Mindre ballad, mera nyans

Mikko Koivu. Inget för landslaget? Foto: Wikimedia.

Journalisten Jari Korkki skriver i dag fränt om hockeyliraren Mikko Koivu som lämnar Åbo och TPS av skatteskäl.

Korkki går så långt som att kräva att de som inte betalar skatt ”då fosterlandet som mest behöver dem” inte heller ska spela i landslaget. Ett skäl till att Koivus sejour i moderklubben blev kortvarig har att göra med den tid som han kan spela i Finland utan att det påverkar beskattningen.

Korkkis inlägg är märkligt. Det dryper av samma fosterländska ordval som gör att den typen av diskussion som han vill initiera kvävs i sin linda. Men inlägget är en början och värt att spinna vidare på.

Jag ser det på följande sätt. Det är helt rimligt att diskutera professionella idrottares agerande i skattefrågor. Frågan är bara: hur får diskussionen en rimlig utgångspunkt?

Medveten om att jag gör mig skyldig till en generalisering vill jag påstå att rapporteringen om den professionella idrotten mera liknar ballader om bravader på Olympos höjder än välgrundade redogörelser för vad som händer i rinkar, på planer, i idrottshallar.

(I Finland är vi eventuellt mer sobra än i Sverige där mål i en träningslandskamp kan få journalister att tappa fattningen.)

Problemet är inte att sportjournalistiken tittar på annat än själva utövandet av idrotten. Snarare tvärtom.

Liksom underhållningsbranschens stjärnor är de stora idrottshjältarna inte på något naturligt sätt inflätade i samhällsdiskussionen. Vilket är onaturligt med tanke på hur oskiljbara idrott och samhälle är.

Nu vill någon säga att idrottare inte är politiker. De behöver inte bära ett större ansvar än medborgaren i gemen – betala skatt o.s.v. – och ofta gör de mer än så, genom välgörenhet t.ex.

Helt riktigt. För det som behövs kräver ingen ansträngning av idrottarna – om de så inte vill – men nog en ansträngning av den journalistkår (inte bara den med prefixet ”sport”) som bevakar idrotten och av dem som genom sitt sportintresse följer bevakningen. Det som behövs är en nyanserande diskussion om idrotten: om dess plats i samhället; om vårt förhållande till den; om rimliga och orimliga krav på idrottare o.s.v.

Det som kännetecknar den nyanserade diskussionen är t.ex. att en professionell idrottare inte jämförs med dem som tjänat Finland i krig. Därför kan den också behandla frågor om idrottares skattestrategier utan att dra paralleller till landsförräderi.

Dan

P.S. Det är möjligt att Jari Korkki med sitt ordsvall ville parodiera sportjournalistiken då den är som värst. I så fall dyker säkert ett uppföljande inlägg upp.

Den böljande vetenskapen

Undra! på Kåren den 15 november

Jag är sällan nöjd med hur vetenskaperna hanteras. Populariserad ter den sig för ytlig; specialiserad för tungrodd; politiserad för styrd; ignorerad för… tja, ignorerad.

Men jag börjar lära mig.

För medan det är viktigt att vetenskapliga resultat görs begripliga, inte förenklade; medan det specialiserade inte får vända sig bort från allmänheten utan mot den; medan politiken ska skapa möjligheter, inte styra, så får vi dras med avigsidorna.

Allt det här innebär nämligen att vetenskaperna finns på samhällets fabriksgolv, inte i kontorsbyggnaden som höjer sig över golvet.

Torsdagskvällens Undra!-afton på Kåren i Åbo var ett bra exempel på det här. (Jo, jag är synnerlig jävig i den bedömningen.)

Det slog mig, då filosofen Olli Lagerspetz svarade på frågan om varför vissa ord är fula att hans svar också kan beskriva själva utgångspunkten för vetenskaperna.

Lagerspetz sa att svordomar visar vilken betydelse språket har för oss. Det finns inte till för att enbart leverera påståenden och frågor; det uttrycker förhållandet mellan oss: glädje, sorg, ilska, humor…

Lite så är det med vetenskaperna. För även om deras metoder är underkastade krav på exakthet och välgrundade och välformulerade argument, så har vetenskaperna sin upprinnelse i människan tillvaro och samvaro.

Vetenskap är gravallvarligt, men samtidigt lättsamt; den är seriös men aldrig fri från humor; den är exakt och böljande.

Jag vill tro att vetenskapsaftonen Undra! var ett bevis på det här.

Dan

Allt är hotat – hela tiden

Av alla rubrikord, tror jag utan att ha undersökt frågan vetenskapligt, är olika variationer av ”hot” är ett av de mest vanliga och, av journalistkåren, ett av de mest uppskattade. Ordet är nämligen en massa saker på en och samma gång. Det är kort, dramatiskt, antyder en berättelse med öppet slut, visar på ett förhållande mellan en svagare och en starkare o.s.v.

Plock bland nyhetsrubrikerna

Det kan handla om en flyglinje från Kalmar, en professur vid ÅA, minoriteter i EU-området: alla är de hotade (exemplen plockade ur färska nyhetsrubriker). Det kan också handla om hot som inte styrs av mänskliga faktorer: skyfall eller idrottsskador.

Strängt taget så är sammanhangen där ordet ”hot” är absolut rätt placerat lätträknade. En människa säger till en annan: ”Jag slår ihjäl dig om du inte…” Rätt så klart fall. Eller: ”Vi går i strejk om ni inte…” Också här är ordet ”hot” användbart även om det är viktigt att göra en skillnad jämfört med det första exemplet.

Den här glidningen visar att det är sammanhanget som ger ordet mening. Men vilken är ordets betydelse om vi (journalister) säger att en (t.ex) utbildning är hotad? Eller att ett nytt kärnkraftverk är hotat. Har vi, liksom i fallet med den hotade människan, uteslutit all diskussion om huruvida något är förkastligt eller inte? Tar vi ställning genom vårt ordval?

Jag påstår inte att svaret är givet. Det jag påstår är att ”hot” har blivit ett sätt att beskriva motsatta åsikter i en fråga, liksom ett sätt att dramatisera den motsättningen; låta den få två parter, den ena i underläge jämfört med den andra.

Jag är inte ordfascist men eventuellt kunde nyhetsrapporteringen må bra av att låta motsatta åsikter vara det ibland, liksom naturkatastrofer inte alltid behöver hysa personligt agg mot mänskligheten. Då kunde hot få vara hot – nåt som sker mellan människor och som inte kräver journalisternas dramatiska sinneslag.

Dan

2012 handlar om 2016 som börjar 2014

It’s never too soon to talk about the next one – hördes i CBS valstudio i morse (som Yle sände på Arenan: tack för det). Det är aldrig för tidigt att tala om nästa val.

Helt rätt. Valet i USA innebar det här: status quo kostade sex miljarder dollar.

Segern, som NY Times rapporterar om den.

Så mycket räknar experter att president- och kongressvalkampanjen kostade. Resultatet: Obama blev omvald; republikanerna håller representanthuset; demokraternas övertag i senaten är oförändrad.

Sex miljarder dollar och läget oförändrat. Men för det republikanska partiet är ”läget oförändrat”=sista beviset på en dramatisk förändring.

Varför? För att USA är inget land för vita, äldre män (längre). Republikanerna kan inte förlita sig på dem och partiet kan – bevisligen – inte tilltala kubanerna, puertoricanerna, dominikanerna och den övriga spansktalande väljarkåren. De når inte ut till unga i tillräckligt hög grad, inte heller till kvinnor.

Mitt Romney förde kampanj i sex år – kom ihåg att han 2008 förlorade kandidatkampen mot John McCain – men trots det förlorade han.

Varför? För att vinna kandidaturen måste Romney börja långt högerut. Under resans gång har han närmat sig mitten (ingen ordvits avsedd) och under den sista TV-sända debatten kunde hans utrikespolitiska linje svårligen skiljas från Obamas. Den här resan – från den högerkraft som styr republikanerna till huvudfåran som majoriteten av amerikanerna trampar – visar att partiet är vilse.

Inte vilse nog för att förlora all makt men vilse nog för att de ska inse följande: plöjer man ner miljarder i en valkampanj, förlorar den och åstadkommer bara några pareringssegrar, då är status quo ett tecken på förändring.

Därför handlar 2012 om 2016: hur vänder republikanerna på det här? Jeb Bush, Paul Ryan och Chris Christie – vita män som just nu är starka kandidater – löser inte problemet.

Inte heller demokraterna kan slappna av. Vem kommer efter Obama? Hillary Clinton – som nu tar några sabbatsår – är en trolig kandidat. Men vad om hon inte ställer upp?

Räkna därför med att 2016 kommer tidigt, 2014 senast.

Dan