Det finns en film som heter Jerry Maguire och i den filmen finns en av filmhistoriens smörigaste repliker: ”You complete me.” Översatt till svenska: Du fullbordar mig.

I kväll satt jag och lyssnade på Carl Haglund och Anna-Maja Henriksson diskutera sig fram mot SFP:s partidagar i Karleby. Jag kom att tänka på den citerade repliken.

För vad jag såg var två politiker som kompletterar varandra; som i ingen fråga – vad jag kunde förstå – var av annan åsikt än den andra, men gärna ville ”tillägga något” efter att motkandidaten sagt sitt.

Är det bara vi journalister som söker konfrontation eller kan enigheten på riktigt vara en nackdel?

Tja, SFP kan känna sig trygg i att partiet har två lysande politiker som kan stöda varandra oberoende av vem som väljs. Valet i Karleby kommer knappast att väcka ont blod

Men: Då kandidaterna är så eniga; då SFP i så ett tidigt skede signalerade (genom att annonsera nu pågående turné) att eventuella andra kandidater inte behöver bemöda sig; då kandidaterna verkar predika för de redan omvända (partipolitiskt aktiva utgjorde en stor del av åhörarna i Åbos stadsbibliotek i kväll); då kan den här politiska begåvningen se väldigt enkelspårig ut.

Torbjörn Kevin ställde den motiverade frågan om hur SFP ska ta till vara de förmågor som inte drillats i partiets ”kadettskola”, de som inte är typiska folkpartister. Bägge kandidater tyckte att SFP måste bli bättre på det. Men vad betyder det, inte bara för SFP utan för partier överlag?

Eventuellt ett risktagande. Ett parti som drömmer om ett större stöd – SFP har pratat om ett tioprocentigt stöd – måste tillåta lite gjutjärnsyta för att fånga upp nya väljare och partiaktiva. Risken består i att det här kan skrämma bort de som trivs bra där de glider omkring på teflonytan.

Justitieminister Henriksson sa en intressant sak i kväll, lite i förbigående: Partiet borde ordna tillställningar dit folk kan komma och diskutera utan att få SFP-stämpeln på sig.

Jag undrar, varför är ett parti som berömmer sig för hur brett och högt det har mellan väggar och till tak rädd för att lämna stämpelmärken på folk? Jag tror att det finns en medvetenhet om att SFP betraktas som ett likriktande parti; ett parti som med sitt liberala famntag gör väljarnas olikheter till sina och därmed suddar ut dem.

Är det så på riktigt? Ja vad ska man tro då Haglund och Henriksson utmålas som de absolut bästa kandidaterna – ”vem som än väljs får SFP en bra ordförande” – och då de samtidigt är eniga i allt?

Politisk rundgång i ett parti får inte bara potentiella väljare att slå dövörat till. Det riskerar också göra trogna anhängare döva.

Dan