Infantila X3M-TV

Då X3M-TV hade premiär i våras var mottagandet inte lika synligt som hajpen innan. ÅU skrev en recension av första sändningen och Andrea Svanbäck skrev en kolumn ett par veckor senare – mer om den längre fram – men i övrigt rullade sändningen på i det tysta. (Tidningarna var mera inne på att skriva om sina egna webb-TV-satsningar.)

Bevisligen gick inte allt som Svenska Yle och X3M hade tänkt sig. Sändningarna var för långa för att delas och det moderna studiokonceptet begreps inte av publiken (här hänvisar jag till taggen #publicistsemi på Twitter).

Det nya ”fräscha” greppet är därför korta färdigt inspelade inslag.

Men det är inte fräscht. De två nya inslagen från X3M-TV som ligger på Arenan – Kunskapsakuten och Snabba klick – känns som ett steg tillbaka.

I den nämnda kolumnen skrev Andrea Svanbäck: ”Själv tycker jag om det opretentiösa tilltalet men övertygas mer sällan av innehållet.” Jag påstår att tilltal och innehåll är ett och samma. Men om man vill dela upp dem ser man ett innehåll som töjs till bristningsgränsen (t.o.m. fem minuter är för långt) och som ursäktas med ett infantilt tilltal.

Upplägget i det första Snabba klick-avsnittet ringar in problemet. Man tar genuina, på YouTube förevigade reaktioner och kopierar den idén – trots att själva poängen med dem är att de är spontana, icke-kopierbara, ”idélösa” – i tron att det är ett innehåll.

Någon vill kanske säga att efter två avsnitt är det här förhastade slutsatser. På Arenan har Snabba klick spelats drygt 200 gånger och delats 6 gånger; Kunskapsakuten ligger under 100 visningar i skrivande stund och noll(!) delningar.

Nu vet jag inte om uppspelningar på X3M:s webb registreras på Arenan men oavsett siffrorna ska tittaren kunna se det nya i en satsning som när allt kommer omkring ska ha fötts ur vårens live-TV-lärdomar. Det är inte de två första avsnitten; det är fortsättningen på vårens många.

Radio X3M gör många bra saker och alltid då det infantila tilltalet skippas. Det vill säga då man litar på att en ung publik kan ta till sig ett substansinnehåll och litar på sig själv i den grad att löjliga manér inte är nödvändiga.

I inslagen om att filma sin egen reaktion då andra reagerar, respektive: ”hur långt är innehållet i Kalles kaviar-tuben”, finns ingen substans men gott om konstlade reaktioner, d.v.s. så långt från adjektivet ”extrem” som man kan komma.

Fega Ilkka, Yles lyx och Alf Rehn-kloner

Nyhetsbloggen noterar tre frågeställningar som är värda att uppmärksammas. Egentligen är de värda långa enskilda, analyserande blogginlägg men eftersom jag är journalist buntar jag ihop, snuttifierar och skrapar på ytan. Ni kan läsa alla eller välja utgående från rubrik.

Nedriga Ilkka

Då tidningsgemenskapen Sunnuntaisuomalainen i midsommarnumret intervjuade homosexuella valde Pohjalainen och Ilkka att inte köra artikeln i sina respektive tidningar, skriver Journalisti. Ilkkas chefredaktör Satu Takala förklarar att man hållit tillbaka artiklarna p.g.a. att tidningen tidigare fått väldigt negativ respons av läsare som inte uppskattat artiklar om sexuella minoriteter. Att publicera ytterligare artiklar hade setts som en provokation, säger Takala.

Det är rätt så fegt av Ilkka (och eventuellt Pohjalainen: deras argument känner jag inte till) att göra så här. Vilket inte betyder att andra tidningar är modiga. En bakåtsträvande minoritets högljudda protester mot att finländsk äktenskapslagstiftning tar steget in i 2000-talet gör inte intervjuer med homosexuella till en bragd. Det är ”bara” god journalistik. Vilket också betyder att valet att inte publicera dem egentligen sjunker lägre än feghet: Ilkka hade faktiskt sett bättre ut om tidningen tagit den högljudda, trångsynta minoritetens sida. Nu framstår tidningen som ryggradslös.

Som ett etiskt-juridiskt dilemma är den könsneutrala äktenskapslagen en icke-fråga: det är klart att vi i ett demokratiskt samhälle inte kan diskriminera minoriteter. Frågan är ett motiverat nyhetsämne eftersom det finns en friktion mellan finländarnas värdegrund och lagen. Men det ska också sägas att publicistiska beslut tas varje dag på en redaktion och det är de outtalade besluten som är det stora problemet. Få frågor är lika tydliga som den redan nämnda, medan andra – de hemlösas situation, inställningen till de finländska romerna, samernas rättigheter – är sällan är i en position att ens väljas bort.

Min poäng: Ilkkas val är nedrigt men alla redaktioner har skäl att nagelfara sina publicistiska beslut.

Andra spar, Yle har

Statsminister Jyrki Katainen har noterat att Yle-reportrar är överrepresenterade på presskonferenser och tycker att bolaget ska spara då också andra sparar. Det betyder att det som en gång i tiden motiverade den indexbundna Yleskatten – att finansieringen inte ska styras av politiska beslut – nu enligt statsministern inte längre gäller. Vilket i sin tur betyder att han upprepar den kritik som de privata medieaktörerna riktade mot Yleskatten innan reformen trädde i kraft.

Den här diskussionen – om Yles ansvar som statsägd bolag att spara – är motiverad. Men det är viktigt att påpeka att den inte ska ha förhållandet till de privata aktörerna som utgångspunkt. Det är en helt annan diskussion som handlar om Yles inverkan på mediebranschen överlag. Nu pratar vi om rundradiobolagets roll i ett samhälle som enligt politikerna behöver göra ytterligare hål i svångremmen.

Att slopa indexet är onödigt. Däremot ska kraven på vad som görs med Yleskatten kunna skärpas och följas upp. Egentligen kunde man påstå att det här är en diskussion som borde vara ständigt aktuell – dåliga tider eller inte.

Alf Rehn-kloner

ÅU:s chefredaktör Torbjörn Kevin analyserade i torsdagens tidning det tal som statsminister Katainen höll i Joensuu. Den analysen behöver inget tillägg men jag tänkte dröja en stund vid statsministerns syn på auktoritet och medier (ett ämne han återkommer till sju gånger i talet).

Katainen säger att den samhälleliga förändringen syns i mediebranschen. I förändringens centrum står smarta mänskor [Katainen målar upp en mänskobild som för tankarna till ÅA-professorn Alf Rehn: högutbildad, nätverkande, internationell] som inte längre accepterar rollen som undersåte. Inte heller sväljer de den diskussionsagenda som samhällseliten slår fast tillsammans med de traditionella medierna.

Jag påstår att det är möjligt att se den strukturella, tekniska, ekonomiska förändringen inom medievärlden som frånskild ett kritiskt uppvaknande. Ett sådant kan ha fått ett starkare fotfäste – är inte det en aspekt av all utveckling? – men förändringen kan också betyda att oheliga allianser mellan eliter och medier byter skepnad. Vilket betyder att det Katainen påpekar är ständigt relevant, inte nödvändigtvis en bra skiljelinje mellan och nu.

Katainen säger också att gamla auktoriteter faller och det märks inom mediebranschen. Tidigare var dagstidningen normen för hushållets nyhetsintag, liksom övrig massmedia. Nu formar individen intaget efter det egna behovet och mediernas försök att parera den dåliga ekonomin har lett till att underhållande klickjournalistik växer på bekostnad av seriös journalistik – vilket i sin tur leder till att medierna [ytterligare?] förlorar sin auktoritativa ställning.

Det här är en version av evighetsdiskussion om mediernas innehållsmässiga dödsspiral. Frågan är om inte den agenda som samhällseliten och medierna enligt Katainen försöker köra ner i folks strupar är en värre sak än party-bilder på Tukiainen och Nykänen?

Själv köper jag inte argumentet att innehållet blivit sämre, men paketeringen har blivit mediehusens stora utmaning: hur nå ut med innehållet; till vem och till vilket pris?

Slutpoäng: Om vi som Katainen vill prata om auktoriteter i det här sammanhanget är det skäl att påminna sig om att fler medieaktörer, som rättar sig efter den moderna mänskans vardag, inte är synonymt med färre auktoriteter. Den typ av smarta mänskor som statsministern beskriver (och som globalt sett inte utgör någon majoritet) är inte i ett jämställt förhållande med medierna – och det förväntar de sig inte heller att vara: flödet har alltid en källa; man undviker desinformation genom att ha många källor men man står alltid i ett förhållande till dem.

Det Nyan missade med messen

Åländska Nyan tar farväl av messaspalten. Det verkar vara en bra sak. Själv har jag ingen erfarenhet av spalten men av chefredaktören Jonas Bladhs ledare att döma hade den  spårat ur.

Men varför? Det finns en ton i Bladhs text som stör mig. Nyan drar slutsatser av övertrampen som förekommit i spalten men verkar under en längre tid ha stått vid sidolinjen och tittat på.

Bladh skriver: ”Det handlar om ett sätt att kritisera som vuxit oss ur händerna…” och ”Med åren har messaspalten följt den allmänna utvecklingen i en allt mer digitaliserad värld. Påhoppen har blivit fler och grövre, stämningen oginare.”

Tydligen har Nyans redaktion noterat detta – sett påhoppen för vad de är – men ändå dragit sig. Först ville Bladh kolla med läsarna. Han bad om deras åsikter ”och de allra flesta vill se en förändring. Så blir det nu.”

Vad om majoriteten inte velat se en förändring? Hade Nyan fortsatt med messaspalten som tidigare?

Och vad var tidigare? Utgående från den förändring som nu införs, dvs. krav som måste uppfyllas för att få en sms-insändare publicerad, har det tidigare varit ok att:

  • skriva rasistiska, sexistiska, sekteristiska och språkdiskriminerande mess.
  • köra kampanjer och drev.
  • okontrollerad kritik mot näringsidkare.

Det som Nyan och alla redaktioner måste inse, är att den ogina inställningen inte är en ”utveckling” som sker vid sidan av tidningarna. Goda intentioner får inte överskugga ett väldigt enkelt faktum: skapar man möjligheten att hålla låda så är man aktivt med i utvecklingen; den växer en inte ur händerna, istället ger man den näring – hjälper den växa.

Att Nyan tidigare inte jämställt sms-insändare med vanliga tyder på att man missat det här totalt.