Ursäkten har ingen plats i homosex-debatten

Centern vill att Risto Räty ber om ursäkt offentligt för det ha sa under en valdebatt i S:t Olofsskolan i onsdags. Är det rimligt? Mitt svar är nej.

Kravet på en ursäkt i det här fallet är orimligt eftersom effekten av en ursäkt, på sin höjd, är kosmetisk. Också Centerns partiledning förstår att ursäkten inte ändrar på Rätys åsikt.

Inte heller kan den vara ett tecken på att han ändrat åsikt; inte heller får den vara ett tecken på att han ändrat åsikt.

Låt oss bena ut begreppen:

  • En åsikt kan inte förändras för att en partiledning kräver det: det skulle visa på en marionettliknande egenskap hos kandidater i ett parti vars drivkraft, liksom hos alla partier, måste vara viljestarka individer.
  • En ursäkt får inte vara ett tecken på en fejkad mental u-sväng: det skulle visa på ett osunt förhållande mellan partiledningen och kandidaten, ett förhållande där kandidaten mot sin vilja tar ledningens ord i sin mun.
  • En ursäkt bottnar i att den som begått ett fel inser felet och ser den som lidit av felet. Det är upp till var och en att begrunda hur stort utrymmet är för det är i ett fall där utgångspunkten, enligt den ena parten, är något avvikande och onaturligt.

Om vi värna om rätten till en åsikt kan de åsikter som – speciellt i en valrörelse – upplevs som kränkande inte mötas med kravet på en ursäkt.

Åsikter (alla har dem, om de mest vitt skilda saker) ska tas för vad de är. De ska bemötas för vad de är. De är förankrade i en världsåskådning och en människosyn som – om vi alls har någon tillit till människorasen – inte låter sig styras. (Att de låter sig påverkas, utvecklas är en annan sak.)

Centern är upprört för att Risto Räty skadat valrörelsen. Men vem ska Räty be om ursäkt? Det är en fråga som han själv – inte Centern, som accepterat honom som kandidat – måste avgöra.

Det är nämligen bara Risto Räty som kan erkänna att han är ursäkten skyldig; det är bara han som kan formulera skälen för varför han är skyldig någon en ursäkt.

Det allmänheten ska göra är att nu och i fortsättningen ta politiska kandidater på orden. Orden är allt kandidaterna har; tilliten är allt väljarna har. I det här förhållandet – mellan kandidater och väljare – kan ursäkten inte vara nåt allmängiltigt.

Ursäkten kan inte vara nåt som reparerar en taktisk skada; nåt som inkluderar alla och envar utan att rikta sig till den enskilda människa som har rätten att kräva en ursäkt men som på grund av ”sakfrågan” istället får samma urvattnade version som allmänheten.

Dan

Den optimerade uppväxten

Helen Lovejoy, pastor Lovejoys fru i The Simpsons, brukar med jämnan utropa ”Snälla! Nån måste tänka på barnen!”

Helen Lovejoy bryr sig.

Jag tänkte på Helen Lovejoy då jag hörde Aktuellt-17 ägna sin första kvart åt en ”larmrapport” om barns TV-tittande.

Jag borde vara glad. Jag är den första att välkomna att forskningsresultat får en framskjuten placering i nyhetsrapporteringen.

Men jag tänker inte orda om det. Inte om heller om den för larmrapporten typiska retoriken om sambandet mellan X och diverse hemskheter – slaganfall, diabetes, hjärtsjukdomar.

Inte heller tänker jag orda om skillnaden mellan anglosaxisk TV-kultur och nordisk – åtminstone inte mer än det här: att påpeka att ”de” tittar mera på TV än vad ”vi” gör, och att vi därmed är utom fara, är ett moraliserande tjatter som, om något, visar på det verkliga problemet.

Det verkliga problemet är tanken om den optimerade uppväxten.

Då A-17 på sitt möte bestämde att larmrapporten skulle toppa sändningen så gjorde redaktionen den helt korrekta bedömningen att det här berör folk. Den berör, i det här fallet främst, barnföräldrar som går omkring bombarderade av goda råd och med dåligt samvete.

Nyheter om barns uppfostran säljer eftersom den rådande tanken är att det finns en magisk väg – den optimerade uppväxten – där alla dåliga saker (TV-tittande, dataspel, godis, överdrivet daltande alternativt frånvarande föräldrar osv.) motats i vägrenen och bara de goda består.

Vilka är de goda? Ja, det vete fan – men råden är många. Därför, då meningar innehållandes ”forskare slår larm”, ”barn”, ”kan leda till” annonserar nyhetsinslag, lystrar föräldrarna.

För även om de i slutändan inte bryr sig, inte hinner bry sig då vardagen väller på och de gör sitt bästa medan råden haglar och samvetet tynger, så måste de ändå ge larmrapporterna en tanke.

Att inte göra det vore ju, Gud förbjude, att inte ta idén om den optimerade uppväxten – den som prästfrun Helen antyder – på allvar.

Dan

Romney gick stärkt ur statistikstorm, Obama gick vilse

Tji fick jag som trodde att Mitt Romney, republikansk presidentkandidat i USA, skulle haverera i den första TV-sända debatten. I natt finsk tid fick Romney president Barack Obama att se rätt så blek ut.

I Twitterflödet skrev senatorn John McCain – som förlorade mot Obama för fyra år sedan – ”hade debatten varit en boxningsmatch så hade domaren stoppat den”. Inte oväntat att en republikan skriver så, men också det liberala fältet – t.ex. Bill Maher – gav segern till Romney.

Romney avvek inte från sin linjelöshet, inte heller styrkte han sina reformlöften med någon egentlig substans, men han var den mer aggressiva av de två.

Debattens moderator, Jim Lehrer från PBS, hade ingen som helst kontroll och Romney utnyttjade det här skickligt och styrde diskussionen dit han ville ha den.

Och var han ville ha diskussionen var i ett flöde av (inte faktacheckad) information som innehöll arbetslöshetsstatistik, beskattnings- och momsförslag, den så av högern hatade ”Obamacare”, investeringar, arbetsmarknads- och utbildningspolitik osv., och allt det här blandat med ett kroppsspråk som signalerade två saker: sänkta skatter (händerna åker ner) och ”jag bryr mig” (händerna förtroligt nära kroppen).

Lägg så till några anekdoter om folk som Romney påstod sig ha träffat under valkampanjen, hänvisningar till Gud och den amerikanska frihetsdeklarationen: här var utmanarens recept i natt.

Och det fick Obama att se rätt så dålig ut.

Inte för att Obama lät bli att ifrågasätta substansen i det Romney sa, kräva honom på detaljer då de saknades eller förklara varför republikanens utlovade skattesänkningar kommer att drabba låg- och medelinkomsttagare men gynna de rika.

Obamas problem, verkar det som, är att i situationer som den i natt, då han tvingas försvara, förklara och berömma sin politik, så blir han något av en föreläsare – bara en skugga av den känslosamma ledare som i övrigt verkar känna varje amerikan.

Resultatet av nattens debatt: Mitt Romney återfick en del av det som han förlorade med pratet om USA:s fyrtiosju procent och republikanerna kan gå mer rakryggat genom kampanjen.

Debatten avgjorde inte presidentvalskampanjen utan visade snarare att den är långt från avgjord.

Dan