Om att koka soppa på en tweet

Det här är en iakttagelse om hur information som bevisligen ryms på 140 tecken inte, som sådan, kan publiceras på en renommerad nyhetssajt. Det krävs något mera.

”Mera” i detta fall är inte innehåll. ”Mera” är upprepning.

Okej – idag gick allas vår Hjallis ut med följande på Twitter:

Ganska klart fall. Hjallis har själv(?) löst hur Jokerit ska omorganiseras och på onsdag, i första periodpausen, kommer mer info.

Då Yle Urheilu gör en webbnotis på Hjallis tweet ser det ut så här:

Nej, notisen är inte lång. Men notera hur Yle fyller utrymmet genom att upprepa det som rubriken och ingressen säger – ett par tre gånger. Det finns egentligen inget som motiverar att notisen är så lång som den är. (I den uppdaterade versionen finns information om Jokerits presskonferens med.)

Med risk för att dra på stora växlar erbjuder jag följande analys: sociala medier är viktiga källor för alla journalister. De levererar snabbt i det strida nyhetsflödet.

Men det här är ett tveeggat svärd. Om journalister nöjer sig med att doppa näven i flödet, dra upp det som fastnar och kleta upp det på den egna sajten föreligger risken att de blir anklagade för copy/paste-journalistik.

Därför blir ett kort tweet motsvarigheten till för lite smör på en stor brödskiva: journalisterna breder ut, försöker få smöret att räcka till kanterna, men det blir tunt, så tunt.

Det leder också till att en tumregel bryts. Ny information i varje mening; undvik upprepningar.

Mitt råd är att våga vara kort. Om tidspressen sätter stopp för djupdykningar, sätt en rubrik på tweeten och stå för det!

Upprepningarna lurar ingen.

Det samlingspartistiska blogginlägget

Närhelst nån vill tvåla till en journalist eller medierna överlag ligger det verbala tillhygget ”journalister ljuger” nära tillhands.

Vi journalister är vanliga dödliga och det händer säkert att vi ljuger. Fast jag tror att misstanken om att lögnen är satt i system beror på att den förväxlas med det journalistiska greppet – det som inte förvränger sanningen, men som inte heller dokumenterar den.

Idag satt jag mig ner för att skriva ut en intervju och kom att tänka på den nu anmälda kolumnen av MTV3:s Mari Haavisto. Inte för att jag, som Haavisto, stött på ett nervöst intervjuoffer som jag hjälpt på traven. Tvärtom. Personen jag intervjuade var synnerligen välartikulerad och behövde ingen ”andra chans” – som Haavisto påstår att Susanna Koski (Saml) behövde.

Men liksom Mari Haavisto kommer jag (artikeln är inte klar än) att klippa och klistra. Utan att förvanska det som sades försöker jag, med läsaren i åtanke, hitta den mest intressanta ingången till intervjun. Det betyder bland annat att intervjun inte återges i kronlogisk ordning: vissa uttalanden passar bättre ihop med andra; andra stryks. Det handlar i viss mån om dramaturgi.

Det här har som sagt inget att göra med att intervjuoffrets tillkortakommanden. Men för att vara ärlig: jag, och många av mina kollegor, har varit i situationer lik den som Mari Haavisto påstår att hon befann sig i med Susanna Koski.

I det läget är två saker avgörande:

  1. Vem är den intervjuade och varför intervjuas hen? – Det är knappast relevant att låta, säg, en nationalekonoms media-oerfarenhet överskugga hens svar då varvsnedläggningar diskuteras. Omtagningar är okej. Men, säg, att näringsminister Jan Vapaavuori inte kan skilja på rederi och varv – då är det nog skäl att inte tillåta omtagning (helt hypotetiskt, för Vapaavuori har stenkoll.)
  2. Vilket är mediet? – TV och radio har den dokumenterande teknikens fördel. Ställ ett intervjuoffer framför kamera och mick och ställ frågan. Utgående från resonemanget ovan väljer journalisten hur hen handskas med materialet. Men för en skrivande journalist är utmaningen större, vill jag påstå. Vill journalisten kommunicera den intervjuades osäkerhet kräver det att journalisten är närvarande i texten på ett sätt som inte är typisk för (finländska) nyhetstexter.

Med detta sagt: kolumnen om Koski kommer inte att fällas i Opinionsnämnden om den tas upp. Min personliga uppfattning är att Mari Haavisto gjorde fel, inte nödvändigtvis då hon lät Koski ta om sina svar men nog då hon (Haavisto) inte kunde stå vid sitt val.

För som jag ser det är Haavistos kolumn en sorts efterklokhet hon inte har råd med. Hon tog ett beslut då hon intervjuade Koski. Att nu backa från det beslutet kastar en skugga på henne – inte på Saml:s ungdomsorganisations ordförande.

P.S. Inser nu att jag använder mig av en massa samlingspartister, men låt gå: kolla in den här pärlan med Ilkka Kanerva (Saml).

Avsluta den bakvända mediediskussionen – prata presstöd istället!

Diskussionen om de finländska tidningarna är lika tragisk som tidningarnas framtid förutspås vara. Den är tragisk för att den är enkelspårig, den är enkelspårig för att den så gott som varje gång måste inkludera Yle.

Att de privatägda mediehusen ondgör sig över Yles finansiering och räckvidd har jag viss förståelse för, även om jag sällan håller med argumenten. Men politikernas enfald i mediediskussionen är oförlåtlig.

Senast var det Kimmo Sasis (Saml) tur att, i sin oro för tidningarna fortlevnad, föreslå att Yles utbud på pekplattor begränsas.

Sasi vill alltså, efter att ha varit med och godkänt en indexbunden skattefinansiering, att Yle inte ska kunna göra det mesta av den finansieringen. Det är bakvänt och troligen också tekniskt omöjligt. Främst av allt är det att undvika en diskussion som på allvar borde föras på politisk nivå.

Om våra beslutsfattare menar allvar då de säger att ett brett medieutbud är nödvändigt för det demokratiska samhället så ska de också kunna ta diskussionen – och besluten – om ett presstöd.

I Sverige har en utredning om det nya presstödet nyss blivit klar. Inte alla är nöjda med förslaget – det har upplevts som för beroende av tryckta upplagor och för okänsligt för digitalt material (här ett exempel på kritiken) – men poängen är att Sverige har ett presstöd som går till så gott som alla tidningar. Det har inte Finland. Och det suger.

Det som borde ske nu, är att alla partier tillsätter en arbetsgrupp (med externa medlemmar) som:

  • På lång sikt utarbetar ett presstöd och fördelningsnycklar för det.
  • På kort sikt utarbetar ett tidsbundet extra stöd som förutsätter att tidningarna har en klar digital strategi som kan förverkliga inom utsatt tid.
  • Lägger fram förslag som inte drar åt det ena eller det andra politiska hållet.

Det här är inte oproblematiskt. Om någon vill föra fram argumentet att tidningar som inte klarar konkurrensen måste tillåtas gå under så är det värt att beakta.

Men politiker och medieaktörer måste kunna diskutera tidningarnas framtid utan att ständigt gå via Yle – och finna en lösning som inte involverar Yle.

Svenska Yles roll i fallet Mårten Johansson

Raseborgs stadsdirektör Mårten Johansson har bett polisen utreda anonyma falska påståenden om att han åkt fast för rattfylleri. Det kan handla om ärekränkning. Kommentarerna har funnits på Svenska Yles webbplats.

Efter en ledare av undertecknad i juni – läs den här – svarade redaktionschefen Jonas Jungar att anonymiteten inte är ett självändamål och att Svenska Yle ”förhandsmodererar… samtliga kommentarer och erbjuder synligt möjligheten att anmäla kommentarer som uppfattas som osakliga. På sistone har vi dessutom ökat vår egen närvaro i spalterna och skärpt linjen ifråga om vad som publiceras.” (Insändare 4.6.)

Påståendena om Johanssons rattfylleri dök upp på Yles webb i juli, det vill säga efter skärpningen. Jungar beklagar det som skett. ”Misstaget” (att godkänna kommentarerna) har skett på centralredaktionen i Helsingfors. Yle ”utreder nu för egen del hur detta var möjligt, och hur vi ska undvika dylikt i framtiden.”, skriver Jungar.

Det var knappast något misstag i den meningen att någon tryckte på fel knapp.

En grov gissning: ”misstaget” är en kombination av tidspress, underbemanning, att kommentarer står högt i kurs och en slentrianmässighet som kommer av att redaktören som trycker på godkänn-knappen befinner sig långt – geografiskt och mentalt – från det kommentaren handlar om.

Nåväl, Yle utreder och polisen utreder och det är bra. Men en aspekt i denna härva sticker mig i… öronen. Enligt Jungar är det juridiska ansvaret i frågan något av en gråzon: ”Trots att vi förhandsmodererar inläggen så ligger ansvaret ändå i princip på den som skrivit kommentaren.”

Bevisligen känner Yle ett annat ansvar än det strikt juridiska. Annars skulle bolaget inte ta saken på stort allvar.

Frågan är då: Var fanns detta allvar, denna ansvarskänsla då Mårten Johansson igår intervjuades av Yle Västnyland?

I början nämner Johansson själv var kommentarerna funnits. Men Svenska Yles roll diskuteras aldrig. Ingen fråga ställs om bolagets aktiva roll. Under den fem minuter långa intervjun förmår redaktören inte placera Yle i sammanhanget.

Intrycket lyssnaren får är att bolaget är en utomstående part i det hela. Och det här trots att det är Yle som skapat förutsättningarna för kommentarerna och som publicerat dem.

Allvaret sträckte sig tydligen inte så långt att det konkretiserades i en självkritisk fråga som – när allt kommer omkring – var den mest uppenbara att ställa.

Nu blev det fel, Konstsamfundet!

Man behöver inte ställa sig kritisk till Konstsamfundets byggnadsplaner i Helsingfors för att inse det märkliga i VD:n Kaj-Gustaf Berghs uttalande i TV-Nytt på onsdag kväll (cirka 18 minuter in i sändningen).

Det är klart att det är salt i såren för de anställda på KSF Medias tidningar att Konstsamfundet offentliggör storstilade museiplaner dagen efter meddelandet om nya samarbetsförhandlingar. Men eventuellt värre är Berghs uttalande om att pengar inte räddar tidningarna och om att strukturerna måste förändras.

Konstsamfundets VD tycker att samarbetsförhandlingarna är tråkiga men tillägger att det är sådant som pågår i mediebranschen just nu.
Visst, sådant pågår – för att mediehusens styrelser fattar beslut om att samarbetsförhandla. Det är ingen naturlag som sätter saker och ting i rörelse oberoende av hur mediehusen uppskattar tidningarna.

I det här sammanhanget betyder ”pengar” Konstsamfundets pengar. ”Strukturer” betyder att reagera med den snabbhet som är typisk kvartalsrapporternas tidevarv.
Även om det är sant att inget blir bättre av att ösa pengar i en bottenlös brunn så är det viktigt, också för KSF Medias tidningsprenumeranter, att aldrig förväxla ”strukturförändringar” med beslut om permitteringar.

På så sätt har Bergh fel: pengar kan rädda tidningarna eftersom strukturförändringar inte är synonymt med att spara. Strukturförändringar kan mycket väl vara kärnan i den härligt kapitalistiska devisen ”för att tjäna pengar måste man använda pengar”.

Notera också att KSF Medias VD Henrik Johansson enligt Yle (länken ovan) kommer med påståenden som går stick i stäv med Berghs kommentar. Johansson talar om kortsiktiga åtgärder:
”Osthyveln kan vi fortsättningsvis använda. Vi ser över vår produktion, papper, färgplåtar osv. Dessutom kommer vi att försöka minska personalkostnaderna. I klartext betyder det antagligen permitteringar, riktade och tidsbundna. Jag tror inte att de kommer att bli speciellt omfattande, det är väl det positiva budskap jag kan komma med nu.”

I bästa fall har KSF Media och Konstsamfundets ledning inte snackat ihop sig.
I värsta fall, och nu spekulerar jag, tyder Berghs uttalande, och kontrasten mellan det och vad som verkligen sker, på att tidningarna upplevs som en affärsmodell dömd att misslyckas.

Annars kunde man ju mycket väl kunna tänka sig att Konstsamfundet tog lån och sålde aktier för att ”strukturförändra” de egna tidningarna.