Allt om Eva

Allt om Eva - på Yle

Minoritetsombudsmannen Eva Biaudets (EB) medverkan i en reklam för glasögon har väckt uppmärksamhet. Medierna har noterat den uppmärksamheten – och naturligtvis också bidragit till den.

Fallet EB får fungera som exempel i följande utläggning; resonemanget i sig är rätt så allmänt, vill jag tro.

Det finns frågor att ställa vad gäller EB:s agerande. Främst: var går gränsen för vad en tjänsteman får och inte får göra utanför tjänsten (men eventuellt med tjänstetiteln synlig, som EB gjort).

Det har klarlagts att EB fått grönt ljus av inrikesministeriet att bl.a. ställa upp i dylik reklam. Hon bryter inte mot några regler och EB såg inte själv några problem med det hon gjorde.

Men det betyder inte att det inte finns en konflikt här. Frågan är bara: vari består konflikten?

Jag tror inte att det är en överdrift att säga att nyhetsmedierna varit intresserade av fallets etiska dimension. Vilket inte betyder att man har en klar uppfattning om vad denna etiska dimension är.

En klart formulerad (potentiell) konflikt har saknats.

Jag påstår att det är ett kännetecken på vad som händer då medier reagerar – inte felaktigt, men ofokuserat – på vad som uppfattas vara ”snackisar”. Problemet här är att granskningen blir famlande.

Svenska Yle gjorde en bra sak då man gick vidare och pratade med doktoranden Catharina Groop, även om det känns som om man ville sopa igen efter en tafflig inledning (och valet av rubrik signalerar att det de facto fanns något oetiskt med EB:s agerande).

Groops svar på frågorna om allmänhetens betydelse visar varför det är så väldigt viktigt att journalister har koll på vad de vill fråga och varför.

I korthet säger Groop att lagar och regler inte alltid är i takt med (etiska) omdömen om vad som är acceptabelt. Allmänheten kan komma att döma på annat sätt än lagparagraferna. Därmed kan allmänheten förlora förtroende för, i det här fallet, tjänstemannen EB.

Var kommer journalisten in här? Ska hon luta sig mot det formella eller mot allmänhetens uppfattning? Svar: mot bägge, men aldrig mot enbart nån av dessa två. Varför? Därför att journalister inte är fördomars och alltför snabbt dragna slutsatsers springbud. Journalister ska också ifrågasätta den juridiska legitimiteten.

Diskussionen i kommentarsfälten har kommit att handla om EB:s lön och om vad hon anser sig behöva för att försörja sin familj. Problemet är att den diskussionen är en biprodukt av den mer relevanta diskussionen – om tjänstemäns offentliga och privata roll.

Men biprodukten har hamnat i förgrunden för att den innehållsmässigt upplevs som intressantare. Genom den får allmänheten tillfälle att fälla omdömen om EB:s person och vips handlar det hela om ”förtroendet för EB”; om hur förtroendet för minoritetsombudsmannen sviktar.

En lockande utgångspunkt för en journalist. Men vänta!

Ifall förtroendet nu sviktar så måste det ha varit:

  • om inte starkt så åtminstone inte sviktande.
  • grundat på kunskap om EB:s jobb.

Att inte längre åtnjuta förtroende är en fråga om att inte längre kunna göra det arbete man en gång ansågs vara kapabel att göra.

Två avslutande poänger:

  1. Minoritetsombudsmannens arbete är inte ett förtroendepost: EB utsågs till den – och det var, på goda grunder, en ifrågasatt utnämning.
  2. Just den här tjänsten har en högre profil än många andra men få finländare är i behov av den, än färre har koll på vad EB gör.

Det sviktande förtroendet är en chimär. Det finns inget utrymme för det. Däremot finns det utrymme för snabba slutsatser om personen EB. Det utrymmet borde journalister snabbt fylla med fakta och med klart formulerade synpunkter om hur en verklig konflikt kunde se ut.

Dan

Vilken servicenivå?

Det är skäl att säga ytterligare några ord om skärgårdstrafiken, utöver det som står i dagens ÅU (15.2.2013).

Ordet ”servicenivå” förekommer ofta i diskussionen. I regeringsprogrammet heter det att servicenivån ska ”tryggas”. Men hur vet politikerna att servicenivån tryggas?

Svaret är att det vet de inte.

Det finns ingen officiell definition av servicenivån, säger Sirpa Vanhala på NTM-centralen.
– En arbetsgrupp, där jag var medlem, försökte definiera servicenivån för några år sedan. Men vår rapport blev aldrig officiellt godkänd av Kommunikations- och trafikministeriet. Av vilken anledning vet jag inte, säger hon och är klart frustrerad. Och inte bara över det arbete och den tid som ödslas på rapporter som ingen läser.
– Det finns ingen som gör en helhetsbedömning av situationen.

Servicenivån är alltså mera ett internt verktyg för NTM-centralen än ett allmänt mått med politisk förankring. Den är resultatet av NTM-centralens dialog med skärgårdsborna, om deras behov, och centralens egen bedömning och upphandlingsförfarande.
– Det är också min uppgift att tänka framåt. Faktum är att skärgården avfolkas och det är inte NTM-centralens uppgift att hålla den vid liv. Vi ska sköta förbindelsen för de fast bosatta i skärgården.

Sirpa Vanhala säger att det finns skärgårdsdelar där NTM-centralen att dra ner på trafiken.
– Men det är onödigt att spekulera i dem nu. Dessutom är problemet, att även om vi drar ner turerna, säg från tio till fem i veckan, så minskar det inte våra kostnader.

Vi summerar.

  • Från politiskt håll heter det att servicenivån i skärgården ska tryggas.
  • I praktiken avses NTM-centralens möjligheter att möta skärgårdsbornas behov.
  • De möjligheterna styrs av budgetmedel, upphandlingslagar och en svag konkurrens.
  • Priserna pressas ner, vilket leder till att gamla fartyg trafikerar och få investeringar.
  • Det finns ingen förutsättning för en marknad. Minister Hautala gillar inte idén att hyra ut statligt tonnage och minister Kyllönen säger inte som tyder på att skärgårdstrafiken skulle få en nödvändig stimulans.

Slutsats: Att ”trygga servicenivån” betyder inte nödvändigtvis att hålla den på samma nivå som tidigare, än mindre att förbättra den.

Faktum är att ordet ”nivå” är vilseledande, eftersom det i verkligheten syftar på ett praktiskt tillvägagångssätt och inte en förutbestämd målsättning.

Dan

Om varför ”krig” är viktigt för en fredspristagare

Drönare.

I ÅU imorgon kan ni läsa folkrättsexperten Mikaela Heikkiläs analys av filmen Zero Dark Thirty. Intervjun berör ett inslag i USA:s krig mot terrorism som i.o.m. ett läckt dokument är rykande aktuellt. Dokumentet handlar om att president Barack Obama har rätt att ge order om att amerikanska medborgare ska dödas, utan rättegång. (SVT summerar dokumentet här.)

Sedan långt tidigare står det klart att USA tagit sig den rätten vad gäller icke-amerikanska medborgare.

För landet har begreppet ”krig mot terrorism” varit centralt sedan al-Qaidas dödliga 11 september-attacker. Mikaela Heikkilä säger att USA tolkar ordet ”krig” på ett sätt som inte samstämmer med folkrättens definition.

– Den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien var först med att definiera en väpnad konflikt. Tribunalen utgick då från hur intensivt man hade använt våld och hur organiserade parterna i konflikten hade varit. Ett krig är inte våldsdåd som förekommer sporadiskt här och där, säger hon.

Den här definitionen rimmar illa med den amerikanska tolkningen, där USA:s krigsförklaring mot terrorismen ger landet argument för att utplåna (enligt egen bedömning) terrorister med hjälp av så kallade drönare – obemannat flygvapen – även om de misstänka finns i andra länder.

– Men det finns inget som ger USA rätt att agera myndighet i andra länder, säger Mikaela Heikkilä.

* * *

Då Obama fick Nobels fredspris 2009 tog han i sitt tal inte avstånd från våld. ”Kriget som företeelse har en roll att spela för att bevara freden”, sa Obama.

Men han betonade vikten av att följa internationella standarder, eftersom de här ”stärker dem som agerar efter dessa, och isolerar och försvagar dem som inte gör det. … Dessutom kan inte Amerika – i själva verket ingen nation – kräva att andra följer de regler vi satt upp om vi vägrar att följa dem själva. För om vi inte gör det blir våra åtgärder godtyckliga och undergräver möjligheterna till framtida insatser, oavsett hur berättigade dom än är.”

Under Obamas tid vid makten har antalet drönarattacker eskalerat och deras konsekvenser är, enligt vissa källor, betydligt ruggigare än vad Vita huset vill erkänna.

USA:s agerande är kanske inte godtyckligt utgående från Obama-administrationens juridiska definitioner. Men mätt med den internationella standard som presidenten betonade verkar stormakten försöka rättfärdiga sitt eget regelbrott.

Dan