Vänsterförbundets delikata situation

Dagen innan den nya stadsstyrelsen tar form i Åbo spekulerar draken Turun Sanomat om dess sammansättning. Samtidigt som allt är långt från klart – först den 28 januari slår  fullmäktige fast vem de tretton är – kan vi notera att Vänsterförbundets situation är delikat.

TS menar att det sannolika är att Pirjo Rinne fortsätter i stadsstyrelsen och eftersom VF har bara en plats i styrelsen – bl.a. därför står partiet utanför Åboavtalet – skulle det betyda att röstmagneten Li Andersson står utanför Åbopolitikens spjutspets.

Andersson kan mycket väl komma att leda VF:s fullmäktigegrupp men med tanke på valresultatet – och med tanke på att Raimo Huhtanen ser ut att få vice ordförandeposten i byggnadsnämnden trots att han föll ur fullmäktige – kan en sådan post te sig som en förlust.

En förlust för vem? Såklart handlar politik också om personliga intressen. Utan den personliga viljan ger man sig knappast in i politiken. Men kanske är det trots allt de 2 406 personer i Åbo som la sin röst på Li Andersson som vill ta till ordet ”förlust”.

Kanske tänker de då inte enbart på spelet mellan partierna utan också på det som pågår inom dem.

Eftersom Andersson la många politiska ringrävar och s.k. broilers bakom sig på valsöndagen var det många som talade om ett nytt Åbo. ”Det nya Åbo” har nu återkommit i form av det avtal som alla partier – förutom VF – ställt sig bakom, men steget från ord till handling har ännu ingen tagit (mer om det i ÅU imorgon).

Istället befarar många att de steg som tagits har varit i riktningen bakåt.

Men det här är spekulationer. Imorgon är vi klokare.

Dan

Mobbning och statistik

Tisdagens artikel om skolmobbning och programmet Kiva skola grundar sig bl.a. på statistik som det är skäl att återge.

  • Från Kiva skolas två första pilotår (2006-2008) noterades att mobbningen i årskurserna 4, 5 och 6 minskade med t.o.m. 40 procent.
  • För de lägre årskurserna och speciellt för åk 7-9 var resultaten inte lika positiva.
  • År 2009 var var 11 procent av de Kiva skola-anslutna skolornas elever mobbade; i år var den siffran 8 procent (57 procent av de tillfrågade svarade på årets enkät, vilket är mindre än i förra mätningen).
  • Den minskningen gäller elever överlag. Trenden för de högre årskurserna är inte lika bra. THL:s undersökning visar att 8 procent av eleverna i åk 8-9 mobbas en gång i veckan. Den siffran har inte minskat under de senaste åren, snarare tvärtom. Trenden i Egentliga Finland är positivare: 7 procent av eleverna i åk 8-9 mobbas en gång i veckan.
  • THL:s undersökning visar också att i 70 procent av mobbningsfallen ingrep ingen vuxen från skolan. Huruvida det är en ökning eller minskning vet vi inte då THL inte utrett den frågan tidigare.

Folkhälsans förbund presenterade i september en egen undersökning, genomförd 2011, där 52,5 procent av skolorna i Svenskfinland valde att delta. (På Folkhälsan är man nöjd med den deltagarprocenten.) Resultatet har inte ännu publicerats i sin helhet men av det som finns noteras bl.a. följande:

  • Majoriteten av skolorna – 43 procent – upplever att mobbningen varken ökat eller minskat.
  • 34 procent upplever att mobbningen minskat an aning och 9 procent att den minskat mycket. 7 procent kunde inte bedöma om den minskat eller ökat.
  • En trend som kan noteras är att andelen skolor som tycker att mobbningen minskat en aning ökat jämfört med år 2002 (då var de 28 procent) medan de som tycker att mobbningen minskat mycket var flera år 2002 (13 procent då).

Dan

Jämförelse-vis

Texten nedan är en förkortad version av en kolumn som publicerades i tidskriften Ikaros för ett par år sedan. Newsweeks jämförelse var aktuell då, men själva tankegången håller fortfarande streck. Glad självständighetsdag! – Dan

Finland. Foto: Jacques Descloitres.

Att jämföra kan vara knepigt. Skälen är många, här är ett: vad som i slutändan är ”jämförbart” med något annat är ingen självklarhet och med det följer att jämförelsen blir
föremål för diskussion.

Att vara oeniga är inte ett problem så länge man inser att diskussionens mål inte kan vara ett entydigt svar. Oenigheten är inte ett tecken på att man ifrågasätter något självklart, utan att jämförelsen i sig aldrig var självklar.

Jämfört med eldfängda debatter låter försöken till sober analys tråkiga. Jämförelser är spännande. När Finland drar fram resultatet från PISA-undersökningen och hänger det framför ögonen på EU-kollegorna, är det lite som när Crocodile Dundee (filmen, ni vet) inte låter sig skrämmas av rånarens stilett utan själv drar stål: ”Now,THAT’S a knife.”

Jämförelser skapar rubriker. Det visste tidningen Newsweek då den gav sig i kast med att finna det land som erbjuder de bästa förutsättningarna att leva ett säkert och framgångsrikt liv.

Tidningen stödde sig på etablerade måttstockar: TIMSS och PISA (utbildning), ginikoefficienten (ojämlikhet i inkomst), bruttonationalprodukt (BNP) och så vidare.

Det sistnämnda måttet mäter produktionen och konsumtionen av varor och tjänster och ska också säga något om ländernas tillstånd. Ett land med en god ekonomi kan
skapa bättre förutsättningar för sina medborgare, sant.

Men det finns inget som säger att det alltid är så, här finns ingen automatik. Att dra alltför långtgående slutsatser av jämförande statistik, är att ge mätbara aspekter av vardagen en för stor betydelse.

Försök placera BNP i ditt eget liv och tanken för dig bort från det måttet; frågan om ekonomi blir en fråga om ditt liv, hur du lever det. Newsweeks jämförande undersökning subtraherar bort individen. Finland toppar en lista som skapats av samlad statistik, men uttrycket ”världens bästa land” är betydligt mer mångfacetterat än så.

En människas liv kan ställas vid sidan av en annans. Bådas är säkert en väv av realiteter och drömmar, men ofta på ett så komplicerat sätt att jämförelsen måste göra halt.

Många skulle säkert säga att världens bästa land är landet de bor i. Inte tack vare BNP, eller PISA, eller något annat. Utan för att de bor just i det landet.

Det, att ha ett land man kallar hem, är inte jämförbart med något annat.