskspråkig miljö, gjorde hon på svenska i Katedralskolan i Åbo.

Paola Fraboni uttryckte sin besvikelse i en intervju för ÅU ifjol – då var fokus på henne, inte på kursen – och senare förklarade hon orsaken till sin besvikelse mera ingående för mig.

Hennes besvikelse är äkta. Det jag ville ta reda på är om Paola Frabonis erfarenhet – fem år senare – sa något allmänt om den undervisning som invandrare i Åboregionen får.

Utmaningen ligger i att gå från det enskilda till det allmänna. När jag träffade elever, lärare och tjänstemän försökte jag se om det fanns en gemensam nämnare i det de berättade för mig.

En gemensam nämnare fann jag i de upphandlingsregler som styr undervisningen för invandrare. Det visade sig att året innan Paola Fraboni inledde sina studier, hade forskaren Selene Jokisaari skrivit kritiskt om konkurrensutsättningen i en rapport. Och kritiken verkade fortfarande hålla streck.

Jag valde att fokusera på det spåret; hörsamma både kritiken och försvaret av systemet.

Att språkundervisningen hör till arbetsmarknadspolitiken – och att konkurrensutsättningen följer med den – berättar inte allt om den finländska integrationspolitiken.

Men frågan är inte heller, Gör artiklarna i ÅU hela det finländska integrationsprogrammet rättvisa? Frågan är istället, Hur viktig är just den här biten?

Jag såg den som betydelsefull och valde att skriva om den. Det här innebär att Paola Frabonis ursprungliga kritik blev en utgångspunkt som inte togs med i den huvudsakliga artikeln.

Men den är inte mindre viktig för det och värd att uppmärksamma. Därför det här inlägget.

Dan

Satir som piska

Jag är för ung för att i direktsändning ha sett Sveriges dåvarande statsminister Tage Erlander berätta skämtet om den skjutglada prästen. Men då jag senare såg just det avsnittet av Hylands hörna blev jag mäkta imponerad.

Att politiker kunde vara roliga hade jag ingen aning om.

Lika fascinerande var det att se Ronald Reagan skämta om kommunister och Michail Gorbatjov skämta om sig själv. (Ett av Gorbatjovs skämt handlade om sovjeter som köade för att ta livet av… Gorbatjov.)

Humor – i de här fallen – var avväpnande.

Men humor kan också användas på ett annat sätt. Humor kan förtydliga, avslöja och driva med den politiska makten.

Då handlar det om politisk satir, ett område på den finlandssvenska humorkartan som gapar tom efter Leif Sjöströms bortgång.

Det är en tomhet att ta på allvar och försöka göra något åt.

Politisk satir ska finnas vid nyhetsjournalistikens sida. Den ska komplettera journalistiken. Ofta kan den gå längre – säga det som objektiva journalister drar sig för att säga – och därmed också tjäna medborgarna bättre.

Jag påpekar att det finns en gräns mellan politisk satir och nyhetsjournalistik av följande skäl: Satiren ska också vara en piska på journalistens rygg.

Man kan inte driva med makten utan att driva med de medier som ska bevaka makten. Politisk satir är också mediekritik.

Magnus Londen intervjuade Leif Sjöström för branschtidningen Journalisten kallade Sjöström den finländska journalistiken för ensidig: ”[M]an kör med en sak och en åsikt åt gången. Se till exempel på nedmonteringen av välfärdssamhället, det har inte förekommit särskilt många kritiska röster, även om det var uppenbart vad nedskärningarna under 1990-talet skulle leda till.”

Den politiska satiren, och mediekritiken, och journalistiken i konsensuspolitikens Finland har sina utmaningar. Här gäller det att begripliggöra långsamma skeenden med långtgående konsekvenser.

Resultatet blir bäst då satirikern förstår politik och kan satir; då satirikern ser var medierna misslyckas; och då journalisterna förstår att ta sitt misslyckande på allvar.

Dan

P.S. SVT:s program Korrespondenterna sände nyligen ett avsnitt om politisk satir. Värt att kolla. Bäst just nu inom skrået är The Daily Show med Jon Stewart. Hans kollega Stephen Colbert är också en satiriker av mått. Kolla in det här talet, levererat framför president George W. Bush och den samlade pressen i Washington.

Mannen som inte fanns

Pekka Haavisto är Svenskfinlands man. Det menade åtminstone Svenska Yle nån vecka innan andra omgången.

Jag förbryllades av det här. Inte för att jag hade svårt att se finlandssvenskar rösta på Haavisto. Snarare var det grunden för påståendet ”om Svenskfinland fick rösta fram den nya presidenten skulle han troligen heta Pekka Haavisto” som fick mig förbryllad.

I enkäten fick Haavisto 46 procent av de säkra väljarnas stöd. Niinistö fick 34 procent bakom sig men hela 16 procent hade inte bestämt sig. Vilket betyder att Niinistö mycket väl kunde vara ”Svenskfinlands man”.

Och dröjer man vid det uttrycket, så kan man fråga sig ifall det var beskrivande: Ett underlag på 500 deltagare, utspritt över hela Svenskfinland, gör att enkäten inte snappar upp regionala skillnader.

Ifall en kandidat är stark i söder, men lider klara förluster längs med kusten – vilket enkäten inte uteslöt – är han då Svenskfinlands man?

Vi kan koppla ihop frågan med hur det sen gick.

Sauli Niinistö är vår nya president. Han har redan hunnit upprepa klichén om att han är hela Finlands president. Men han har också sagt – indirekt och direkt – att det här med att vara, för att parafrasera, ”hela Finlands man” är något som kräver en insats. Just därför att det finns en splittring och en politisk apati.

Enkäten ledde till viss debatt, och Svenska Yle motsatte sig säkert inte uppmärksamheten.

Jag tror att formuleringen, själva greppet – att utgående från en webbenkät klumpa ihop hela Svenskfinland bakom en kandidat – väckte irritation. Att vara en heterogen, språklig minoritets förkämpe kräver mera än vad en webbenkät mäktar fånga.

Enkätresultatet visade sig vara missvisande. Även om vi med säkerhet inte kan säga hur finlandssvenskarna röstade så vet vi att Haavisto inte segrade i någon svenskspråkig eller tvåspråkig kommun på fastlandet.

Forskaren Kjell Herberts säger till mig att han är överraskad och förklarar utfallet med att de osäkra valde Niinistö och att de som deltar i enkäter tenderar att vara opinionsbildare, ”men i övrigt representativa”. Enkäten kan också ha sammanfallit med ”Haavisto-hypens” topp, tror Herberts.

Vi behöver inte stirra oss blinda på resultatet men det vi journalister behöver göra är att behandla enkätresultat och opinionsmätningar ärligt. Och varför inte föra en grundlig diskussion om dem, så här i valets kölvatten.

Ifall nyheten görs i samma ögonblick som mätningen beställs, då är förutsättningarna för en nyanserad behandling av resultaten dåliga.

Men med insikten om att varje mätning inte kommer att leda till braskande rubriker minskar också risken för opinionsinflation – d.v.s ett spekulerande i överflöd som använder, i sig, objektiva mätinstrument för att smyga in slutsatser som sällan låter sig dras enkelt.

Dan

Innan ångan går ur kollektivet

Jag läser Vasabladets ledare om VR och kommer att tänka på en tudelad essä om järnvägstrafiken av historikern Tony Judt.

Judt skriver bl.a. att järnvägstrafiken blev en symbol för det moderna samhället eftersom den var ett kollektiv projekt som resulterade i individuella fördelar.

Med andra ord: det moderna samhället är inte liktydigt med individen; det moderna samhället kännetecknas av att det presenterar kollektiva lösningar för individen.

Tågtrafiken är en kollektiv lösning där vi delar offentliga rum (t.ex. tågvagnarna) för vårt gemensamma bästa, utan att det här inkräktar på vår personliga frihet.

Järnvägstrafiken är inte bara en symbol. Den är också ett bevis för att vi fortfarande tycker att vi kan nå gemensamma lösningar. Frågan är hur länge vi kommer att tycka så.

Det finns åtminstone två saker som kan få oss på andra tankar. Den ena är missnöje. Missnöjet med ett statligt järnvägsbolag som med sina misslyckanden – och med sina försök att förklara dessa misslyckanden – signalerar att kollektivtrafik är ett hopplöst fall.

Den andra är vi själva. Jag påstår inte att kritiken är obefogad, eller att vi inte har rätt att förvänta oss fungerande tåg – speciellt med tanke på biljettpriset.

Men vi befinner oss i en riktning där det gemensamma inte nödvändigtvis känns som det mest naturliga valet. Den vinstdrivna marknaden – som kanske ersatt det moderna samhället – ser gärna att varje individ fattar individuella beslut och att valen fattas många gånger om. Utbud och efterfrågar handlar, i ljuset av detta, inte om gemensamma lösningar.

Vi får hoppas – jag gör det åtminstone – att 150-åringen VR klarar av att förbättra sin service och att vi har tålamod så länge. Ångan har sen länge gått ur lokomotivet, låt oss hoppas att den inte går ur kollektivet.

Dan