Politisk rundgång

Det finns en film som heter Jerry Maguire och i den filmen finns en av filmhistoriens smörigaste repliker: ”You complete me.” Översatt till svenska: Du fullbordar mig.

I kväll satt jag och lyssnade på Carl Haglund och Anna-Maja Henriksson diskutera sig fram mot SFP:s partidagar i Karleby. Jag kom att tänka på den citerade repliken.

För vad jag såg var två politiker som kompletterar varandra; som i ingen fråga – vad jag kunde förstå – var av annan åsikt än den andra, men gärna ville ”tillägga något” efter att motkandidaten sagt sitt.

Är det bara vi journalister som söker konfrontation eller kan enigheten på riktigt vara en nackdel?

Tja, SFP kan känna sig trygg i att partiet har två lysande politiker som kan stöda varandra oberoende av vem som väljs. Valet i Karleby kommer knappast att väcka ont blod

Men: Då kandidaterna är så eniga; då SFP i så ett tidigt skede signalerade (genom att annonsera nu pågående turné) att eventuella andra kandidater inte behöver bemöda sig; då kandidaterna verkar predika för de redan omvända (partipolitiskt aktiva utgjorde en stor del av åhörarna i Åbos stadsbibliotek i kväll); kan den här politiska begåvningen se väldigt enkelspårig ut.

Torbjörn Kevin ställde den motiverade frågan om hur SFP ska ta till vara de förmågor som inte drillats i partiets ”kadettskola”, de som inte är typiska folkpartister. Bägge kandidater tyckte att SFP måste bli bättre på det. Men vad betyder det, inte bara för SFP utan för partier överlag?

Eventuellt ett risktagande. Ett parti som drömmer om ett större stöd – SFP har pratat om ett tioprocentigt stöd – måste tillåta lite gjutjärnsyta för att fånga upp nya väljare och partiaktiva. Risken består i att det här kan skrämma bort de som trivs bra där de glider omkring på teflonytan.

Justitieminister Henriksson sa en intressant sak i kväll, lite i förbigående: Partiet borde ordna tillställningar dit folk kan komma och diskutera utan att få SFP-stämpeln på sig.

Jag undrar, varför är ett parti som berömmer sig för hur brett och högt det har mellan väggar och till tak rädd för att lämna stämpelmärken på folk? Jag tror att det finns en medvetenhet om att SFP betraktas som ett likriktande parti; ett parti som med sitt liberala famntag gör väljarnas olikheter till sina och därmed suddar ut dem.

Är det så på riktigt? Ja vad ska man tro då Haglund och Henriksson utmålas som de absolut bästa kandidaterna – ”vem som än väljs får SFP en bra ordförande” – och då de samtidigt är eniga i allt?

Politisk rundgång i ett parti får inte bara potentiella väljare att slå dövörat till. Det riskerar också göra trogna anhängare döva.

Dan

Medier och måttstockar

Finland är ett ojämlikt land. Löneklyftan mellan män och kvinnor är fortfarande påtaglig; i börsbolagens styrelser blir kvinnorna fler men jämlik är situationen inte; våld mot kvinnor är ett djupt rotat samhällsproblem men vi som jobbar inom mediebranschen är dåliga på att granska det här.

Det är mot bakgrund av den här typen av vetskap som Susanna Ginmans påstående om att ”kvinnor mäts med annan måttstock” är begriplig.

Just därför är det beklämmande att Ginman, HBL och majoriteten av oss som bevakar problem av det här slaget mäter med just denna andra måttstock.

HBL:s rubrik i går: ”Kvinnorna kan spela ut Anna-Maja Henriksson”. En braskande rubrik naturligtvis. Men vad förutsätter den? Jo att den norm som är ett problem – ”män röstar på män” – inte låter sig överföras på kvinnorna. Det kunde förstås vara en bra sak men HBL väljer att antyda ett taktiskt drag: justitieministern spelas ut.

Ok, men är det inte denna andra måttstock som Susanna Ginman vill komma åt med sitt inlägg? Eventuellt jo, men i så fall subtraherar hon bort en viktig komponent: den journalistiska bevakningen.

Ginman skriver om nyligen återvalda SDP-ordförande Jutta Urpilainen. Hon hade det inte lätt i början, hittade inte en naturlig ledarroll. Korrekt beskrivet, Ginman, men ett tillägg saknas: det här är väldigt mycket mediernas beskrivning av Urpilainen och den utgår från att hon är kvinna.

Det är viktigt att påpeka det här eftersom medierna är ständigt med och styr i diskussionen om könets betydelse. I fallet med valet av ny SFP-ordförande så kan det te sig naturligt att frågan om en ”kvinnlig ledare” avhandlas. En av kandidaterna är kvinna; partiet har aldrig haft en kvinna som ordförande.

”Naturligt” betyder också, tror jag, ”lätt”. Man gör en indelning enligt kön, kollar hur många delegater som kommer att sätta sin röst på ”sitt” kön, och så har man en ramberättelse som intresserar läsaren men som också kan fyllas med en liberal diskussion om jämlikhet.

Men varför inte låta bli? I det här fallet så handlar det om meriterade kandidater: en justitieminister och en europaparlamentariker. Kunde man tänka sig att det här, i kombination med deras ideologiska övertygelser, är så pass intressant att deras kön aldrig ens behöver bli en fråga?

Ojämlikheten i vårt land är en åthutning åt oss journalister. Vi måste skärpa vår bevakning av den.

Men vi riskerar göra försöken till en förändring en björntjänst ifall vi låter den reella problematiken kanaliseras genom varje tillfälle då en man och en kvinna tävlar om samma post; eller då en kvinna/man väljs till en post; eller inte väljs; eller fråntas en post.

Hur gick diskussionen inom Samlingspartiet?

Dagen innan stadsfullmäktige ska ta ställning till huruvida domen mot Åbopolitikern Ilkka Kanerva inverkar på hans arbete som folkvald, väljer Kanerva att avgå från fullmäktige.

Tidpunkten för hans beslut kommer att väcka frågor. Hurudan diskussion inom Samlingspartiet har föregått Kanervas besked?

Kanerva säger själv, enligt FNB, att han inte vill att vissa stadsfullmäktigemedlemmar gör ”politisk rättegång” av ärendet. Han säger också att han ställer upp i höstens kommunalval.

Valet att avgå å ena sidan och, å andra sidan, den sturska attityden går inte ihop. Här är varför:

  • Kanerva tror att vissa fullmäktigemedlemmar skulle utnyttja tillfället politiskt. Eventuellt ja, men ifall de tänkt begränsa sig till måndagskvällens fullmäktigemöte gör de sig en björntjänst: Hade de velat göra politik av domen, borde de ha börjat redan.
  • ”Vissa” implicerar att majoriteten inte tänkte gå hårt åt Ilkka Kanerva. Så skulle utfallet också ha varit. Garvad politiker som Kanerva är, borde han inse att en isolerad, högljudd grupp i en i övrigt timid fullmäktigesal lätt framstår som mobbande busar. De skulle ha ”gjort politik” av ärendet; Kanerva hade fått sympatipoäng.
  • Om Kanerva vill undvika en politisk rättegång, varför binder han sig nu till att ställa upp i höstens kommunalval? Han har överklagat domen till hovrätten och frågan kommer inte att vara utredd till hösten. Med den hängande över sig, tror han verkligen att den inte kommer att följa med in i valkampanjen; tror han inte att motståndarna kommer att utnyttja den på hösten mer frenetiskt än de hade utnyttjat den i morgon?

Ilkka Kanerva bygger sina skäl att avgå på antaganden om hur hans motståndare skulle ha agerat.

Men frågan är om inte det egna lägrets åsikter var tungan på vågen: Hur gick diskussionen inom Samlingspartiet fram till i kväll?

Dan

Blygsamt skryt

Forskare på Harvard säger sig ha hittat en neurologisk grund för vår benägenhet att prata om oss själva (hittade redogörelsen via HS.fi).

Det verkar handla om att den biologiska hårdskivans belöningssystem aktiveras då vi placerar oss själva i samtalets mitt.

Experimenten som ligger till grund för forskarnas påstående kan inte översättas till vardagliga sammanhang och som så ofta känns den inledande frågan, ”Varför föredrar vi att prata om oss själva?”, konstlad: Att vi procentuellt sett viker endast 30-40 procent av samtalstiden till oss själva känns som… lite.

För det är ju så, att vi kan prata utgående från oss själva på en mängd olika sätt. I forskarnas abstrakt används begreppet ”subjektiv erfarenhet” och det kan inbegripa också annat än strikt självcentrerat snack.

Jag kan mycket väl använda mig själv som exempel i ett samtal utan att vilja framhäva mig själv utan istället göra en mer generell poäng (men att jag utgår från mig själv är inte oviktigt). Å andra sidan kan jag göra en generell poäng bara för att lyfta fram (upp) mig själv.

Exempel? Tja, ifall jag vill beskriva tillkortakommanden som jag tror vi alla delar – trångsynthet, självupptagenhet m.m. – så gör jag klokt i att inkludera och utgå från mig själv.

Men ifall jag beskriver de här dragen och konsekvent subtraherar bort mig själv så är den en form av självhävdelse.

Psykologen Per Naroskin levererade en träffsäker spaning om ”kommenterande idioter” i Sveriges Radios Spanarna. Hans poäng var att vi inte längre ställer frågor. Istället kommenterar vi, hävdar oss själva utan att involvera oss på det sätt som kännetecknar genuin nyfikenhet.

Och sen finns det andra variationer av fenomenet. Det blygsamma skrytet är säkert lika gammalt som civilisationen men av skrytets former det mest falska. Just för att det är blygsamt, inlindat i annan information som egentligen bara fungerar som skrytets transportmedel.

Följ Blygsamt skryt på Twitter och ni förstår vad jag menar.

Dan

Dystopi utan riktning

Jag lyssnade på Johanna Grönqvists radioprogram ”Hunger efter undergången” som tar upp den dystopiska skildringen av ett framtida USA i boken och filmen Hungerspelen.

Dystopier är samtidsskildringar trots att de är förlagda i framtiden. George Orwells bok 1984 är en beskrivning av den förrådda revolutionen i Sovjet men också en kritik av det språkliga förfall som Orwell tyckte sig se (m.m.).

Suzanne Collins fick idén till Hungerspelen då bilder av dokusåpor och kriget i Irak smälte samman. I Grönqvists program resoneras också kring hur dystopier är ett sätt att formulera sin oro över vad som händer i världen just nu och vart det kan leda.

Dystopin har liksom utopin en riktning. Det blir värre. Värre än vad det just nu är. Det här visas, i litteraturen och på film, genom förfallna samhällen; maktutövning och övervakning; människoliv reducerade till noll värde.

Här är en tanke: Tänk om dystopin också finns i status quo? Det vill säga att ”livet”, för att använda en samlande term, blir generellt sett inte sämre. Men det blir inte bättre heller. Och här finns den egentliga tragedin.

Så här på Europadagen ventileras en framstegstanke som genomsyrar all mänsklig verksamhet. Vi har olika åsikter om hur framsteget förverkligas  – de delade åsikterna om EU är ett bevis för det här – men att förbättringen är genomförbar är de flesta överens om.

Kanske är det i skuggan av den här optimismen som dystopin finns. De nya lösningarna – tekniska, politiska, kulturella – gör bara att problemen återkommer i nya former. Ibland är de stora och förödande, ibland små och obetydliga. Men de återkommer.

Här är nåt för författare att bita i: Hur bäst fånga den utvecklingskurva som inte pekar spikrakt ner, inte heller uppåt utan som raklång och statisk för oss in i framtiden utan att vi ens märker det?

Glad Europadag förresten!

Dan

Om hur saker ser ut och vad de är

På onsdag kväll blev Björn Wahlroos ett diskussionsämne då Anna-Maja Henriksson och Carl Haglund inledde den turné som kulminerar i att en av dem blir ny ordförande för SFP.

Att Wahlroos leder partiets näringslivsråd är inte bra, tyckte båda. Henriksson tillade att diskussionen handlar om hur det ser ut, inte om vad det är.

Alltså: Eftersom det av Wahlroos ledda rådet inte har någon makt handlar diskussionen om affärsmannens människo- och samhällssyn och om hur den påverkar SFP:s image (negativt).

Den amerikanske författaren och journalisten Louis Menand har skrivit (fritt översatt) att ”saker och ting är inte alltid det de verkar vara, men det de verkar vara är alltid en del av det de är”. (Det hör till mina absoluta favoritcitat.)

Vi använder citatet i nämnda sammanhang: Wahlroos har en ordförandepost inom SFP men ordet han för bär inte långt. Det fortplantar sig inte i konkret politik. Wahlroos ställning i partiet är inte den som den verkar vara.

Men detta ”verkar vara” är en del av vad det är. Inom politiken är symboliken nästan lika konkret som handlingen. Därför satte Stefan Wallin Wahlroos på posten; därför är Wahlroos nu, efter att ha blivit en thatcherismens omslagsfarbror, oönskad.

Den som finns i det politiska rummet, vare sig personen har reell makt eller inte, kan inte förvandlas till en osynlig möbel i vrån bara genom att man signalerar hans maktlöshet.

Personen måste visas på dörren. Vem kan hålla upp dörren och tacka för besöket? Inte den som stod för inbjudan. Det vore taktlöst.

Men om festen får en ny värd då gäller inga sådana etiketter.