Närdemokratin förtjänar mer än floskler

Kalla det medborgardemokrati, deliberativ demokrati eller samrådsdemokrati: på många sätt känns det som om begreppet ”närdemokrati” löper som en undertråd i diskussionen om kommunernas framtid.

Från närdemokratidiskussion i Nagu tidigare i år.

En infallsvinkel kan ni läsa om i ÅU i dag (28.9). Forskaren Staffan Himmelroos har noterat problem och fördelar i de diskussioner som medborgardemokratin tar sig uttryck i.

Ett annan infallsvinkel: i går kväll diskuterade och debatterade partifolk, kommunfolk och experter i Yles kommunalvalsdebatt. I ett skede bad programledarna alla utom experterna att skriva ned det de upplever att kännetecknar en stark kommun.

Service, ekonomi, näringsliv skrev alla – utom de De grönas Satu Hassi. Hon skrev närdemokrati.

En av experten – Jenni Airaksinen från Tammerfors universitet – konstaterade att majoriteten av parti- och kommunfolket tydligen uppfattar kommunen som statens instrument, som ska utföra uppgifter som staten lägger på dem i den form som är mest effektiv, medan Hassi, enligt Airaksinen, signalerar att det finns ett egenvärde i att den enskilda kommunen söker lösningar som ligger den nära.

Jag blir alltmer övertygad om att närdemokrati-frågan förtjänar mera än floskler.

Jag tror att i närdemokrati-frågan finns beskrivningar av och lösningar på problem som utgår från att avståndet mellan individen-beslutsfattaren-servicen är en fråga som är lika mycket värdering som den är pragmatik.

Värdefrågan och jakten på en fungerande lösning utesluter inte varandra.

Intressant i det hela är det här: diskussionen om närdemokrati har aktualiserats eftersom storkommuner ses som oundvikliga.

Men diskussionen borde vara den här: kan betonandet av närdemokrati – med allt vad det innebär av att hitta nya lösningar – vara ett argument mot storkommunernas påstådda oundviklighet?

(Vilka är de nya lösningarna?, undrar ni. Av diskussionen att igår kväll att döma kunde man anta att den har att göra hur den offentliga sektorn tar hjälp av den privata. Men det, å sin sida, föder nya problem. Vem påstod det var enkelt?)

Dan

Livet är lokalt – och föränderligt

Förra veckan hade ÅU:s redaktion nöjet att besöka Pargas Kungörelsers jubileumsutställning.

Artiklar, notiser och annonser från de hundra åren fascinerade, gladde och imponerade. Det som imponerade var dels att många av artiklarna var skrivna på ett chosefritt sätt som nutidens journalister kan ta lärdom av.

Det som också imponerade var känslan av lokaltidningens betydelse – en känsla som förmedlades av många artiklar och av själva utställningen.

Ni skruvar på er och befarar ännu en predikan om lokaltidningens betydelse; om hur bara den kan bevaka det lokala, vara ortsbornas tjänare.

Ett begränsat utrymme ska inte fyllas av det uppenbara, så vi skippar det.

Viktigare är att poängtera det här: det lokala är inte statiskt. Med andra ord: medan ”det lokala” är det givna så är allt annat… inte givet. Läsaren, hur hon läser och vad hon läser, är inte givet.

Det enda som är givet – och det är speciellt tydligt just nu – är förändring.

Jag tänker på det finska uttrycket ”mopo karkasi” men inte för att pressen nödvändigtvis har tappat greppet om styrstången utan för att den inte vet om den tappat greppet. Det är många prognoser i omlopp just nu; många teorier och tankar om vad pressen måste göra för att tjäna sin läsekrets och samtidigt tjäna pengar.

Det här har att göra med läsarens många valmöjligheter. De är till sin natur tekniska men också så pass övertygande att de redan styr, och kommer längre fram att styra i högre grad, läsarens val av innehåll.

Det handlar inte nödvändigtvis om att läsaren överger det lokala. I värsta fall handlar det om att lokalpressen inte lever upp till läsarens, inte ogrundade, förväntningar: att utvecklas och samtidigt vara lokal.

Dan

Kalla ointresset vid dess rätta namn

Det svenska kundrådet i Åbo, som fungerat som ett bollplank i social- och hälsovårdsfrågor, verkar inte få en fortsättning. Intresset finns inte helt enkelt.

Det är onödigt att i det här skedet, och utan djupare analys, dra långtgående slutsatser utifrån ointresset. Men det är skäl att notera ett par saker.

I bevakningen av servicen på svenska i Åbo är det lika viktigt att poängtera attityder bland minoriteten (minoriteten är inte homogen och attityderna är många) som det är att lyfta fram brister i myndighetsmaskineriet.

Om man ser de sistnämnda som kontinuerliga misslyckanden i att erbjuda den språkliga minoriteten service som den har full rätt till så ska man också se minoritetens oförmåga att dra nytta av det som erbjuds, inte som isolerade fall utan som en möjlig trend.

För samtidigt som det är viktigt att granska hur Åbo lever upp till sin ställning som tvåspråkig stad så är det lika viktigt att veta vad de svenskspråkiga förväntar sig av staden.

Kort sagt: grundläggande juridiska rättigheter är meningsfulla för att de har ett liv bortom paragraferna, ute i samhället. Därför är det viktigt att kunna bedöma hur livskraftiga de här rättigheterna är.

Ifall de lever ett tynande liv, om än bara hos en liten del av Åboborna, är det här lika viktigt att beskriva som det är att beskriva starkare rättskänslor och de uttryck de tar sig.

Dan

Företagaren som politiker – och vice versa

Föreningen Finlands företagare är på turné. Kommunalvalet är orsaken; kommunalpolitik är näringslivspolitik är den bärande tanken.

Välj en företagare, uppmanar kampanjen.

I dag stod Åbo och Egentliga Finland i tur. Vi har skäl att i ÅU inom kort pröva företagarnas önskelista mot kandidaternas löften.

Men innan det: en kort reflektion.

I USA har republikanen Mitt Romney delvis byggt sin presidentvalskampanj på sin erfarenhet som företagsledare. Det har inte alltid varit lyckosamt – Romney har inte bara skapat arbetsplatser, han har också lagt ner företag – men bevisligen har kopplingen näringsliv-politik varit lockande för väldigt många.

Det är den också för Finlands företagare (jämförelsen slutar där) vars pågående kampanj har som mål att se till att de drygt 1000 företagare som sitter i stads- och kommunfullmäktige i olika delar av landet inte blir färre. ”Välj en som påverkar, välj en företagare”, så kunde devisen översättas.

Då föreningen i dag bjöd journalister på lunch för att förmedla företagarnas budskap sa vice vd:n Antti Kujala att en företagare är en bra beslutsfattare; att en företagare har erfarenhet av att fatta beslut och vet hur man tar risker. Inte helt olikt Romneys retorik, men förstås mer nedtonat.

Kujala har rätt förstås. Han har rätt på så sätt att det inte finns något som säger att en företagare inte skulle vara en bra beslutsfattare. Han har rätt på så sätt att det finns av näringslivet uppskattade egenskaper som behövs inom politiken: förståelse för småföretagens behov av snabba och tydliga beslut kan nämnas.

Den som anar ett ”men” här anar rätt. Det finns nämligen en skillnad mellan att se politik som en version av näringslivet och att se politik och näringsliv som väldigt mycket beroende av varandra. (Och det är viktigt att påpeka att beroendet inte är ensidigt: politiken är beroende av näringslivet – och det är en bra sak.)

Så här tänker jag: då Finlands företagare säger att kommunalpolitik är näringslivspolitik så stämmer det, i den meningen att politiker ska se till att företagare har de bästa möjligheterna att driva framgångsrika företag som gör kunderna nöjda. Därför behövs företagare i politiken: ingen kan formulera behoven bättre än den som behöver.

Men det här gäller för alla intressegrupper och det är därför som politiken inte är en version av näringslivet. Politik handlar (i bästa fall) om att inkludera alla i kalkylen och om att försöka hålla majoritetens bästa för ögonen. Ett vinnande affärskoncept är en spjutspets i jämförelse med politikens spektrum.

Kanske kunde man säga att företagaren i fullmäktigesalen är viktig tack vare de övriga i salen: lärare, sjukskötare, konstnärer, arbetslösa… Företagaren bidrar med sin erfarenhet och, eventuellt, med förmågan att fatta beslut och ta risker. Men just för att hon inte gör det ensam är politik inte en version av näringslivet.

Dan

Olika perspektiv på Östersjön

Jag har på annat håll skrivit om och hoppats på en starkare kontakt mellan universitetsvärlden, speciellt då forskarsamfundet, och medierna. Helt enkelt därför att uppdraget att informera är nåt som förenar de två lägren, även om arbetstempot och metoderna skiljer dem åt.

Nu har jag funderat på Östersjön ett tag – ett väldigt litet tag om man jämför med de forskare som sysslat med innanhavet under hela forskarkarriären – och det där med tempo och metod behöver ägnas några rader. Speciellt eftersom det är en aspekt som gör att vetenskapen, nyhetsjournalistiken men också politiken skaver mot varandra.

Bottenprov från Erstan.

Om vi utgår från att Östersjöns botten ställvis är som en öken; att det mesta som har ett naturligt habitat i havet mår illa; att antalet främmande arter ökar på andras bekostnad, så kan vi ställa frågor som är av olika betydelse för de involverade. Här är tre:

Hur säker är kunskapen? Medan orsakerna till övergödningen har kunnat fastslås så finns det andra faktorer – klimatförändringen och innanhavets ”egen” förändring – som utesluter exakta prognoser och konsekvensbedömningar. För vetenskapen är osäkerheten välbekant; för journalistiken irriterande; för politiken hindrande, alternativt ansvarsbefriande.

Vilka beslut ska tas? Vi kan säga att Östersjöns tillstånd är resultatet av en ohållbar utveckling men vi kan inte säga att tillståndet blir bättre (eller hur snabbt) med en hållbar utveckling eller hur en sådan, och dess effekt, ser ut. Det här är bekant för vetenskapen; irriterande för journalistiken; hindrande, alternativt ansvarsbefriande för politiken.

Vem bär ansvaret? Dagsläget beror på tidigare generationers beslut och värderingar. Ett intensifierat jordbruk, en effektiv industri, växande tätorter: också vår tid drar nytta av det här. Att hötta med näven bakåt i tiden hjälper föga; att göra det åt samtiden kan motverka syftet; att göra det åt framtiden är omöjligt. Tålamod är vad som krävs.

Det här är bekant för vetenskapen; irriterande för journalistiken; hindrande, alternativt ansvarsbefriande för politiken.

Så ska det förstås inte vara. När det gäller Östersjön, miljöfrågor överlag, så måste vetenskapen, politiken och nyhetsjournalistiken komma in i samma tempo. På följande sätt:

  • Frånvaron av hundraprocentig fakta, långa tidsperspektiv och effekter som delvis är oförutsägbara ska inte hindra forskare från att ge rekommendationer.
  • Samma aspekter motiverar varför journalister ska nyansera sin rapportering. Miljöpolitiken ska granskas kritiskt trots att problemen är komplexa.
  • Och fortfarande: samma aspekter fungerar inte som ett frikort för politiker. Att välja en miljöpolitik, eller att välja att sätta en annan politik framom miljöpolitiken, ska kunna motiveras – för samhället, via journalister och med forskares tydliga budskap som bakgrund.

Dan

 

 

 

Vad vi kan lära av spektaklet

Det republikanska partiet i USA har nyss avslutat sin partikongress och det demokratiska har inlett sin. Det mest bestående republikanska intrycket blev ”Eastwooding” medan Barack Obamas fru Michelle gav demokraterna ett för dem inspirerande och rörande tal i natt finsk tid.

Clint Eastwood pratar med en stol.

Det hela är besynnerligt men också synnerligen intressant. Avståndet, det geografiska och det mentala, mellan oss och dem gör det så.

Slående är inte bara Mitt Romneys behov av att skapa en berättelse om sig själv; också Obama behöver upprepa sin. Därför dröjde såväl Romney som Michelle Obama vid sin bakgrund – vid den tid då de, med sina respektive äkta hälfter, var vanliga amerikaner som brottades med räkningar och hyste stora drömmar.

Det finns ett fiktivt drag i det här som är olustigt. (Jon Stewart påpekade det här på ett beundransvärt sätt: måltavlan var då Romney.)

Men det finns också ett drag som är värt att ta på allvar. Amerikansk politik handlar väldigt mycket om en riktning framåt. Berättelsen blir en drivande kraft; den ska personifieras av partiets ledare. Är inte det här nåt som finländsk politik kunde må bra av? Som finländsk politik t.o.m. behöver?

För det som finländsk politik saknar är en riktning. Och i den mån riktningen finns, så är den inte artikulerad.

Det hjälper nämligen inte att prata om kommun- och hälsovårdsreformer; om hur stödpaket till EU-länder i nöd är nödvändiga; om hur Finland ska bli ett varumärke; om hur slumpmässigt ihjälskjutna förbipasserande och mördade barn borde resultera i skärpta lagar om vi inte vet vad vi vill med vårt samhälle.

Berättelsen är inte lösningen. Men politik kan inte heller vara utan begriplighet. Om ingen förstår varför vissa beslut tas kan också beslutens legitimitet ifrågasättas.

Dan