Hur jag brände propparna på finsk sportradio

För protokollet: jag är ett Jaro-fan och det färgar inlägget.

Yles sportsändningar i Puhe-kanalen idag följde Kungstravet i Kuopio, friidrottstävlingarna i Vasa och ligamatcherna i Helsingfors (HJK-JJK) och Jakobstad (Jaro-VPS).

Fotbollsmatchernas första halvlekar bevakades bra. I princip bollade Yle sändningen mellan de två matcherna, med avstickare till Vasa och till Kuopio då det drog ihop sig där.

Bägge matcherna var intressanta på sitt sätt. HJK:s ineffektivitet mot JJK var påtaglig och i Jakobstad hade nästan 5000 åskådare sökt sig till Centralplanen för en riktigt klassiker.

Själv låg jag i bersån och lyssnade. Det var ett hyfsat radiopaket som Yle satt ihop – tills det föll ihop. Och på ett sätt som får mig ventilera ett personligt gryende missnöje med hur bolaget sköter sina fotbollsrundor, speciellt då de kombineras med annan sportbevakning.

I korthet (och nu skriver jag främst utgående från Jaro-VPS-matchen): cirka 17:40, då är vi inne i andra halvlek, kommer sändningen från Jakobstad. Jaro har gjort 2-0 med drygt 10 minuter kvar att spela. Sen över till Helsingfors där HJK gjort mål på JJK, men bara ett – den matchen är långt ifrån avgjord. Vilket, visar det sig minuten senare, inte heller derbyt i Österbotten är. VPS har reducerat. Jaro leder 2-1 och det är 5 minuter plus tilläggstid kvar att spela.

Jag sitter nu i bilen, på väg till tågstationen. Radion är min enda informationskälla. Så jag förväntar mig, då sändningen går till friidrottstävlingarna i Vasa för att följa 3000 meter hinder för damer, att vi snart är tillbaka i Jakobstad.

Förstå mig rätt: jag ville också höra om Nykarlebys Sandra Eriksson skulle klara VM-kvalgränsen (vilket hon gjorde, YES!) men med tanke på att ett hinderlopp går på drygt 9 och 30 trodde jag att det fanns gott om tid att göra korta avstickare till Jakobstad respektive huvudstaden.

Men icke. Istället dröjde Yle vid hinderloppet, uppmärksammade andra grenar som inte var inne i ett avgörande skede, såg damerna gå i mål (vilket jag inte ifrågasätter), gav kommentatorerna chansen att fälla utdragna plattityder om idrott i allmänhet, intervjuade tvåan Oona Kettunen som var så andfådd att det var svårt att höra vad hon sa.

I det här skedet steg jag ur bilen, tillbaka från tågstationen. Fotbollsmatcherna var färdigspelade. Men det fick jag inte veta tack vare radiosändningen. Det bekräftade istället gamla goda text-tv.

Alltså: Yles fotbollsreferat konstaterar att två viktiga matcher är inne i ett kritiskt skede. Sedan: 20 minuter tystnad. Inte ett knyst om upplösningen på de matcher man följt under merparten av en och en halv timme.

Antingen har Yle ingen strategi eller så har bolaget fel strategi. När det gäller fotbollsrundorna i Yle Puhe kan jag slås av att man hastar från en match till en annan. Det viktiga verkar vara att alla matcher bevakas lika mycket, inte att fokusera på de viktiga matcherna (för så är det: ett tag in i säsongen är vissa matcher viktigare än andra). Och om annat försiggår samtidigt så verkar det vara helt egalt hur man går från tävling till match – vilket dagens exempel visade.

Jag förslår att Yle börjar regissera fotbollsrundorna. Hittar den viktiga matchen. Hajpar den. Har den som kärna, för att sedan göra nedslag i övriga matcher. Om man inte bevakar en match hela tiden är den slumpen som avgör om man sänder just då målen görs. Bättre då att styra det som kan styras – den enskilda matchen; snacket kring den och under den – och sedan, beroende på matchutvecklingen, ta in de andra matcherna.

Det har talats mycket om fotbollskulturen i Finland. Just nu gör Yle inte mycket för att förbättra den.

Vad sa Päivi Räsänen?

Tillägg 10.7, kl. 21:40: En uppmärksam läsare har varit bättre att söka Räsänens tal än jag. Länkar till talet här, men ändrar inte mitt tidigare inlägg nedan. Det vore historieförfalskning.

Inrikesminister Päivi Räsänen skapade rubriker idag genom ett tal som hon höll på Missionsdagarna i Kankaanpää i lördags. Tidningen Kankaanpään seutu var först ute med nyheten, andra följde efter. Bland annat gjorde jag själv en uppföljning med Salla Peltonen, doktorand i kvinnovetenskap.

Det är knepigt att göra en uppföljning på uttalanden som filtrerats genom medierna. I grunden finns förstås en tillit till kollegorna men förstahandsuppgifter är ändå förstahandsuppgifter. Därför sökte jag också Räsänens originaltext idag, utan att komma över en sådan.

Det var därför med glädje som jag noterade att ministern själv satt upp ett nytt inlägg på sin blogg som rörde just dagens kalabalik. Glädjen blev kortvarig. Räsänen säger att enstaka meningar har plockats ur sitt sammanhang och att dagens diskussion är därför missvisande. Men tro inte att hon försöker reda ut missförstånden genom att t.ex. publicera talet i sin helhet. Istället gör Räsänen det som hon anklagar medierna att göra. Hon slänger fram citat – och de flesta av dem är plockade ur Bibeln.

Det är upp till var och en att läsa Päivi Räsänens redogörelse av vad hon själv sagt, och det är viktigt att påpeka att det inte finns några skäl att anta att Räsänens inlägg inte håller streck. Min snabba reflektion, främst vad gäller abortfrågan, är följande:

I den aktuella texten går inrikesministern från en hypotetisk situation där en person av den överordnade makten kan tvingas mörda oskyldiga, via gammaltestamentliga exempel och hänvisningar till Nazityskland, till dagens Finland där, enligt Räsänen, dylika situationer inte kan uppstå. Men i samma resonemang noterar hon att en läkare kan undvika att utföra en abort – och därmed avsluta en liten utvecklande mänskas liv, skriver Räsänen i en parentes – genom att avgå från sin tjänst.

En tolkning är att Räsänen menar att det är en sorts juridisk teknikalitet – möjligheten att säga upp sig – som gör att läkare kan undvika en situation där de tvingas mörda.

Vad gäller diskussionen om vad som smäller högre, lagen eller Bibeln, notera ministerns sista mening efter att hon hänvisat till den ministered hon svurit: ”… esivaltaa ja sen säätämiä lakeja on kunnioitettava, mutta esivallankin yläpuolella on kaikkivaltias ja kaikkitietävä Jumala.” Det vill säga: den världsliga auktoritära och lagstiftande makten ska respekteras, men över den finns en allsmäktig och allvetande Gud.

Det man inser här har inte så mycket med Päivi Räsänen att göra, som med hur illa hänvisningen till Gud i en ministered rimmar med ett sekulärt och mångkulturellt samhälle där det är vår likhet inför lagen, inte inför de olika gudar vi tror eller inte tror på, som avgör.

 

Därför har Ole Norrback fel

Ole Norrback, tidigare SFP-bas och minister, brände propparna i en insändare i HBL (5.7) på en ledare som Janne Strang skrivit.

Kollegan Strang är fullt kapabel att försvara sin text själv, jag nöjer mig med att säga att jag inte håller med Norrbacks påstående om att den ”självmedvetna och okunniga redaktören” (Norrbacks beskrivning av Strang) inkompetensförklarar hela riksdagen.

Som jag läser texten utgår Strang från ett specifikt fall till en motiverad diskussion om (proffs)politikers privilegier och relationer till det övriga samhället. Att föra den diskussionen är att föra en diskussion om politikens villkor – inte populism.

Nog om det. Det som intresserar mig mera är den typ av ”mediekritik” (citattecknen får en förklaring) som Ole Norrback rätt så aktivt står för.

För protokollet: Den som läser den här bloggen vet att jag också själv sysslar med mediekritik. Vad som följer är alltså inte ett reflexmässigt försvar av skrået.

1. Norrback säger att populismen hotar att urholka tilltron till demokratin och vårt öppna samhälle med extremism och främlingsfientlighet som följd. Han erbjuder ingen definition på ”populism” och det finns en del av att välja mellan. Men om vi bortser från att politiker ofta kallar sånt de inte håller med om för populism, så kan vi kanske enas om att en populist buntar ihop och drar alla inom en viss grupp över samma kam. Ungefär som Norrback gör då han skriver att den lataste riksdagsmannen har mer kontakt med verkligheten än Strangs kollegor.

2. Norrback säger att ”dåliga redaktörer” får läsarna dras med i årtionden, ”trots alla saneringar” – i motsats till dåliga politiker som folket kan välja att inte återvälja. Förutom att det här är otroligt respektlöst mot alla journalister som förlorat sina jobb så är det återigen ett bevis för att Norrback pekar finger mot ett beteende han själv uppvisar. Han skriver: ”det finns ett allt tydligare samband mellan den politiska och journalistiska populismen”. Det här sambandet belägger inte Norrback – alltså är det inte mediekritik utan populism: han talar till en redan existerande misstro mot journalister.

3. ”Det är illa för alla att massmedierna hela tiden blir sämre.” Norrback har rätt – men inte i att utvecklingen är den han beskriver. I viss mån är det här, frågan om huruvida medierna blivit sämre, en tolkningsfråga. Norrback påstår att analyserna blir allt ytligare, medan världen blir allt mer komplex. Ytliga analyser har alltid funnits, kanske blir de fler iom. att utbudet ökar. Men med det ökar också den goda journalistik som Norrback efterlyser. Saken är bara den att den goda journalistiken har inte en viss form. Den kan vara lång, djupgående; den kan också vara kort, ett blixtnedslag format efter ett snabbt händelseförlopp. Den goda journalistiken är inte en sak, den är en mosaik av många saker.

Det är bra att Ole Norrback reagerar då han inte håller med. Det är också bra att han gör en ansträngning till mediekritik. Medierna ska alltid nagelfaras men det ska göras ordentligt, från fall till fall och med ordentliga belägg då det dras i de stora växlarna.

För annars kan man få för sig att då Ole Norrback (helt korrekt) säger att medierna ska hjälpa läsarna att forma en världsbild så utgår han från sin världsbild som den enda rätta. Men betoningen ska ligga på själva formandet. I den processen sitter alla – journalister, politiker, medborgare – i samma båt. Därför är det viktigt att slentrianmässig kritik som hämtar sin substans ur nidbilder kallas för vad den är: populism.

Tänker du vissla? Se då till att vara homo, tro fel och rösta fel!

Först och främst: fy skäms, Nyhetsbloggen! Att vara på semester är inget skäl att låta bloggen ligga nere.

Till saken: Edward Snowden, visslaren som avslöjade att amerikanska NSA spionerar på sina medborgare, eventuellt också på EU, är i limbo. Från flygplatsen i Moskva har han sökt om asyl i 20 länder, bland dem Finland.

Det här dramat är väldigt tydligt, ypperligt lämpat för nyhetsmedierna. Då filmen om Snowden kommer – och tro mig, det är en tidsfråga – kommer taglinen på affischen att säga: Hunted – for telling the truth!

Det är bra att Snowdens öde inte glöms bort men jag kan trots det tycka att dramat överskuggar den principiella diskussion om vad en stat kan tillåtas göra för att skydda sina medborgare.

Det blir väldigt lätt så att några sekunder in i diskussionen spelar någon 1984-kortet (Orwells roman, ni vet) och då är det meningen att alla ska begripa exakt vad det handlar om. Problemet är bara det att jämförelsen inte håller streck. Om nåt så visar reaktionerna på Snowdens avslöjande att vi inte lever i Orwells dystopi.

I 1984 kuvas mänskor av vetskapen om att ”Storebror ser dig”. Barn anger sina föräldrar, mänskor blundar för objektiva sanningar och, i slutet, förråder huvudpersonen Winston Julia. 2013 så rasar mänskor då det framgår att de – eller några av dem – övervakats. De låter sig inte kuvas och det var troligen aldrig heller spionprogrammets syfte.

Men åter till Snowden. Det han avslöjat är i stor utsträckning olagligheter (den finns en kaka av spioneriet som i en strikt juridisk mening verkar vara lagligt inom USA:s gränser men avslöjandena gäller också Storbritannien och USA:s avlyssning av EU).

Därför är det synnerligen intressant att Ben Zyskowicz (Saml) i samma andetag lyckas kalla spionprogrammet skandalöst och inte se grunder för att bevilja Snowden asyl – utan vars agerande det ”skandalösa” fortfarande vore höljt i dunkel.

Zyskowicz utgår från att den som beviljas asyl måste kunna bevisa att hen förföljs p.g.a. politiska eller religiösa övertygelser eller p.g.a. ras eller sexuell läggning. Det faktum att Snowden avslöjat ett brott som eventuellt begåtts direkt mot EU-landet Finland spelar ingen roll för samlingspartisten.

Istället ifrågasätter Zyskowicz om Snowden alls förföljs. Han nöjer sig istället med att formulera som att USA vill ställa visslaren till svars för sina brott – som alltså är att ha avslöjat ett spionprogram som direkt berör Finland.

Med den här logiken: den som tänker avslöja olagligheter och eventuellt söka asyl i Finland ska se till att höra till en förföljd folkgrupp inom en bespottad reiligion, gärna vara homo och med politiska åsikter som inte välkomnas i hemlandet.

Och nej, det här handlar inte om att behandla Snowden annorlunda än andra asylsökare. Det handlar om hur logiska kullerbyttor trivs i politikers mun och eventuellt i lagtexter.