Assange som filmduk

Säga vad man vill om Julian Assange – och många vill säga mycket – men herre över sin situation är han inte.

Å ena sidan spelar det ingen roll. Kampen för yttrandefriheten pågick långt innan Assange klev in på scenen och kommer att fortsätta då han kliver av den.

Just därför är också formuleringen ”herre över” missvisande: ingen enskild person kan styra den virvelvind av argument, egna motiv och intressen, ideologier och verkligheter som karaktäriserar just den här kampen (tänk på att den är global, den ställer stat mot stat; staten mot dess medborgare; folkvalda mot väljare; medborgare mot varandra).

Å andra sidan har Assange personifierat yttrandefriheten. Därför är det – efter gårdagens tal från den ecuadorianska ambassadens balkong – motiverat att säga det som verkar uppenbart: vilka skäl Assange själv än har, och oberoende av hur han själv upplever situationen, så är han nu mer än någonsin en duk på vilken en rad olika intressen, förhoppningar, övertygelser och fördomar projiceras.

Det här är inte unikt för Julian Assange. Personer som för en tid förkroppsligar något större än dem själva blir resultatet av sådana projiceringar.

Gagnar det här Wikileaks? Kanske inte, men det beror på mediernas vilja/möjlighet att använda informationen och Assanges vilja/möjlighet att bli mindre nödvändig för Wikileaks.

Gagnar det här diskussionen om det fria ordet? Troligen, för just den diskussionen har aldrig följt ett ordnat mönster.

Gagnar det här yttrandefriheten? Tja, som Zhou Enlai, kinesisk premiärminister, sa (1972) då Henry Kissinger frågade vilken inverkan den franska revolutionen (1789) hade: ”För tidigt att säga.”

Dan

PS.

He’s not the Messiah. He’s a very naughty boy.

– Citat från Monty Pythons Life of Brian dök upp på Twitterflödet medan Julian Assange talade igår.

Ge resultatet en resonansbotten

(Kommentar i anslutning till artikeln om droger i Åbo, ÅU 3.8.)

För en vecka sedan berättade medierna, bland dem ÅU, om de spår av droger som döljs i europeiska städers avloppsvatten.

I Åbo var förekomsten av metamfetamin en överraskning; en annan var frånvaron av amfetamin – en vanligt förekommande drog i Åbo.

60 000. Så många sprutor delades ut i Åbo i fjol.

Den sistnämnda berodde på att tillförlitlig data saknades i just det fallet. Forskarna i organisk kemi vid Åbo Akademi uppskattar att amfetamin förekommer i lika hög grad som metamfetamin och fortsätter jobba på att säkerställa det antagandet.

Hursomhelst, frågan är nu vad som görs med resultatet.

Med vetenskapliga resultat är det ofta så, att då forskarna slår på trumman faller medierna in i takten med en ännu större trumma (om resultatet är sexigt nog), men myndigheter och politiker agerar sällan resonansbotten.

Mycket väsen, lite handling.

I ÖT (30.7) följde Henrik Othman upp resultatet med en ledare. Han skrev bl.a. att undersökningen visar ”att akademisk forskning har praktiska tillämpningar med uppenbar samhällsnytta.”

Othman har rätt, men endast halva jobbet är gjort. Nyttan kan vara hur uppenbar som helst men om forskningen inte används är den bortkastad.

Intervjun med Tuula Utriainen (ÅU 3.8) visar varför det inte får vara fallet nu.

Politiker – bekanta er med resultaten. Konkretisera dem i er politik, senast i höstens kommunalval. Behöver ni ytterligare skäl, är det bara att läsa bokslutet för missbrukarvården i Åbo.

Dan

(Korrigering: En uppmärksam läsare noterar att det heter ”en botten”, inte ”ett botten” som formuleringen i rubriken tidigare löd. Helt rätt! Jag ändrar och tackar.)