Om falsk kontroll

Analysföretaget Euromonitor International har listat årets tio främsta konsumenttrender. Det är fascinerande läsning.

Jag har inga skäl att misstro Euromonitors lista. Men jag tror att de trender som listas avslöjar sånt som outtalat finns med i beskrivningen av oss som konsumenter.

Vi tar den tredje trenden – ”DIY (Do-it-yourself) life” – som exempel, summerad så här:

Status handlar inte uteslutande om konsumtion. Det handlar om vem du är. Vem du är har att göra med kontroll. Det vill säga: kontroll över din personlighet på nätet (online persona). Hur den personligheten – ”varumärket” egentligen – länkas och bedöms av andra är avgörande. Därför blir egenskaper som inte kan mätas i pengar viktiga. Kunnande, generositet, kontakter (connectivity) är avgörande.

Det som jag tycker är intressant är att trots den här trendspaningen frångår konsumtionen, så behåller den en av dess starkaste drivkrafter: Du köper lika mycket för att andra ska kunna bedöma dig som för ditt eget behov.

Vår ”nätpersonlighet” kontrollerar vi själva men också på nätet styrs kontrollen av andras bedömningar. Som i sin tur vilar på uppfattningar om hur man ska vara; vem man ska följa; vilka intressen man ska ha och, troligen, vilka karaktärsdrag en nätpersonlighet bör uppvisa; och så vidare.

Den stora behållningen med Euromonitors lista är att den raserar illusionen att nätet är grogrunden för ett individuellt oberoende.

Att lista trender och räkna upp karaktärsdrag som prioriteras framom andra är inte att beskriva varken kontroll eller frihet, men nog att tipsa om hur väl du kan lyckas ifall du avstår från dessa.

Dan

Sex, droger & bananflugor

Bananflugor som inte får sex söker sig till sprit, skriver Svenska Yle och hänvisar till en artikel i Science (som i sin tur bygger på själva forskningen).

En rätt så typisk rubrik för en nyhet i kategorin ”forskning och vetenskap”. Typisk för att den är lättbegriplig (flugor som inte har sex super), rolig (flugor på fyllan, ha-ha) och antyder något om oss människor (tänka sig, vi tar ju också till flaskan).

Dessutom finns här tanken att forskningsresultatet säger något mer: ”… forskningsresultaten kan också tillämpas på människor, tror forskarna”, skriver Svenska Yle.

Egentligen så tror inte forskarna det. I artikeln säger de att resultatet inte kan överföras från flugor till människor. Däremot säger de att resultatet väcker frågor och antyder att mer forskning behövs.

Och vilken forskning gör väl inte det?

Det är begripligt att forskarna gör svepande gester och att nyhetsmedierna följer dem. Forskning är ju intressant bara om den säger något om oss och vår värld. Därför måste de små krypen ges mänskliga drag. i Science-artikeln heter det att:

  • flugorna får ”kalla handen” (cold shoulder)
  • flugorna ger sig på spriten (go for the booze)
  • flugorna dricker bort avsnäsningen (drinking away rejection)

Och visst är det roligt att tänka sig att det pågår små dramer i insektsvärlden. Vi tänker på deprimerade flugor som dränker sina sorger i alkohol och nyheten gör ett bra diskussionsämne i kafferummet. Det är lättsamt men också – på ett odefinierat sätt – djupt: det handlar ju ändå om vetenskap.

Frågan om det här är bra eller dåligt är inte lika viktig som den här uppmaningen: Då du läser en nyhetsrubriken av den här typen, fundera på varför du tycker att den är intressant. Vad är det den vill säga och håller påståendet streck?

Den tanketråden kan ge betydligt mer insiktsfulla svar än själva forskningsresultatet.

Dan

Skärgården och telefonnätet – en fråga om maktlöshet

Språk är makt, heter det. I fallet med det bristfälliga telefonnätet ute i skärgården – som ni kan läsa om i ÅU i dag – kunde man eventuellt hänvisa till det påståendet.

Kommunikationsverkets svar till utskärsdelegationen – som ni hittar här – är svårbegripligt. Det medger verkets enhetschef Petri Makkonen.

Men i det här fallet handlar det kanske inte så mycket om att en myndighet utövar makt, som det handlar om en sorts maktlöshet.

Reglerna är egentligen ganska klara. Verkets uppgift är att utse en ansvarig teleoperatör i områden (läs glesbygden) där det inte finns ekonomiska förutsättningar för konkurrens.

Kommunikationsministeriets uppgift är att ställa krav på operatörerna då de tillåts tävla på kommunikationsmarknaden.

Kraven har bland annat att göra med hörbarhet. Det vill säga att operatörerna ska garantera sina fast bosatta kunder att de kan lita på sina anslutningar.

Men som minister Stefan Wallin säger i dagens ÅU: Kraven vägs mot lönsamheten.

Att alla har rätt till en anslutning – rätt till att kunna ringa ett nödnummer – garanterar inte att alla (läs bosatta i glesbygden) har samma möjlighet att göra så.

Det här eftersom staten bevisligen måste dra en gräns för vilka investeringar en teleoperatör kan förutsättas genomföra.

Kommunikationsmarknaden i Finland handlar till stora delar om lönsamhet. Både för kunder – som försöker pressa ner samtalskostnaderna – och för teleoperatörer som försöker vara tillmötesgående.

Frågan, ”Kan jag alltid ringa 112 med det här abonnemanget?” infinner sig aldrig.
Men det gör den på glesbygden. Problemet är att vinstintresset översätts svårligen till en säkerhetsfråga.

Myndigheterna – vare sig det är verk eller ministerium – vet det här. De gör vad de kan för glesbygden. Men vinstintresset måste de ta på allvar.

Därav maktlösheten.

Dan

Följa John 2.0

Har ni tänkt på att verbet ”följa” som tidigare var vikt för flockbeteenden av olika allvarlighetsgrad – som att följa ett fotbollslag, en politisk ledare eller en spirituell guru – numera är tänkt att signalera individuella, intelligenta val?

Jag tänker förstås på sociala medier och främst på Twitter. Vem vi följer där – eller inte följer – är alltid resultatet av ett individuellt och genomtänkt val. En handling som egentligen inte alls görs rättvisa av det primitiva ordet ”följa”.

Neandertalaren som med öl i plastmugg står och vrålar på det egna lagets hemma- och bortamatcher; den högervridna skinnskallen som drömmer sig bort till forna dagars stöveltramp och stora ledare; turisten som fann ett högre plan då han besökte Goa och numera går klädd i hampa – de här kunde man kalla ”följare”.

Men vem vill liknas vid dem? Att följa Jonas Gardell, eller Ebba von Sydow eller Tuomas Enbuske är ju inte att lämna hjärnan på musmattan och följa slaviskt.

Nej det är ju att ”hålla koll”; man gör det för att man delar nåt med twittrarna; för att ta del av intressanta tankar (läs: för att man kan urskilja de intressanta tankarna)…

Kvalificerat struntprat.

Jag påstår att i huvudsak är Twitter en slentrianmässig affär. Det handlar om ett följande som eventuellt – sett till graden av passion – skiljer sig från exemplen ovan, men som i övrigt är lika omdömeslöst (om än oförargligt).

Det utesluter inte att en vettig transaktion mellan Twittrare och följare kan äga rum. Och jag är inte okänslig för Twitters praktiska användning. Det är ett bra verktyg för att snabbt sprida och sammanställa information.

Men som med alla andra tekniska innovationer så förser sociala medier oss inte med intelligens. Den måste vi stå för själva. Och till det krävs en något större ansträngning än att följa.

Dan

Det räcker inte med goda intentioner

I ÅU idag kan ni läsa om den kantstötta svenska integrationsutbildningen i Pargas. Kanske var det ”en rad olyckliga omständigheter” som gjorde att utbildningen fick en misslyckad början. Den förklaringen kan inte uteslutas.

Utbildningen omges av många beskyllningar. Ord står mot ord – främst den uppsagda lärarens mot övriga involverades – och det är viktigt att alla får komma till tals.

I den mån utbildningen fallit offer för problem på ett personligt plan är det att beklaga.

Men det är också befogat att ställa frågan som bl.a. kursdeltagaren Ana Bäckman ställer: Ska en utbildning av det här omfånget vila på en persons axlar?

Integrationsutbildningen är ett digert paket. Åtminstone för lekmannen: Jag har ingen pedagogisk utbildning. Ändå tror jag mig kunna göra den här bedömningen. Att undervisa i

  • Vardagsfärdighet
  • Studiefärdighet
  • Samhällskunskap och kulturkännedom
  • Färdigheter för arbetslivet (som bl.a. innehåller träning i arbetssökning)

och utöver det här också undervisa i svenska – fem dagar i veckan, sju timmar varje dag, i nästan ett år – är en utmaning för vem som helst.

NTM-centralen tycker det räcker med en lärare. Det gör ju det i andra fall, är motiveringen.

Vi kan konstatera följande: I många av de andra fallen är en (1) lärare en av flera i en stor läroinrättning. Möjligheten att anpassa utbildningen efter den enskilda kursdeltagarens förutsättningar finns på ett helt annat sätt.

Dessutom är uppfattningen att ”det räcker” med endast en lärare inget objektivt mått. Eventuellt är det ett mått på den budget NTM-centralen har. Det är ett mått på avtalet som centralen träffat med utbildningsproducenten.

Men det är inget mått på vad utbildningen kräver. Formulerat på ett annat sätt: Vem skulle säga emot påståendet att två lärare klarar av det här ansvarstyngda ansvaret bättre än en?

Det finns goda intentioner bakom integrationsutbildningen. Men hur långt kommer man med goda intentioner?

Resurser behövs. På en liten ort som Pargas – där undervisningen ska ske på svenska – kan det sitta hårt åt att hitta lärare med rätt kunskaper. Men det är ingen ursäkt.

Integrationsutbildningen är lagstadgad. Lagen nämner det svenska språket i samma andetag som det finska. Integrationen är ett långsiktigt projekt och invandrare – i Pargas och på andra håll – kommer att vara i behov av utbildning på svenska också i framtiden.

Allt det här stavar R E S U R S E R. Se till att de finns. Halvdana projekt gläder ingen.

Dan

Om initiativ och demokrati

Närdemokrati var diskussionstemat i Framnäs föreningshus i Nagu i tisdags för en vecka sen. Allmänt taget handlade diskussion om:

  • Avstånd, d.v.s. det geografiska och – i brist på bättre ord – det känslomässiga avståndet mellan invånare och beslutsfattare/tjänstemän.
  • Form, alltså nämnder eller andra organ som ska garantera att invånarnas röst hörs och resulterar i politiska beslut.
  • Initiativ, som egentligen är själva utgångspunkten då man diskuterar hur invånarnas vilja bäst beaktas; det måste finnas nåt man vill.

Det är de stora lösningarna som intensifierat diskussionen om närdemokrati. Det är i de nybildade kommunerna runt om i Finland som närservicenämnder – eller motsvarande organ – finns.

Intrycket man får är att det är först då kommuner går samman som invånare måste säkra sin rätt att höras. Avståndet – som i den gamla kommunen var överkomligt – växer. Både geografiskt och känslomässigt: Det kommer ju ”främmande” med i beslutsfattandet.

Men i tanken att det är den nya kommunen som föder behovet av närdemokrati smyger ett strategiskt drag in: Gamla kommundelars intressen ställs mot varandra och mot centralförvaltningens.

Intressebevakningen föder sedan nya nämnder. Betoning av själva formen – nämnd, ting, kommundelsfullmäktige o.s.v. – överdrivs, eventuellt på innehållets bekostnad.

Det fanns en oro under tisdagskvällen för att en storkommuns perifera delar förfördelas i beslutsfattandet. Oron är befogad. Men då det hänt i andra kommuner är det inte för att närdemokratin har fallerat. Det är inte på grund av för långa avstånd eller på grund av fel sorts nämnder.

Då det hänt är det på grund av ett demokratiunderskott – vi kan stryka prefixet ”när” – som genomsyrar hela kommunen. Det är på grund av en initiativlöshet som inte är begränsad till de missgynnade kommundelarna utan som präglar folkvalda och tjänstemän i hela kommunen.

Har form och avstånd något med misslyckandet att göra, är det på följande sätt: Initiativlösheten har gjort avståndet till ett oöverkomligt hinder; den har gjort formen – vare sig det handlar om nämnder eller något annat – innehållslös.

Politik brukar kallas ”det möjligas konst”. Det ska inte vara omöjligt att fortsätta se möjligheterna – ta initiativen – i en storkommun. För invånare, beslutsfattare och tjänstemän är utmaningen att föra fram – och ta till vara – enskilda initiativ som i förlängningen gynnar hela kommunen.

Dan

Vem bryr sig om mediekritik?

I Slaget efter tolv diskuterades kritiken mot journalister. Eftersom jag hör till kåren tyckte jag det var synnerligen intressant. Och jag tänkte att här finns en massa saker att bita i.

Till exempel kunde man diskutera begreppet ”mediekritik” och inse att kritik inte uteslutande innebär att ha en negativ inställning. Det innebär också analys, det vill säga att kritiken backas upp av argument; av viljan att diskutera.

Man kunde också diskutera journalistikens olika roller, främst skillnaden mellan nyhetsbevakningen och opinionsbildningen. Att rikta kritik mot den ena är inte detsamma som att kritisera den andra.

Jag funderade på de här frågorna och på andra och sen tänkte jag, Vem bryr sig? Handen på hjärtat: Vill nyhetskonsumenten verkligen ta del av en sån här diskussion? Är inte de här frågorna väldigt interna, främst för journalister själva att ställa?

Mitt eget svar på den frågan är nej. Men kanske är det förmätet av mig att tro att det finns en bred samhällelig vilja att med stor eftertanke nagelfara just min yrkeskår.

Kanske är det så, att konsumenten vill ha två saker: Den färdiga produkten (tidningen, teve- eller radioprogrammet) och rätten att utgående från den forma sin uppfattning om journalistkårens brister och behållning; rätten att döma eller hylla (eller inte bry sig om) journalister beroende på hur man ställer sig till det som de skrivit.

Jag vet alltså inte om intresset för nyhetsmedierna sträcker sig längre än den huvudsakliga produkten. Nån får gärna upplysa mig om den saken.