Sex människor mördas – strandlejonet partajar

Följande korta inlägg kommer av en del av er att klassas som gnäll; som att jag drar på för stora växlar p.g.a. av en petitess. Därför håller jag det kort.

Kolla in den här bilden:

Vilka tankar väcker den? Låt mig gissa: semester, värme, fest, testosteron, strandlejon osv.

Och man kan tycka vad man vill om macho(stereo)typen i mitten men associationerna går säkert till någon rätt harmlöst.

Här är artikeln som bilden användes i. Den berättar att sex människors mördats i Cancun i Mexico. (Tillägg: HBL:s webbproducent har meddelat mig att de tagit bort bilden. Se kommentar nedan.)

Jag antar att bilden kan motiveras med att Cancun är en semesterort, dit ”paketresor även från Finland” går. Men det jag ser, och det här handlar inte om att svartmåla HBL utan om att berätta om ett faktum i medievärlden, är att mycket av den seriositet och vikt som vi förknippar med nyhetsbegreppet är ämnat för bara en bråkdel av de nyheter vi konsumerar.

I Mexico, i Cancun, hade en dylik bildsättning varit omöjlig. Men på andra sidan jordklotet, i Finland, är det helt okej att klistra en foto av ett partajande strandlejon på en nyhet om ett massmord.

Här, i Finland, finns inget perspektiv på det som skedde, ingen koppling förutom ”paketresorna”, ingen kunskap om våldet i Mexico och ingen vilja att ta reda på.

Därför strandlejonet.

Dan

 

,

Jag är inte rasist för jag delade Khemiris öppna brev

Författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Sveriges justitieminister Beatrice Ask slår rekord.

Facebook- och Twitterflödet igår handlade väldigt mycket om Khemiris text. Delningarna följde med kommentarer om att frågan är viktig och att texten är välskriven.

Inget att invända där. Khemiris brev handlar om den rasism som han och hundratusentals andra i Sverige möter dagligen. Det finns knappast någon som tror att det är annorlunda i Finland. (ÅU skrev om det här på ledarplats för ett tag sedan.)

Ingen kan heller påstå att brevet inte är välskrivet. Khemiri har tidigare revolutionerat det svenska språket. I brevet till Ask skriver han så det känns.

Den som anar ett men på väg anar rätt.

En (ibland outtalad) tanke med brevets enorma spridning är att vi ser en anti-rasism i rörelse, som vore delningarna en enorm flock fåglar som svänger höger och vänster, dyker och stiger genom luften, kollektivt och på känsla, utan ledare.

Jag tror inte på det. Jag tror att brevets genomslagskraft i hög grad är beroende av hyckleri.

Jag undrar, hur många personer som delat Khemiris brev har gjort så för att de inser att de själva gjort sig skyldiga till den rasism han beskriver? Om jag själv får svara: Försvinnande få, kanske ingen.

Jag tror att vi kan förklara de många delningarna med Jonas Hassen Khemiris egna ord:

För det är precis så rasismen funkar. Den är aldrig en del av vår skuld, vår historia, vår dna. Den finns alltid någon annanstans, aldrig här, i mig, i oss.

”Rasism” är inte begrepp som tillåter konkreta siffror. Vi kan svårligen säga att det bor si-och-så många rasister i vårt land (det handlar ju inte uteslutande om hur många som dömts för hatbrott, hur många som hör till rasistiska organisationer etc.).

Vilket är Khemiris poäng: det jävliga med rasism är att den inte håller sig till stereotypa rasister. Den finns i vardagen, vår vardag, och vi gör oss skyldiga till den.

De flesta som delat Khemiris brev är en aktiv del av det problem han beskriver. Men de flesta som delat brevet har inte gjort det med den insikten.

Om jag får gissa, och jag medger att jag spekulerar, skulle jag säga att det finns ett självbedrägeri i rörelse här som, paradoxalt nog, upprätthålls av Khemiris fantastiska språk.

Vi rörs av berättelsen, men vi blir inte berörda av verkligheten.

Nån vill säga: allt det här kvittar så länge problemet blir ett samtalsämne. Om så bara ett fåtal, och förhoppningsvis de politiker som behöver påverkas, kommer till insikt är allt som det ska, är tanken.

Jag håller med. Och för att så ska ske krävs att den där delningen föregås av ärlighet. Även om konsekvensen kanske är att man blir den där långsamma fågeln i flocken som inte hänger med.

Dan

 

Om vikten av att hålla käft

Ingen vecka är fullständig i Sverige utan en debatt där journalisten Janne Josefsson på nåt sätt är inblandad. Den senaste debatten handlar om hur Josefsson under ett journalistseminarium gick hårt åt författaren Maria Svedland. Svedlands beskrivning av händelsen hittar ni här, tillsammans med andra länkar; Josefsson hör ni uttala sig bl.a. här.

Jag tänker inte ge mig i kast med Josefssons agerande (nöjer mig med att notera att också profiler som Lars Adaktusson och Ebba von Sydow har råkat ut för Sveriges mesta grävande journalister) utan stannar istället upp vid vad som verkar vara en delorsak till hans ilska mot Svedland. Hon har nämligen argumenterat för att ”våga vägra debatten”.

I korthet: det kan vara en poäng att inte möta rasister, kvinnohatare och andra med världsfrånvända övertygelser eftersom debatten ger dem en plattform att argumentera från. Den här diskussionen är välbekant. Den är också viktig men har inget klart svar. Att tiga ihjäl debatten går sällan; att ge den frikostigt med utrymme har också nackdelar.

En sak är ändå klar: att dumdristigt ta debatten – utan att reflektera över varför man tar den och med vem; vilket ansvar det innebär och hur man bär och följer upp det ansvaret – kan ha konsekvenser som alla kan vara utan.

Det är för mycket begärt att mänskor som går och bär på en fascistoid ilska ska begripa det här. Men alla andra, vare sig de är i det offentliga rummet eller inte, borde tänka på följande saker:

  1. Det finns inget man måste uttala sig om och ingen kan ha en åsikt om allt. Att säga att man inte har en åsikt i en viss fråga är inte ett nederlag utan snarare en insikt om vikten av att hålla käft.
  2. Har man åsikt, och väljer man att torgföra den – till en stor allmänhet eller till några få utvalda – är det skäl att tänka ett steg längre: hur backar jag upp min åsikt? Vad vill jag med den?
  3. Det gäller att stå sitt kast. En ventilerad åsikt är en förbindelse till en diskussion som kan pågå länge vare sig man vill det eller inte. Att låta ens åsikt följas av tystnad är förvisso också att agera, men på värsta möjliga sätt.

”Att ta debatten” har blivit en dygd. Debatten blir det viktiga, innehållet kan kvitta: det byts från vecka till vecka. Det här leder till många dåliga, krystade debatter. I dem medverkar folk som inte har någon åsikt men som gillar att debattera. Tyckandet är hårdvaluta.

”Att våga vägra debatten” är den här trendens motvikt. Det kan innebära att förvägra människofientliga åsikter utrymme. Men det är också tecken på intellektuell ärlighet: det finns gränser för ens kunskap och intresse. Den gränsen förmedlas bäst av tystnad.

Dan