Inget nytt under (spelkon)solen

Så har också jag börjat slunga fåglar mot svin.
Senast jag ägnade tid åt ett elektroniskt spel var för 30 år sedan. Då handlade det om en övervuxen gorilla (Donkey Kong) som slängde oljefat.
Nu är det Angry Birds som gäller.

De indignerade fjäderfäna finns också utanför spelet i form av leksaker, böcker, läsk och animationer.
Tankarna går till världens mest kända multinationella bolag. Och visst gör Rovio som Disney. Eller som Peter Vesterbacka säger:
– Vi tittar på vad Disney gör och försöker göra det bättre.

Samtidigt säger han – och får medhåll av förstå-sig-påare – att finländska bolag som följer i Rovios kölvatten inte ska härma Rovio.
Gör något nytt, är uppmaningen. Men om Rovio gör som Disney, varför kan inte andra göra som Rovio?

Ett svar är att Rovio redan har etablerat sig i underhållningsbranschen. Samarbetar man med Nasa (som Rovio gör) kan man vara kaxig.
Är man i startgroparna gäller det att påpeka det nya.

”Det här har du aldrig sett förut!” ropar spelbolagen. De borde ropa ”Du har sett det här förut men aldrig så här välgjort!”.
Innehållet är bekant. Men det har utvecklats.

Dags att ta in två centrala men nötta ord, ”innovation” och ”varumärke”.
Jag gör mig skyldig till en populärvetenskaplig jämförelse: Innovation är som biologisk evolution.
Evolutionen är begriplig då man förstår omgivningen. Omgivningen har gjort att evolutionen tagit sig vissa uttryck.

Elektroniska spel är tack och lov inte en frågan om vår överlevnad. Men innovationen som spelindustrin förutsätter är ett samspel mellan individ(er) och omgivning.
Det samspelet handlar väldigt mycket om redan existerande idéer och lösningar. De här tar sig nya uttryck då de formuleras av nya människor.
Nu kommer varumärket in.

Varumärkets funktion är att avstyra vår uppmärksamhet från det beprövade till det nya. Även om båda finns i en och samma produkt.
Att bygga skrangliga konstruktioner och sedan ha sönder dem med diverse föremål är nåt jag sysslade med som barn.
Men jag hade inte sönder dem med arga fåglar och konstruktionerna inhyste inte gröna svin. Det tillförde Rovio.

Bakom ett framgångsrikt varumärke ligger strategier, kunnigt branschfolk och hårt arbete.
Jag förringar inte utan gör en simpel poäng: I all underhållning måste finnas ett välkänt element, nåt som är rotat i oss och finns mellan oss.
Stoffet som våra drömmar är gjorda av är återanvänt.

Dan

Ointresset som en positiv kraft

Mycket har sagts och skrivits om tyckandet. Om gillandet på Facebook; om tweetandet på Twitter; om anonyma kommentarer på webben o.s.v.

Om de här är åsiktsyttringar eller slentrianmässiga knapptryckningar har också diskuterats. (Tar jag ställning då jag gillar ett anti-rasistiskt budskap? Är mitt ställningstagande i så fall ännu starkare då jag kommenterar, om än anonymt?)

Men motsatsen har inte fått lika mycket uppmärksamhet. Vilken motsats? Jo, den som resulterar i ingenting: inga ”gilla”; inga tweets; inga kommentarer.

Vi kan kalla den här motsatsen för ett positivt ointresse men det kräver en förklaring.

Ointresset är inte synonymt med att inte bry sig, åtminstone inte i det här fallet. Ointresset är att aktivt välja bort, att inte ens förklara att man inte har en åsikt i frågan.

Majoriteten är fortfarande tyst, men att i dagens läge (då åsikten är den mest devalverade valutan i handeln med anseende) välja att vara en del av den majoriteten – och inte yppa ett ord om sitt val – är en galen tanke.

Som ni förstått är jag inte en del av den majoriteten. Det positiva ointressets kännetecken är att det inte gör något väsen av sig. Och jag väsnas just nu.

Ett positivt ointresse är detsamma som följande förståelse: Att ha en åsikt om något kräver en kraftansträngning. Att ha en åsikt om det mesta är ett förklätt ytligt tyckande.

På webben pratar alla i munnen på varandra, ofta om det som är en snackis just då och ofta på samma sätt.

Ord-kakofonin kommer av att folk inte försöker nyansera sitt prat – det är en för stor kraftansträngning –  utan väljer istället att bräda varandra med form, inte innehåll.

Nu vet jag inte med säkerhet ifall det finns de som lever helt och fullt i ett positivt ointresse. Men jag hoppas att det finns de som nu och då gör det.

Istället för att gilla eller tweeta eller kommentera, stannar de upp och inser att de inte har nåt att tillföra.

Och så är de nöjda med det, inte ens valet att avstå behöver uppmärksammas.

Dan

”För glädjen, inte för nöjet”

Frågan om vårjakt på alfågel borde inte vara svår (ÅU 13.4). Här är varför: Alfågeln – som passerar Finland i flytten mellan Östersjön och Norra ishavet – är sårbar. Beståndet i Östersjöområdet minskar i rasande takt.

Varför tillåta vårjakt på en hotad fågel? Speciellt som om höstjakt verkar vara möjlig.

Då jag intervjuade Jorma Lindblom, jägare i Korpo, sa han ungefär så här ”Vårjakten är nåt man gör av glädje. Inte för nöjets skull, som kritiker menar.”

Det är ett påstående som skiljer sig från andra argument. Andra argument låter förstå att alfågeljägarna i Åboland är så få att de inte kan ha någon inverkan på beståndet. Det stämmer troligen.

Ytterligare argument för fram höstjaktens praktiska omöjlighet: På hösten är alfåglarna för få, för långt borta och omständigheterna är för svåra för jakt. Också det sant, troligen.

Men det som Jorma Lindblom uttrycker – och som han ytterligare understryker då han talar om sjöfåglar som individer; om vissa platser som heliga – är ett förhållningssätt som, till sin egen nackdel, är starkt kopplat till själva jakten men som också är något större.

Förhållningssättet kan omsättas i något praktiskt. Jägarna i skärgården är ofta markägare. De har ett intresse av att se till sina egna marker, syssla med naturvård; hålla minken borta, fågelholken uppe.

Viljan att syssla med naturvård avtrubbas ifall den inte längre är rotad den traditionsenliga jakten. Så lyder argumentet, jag befarar att det stämmer.

Jag är inte så naiv att jag tror att alla jägare känner ett släktskap med naturen. Men jag tror att det finns såna jägare. Jag tror att den känslan tar sig uttryck genom jakten och att den flankeras av en stor respekt och vördnad för naturen.

Det är inte den här känslan som blivit förlegad. Det är omvärlden som blivit fattigare. Fattigare på resurser men också andligt och intellektuellt.

Foto: Micha Fager

Men eftersom den här känslan är så starkt kopplad till själva jakten, och eftersom den svårligen kan kanaliseras genom något annat (det andra – naturvård, resursanvändning – har varit jaktens goda biprodukt), så blir den allt svårare att förklara.

Dagens vördnad och respekt inför naturen handlar väldigt mycket mera om att konservera, nåt som ofta framstår som jaktens motpol.

Här är det svåra: Konserveringen av naturen har i en viss mån blivit nödvändigt eftersom det förhållningssätt som Jorma Lindblom uttrycker blivit allt mer sällsynt.

Men konserveringen är ett trubbigt instrument. Miljöorganisationer kan inte skilja nöjesjägaren från människan som är i samspel med naturen: båda bär fågelbössa laddad med hagel.

Miljöorganisationerna, och många politiker med dem, tar det säkra före det osäkra; den säkrade bössan före den osäkrade – hur upplyst skytten bakom den senare än må vara.

Att vi kommit dit är en skam, men ett faktum.

Dan

Förenklingen är det farliga

På tal om artiklarna i tisdagens ÅU: Polisens samarbete med medierna är viktigt. Men det finns saker att beakta.

Det här är verkligheten: Brottsrapporteringen vilar – för de redaktioner som inte har kriminalreportrar – på poliskårens axlar. Notiser om rattfylleri, misshandel, stölder och andra brott grundar sig på dagliga polisrapporter.

I förlängningen handlar det om att nyhetsredaktionerna vet att allmänheten vill ta del av brottsrapporteringen.

Det ligger i polisens intresse att visa framfötterna; visa vad kåren gör, hoppas på förebyggande effekter och på bättre rekryteringsresultat.

Riskfaktorerna finns här:

  • En liten redaktion kan inte skärskåda rapporterna och en underbemannad poliskår ägnar inte rapporterna den omtänksamhet som känsligt material kräver: Förenklade redogörelser blir nyhetsstoff.
  • En medialt medveten poliskår kan försöka förstärka genomslagskraften av rapporteringen: Då polisens ordval börjar likna kvällstidningarnas kan budskapet överrösta alla försök till en mer försiktig – och mer verklighetsförankrad – beskrivning av t.ex. hur farlig stadstrafiken är.
  • En generös rapportering ger medier möjlighet att välja och vraka: Då polisen formar sin information efter mediernas intresse och medierna själva plockar russinen ur kakan, kan polisens goda avsikter resultera i vinklade nyheter.

Alla de här riskfaktorerna har det här gemensamt: Istället för att bidra till en nyanserad nyhetsrapportering bekräftar de en snedvriden övertygelse. På det här sättet blir samhället farligare, hoten blir fler, lösningarna enklare.

Det är den förenklingen som är det farliga.

Dan