Nyhetens behag

En på en och samma gång onödig men väldigt avslöjande diskussion som pågår just nu är den om Twitter och OS.

Ett par idrottare har sänts hem från spelen p.g.a. rasistiska tweets; andra har hamnat i blåsväder då meddelanden i sociala forum missförståtts. Vilket fick bl.a. Huffington Post att fråga: Ska idrottare få använda sociala medier överhuvudtaget medan spelen pågår?

Den här diskussionen går i samma ledband som diskussioner om ”nya” medier överlag. Jag använder citattecknet eftersom den polariserade diskussionen förstås bäst om man förstår nyhetens (o)behag.

Vi har helt enkelt inte ännu kommit till rätta med de sociala medierna. Det betyder inte enbart att en del vill bränna dem på bål – som Olav S. Melin i en HBL-kolumn – utan också att andra inte kan sluta krama om de sociala medierna; tillskriva dem äran för den arabiska våren t.ex. (men tydligen inte den förlorade revolutionen).

Den kår jag själv representerar – journalisterna – har svårast med det nya. Hur annars förklara att 140 tecken (Twitter) eller slentrianmässigt skrivna statusuppdateringar (Facebook) blir nyheter?

Nu vill nån protestera: Men är det inte bra att dessa medier bevakas och att de som skriver märkligheter ställs till svars?

Absolut, säger jag. Men som läget är nu, är nyheten gjord då en tweet/statusuppdatering är skriven; inget annat verkar behövas. Det jag nu ser är moralpanik, inte journalistik.

Begripligt eventuellt, eftersom (moral)paniken – tack vare människans biologiska styrenhet – håller samma tempo som Twitter, medan journalistiken karaktäriseras av eftertänksamhet (vill jag tro).

Nån vill säga att de sociala medierna ger viktig information; uppslag värda en uppföljning. Jag håller helt med: Det handlar om verktyg som jag hellre har än är utan. Men helst då så, att jag har dem och inte tvärtom.

Nyhetens behag gör att vi ibland glömmer den tågordningen.

Dan

P.S. Kul att vara tillbaka från semestern, förresten.

 

Nyhetsbloggen tipsar!

Bloggen präglas i juli av en slumrande semestertillvaro. Så vad bättre än att tipsa om andlig rekreation? (”Andlig” i den mest sekulära betydelsen.)

Själv är jag halvvägs in i Hilary Mantels historiska roman Bring Up the Bodies, uppföljaren till Wolf Hall, och kan redan nu säga att det kommer att vara den bästa boken jag läst i år, precis som Wolf Hall var det för ett par år sedan. (Böckerna har tyvärr inte översatts till svenska.)

Handlingen i korthet: Thomas Cromwell tar sig upp ur rännstenen, överlever soldatlivet, blir jurist och slutligen en av kung Henrik VIII:s (just det: han med sex fruar) närmaste män. Cromwell vill få ordning på England, Henrik VIII vill ha en son och Mantel beskriver kungliga konspirationer som ingen annan.

Annan sommarläsning:

Böcker är ju bara halva nöjet och film är inte alltid bäst på bio (av den enkla anledningen att de filmer som går på bio inte alltid är bra). Hollywoodfilmer från 70-talet hör till mina favoriter och bland dem Alan J. Pakulas ”paranoia-trilogi”: Klute, Sista vittnet (här en scen från den) och Alla presidentens män.

Fler filmtips:

Dessutom finns det en hel drös med podradioprogram som man kan lyssna på, vid sidan om Vegas program naturligtvis.

En kort lista, i ingen speciell ordning:

Mycket nöje!

Dan