Om då ”vi” dör och ”de” dör

Jag har sagt det förr (här) och jag säger det igen: mediernas dåliga samvete av att uppmärksamma vissa katastrofer och ignorera andra är en del av det drag de ifrågasätter, inte en frigörelse från det.

Nu senast ställs frågan om huruvida tre döda i Boston är viktigare än trettio döda i Bagdad.

Nej så klart inte, är svaret. Vi måste skärskåda oss, är svaret. I kombination med: vi måste prioritera; allt ryms inte med. Och: nyhetsbyråerna finns inte överallt i världen. Etc.

Jag citerar Sanna Karlsson i HBL – och innan ni säger nåt: nej, jag är inte ute efter att jävlas med HBL; citatet fångar väldigt bra det som präglar oss alla.

”… vi springer inte efter en nyhet för att alla andra gör det och Twitter exploderar. USA blåses inte upp bara för att det är USA. Det finns ett stort intresse bland våra läsare…”

Nog nu, säger jag. Självklart är det så att USA blåses upp för att det är USA; självklart springer alla vars jobb det är att bevaka internationella händelser åt samma håll. Om de jobbar i västvärlden.

Generellt sett går vår intellektuella golfström från den amerikanska kusten mot Europa och Norden där den, likt den riktiga Golfströmmen, vänder och svalnar förrän den igen når USA. Osv.

Men jag vill göra en annan poäng än påpeka vår trångsynthet.

Det är nämligen så, att då vi ojar oss över att katastrofer på andra håll i världen inte uppmärksammas lika mycket så gör vi nyhetsrapporteringen – att vi blir informerade – till ett självändamål.

Fråga er själva: Vad gör jag med informationen om bombdådet i Boston? Vad gör jag med bilderna av mänskor utan ben? Och på vilket sätt balanseras det här om västmedier rapporterar mera om häxbränningar i Papua Nya Guinea; vari ligger det mer rättvisa i att jag också får se lemlästade irakier?

Jag säger inte att det är en dålig sak att vara informerad om sin omvärld. Men jag påstår att diskussionen som jämför terroroffer i USA och Irak handlar mera om nyhetsbevakning som underhållning; om att det balanserade tros ligga i att kunna säga ”tre mänskor dog i Boston och tre dog i Nyanga i Zimbabwe”.

Det kommer alltid att finnas en skevhet i informationsflödet. Medierna bidrar till den skevheten. Den blir en sorts förutsättning. Frågan är då: vad gör vi med den förutsättningen? Vad gör vi med den information den ger oss och vad tror vi oss kunna göra med den, förutom att nicka instämmande då någon annan, som sett/hört/läst samma sak redogör för den?

Efter att vi svarat på den frågan kan vi börja ropa efter bilder på döda i också andra delar av världen.

Dan

Ursäkta, ni glömde ert bajs!

Hundbajs. Foto: Stefan Crämer

Det är många som bajsar i mina kvarter.
Den långa mannen i vindtygsjacka som alltid verkar ha bråttom, han brukar lämna en korv vid elstolpen.
Damen i burberryhalsduk, hon röjs inte bara av parfymdoften utan också av skiten längs cykelvägen.
Och kvinnan som alltid talar i telefon, då hon passerat är marken ofta sprutlackerad i brunt.

Det är förstås inte de här människorna som misstar vägrenen för en toalett.
Det är deras hundar som bajsar – men, ska tilläggas, inte som följd av ett misstag. Hundar har inget toalettbegrepp. De bajsar då de behöver bajsa.
Och eftersom bajset kommer ut ur en varelse som har en ägare är också bajset hundägarens egendom.
Bajset blir inte en del av en allmän plats bara för att hundens tarmrörelsen ägde rum på den.

Det är till exempel inte så att hundägaren, tillsammans med hunden och allmänheten, kommit överens om att nu ska Rufus, eller Rex, eller Bellans middag avyttras för alla att ta del av.
Jag har aldrig godkänt en sådan överenskommelse. Har ni?

Det betyder att bajset – det gamla bajset och det nya; det torkade och det mjuka; det svarta, bruna, vita och ibland gröna bajset; de hela bajskorvarna, de spruckna och pulveriserade bajskorvarna och det utsmetad bajset; bajskorvarna stora som korvkringlor och korvarna små som en babys lillfinger – allt detta bajs är övergiven egendom som å det snaraste måste återbördas till sina rättmätiga ägare.

Nu är det nästan omöjligt att återförena en bajskorv med sin ägare om korven legat bortglömd en längre tid.
Lite obehagligt är det också.
Det enda vi som ansvarskännande medmänniskor kan – ja, bör! – göra, är att påpeka misstaget närhelst vi ser en hundägare begå det.
– Ursäkta, ni glömde ert bajs!

(Texten publicerades också i ÅU 13.4)