Ointresset som en positiv kraft

Mycket har sagts och skrivits om tyckandet. Om gillandet på Facebook; om tweetandet på Twitter; om anonyma kommentarer på webben o.s.v.

Om de här är åsiktsyttringar eller slentrianmässiga knapptryckningar har också diskuterats. (Tar jag ställning då jag gillar ett anti-rasistiskt budskap? Är mitt ställningstagande i så fall ännu starkare då jag kommenterar, om än anonymt?)

Men motsatsen har inte fått lika mycket uppmärksamhet. Vilken motsats? Jo, den som resulterar i ingenting: inga ”gilla”; inga tweets; inga kommentarer.

Vi kan kalla den här motsatsen för ett positivt ointresse men det kräver en förklaring.

Ointresset är inte synonymt med att inte bry sig, åtminstone inte i det här fallet. Ointresset är att aktivt välja bort, att inte ens förklara att man inte har en åsikt i frågan.

Majoriteten är fortfarande tyst, men att i dagens läge (då åsikten är den mest devalverade valutan i handeln med anseende) välja att vara en del av den majoriteten – och inte yppa ett ord om sitt val – är en galen tanke.

Som ni förstått är jag inte en del av den majoriteten. Det positiva ointressets kännetecken är att det inte gör något väsen av sig. Och jag väsnas just nu.

Ett positivt ointresse är detsamma som följande förståelse: Att ha en åsikt om något kräver en kraftansträngning. Att ha en åsikt om det mesta är ett förklätt ytligt tyckande.

På webben pratar alla i munnen på varandra, ofta om det som är en snackis just då och ofta på samma sätt.

Ord-kakofonin kommer av att folk inte försöker nyansera sitt prat – det är en för stor kraftansträngning -  utan väljer istället att bräda varandra med form, inte innehåll.

Nu vet jag inte med säkerhet ifall det finns de som lever helt och fullt i ett positivt ointresse. Men jag hoppas att det finns de som nu och då gör det.

Istället för att gilla eller tweeta eller kommentera, stannar de upp och inser att de inte har nåt att tillföra.

Och så är de nöjda med det, inte ens valet att avstå behöver uppmärksammas.

Dan

En reaktion på “Ointresset som en positiv kraft

  1. Jag minns att en bekant filosofiprofessor som en gång konstaterandet (fritt ur minnet) att man ibland hör folk berömma barn som hela tiden frågar ”varför?” – utan att tänka på att det viktiga är att inse NÄR det är vettigt att fråga ”varför?”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>