Problemet är inte att journalister och politiker kilar stadigt

SDP:s Maarit Feldt-Ranta och MTV3:s Vesa Kallionpää förhållande har ifrågasatts – och försvarats. MTV3 säger att paret inte skadar nyhetsredaktionens trovärdighet. På Yle delar man den uppfattningen.

HBL är Anu Koivunen förbluffad. Hon tycker att MTV3 riskerar sin trovärdighet.

Det slår mig att av alla förhållanden som finns mellan journalister och politiker så är kärleksförhållandet det minst farliga.

(Det finns förstås olika nyanser i ett sånt förhållande. Det kan t.ex. hemlighållas. Men då blir diskussionen en om att föra arbets- och uppdragsgivare bakom ljuset. Och det handlar det inte om i det här fallet – vad jag vet.)

Jag säger att det är det minst farliga av förhållanden eftersom det har ett väldigt tydligt uttryck. De är ihop, med allt vad det betyder. Och just för att det finns en offentlighet kring det som båda måste beakta så kan förhållandet anpassas till deras arbetsliv.

Det finns förhållanden som är betydligt knepigare. De innebär (nödvändigtvis) inte att kroppsvätskor byts; de är inte stoff för medierna; de motiverar inte att någon får andra uppdrag.

Det här förhållandet finns mellan journalister och folkvalda och tjänstemän och andra som finns i den offentlighet som det är journalisternas jobb att bevaka.

Det här förhållandet tar sig uttryck i att journalisten är du med personen i ansvarsposition; att de byter några ord över en kopp kaffe innan presskonferensen början; att de i familjär ton kan prata om en tredje person och vara överens om den personens roll; att det finns en (o)uttalad överenskommelse om att det gäller att dra åt samma håll; etc.

Jag kan inte otvivelaktigt säga att jag känner till fall där journalister och politiker varit i ett märkligt förhållande med varandra och där det påverkat nyhetsbevakningen negativt.

Däremot har jag sett beteenden som nämns ovan och då har jag ofta undrat: Hur väl känner de här personerna varandra? Hur går man från att ena sekunden skämta om en person i ett annat politiskt läger till att trovärdigt ställa en fråga kritiskt fråga till personen man just skämtat med?

De här frågorna har aldrig motiverats av personer som verkar vara i ett romantiskt förhållande. Men det utesluter inte att män i övre medelåldern och uppåt kan hysa såna känslor för varandra.

För jag tror att om man ska begrunda mediernas trovärdighet så är det inte romantiska förhållanden mellan politiker och journalister som ska synas. Snarare är det i de icke-romantiska, ofta mellan män, som det dåliga inflytandet finns. Åt bägge hållen.

Dan

Den pinsammaste dagen i finlandssvensk journalistik

Jag hade tänkt hålla käft. Har trots allt skrivit om vikten av att göra just det.

Men Jens Bergs uppföljning Micaela Römans och Tommy Westerlunds sågning av Svenska Yles rapportering om papperstidningens prekära situation är en så pass pinsam historia att jag inte mäktar vara tyst.

Det pinsamma är inte den situation vi – just det: det gäller ÅU också – befinner oss i. Det pinsamma är att tre chefredaktörer reagerar som om Svenska Yle brutit mot ett tabu. Och sedan, i skrift, visar upp ett beteende som bara kan beskrivas som… barnsligt.

Ni kan läsa de tre inläggen själva men ett bärande argument är att reportaget var vinklat.

Westerlund: ”Alltför många osäkra faktorer finns med för att göra det trovärdigt. Att Yle sågar sina konkurrenter så lättvindigt förvånar.”

Röman: ”Vi tror inte att finlandssvenskarna och Svenskfinland har något att vinna på att vi i ankdammen försöker hitta någon som det går ännu sämre för.”

Berg: ”Alla kan ha en dålig dag på jobbet, men rapporteringen var så pass vinklad att man kan fråga sig vilken agendan egentligen var?”

Reality check 1: Osäkra faktorer är alltid en del av nyhetsrapporteringen. Om absolut säkerhet är ett krav görs inga nyheter. Det ska journalisterna uttrycka tydligt. I Yles rapportering kallades kalkylerna för ”grova uppskattningar”.

Reality check 2: Om vi på riktigt accepterar att finlandssvensk  nyhetsrapportering sker i en ”ankdam” där positiva nyheter ska regera – och där vissa organisationer inte får granskas –  är vi alla riktigt illa ute.

Reality check 3: Nyhetsrapportering har en agenda. I den positiva bemärkelsen: redaktionen vill lyfta fram viktiga frågor. De som blir föremål för rapporteringen kan mycket väl ifrågasätta agendan men det betyder inte att rapporteringen är vinklad på ett orättvist sätt – bara att ena parten själv helst hade sett en annan. Privatpersoner, företag och organisationer tänker den här tanken varje dag. Jens Berg är inget undantag.

Min korta poäng här: det strålkastarljus som svenska Yle vände mot de finlandssvenska tidningarna för halvannan vecka sedan var betydligt klarare än många av de flämtande stormlyktor som bolaget annars kommer dragande med. Berg, Röman och Westerlund borde vara smickrade.

Det var de inte. Istället – och nu blir det riktigt löjligt – kunde vi läsa:

Berg: ”För vilken tidning som helst skulle det vara en enkel match att plocka fram de dalande tittarsiffrorna för enskilda program på Yle Fem och koppla dem till kostnader för skattebetalarna.”

Röman: ”Vi kunde ha valt att fokusera på att 35 procent av det vi betalar går till annat än programproduktion. Vi kunde göra en lista över vilka program Yle producerar och be skattebetalaren stryka det den inte själv vill ha.”

Westerlund: ”Yle tog i veckans tema också upp frågan om snuttjobbare på tidningsredaktioner, det vill säga redaktörer som inte är fastanställda utan får nöja sig med visstids kontrakt, ibland många efter varandra. … Det är samtidigt ett system Yle tillämpade i stor skala under många år. Kanske fortfarande.”

Det vill säga: Berg och Röman berättar vilka nedrigheter de kunde ha kommit med, just genom att komma dragandes med dem. Westerlund går helt utanför ämnet och kommer med en anklagelse… som han inte vet om håller streck.

Vet ni vad? Nu skärper vi oss och beter oss som vuxna! Och koncentrerar oss på journalistik. Ok?