En bild som är fel på tusen sätt

Om en bild säger mer tusen ord uppstår följande problem för den exakta nyhetsjournalistiken: vilka av de (mer än) tusen orden vill journalistiken poängtera och hur hittar man en bild som korrelerar med just de orden?

I många fall är det enkelt. Till exempel: reportern åker ut på ett uppdrag. Han träffar en människa på en viss plats där en viss händelse ägde rum. Han (eller fotografen) tar en bild av människan på den platsen. (Inser nu att den beskrivningen kommer farligt nära Dagens lokaltidningsbesvikelse, men låt gå.)

I andra fall är det knepigare. Gårdagens ord var ”hetsätning” med anledning av en bok som publicerades. Hur illustreras hetsätning på bild?

HBL valde en bild som, i mitt tycke, föreställer ett vanligt frukostbord. Svenska Yle hade först en bild av en mun som går åt en korv (den bilden togs senare bort). I den FNB-artikel som ÅU använde fanns en bild (av Lehtikuva) av en dam som hugger in i en donits.

Samtliga bilder kunde ha kopplats samman med en positiv nyhet – typ ”Finländare älskar frukost/korv/bakverk” – men de står inte i bjärt kontrast med nyheten om hetsätning.

Däremot kan man fråga sig vad draken Turun Sanomat tänkte då den valde att bildsätta en nyhet om hur USA:s scoutkårer diskriminerar homosexuella med den här bilden:

TS 30.1.2013

Den här bilden är fel på så många sätt att det är svårt att veta var man ska börja.

Men man kan ju konstatera att TS bildval kommer snubblande när det diskriminerande tankesätt som artikeln handlar om: homosexualitet handlar om sex; om en ständig sexlust som utmanar det som är normen (läs rätt).

TS kunde ha bildsatt den här artikeln på annat sätt – på webben avlägsnades bilden efter att läsare bl.a. kommenterat ”Miksi ihmeessä lehti on valinnut noin mauttoman kuvan juttunsa kuvitukseksi? On aika vastenmielistä leimata homous ja lesbous yliseksuaaliseksi. Herätkääs jo tähän päivään siellä toimituksessa!” – men troligen föreställde redaktionen sig att identifikationsfaktorn och genomslagskraften blir störst om man utgår från den mest förlegade synen på homosexualitet.

Kanske säger TS att det var ett olyckligt misstag; att redaktionen ”brast i sina rutiner”; att tidningen står för andra värderingar än den som bilden och texten tillsammans förmedlar. Men någon har valt den här bilden, någon har godkänt det valet och tidningen har gått i tryck.

De tusen orden berättar i det här fallet något om Turun Sanomat, och de är inte lätta att bortförklara.

Dan

P.S. Den som vill förkovra sig i bilders betydelse kan göra så på bloggen Genusfotografen.

 

Om nyhetsbevakning och varumärken

Av förekommen anledning har företags- och bolagsnamn duggat tätt i ÅU den senaste tiden. I rapporteringen om upp- och nedgångar går medierna en balansgång. Objektivitet gäller, nyheternas uppgift är inte att ge privata intressen för- eller nackdelar.

Här finns en intressant detalj att notera, nämligen hur företag, bolag och koncerner skriver sina namn och hur medierna väljer att skriva dem. Ska vi t.ex. skriva FNsteel (koncernens stavning) eller FN-steel? ÅU väljer det senare alternativet, med uppbackning av språkstödet.

Ska vi skriva möbeljättens namn IKEA eller Ikea? Svaret är, återigen med skrivregler som stöd, Ikea. (Om namnet uttalades i stil med USA eller FN vore versalerna okej.)

Eller för att ta ett namn som inte är förknippat med (stora) kommersiella intressen: är det bättre att antimobbningsprogrammet skrivs KiVa skola, en förkortning av finskans ”kiusaamista vastustavaa”, eller ska vi fortsätta med Kiva skola – och vara konsekventa regelföljare?

Nyhetskonsumenten i gemen reflekterar kanske inte över det här utan reagerar (förhoppningsvis) mera på innehållet. Men för nyhetsredaktionerna har frågan betydelse, främst av två skäl.

Dels är medierna bärare av landets nationalspråk. Det inkluderar hur ord skrivs. Dels kan regelbrytande skrivsätt, oberoende av var de finns, tolkas som ett bevis på bristande objektivitet – ifall de anammas av nyhetsmedierna. Hur t.ex. företag väljer att skriva sina namn är aldrig slumpartat. Det handlar om varumärken: att få nyhetsredaktioner att anamma en viss skrivning är en framgång för varumärket.

Det här föranleder en hel del diskussion, för anomalierna blir bara fler och för en nyhetsreporter är det inte alltid självklart hur den ”korrekta” versionen ser ut.

Och, vill jag påstå, det är ingen självklarhet för alla som jobbar med nyhetsmedier att det finns ett alternativt skrivsätt som är mera rätt än den företaget, bolaget eller koncernen valt. Om mediernas uppgift är att bevaka verkligheten som den är, kan inte ”omskrivningar” då ses som förvrängningar av verkligheten?

Personligen förstår jag bägge sidors argument och är kluven i frågan. En sak är ändå klar: ÅU fortsätter följa språkstödets råd och redaktörerna gör sitt yttersta för att artiklarnas innehåll inte ger läsaren anledning att ifrågasätta tidningens objektivitet.

Dan

Alla presidentens ”man”

President Niinistö i Åbo. Foto: Soppakanuuna

Sauli Niinistös första nyårstal som president var innehållsrikt. Inte bara tack vare det som sades, utan också pga. det som antyddes, eller förblev osagt (och en smula vagt).

Niinistö såg en ojämlik maktfördelning i globaliseringens fotspår och en vardag där ekonomin är utom vår kontroll. Välformulerade iakttagelser, även om det låg lite ”god dag yxskaft” över dem; ett alternativt scenario, och förslag på vägen dit, hade varit välkommet.

I talet fanns också en uppmaning till oss finländare att fundera över vad vi kan göra för vår nästa. Men presidenten gjorde mer än så. Han frågade sig om det kanske är mera våra värderingar, än vardagens struktur, som genomgått en förändring. Han noterade att ”man” tänker mera på den egna fördelen än på det allmänna bästa. Girigheten hotar rättskänslan, vår tillit till varandra, befarade Niinistö.

Diskussionen handlade också om arbete. Arbetet har, förutom en inkomst, gett finländarna en meningsfylld tillvaro. Den känslan får inte försvinna: ”vistelsesamhället” är dess motsats, sa presidenten – även om det begreppets betydelse, och dess adressat, förblev dolt.

Den här tråden, innan den avslutades med nämnda uppmaning om medmänsklighet, kom sedan in på en verklig central formulering.

Niinistö noterade nämligen att den tredje sektorn – dvs. församlingar och andra sammanslutningar och organisationer – allt mera gör det arbete samhället borde göra, samtidigt som samhället gör det som borde vara den enskilda individens ansvar. Några exempel gavs inte, men församlingarnas hjälp till hemlösa och fattiga – ett bevis på ”samhällets” tillkortakommande – och en överbelastad vårdsektor – som förväntas axla nära och anhörigas ansvar – är kanske vad presidenten tänker på.

Det som är problemet med Niinistös svepande resonemang – som eventuellt kan skyllas på den begränsade tid han hade till förfogande, men som också röjer en politisk värdering – är att skillnaden mellan förutsättningarna för enskilda individers agerande och själva agerandet inte blir tydlig.

Det är nämligen så här: vi kan mycket väl fråga oss om ”vi” blivit mer själviska, inte för att den frågan har ett klart svar – ja eller nej – utan för att den diskussionen alltid måste föras. Egoismen är evig. Och medan värderingars föränderlighet är en diskussion, så är den om samhälleliga strukturer en annan. Ingen skulle påstå att girighet och egoism är en ny mänsklig brist. Men däremot kunde man med fog påstå att samhällen genom tiderna erbjudit dessa drag mer eller mindre spelutrymme.

Det är ett tecken på att rättskänslan stiger tillbaka, sa presidenten, då man gör, inte nödvändigtvis det som känns rätt utan det som ger en själv mest nytta.

Vem är ”man”? Givet att diskussionen om egoism alltid är motiverad, vem riktar sig presidenten till? Till dem som upplever den maktlöshet han inledningsvis talade om? De arbetslösa; snuttjobbarna; de som lever i oron över att förlora sina jobb – det som Niinistö konstaterade att ger en meningsfylld tillvaro?

De mest synliga exemplen på den egoism presidenten oroar sig för är sådana där väletablerade individer vet att utnyttja det spelutrymme som erbjuds dem. De som – genom skatteplanering, bonusar, anställningsstrategier osv. – inte upplever att de är egoister, utan nog gör det som är rätt eftersom politiken ger dem förutsättningarna att göra det.

De här individerna gör sig inte skyldiga till att betrakta samhället som ett ”vistelsesamhälle” – som enligt presidenten innebär att man vill sätta sig vid ett färdigt dukat bord – utan är väldigt aktiva och ser till att duka bordet – åt sig själv. De vet att utnyttja det som Niinistö ser att gör gemene man maktlös: en global ekonomi.

Så medan president Niinistö gör rätt i att mana till eftertanke – vad kan vi göra för vår nästa – så gör han ett misstag i att inte bena ut begreppen. Det finns ett credo som tillskrivs Tage Erlander: samhället ska vara starkt för att individen inte ska behöva vara det (ung.). Det här betyder inte att individen uppmanas till svaghet, eller att samhället gör sig till ett vistelsesamhälle.

Det betyder att samhället, dvs. främst politiken, i sina beslut alltid utstrålar den rättskänslan som inte är garanterad hos individen. För medan politiska ledare kan hoppas på den goda viljan, och aldrig sluta efterlysa och kräva den, så kan de inte förlita sig på den.

Att i alltför stor utsträckning förlita sig på den – på välfärdssamhällets bekostnad – är att göra sig sårbar för den typ av egoism som president Niinistö oroar sig för. Och det är skäl att påpeka att även om ingen är fri från egoismen så kan dess mest förödande slag inte utdelas av alla, utan främst av dem som har förutsättningar att utnyttja ett tillbakaskalat välfärdssamhälle.

Dan