Närdemokrati var diskussionstemat i Framnäs föreningshus i Nagu i tisdags för en vecka sen. Allmänt taget handlade diskussion om:
- Avstånd, d.v.s. det geografiska och – i brist på bättre ord – det känslomässiga avståndet mellan invånare och beslutsfattare/tjänstemän.
- Form, alltså nämnder eller andra organ som ska garantera att invånarnas röst hörs och resulterar i politiska beslut.
- Initiativ, som egentligen är själva utgångspunkten då man diskuterar hur invånarnas vilja bäst beaktas; det måste finnas nåt man vill.
Det är de stora lösningarna som intensifierat diskussionen om närdemokrati. Det är i de nybildade kommunerna runt om i Finland som närservicenämnder – eller motsvarande organ – finns.
Intrycket man får är att det är först då kommuner går samman som invånare måste säkra sin rätt att höras. Avståndet – som i den gamla kommunen var överkomligt – växer. Både geografiskt och känslomässigt: Det kommer ju ”främmande” med i beslutsfattandet.
Men i tanken att det är den nya kommunen som föder behovet av närdemokrati smyger ett strategiskt drag in: Gamla kommundelars intressen ställs mot varandra och mot centralförvaltningens.
Intressebevakningen föder sedan nya nämnder. Betoning av själva formen – nämnd, ting, kommundelsfullmäktige o.s.v. – överdrivs, eventuellt på innehållets bekostnad.
Det fanns en oro under tisdagskvällen för att en storkommuns perifera delar förfördelas i beslutsfattandet. Oron är befogad. Men då det hänt i andra kommuner är det inte för att närdemokratin har fallerat. Det är inte på grund av för långa avstånd eller på grund av fel sorts nämnder.
Då det hänt är det på grund av ett demokratiunderskott – vi kan stryka prefixet ”när” – som genomsyrar hela kommunen. Det är på grund av en initiativlöshet som inte är begränsad till de missgynnade kommundelarna utan som präglar folkvalda och tjänstemän i hela kommunen.
Har form och avstånd något med misslyckandet att göra, är det på följande sätt: Initiativlösheten har gjort avståndet till ett oöverkomligt hinder; den har gjort formen – vare sig det handlar om nämnder eller något annat – innehållslös.
Politik brukar kallas ”det möjligas konst”. Det ska inte vara omöjligt att fortsätta se möjligheterna – ta initiativen – i en storkommun. För invånare, beslutsfattare och tjänstemän är utmaningen att föra fram – och ta till vara – enskilda initiativ som i förlängningen gynnar hela kommunen.
Dan
Avstånd är också då beslutsfattarna inte riktigt vet hur besluten påverkar de berörda. Idag är det avståndet ett problem i många större städer, och borde på något sätt kunna undvikas när (om) vi bygger nya stordistrikt (”kommuner”). Tjänstemännen kan nog sin sak, men vi vill väl ändå att det är politikerna som har den politiska makten, hellre folkvälde (demokrati) än tjänstemannavälde?Starka enheter måste också betyda att vi har ett starkt beslutsfattande baserat på kunnande och insatta förtroendevalda, och mätt på det sättet är större inte alltid starkare.
Håller med, Stefan. Folkvalda måste ha en reell makt och veta att deras initiativ – och de initiativ som kommer från folket de representerar – ges ärliga chanser. Och medan jag i inlägget poängterar initiativet, så är det förstås så att en genuin vilja att påverka stärks av att möjligheterna att påverka är riktiga. De möjligheterna, i sin tur, yttrar sig i vettiga formella lösningar (nämnd, ting, fullmäktige).